Här visar oss profeten nyttan och nödvändigheten av Guds ords
bruk. Men vid tanken på omöjligheten att om denna sak tala, såsom
det bör sig, vid tanken på ämnets vikt samt de mäktiga motståndare,
som här möta, nämligen det tröga köttet, den fängslande världen, den
arge satan, vill handen sjunka ned av vanmakt. Här borde orden
skrivas med eld i varje hjärta, och det vore dock för svagt talat. Ty vem besinnar väl, att det är Guds ords försummande, som är
egentliga skulden till allt andligt elände i världen, all svaghet inom
kyrkan och inom dess enskilda lemmar, och att Guds ords flitiga och rätta
bruk är orsaken till allt andligt gott i världen?
Det är sant,
människan är fallen; och bedrövliga äro syndafallets följder: otro, synd,
mörker, säkerhet, hårdhet m. m. Men allt detta kunde botas. Guds
barmhärtighet och rättfärdighet kunde icke lämna människan i detta
tillstånd utan medel till upprättelse. Han gav oss därför från himmelen ett
botemedel, ett heligt säde, som, nedlagt i människohjärtat, skulle där
återställa det förlorade gudsbelätet, ljus i förståndet, helighet i viljan samt
nya andliga krafter. Du är blind, du är hård, otrogen, osalig och bunden
i synden; men allt detta kan botas genom det botemedel, som Gud givit
oss från himmelen; du kan genom detta medel bliva seende, förkrossad,
troende, salig och fri i Kristus.
Men utan detta medlets bruk är det
dig omöjligt att övervinna ditt onda och upprättas, om du ock på det
hjärtligaste beder Gud om nåd därtill, om du ock vakar och strider dig
till döds mot det onda. Det är allt förgäves, syndafloden bryter fram
med oemotståndlig kraft.
Allt detta bekräftar ock erfarenheten. Det finns städer och
församlingar, som hava trogna lärare, vilka med oupphörligt predikande
plöja och utså och med förböner och tårar vattna utsädet; men där står
dock helt jämmerligt till ibland folket, där förspörjes ingen varaktig kristendomens kraft och bevisning, ingen övning i tro och gudaktighet, utan
blott något löst förstånds- och känsloprål. Vad är då orsaken?
Undersök, och du skall finna, att där har folket icke ännu börjat själva
begagna Guds ord, och så länge förflyger allt det goda, de höra från
predikstolen, och bär ingen frukt.
Det är orter och tider, på vilka det
sker kraftiga väckelser, mycket folk är i rörelse, det börjar grönska och
blomstra överallt, och man fröjdar sig i hoppet om rika frukter av denna
sköna Herrens plantering. Men några år gå förbi, och du besöker detta
fält och igenkänner det icke. Du skådar med sorg det förödda landet,
ser blott tistel och törne, förökad fräckhet och ogudaktighet. Och vad
menar du var orsaken? Jo, en kraftig arbetare borttogs, och det var
nu ingen, som vårdade sig om folket, och själva hade de icke kommit in
i ordet, att på egen hand begagna det.
Däremot finner du andra orter,
där kanske ingen utmärkt personlighet stått ledande i spetsen för Guds verk, men där folket själva hade börjat uppbygga sig inbördes med
Guds ord. Och du fröjdas och förundras att se Guds verk icke blott
bibehållet, utan märkligen förökat, utvidgat och mognat. Dessa
händelser äro blott vanliga, dem var och en med någon insikt i Guds
rikes tillstånd skådar.
Och huru skola de förklaras? Jo, tänk på din
egen erfarenhet, om du är en kristen, som någon tid gått i Andens
skola. Vad har du att berömma dig av såsom medel till ditt andliga
livs uppehälle och tillväxt? Har du varit så stark, så trogen, så vaksam,
så upplyst, att du därigenom stått fast i alla beprövelser? Nej, intet
annat än Guds trofasthet vill du berömma. Men nu är Gud lika
trofast mot alla; det har icke varit brist på Guds trofasthet, där kristendomen dött ut. Nej, skillnaden har varit den, att där har nådemedlet
försummats, men av dig har det blivit begagnat. Så trög och glömsk
du ock är, har du dock alltid under tiden umgåtts med ordet, gärna läst
och hört det, ehuru du har ock häruti mycken försummelse att förebrå
dig.
Du har ock erfarit olika verkningar av olika förhållanden i den
delen. Har du icke ofta erfarit, huru du stundom efter långvarigare
saknad av ordet eller försummelse däri blivit kall, död, olustig till din
invärtes menniska, svag för varje frestelse, världslig och köttslig?
Men däremot, att de tider, då du flitigare umgåtts med ordet, har du
ock mått bättre till din invärtes människa. Och åter, var det icke
mången gång du var nära att falla i säkerhet och synd, men ett
bibelspråk, en predikan, kortligen, något Guds ord väckte dig utur
slummern och frälste dig? Var det icke mången gång, du var kall och död,
hela världen var dig mörk och dyster; men du kom att läsa i bibeln en
vers, ett kapitel, eller ett stycke ur en god bok, eller du träffade en vän,
som hade Guds ord i sin mun, och du fick nytt liv, ny värma, och du
ljusnade upp? Har du icke då Davids erfarenhet och bekännelse: "Herre,
om icke ditt ord hade varit min tröst, så vore jag förgången i mitt
elände?"
Så ser du, huru ordet var medlet, varigenom Gud
uppehållit ditt nådeliv. På samma sätt är det med alla andra kristna.
Guds ord kallas icke förgäves nådemedel; och det förutan är det
omöjligt att behålla nådelivet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar