Apostelns förmaning är här, att om vi ock icke kunna undkomma
syndens inre rörelse i onda tankar och lustar, vi dock icke måtte även
med vår kropps lemmar utföra det onda, utan ännu, tvärtemot den
inre ondskan, tala och leva efter Guds ord. Därför menar han verkligen här vår dödliga kropp och dess lemmar, ögon, öron, tunga, hand,
fot o.s.v.
Till exempel: Ditt öga känner sig retat antingen av jordens förgängliga skatter, eller av en förförande kroppsfägring, eller av världens flärd och prål. Dessa synliga föremål vilja då draga dig till
synden. Då gäller det att fly den uppstigande lustan och icke ens låta
ögat sysselsätta sig med de förledande föremålen; annars lämnar du det
åt synden till ett orättfärdighetens vapen. Genom ditt öra emottager
du frestelser av syndigt och förledande tal; stannar du likväl och lyssnar,
då giver du ditt öra åt synden till ett orättfärdighetens vapen. Du
frestas av vreden att med din tunga såra, sticka eller riva din
medmänniska; du frestas av hemligt agg eller avund att förtala eller illa
berykta din frånvarande nästa och till det värsta uttyda hans ord och
gärningar. Lämnar du nu i sådana frestelser tungan frihet, då giver
du henne åt synden till ett orättfärdighetens vapen.
Utan given eder själva, d. ä. själ och kropp, med alla inre och
yttre krafter, åt Gud. Först hjärtats fruktan, förtröstan och kärlek, och
sedan all lydnad och tjänst med görande och lidande: detta är, vad vi
skola giva åt Gud. Honom skola vi giva oss själva, med allt vad som
är i oss; åt Honom skola vi ägna hela vårt liv, med alla våra
förmögenheter; vi skola icke undandraga oss något arbete, som Han vill hava
av oss; intet lidande eller kors, som Han pålägger oss; för Honom skola vi icke hålla vårt liv för kärt. O, vilken nåd, att så få giva sig
åt Gud, att Han vill hava oss till sina egna, att Han vill säga till
en arm syndare: "Giv mig, mitt barn, ditt hjärta."
Och då vi så givit oss själva åt Gud med allt, vad som är i oss,
måste vi ock ägna åt Honom våra lemmars tjänst till rättfärdighetens vapen. Här finna vi, att den fromheten är icke den rätta, då man vill giva åt Gud endast hjärtats inre dyrkan och även avhålla sina
lemmar från synden, men vill sedan förbliva overksam och ingenting
göra till Herrens tjänst. Aposteln säger här, att vi ock skola tjäna
Honom med vår utvärtes människa — han säger, att vi skola "giva
Honom våra lemmar till rättfärdighetens vapen". Vi skola icke blott vara fromma och intet ont göra, utan ock vara verksamma och
använda våra lemmar i Herrens tjänst.
Till vapen, säger aposteln
Det antyder, att även vår konung förer ett krig på jorden, uti vilket våra lemmar skola tjäna såsom vapen. Och till rättfärdighetens vapen,
säger han. Vår konung skall "upprätta rätt och rättfärdighet på jorden",
d. ä. allt vad sant, gott och heligt är, och därtill skola vi få bidraga.
Detta kunna vi göra på mångahanda sätt, "var och en med den
gåva, som han har fått". Vi skola bruka våra lemmar, ögon, öron,
hand, tunga, icke blott till det man vanligen kallar gudstjänst, höra
och betrakta hans ord, tillbedja och bekänna Honom, utan ock till allt vad kärleken kräver i vårt dagliga leverne, i huset och den jordiska
sysslan, då vi av Kristi kärlek bevekta gärna tjäna vår nästa. När
du för Herrens skull tåligt och ärligt arbetar, eller givmild utdelar av ditt jordiska goda, då giver du dina händer åt Gud till rättfärdighetens vapen. När du för Herrens stora nåds skull gärna går kärlekens
ärenden, då giver du Honom dina fötter. När du av kärlek talar det, som är
gott och nyttigt, antingen förmanar, tröstar och lär människor i
allmänhet, eller vårdar dig om barn, sjuka och bedrövade, då helgar du åt
Gud din tunga till ett rättfärdighetens vapen.
Ja, när en arbetare
på fältet eller i verkstaden, när en fattig tjänare och tjänarinna, livade
av nåden, troget göra sina sysslor och med tålamod fördraga sina
besvärligheter, skola de hava den uppmuntran, att de icke blott tjänat
människor, utan Gud själv. Ty om alla, som i tron och kärleken för Kristi
skull tjänat sin nästa, på vad sätt de kunnat, skall den store, trofaste
Herren en dag högtidligt betyga: "I haven gjort det åt mig."
Vilken mäktig tröst och uppmuntran, om vi alltid besinnade detta! Vilken salig kallelse, att då hela världen tjänar synden, vi få ägna vårt liv med alla våra krafter och gåvor åt den store Herrens tjänst
och deltaga i hans heliga krig på jorden! Det är då en för anden
övermåttan ljuvlig uppfordran: "Given eder själva åt Gud och
edra lemmar åt Gud till rättfärdighetens vapen." Saliga de, som så verkligt leva i tron, att både deras ande och deras vandel härtill
svara ja och amen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar