"Edert liv är fördolt med Kristus i Gud." (Kol. 3:3)

Märk: vårt liv i Gud är fördolt! — och fördolt med Kristus! Kristus är vårt liv, men Kristus är fördold; därför är vårt liv fördolt. Så talar här aposteln. Sådant bekräftar ock alla heligas erfarenhet.

Men vi — vi vilja icke låta detta vara sant och riktigt talat, utan vi säga: Vore det ett verkligt liv med Kristus i Gud, skulle det väl icke vara så fördolt, utan lysa fram, förnimmas, synas och kännas något mer. Nu, låtom oss se, huru härmed förhåller sig.

Sant är det, att "den som tror på Guds Son, han har vittnesbörd i sig själv" att "Guds Ande vittnar med vår ande, att vi äro Guds barn".

Sant är det, vad Johannes så ofta upprepar: vi veta — vi veta, att vi äro av Gud; vi veta, att vi äro Guds barn; vi veta, att Gud blir i oss.

Sant är det, att den människa, som icke  vet med sig någon omvändelse, någon väckelse ur syndasömnen, något arbete under lagen, någon förlossning i Kristus, något nytt liv med Kristus och ny vandring efter Honom, utan ännu är ett med världen, om ock icke i hennes grövre väsende — sant är det, att en sådan bedrager sig själv, om hon menar sig ändå kunna leva det fördolda livet med Kristus i Gud, om hon så vill förstå detta språk, som skulle livet i Kristus icke hava några bestämda tecken, icke någon viss kraft och bevisning. Nej, nog står det fast, vad Skriften lär om Andens frukter, varav det goda trädet skall igenkännas.

Men att det andliga livet dock på samma gång är så fördolt, det kommer av följande omständigheter: först att vårt fallna, blinda förnuft dels aldrig rätt förstår sig på Andens verk och frukter, dels icke aktar dessa, utan vi  vilja liksom med händerna gripa själva livet, se och förnimma detsamma. Stundom äro vi icke nöjda med de Andens frukter, som Skriften uppgiver, utan vilja själva bestämma, huru det andliga livet skulle uppenbara sig; så att t. ex. då Skriften nämner, såsom de förnämsta Andens frukter: kärlek, fröjd, frid etc., så säger mången: "Ja, vad är detta? Visst blev det en ny kärlek i mitt hjärta, då jag fick förlåtelse för alla mina synder, visst fick jag en fröjd och en frid med Gud, som jag aldrig förr haft; men, vad är detta? De äro ju så svaga och obeständiga dessa ting hos mig. Jag borde ju hava en vida större och beständigare kärlek, fröjd, frid, saktmodighet" o. s. v. Eller ock tråna vi efter några inre förnimmelser och känslor av själva livet uti oss, och när sådan känsla saknas, genast tvivla vi på livet.

För det andra är vårt liv i Gud allradjupast fördolt då, när Gud icke blott undandrager oss all känsla och kraft av tron, utan ock låter mycken synd och skröplighet överfalla oss, tillstäder satan på det gruvligaste sålla oss, fresta och plåga oss med syndiga tankar, lustar och begärelser, ja, så att vi ock under tiden förgå oss, så att Petrus förnekar sin Herre, ljuger och bannas; så att Paulus och Barnabas träta. Si, när något sådant händer oss — o, var är då vårt liv med Kristus i Gud, mena vi. O, nej? Att tro det Guds Ande skulle bo i mig — det är grövsta galenskap! Nej, icke Guds Ande, utan djävulens. Si, nu är sannerligen vårt liv med Kristus rätt djupt fördolt.

Äntligen kommer ock härtill, att Gud låter varjehanda vidriga erfarenheter, olyckor och lidanden möta oss, ja, såsom en störtflod överskölja oss; så att mot en from Job förena sig på en gång alla krafter, naturen, människor och andar, då rövare, stormvädret och åskan fråntaga honom allt, det han äger, ända till barnen; djävulen river hans kropp, hans hustru begabbar hans tro, hans arma hugsvalare välta nya stenar på hans börda, och hans eget hjärta rasar i hädelse, så att han förbannar sin födelsedag. O, var är nu den högt benådade mannen, vars like icke fanns i landet? Var är nu den synnerliga Guds vänskap, som han skulle äga? Sådant må väl heta att djupt, djupt fördölja vår herrlighet.

Av allt detta onda, som övertäcker och fördöljer vårt liv med Kristus, är likväl icke något att likna vid synden. Yttre lidanden äro däremot gyllene lidanden. Man kan snart nog låta lära sig, att dessa äro ett faderligt ris, att "den Herren älskar, den agar Han"; men synden, djävulens rasande i köttet, ihärdiga syndalustar och den därpå följande döda känslan och föreställningen om Guds rättvisa övergivelse, om Andens bortvikande m. m. — si, dessa äro de rätta dödsstötar, som gå oss genom märg och ben och i grund förmörka vårt nådeliv. Då hjälper vanligen intet annat än övergiva all tanke på sitt eget nådeliv och blott se på den evige, oföränderlige Guden själv, om icke Han kan frälsa och ännu hjälpa saken. Men när det åter klarnar, kan man väl få se, att mitt i det svarta mörkret fördolde sig icke blott ett oförändrat fadershjärta i Gud och vår oförminskade rättfärdighet i Kristus, utan ock ett sant, levande, kämpande nådeliv i vårt hjärta. 

Att väl veta, huru Gud förer sina heliga underligen och på detta sätt fördöljer livet under döden, rättfärdigheten under synden, nåden under vreden, ja, himmel under helvete, det är den höga Guds visdom, som framför allt annat är oss nödig, om vi skola hålla ut med denne Herren.