Märk här, huru djävulen börjar sina anfall. Han börjar med att
sakta lossa på det band, som höll människan, nämligen tron på Guds
ord. Han säger allraförst: Ja, skulle Gud hava sagt, I skolen icke
äta av allehanda träd i lustgården? Han talar ännu försiktigt. Han
säger ännu intet bestämt, han hemställer det till Evas egen eftertanke, vill att hon skall bruka sitt förnuft och eftersinna om ett sådant Guds
bud kunde vara rimligt, eller om de icke tilläventyrs hade missförstått
det. Så snart Eva inlät sig i samtal, steg genast hans dristighet, så
att han sedan säger bestämt: Ingalunda skolen I dö.
Så brukar
djävulen. Han börjar med att rubba tron, förvirra förståndet om
Guds ord och gör människan oviss om Guds mening. Vinner han
däruti, då vinner han allt. Förblir människan däremot fast i en levande
tro på ordet, då är ingen begärelse så mäktig, intet fall så djupt, att
icke allt ännu hjälpes. Detta vet djävulen. "Därför", såsom Luther
säger, "umgicks han därmed, att han genom sitt tal skulle föra Eva ifrån
det, som Gud hade sagt, och har således, sedan han röjt ordet ur vägen, fördärvat den bästa vilja, vilken människan förut hade, så att
hon uppreste sig emot Gud; har ock förvridit och fördärvat förståndet,
så att det tvivlade på Guds vilja. Därav följer då en olydig och Gud
motsträvig hand, som utsträcker sig mot Guds bud att plocka äpplet;
därefter även en olydig, motsträvig mun och tänder."
Kortligen, på
otro eller tvivel om Gud och hans ord följer allt ont. Ty vad
kan vara mer ont än att bliva Gud ohörsam och lyda djävulen?"
Sådant åsyftade han nu med sin första fräcka och försåtliga fråga: Ja,
skulle Gud hava sagt? såväl som ock med dessa ord: Ingalunda
skolen I dö. Som ville han säga: I ären sannerligen goda narrar, om
I tron, att Gud har så sagt; ty Gud är ingalunda en sådan, som
synnerligen frågar efter, om I äten eller icke äten. Och dessutom, skullen
I, som ären insatta till herrskare över hela jorden, stå under ett
sådant band, att I icke skullen hava frihet att äta av allehanda träd i
lustgården? Vore icke detta en motsägelse, mot vad Gud har sagt
till eder: Si, jag har givit eder allehanda fruktsamma träd, eder till
mat. På detta sätt arbetar den gamle ormen på att förbrylla kvinnan samt föra henne i ovisshet och otro på Guds ord.
Samma sätt brukar han ännu i dag. Är det icke märkvärdigt,
att man ännu ofta hör alldeles samma ord av mången listig orm,
genom vilken djävulen söker bortrycka tron ur enfaldiga själar! "Skulle Gud hava sagt?" — t. ex. skulle Gud hava sagt, att den, som icke
håller hela lagen, skall vara fördömd? Eller skulle Gud hava satt
människan på jorden, då Han såg, att hon skulle falla, och Han till slut
skulle fördöma henne? Eller skulle Gud låta en oskyldig lida för de
skyldiga? Eller skulle Gud hava sagt, att Han skall icke låta den
bliva ostraffad, som blott missbrukar hans namn? Skulle Gud,
som är själva kärleken, vara så nogräknad? o.s.v.
På detta
sätt styrker djävulen de ogudaktiga i deras säkerhet. Dem hjälper han
till en orubblig tro på Guds godhet, att intet ont skall drabba dem.
Ingalunda skolen I döden dö, heter det. Men de trogna åter — deras
förtröstan anfäktar han oupphörligt. Då heter det åter: Skulle Gud
hava sagt? t. ex. skulle Gud hava sagt, att Han icke tillräknar mig
synden, den jag verkligen har och känner hos mig — och däremot
tillräknar mig en rättfärdighet, som jag icke har och känner hos mig? Skulle
Gud hava sagt, att jag, som tyvärr syndar alla dagar, skall likväl vara hans kära barn, liksom om jag aldrig syndade? och allt detta blott
för hans egen Sons skull, som gav sig själv ut för våra synder?
Eller,
skulle Gud hava sagt, att Han är när oss alla dagar — således är
även i mitt lilla rum och hör allt, vad jag beder eller suckar o.s.v.? På detta sätt anfäktar den gamle ormen i alla stycken vår tro på Guds
ord, för att göra oss ovissa och svävande i våra tankar, varigenom
han sedan kan föra oss, vart han vill. Sådant skola vi alltid
bereda oss på och vara på vår vakt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar