"Om husbonden visste, på vad stund tjuven skulle komma, förvisso vakade han och icke tillstadde uppbryta sitt hus." (Luk. 12:39)

Med denna liknelse om tjuven vill Herren Kristus framställa: Faran av att icke vara beredd för hans ankomst, samt att, då vi säkert skulle vaka, om vi visste stunden för hans ankomst, det är skäl att vara alla stunder beredda. Att detta är liknelsens syfte, det se vi av Herrens egen tillämpning: "Därför varen ock I redo, ty den stund I icke tänken, skall människans Son komma."

Först se vi, huru detta Kristi tal i grund nedslår den drömmen, att med hans synliga ankomst skall blott en ny herrligare nådetid börja på jorden och icke den yttersta domen. En sådan Kristi ankomst vore ju icke farlig såsom tjuvens. Herren själv säger, att när Han kommer i sitt majestät, skall Han döma allt folk och på det sättet, att de rättfärdiga skola blott inbjudas att besitta det riket, som är dem tillrett ifrån världens begynnelse, men de andra bortvisas i evinnerlig eld. Så har ock den apostoliska tron av begynnelsen varit: "Uppstigen till himmelen — dädan igenkommande till att döma levande och döda." Huru lärda, fromma eller välmenande de tolkare må vara, som motsäga de många och tydliga förklaringarna av Kristus själv, att när Han återkommer synlig i skyn, Han kommer till den yttersta domen, må vi frimodigt förkasta och bortvisa deras tydning, såsom varje annan motsägelse mot Kristi tydliga ord.

Likaså nedslår denna vår text den andra drömmen, varmed fåfänga själar trösta sig, nämligen den, att om man icke i tiden kommit i gott förhållande till Gud, skall det kunna ske efter döden; att i andevärlden skall också vara en nådetid. Vore detta sanning, skulle icke Kristus göra det så angeläget att vara redo, när Han kommer. Ja, då skulle det vara idel fåfänga ord, när Skriften säger: I dag, i dag, om I fån höra hans röst" — "i dag är den behagliga tiden, nu är salighetens dag".

Herren Kristus lär alltså, att när Han kommer antingen med döden eller med sin egen synliga uppenbarelse, då är det slut med nådetiden, då återstår blott den avgörande domen och evigheten. "Varen därför redo då, när människans Son kommer", säger Han, redo, färdiga att då ingå med Honom i bröllopssalen. De, som icke då äro redo, icke då hava olja för sina lampor, utan vilja nu skaffa den, bliva för evigt utestängda. Så lär Herren själv i Matt. 25:1—12. Och de jungfrurna ropade och bådo: "Herre, Herre, låt upp för oss!" Men nej, här gavs nu ingen nåd — det var slut på nådetiden. Ja, så lär Herren. Därför tillägger Han även där: "Vaken fördenskull, ty I veten varken dag eller stund, när människans Son är kommande."

O, är det sant, vad Herren här förkunnat, att det är för evigt slut med all nåd och alldeles förlorat med den människans salighet, som icke är redo, när Han kommer, eller när Han kallar hennes själ bort genom döden? Huru helst vårt blinda förnuft må tycka därom, så har dock Han sagt det, vilken är den evige domaren. Vem skall jag tro om icke Honom? Men då är det ju alldeles förskräckligt, att en enda stund vara oberedd — en enda afton somna, utan att med visshet veta sig vara i Guds vänskap. Tänk, om döden överraskar dig (han kommer ju ofta såsom en tjuv om natten), så att du icke mer vaknar i tiden, och du har gått in i evigheten osalig! Här finnas inga ord att uttrycka förskräckligheten av en sådan händelse. För evigt osalig — för evigt förtappad! Det är för den händelsen, Herren Kristus här varnar.

Och vad råd giver Han då, att vi må undgå den förskräckliga händelsen? Varen redo, säger Han, vaken! Men vad är då det att vara redo? Det måste ju nödvändigt betyda, att vi hava det så med Gud och vår själ, som Herrens eget ord lär om det för saligheten alldeles nödvändiga. Och detta är ju då, att vi äro "klädda och icke finnas nakna", klädda i "bröllopskläderna". Det är ju en outsäglig, tänkvärd förkunnelse, då Herren Kristus säger, att även ibland dem, som genomträngt hindren av köpenskap och avelsgård, likväl finnas sådana, som sist skola kastas i det yttersta mörkret! Och det blott därför, att de icke haft den erfarenheten, den slags bättringen, varigenom man så avklädes och berövas all tröst i sin egen fromhet, att man icke kan umbära Kristi rättfärdighet och evangelii ord om Honom.

Om du icke har "gjort ett förbund med döden och förvetat dig med helvetet", måste du ju taga sådana Herrens egna ord till hjärtat och fråga dig inför Honom: Är jag i en så beskaffad erfarenhet? Har jag till mitt livsbehov Kristus, hans försoning, hans rättfärdighet, så att jag icke blott förstår och vet, att det så skall vara, utan verkligen lever däri, verkligen av min syndanöd tvingas att "två mina kläder i Lammets blod".

Si, kära själ, har du det så, böj dig då för Gud och tillbed. Ty då är du visserligen "klädd i bröllopskläderna".