"Förakta icke Herrens aga och giv dig icke utöver, då du näpses av honom." (Hebr. 12:5)

Du som har den nåden att tro dina synders förlåtelse och hålla dig för ett Guds barn, men ändå är färdig att bliva otålig och missnöjd över den himmelske Faderns hushållning, därför att det icke gått dig efter ditt hjärtas önskan, plan och uträkning, utan du har gått miste om något, som du hade mycket önskat dig, och däremot har något drabbat dig, som du mest fruktade — med dig vilja vi tala några ord.

Många kortare prövningar och bedrövelser kunna ock göra hjärtat ont, såsom att den ene förföljes av människor till någon tid; den andre blir sjuk, men blir åter frisk; den tredje har gjort en förlust, som dock icke rörde hans framtid o. s. v. Men detta allt är små barnaövningar, mot vilka man lätteligen blir tröstad. De rätt djupgående lidandena  äro de, vilka synas röra hela ditt liv och din framtid, då du ser dina käraste livsönskningar och förhoppningar felslagna; du sökte bliva lycklig och tyckes hava blivit olycklig; du är behäftad med något, från vilket du icke kan hoppas någon befrielse i tiden, t. ex. en så beskaffad sjukdom, eller en person, vid vilken du är fäst för hela livet och vilken är dig ett kors; eller du hade fästat ditt hjärtas hela lycka vid en person, och denna är tagen ifrån dig o. s. v.

Du, som nu i tysthet sörjer och anser dig olycklig — lyft dock upp dina ögon en gång och se rätt fram mot den oändliga evigheten! Är du alldeles viss, att du ej behöver Guds underliga och hårda vägar för att komma lyckligt fram? Har du så förgätit, vilken stor och häpnadsväckande strid det gäller, om du skall varda frälst och komma till himmelen, då hela världen är stadd i det onda, och du tror, att de äro få, som varda saliga, ja, att "den rättfärdige varder med plats salig"?

Du tror och erfar kanske, huru hela ditt väsende är genomdränkt av den gamle ormens gift, ty så är det i sanning med varje människa; ditt hjärta är ett argt och illfundigt ting, som alltid vill den orätta vägen; ditt kött är fullt med lustar och begärelser; du tror och ser, huru hela världen omkrlng dig är full med förförelser, och huru djävulens makt och list är så stor och mångfaldig, att många stora helgon blivit förförda, hemligen bedragna och förtjusta, så att de blivit evigt borta.

Detta är ju förskräckliga ting att skåda. Och dock kan du mena, att endast du skulle vara fritagen från all fara! Dig kan det falska hjärtat och den gamla ormen aldrig bedraga, menar du. Du är säker, att det bestämt skall gå väl för dig, att komma igenom alla faror i denna värld? -

"O!" säger du, "vad har allt detta för sammanhang? Att jag håller mig olycklig, är väl icke detsamma, som att jag är säker och anser mig fritagen från en evig fara?"

Svar: Här är ett djupare sammanhang, än du menar. Var viss, att Gud icke plågar människorna av hjärtat, utan endast var så behöves. Var viss, att om icke lidandet behövdes för ditt eviga väl, skulle den oändliga kärleken i Guds hjärta hellre givit dig ett paradis på jorden. Och om det icke alltid är fråga om själva den eviga dödens undflyende, borde det vara dig nog, att Herren vill ännu mer helga dig, döda din gamla människa och göra dig mer rik på andlig kraft, liv och anda, tro, bön, kärlek, vaksamhet, ödmjukhet.

Håller du sådant för ett intet? Håller du synden och din köttslighet för så likgiltiga ting, att det är dig okärt, att Gud dödar dem? Huru aktar du då Gud och hans välbehag? Om Gud vill vinna mer ära på dig, skall detta vara dig okärt? Är du mer mån om din jordiska trevnad än om Guds ära? Betänk dock, o människa, vem som skapat dig till denna värld med en odödlig själ, och icke det allena, utan givit ut sin egen älsklige Son i en blodig död för din frälsning! Har Han icke rättighet att göra av dig "ett käril till heder"? — att så göra, att du blir till hans ära? Och det skall vara dig okärt, så att du förargas därpå?

"O! nej", säger du, "därpå förargas jag icke; tvärtom är det min innerliga bön, att Gud måtte göra mig rätt allvarlig och helig till sitt namns ära. Och huru ofta har jag icke bedit, att Han måtte döda mitt kött, då jag känt min egen stora försumlighet och vanmakt därtill. Därmed att Han dödar mitt kött, är jag icke missnöjd; men jag talar om mina bittra erfarenheter, det är dessa, som göra mig olycklig." —

Svar: Du vill således bliva korsfäst och dödad, men utan lidande; du vill lida korsdöden leende, hava spikar genom händer och fötter, men utan smärta.

O ja, så galet går det omkring i våra tankar. Besinna därför nu, att den gamla människan kan icke varda dödad utan lidande. När du bedit Gud döda ditt kött, undra då icke, att mycket bittert drabbar dig. Du har själv med sådan bön dragit det över dig. Gud är mycket benägen att höra, när du beder om köttets dödande och nådens förökande, men Han vet då intet bättre sätt, än lidanden, vidrigheter, frestelser, kors och bedrövelser.