"Av nåden ären I frälsta genom tron; och det icke av eder, Guds gåva är det." (Ef. 2:8)

Nåd är ett viktigt huvudord i salighetsläran; därför må vi väl betrakta det. Det tyckes vara mycket lätt att förstå, så länge det ännu blott gäller att tänka och tala därom; men så snart det gäller tillämpning, när vår eviga salighet eller fördömelse beror därav, då är intet ord svårare att rätt fatta och tro än det korta ordet nåd.

Läran om nåden är en viktig del av läran om Gud. Men att rätt känna Gud uti hans nåd, det är evinnerligt liv.

Först är hela världen i ett tjockt mörker i fråga om Guds nåd, då hon anser den vara något sådant, som att Gud icke skall vara så nogräknad med människan, efter hon är svag och icke kan vara fullkomlig; "men Gud är nådig", säger man då, "Han räknar icke så noga med oss." Detta är den nådespredikan, med vilken den gamle ormen söver och bedrager hela världen. Guds nåd är på detta sätt ett slags flathet, som alldeles tillintetgör hans rättfärdighet och sanning uti hans domar.

Men något annat lär Skriften om Guds nåd. Något annat skall du lära vid Kristi blodsvettning, hudflängning och hårda rop på korset. Sedan ock vid Jerusalems förstöring och allt det gräsliga, som därvid övergick Guds egendomsfolk, då likväl ingen fågel får falla till jorden Honom förutan.

Guds nåd är icke eftergift eller flathet. Gud har visserligen uti sitt hjärta en för oss obegripligt stor kärlek och barmhärtighet; men denna kan icke utövas i strid med hans lika stora och fullkomliga rättfärdighet. "Rättfärdighet och dom äro hans stols stadfästelse; nåd och sanning äro för hans ansikte." Ingen kan få Guds nåd utan i den fullkomligaste överensstämmelse med hans rättfärdighet. Kristus kan gråta över Jerusalem, men kan icke frälsa det, då det icke vill höra hans röst.

Tala vi om Guds förlåtande nåd, varigenom människan upptages i hans förbund och vänskap, så måste vi alltid veta, att denna nåd aldrig gives utom Kristus. Men är hon i Honom och äger allt, vad Han för oss gjort och är, då är där ock en alldeles fullkomlig nåd och den allrahögsta vänskap och kärlek. Ty likasom utom Kristus gives ingen nåd, utan blott efter förtjänst, så gäller tvärtom ingen gärning, ingen synd, ingen ovärdighet hos dem, som äro i Kristus Jesus. Sådant betyder nåd.

Nåden är alldeles motsatsen mot allt avseende gärning och förtjänst. Detta är en mycket viktig anmärkning, om man vill förstå, vad nåd är. Apostelen säger: Är det nu av nåd, så är det icke av gärningar, annars vore nåd icke nåd. Är det ock av gärningarna, så är det nu icke nåd, annars vore gärning icke gärning." Och åter säger han: "Honom, som håller sig vid gärningarna varder lönen icke räknad av nåd, utan av plikt." Där bliva nåd och plikt ställda emot varandra såsom motsatser. Och åter: "Av nåden ären I frälsta genom tron; och det icke av eder, Guds gåva är det; icke av gärningar, på det ingen skall berömma sig."

Av alla sådana ställen märka vi, att nåd och gärningar, nåd och förtjänst, äro alldeles motsatta ting, så att det ena nödvändigt utesluter det andra. När det i Skriften läres, att människan varder rättfärdig och salig blott av nåd, så bliva de, vilka åtnjuta denna nåd, betraktade, såsom de där icke blott ingen rätt ega till denna gåva, utan tvärtom såsom sådana, vilka blott förtjänt Guds straff och vrede och ännu, så länge de leva på jorden, ingenting annat förtjäna, om Gud skulle handla efter vår förtjänst, emedan den fullkomliga rättfärdigheten kräver en fullkomlig helighet, och i oss är beständigt synd.

Allt detta är nu ganska lätt att förstå, när det gäller blott läran därom; men när Gud besökt och väckt en människa ur sömnen, så att hon nu ser och känner det djupa, oändliga syndafördärvet i själens innersta väsende, i tankar, begär, sinnesrörelser, och det gamla hjärtat alltid vill den orätta vägen, och köttet är fullt med syndiga böjelser, vilket allt blir mer och mer belyst och kännbart genom den inneboende Anden — o, då blir det en svår konst att förstå, det nåden är sådan, att allt detta fördärv icke det minsta hindrar och rubbar den.

Ty när lagen dock är skriven i människans väsende, och Guds stora bevista nåd gör alla dess krav så mycket mer billiga och viktiga för själen, så blir den inre anklagelsen för synd allt mer kännbar. I samma mån Gud är nådig, blir all synd dessmer ovärdig och kränkande. Och när nu fienden icke längre kan behålla människan i sömn och säkerhet, är det ock hans beständiga arbete att söka bringa henne i misströstan och oro, vartill han nu använder alla medel: först att beständigt uppväcka den kvarboende synden, och sedan att med alla hotande Guds ord förskräcka och pina själen, förmörka förståndet om Guds nåd och idkeligen framhålla Guds helighet och vrede över synden.

Att nu behålla ordet nåd i sin sanna och fulla betydelse, det är en visdom, som övergår allt mänskligt förstånd. Måtte då Gud bevara varje kristen från den försoffningen, varigenom han skall bliva utlärd i detta ämne! — då likväl alla sanna helgon alltid häruti förblivit späda lärjungar, såsom vi väl se uti all den klagan, förskräckelse, ångest och nöd, varom vi läsa i Davids psalmer och alla heligas historia.