En väg, på vilken många saliga Guds barn förlora livet, är:
den andliga lättjan — bortläggandet av vapnen, försumlighet i
nådemedlens bruk, samt i trons och goda gärningars övande. I början av nådevägen var det så kärt att få umgås med ordet, läsa, höra, tala,
skriva om Kristus, om tron, om nåden, om kärlek och goda gärningar,
samt att i bönen tala med sin Gud och vid nattvardsbordet bespisas av Honom. Då voro ock alla dessa stycken livliga och dyrbara för hjärtat,
och hela väsendet var kristligt.
Men efter något år blev detta allt
mindre angeläget, då kommo till äventyrs nya göromål och hinder;
djävulen gjorde dessa mycket viktiga och ingav själen dessutom, att hon
ju visste, vad hon behövde veta, kunde nu någon tid leva av minnet
och hoppas, att Gud väl skulle uppehålla livet. Kan han nu blott
föra själen ifrån ordet, då kan han sedan föra henne, vart han vill,
ingiva henne vad som helst. Detta är en väg till allehanda avvägar,
sjukligheter och fall. Snart ser själen icke flera synder hos sig, än dem
förnuftet straffar; snart tror hon icke mer om nåden, än vad hon anser
sig värd att få tro; men då syndakänslan utdör, har hon nog tröst ändå.
Och så står hon snart åter blott i ett naturtillstånd.
Till den andliga lättjan hör också att försumma ordets efterlevnad
och att icke giva akt på Andens röst. I början ville själen göra allt, vad Herren har befallt oss, var uppmärksam på alla kristliga plikter. Visst icke kunde hon fullgöra dem alla, dock stod hon i uppsåt och strävan
därefter och höll varje brist däruti såsom en synd, den hon inför Gud
beklagade, bedjande om förlåtelse därför samt om nåd och kraft till
förbättring. Nu däremot börjar hon föresätta sig själv ett visst mått, huru
mycket hon kan och skall göra; och allt det övriga lämnar hon alldeles,
strävar icke därefter, tänker icke därpå.
Och när hon sålunda icke far
efter mer, än vad hon redan gör, blir därav en naturlig följd, att
hon icke får någon brist att ångra, att hon snart är så god, som hon vill. All självbelåtenhet kommer nämligen blott av lättja och utav förgätande av Guds helighet, Guds buds andliga krav. Och när nu
människan är nöjd med sig, icke mer känner skuld och brist, vad är då tron
och hela det andliga livet? Vad är då Kristus för henne? En
drömbild, eller väl en heliggörare, men icke en försvarare när
Fadern; en konung, vilken man skall bekänna, hylla och hedra, men vilken
i sanning i hjärtats djup icke är så viktig, kär och oumbärlig, som en
försvarare vore, vilken står i Guds åsyn för oss och stundligen är vår enda rättfärdighet.
Kortligen, Frälsaren, Försonaren har för hjärtat
förlorat sitt rätta och egentliga ämbete och värde, är icke i sanning
hjärtats liv och tröst, utan är det endast i inbillningen och i munnen.
När första stycket, bättringen, syndens känsla, är förlorat, så är både
det andra och det tredje falskt. Det är på denna väg, som det av en kristen blir en farise.
Av denna lättja kommer även en annan olycklig följd, nämligen
denna tomhet i själen, denna ledighet, ledsnad, ljumhet och säkerhet, varigenom alla portar öppnas för djävulen och hans sällskap. Då
där icke mer är någon strid eller någon segerfröjd, ingen synd, ingen
nöd, ingen bön, ingen glädje över nåden, kortligen ingen övning, så
är kristendomen snart utlärd, har intet synnerligt uti sig, endast ledsnad
och tyngd.
Detta är det tillstånd, som Kristus kallar, att huset är
rensopat och väl tillpyntat. Dit går djävulen och giver själen en
sysselsättning i ledsnaden, en uppfyllelse i tomheten — någon avgud,
eller någon syndalusta, som han framställer mycket behaglig och ljuvlig
och intet farlig. Denna smakar nu ovanligt väl efter fastandet, emedan
där är förut så tomt, så ledigt, där var ingen övning, ingen skatt, intet
kärt sällskap för hjärtat; och människohjärtat är så danat, att det alltid vill hava någon uppfyllelse, någon skatt, något sällskap — då nu skatten
saknas, glädjen över nåd, umgänget med Gud och abbaropandet upphört,
då smaka och intaga de nya sakerna, då super hjärtat i sig, vad
djävulen erbjuder, såsom en tom svamp suger i sig vatten.
Och med
denna lustan eller avguden, t. ex. världsvänskap, eller världsära och
utmärkelse, eller jordisk vinning, eller vällust, eller någon annan avgud
— med denna går den gamle "starke" med sina sju ännu skadligare
andar där in, "och de bo där".
Det är sant, väl får varje kristen förebrå sig mycken andlig
lättja och försumlighet; men därvid bör den åtskillnad märkas, dels att
deras beklagade tröghet ofta är blott en saknad av känslans livlighet,
under det de dock dagligen stå i övning, bruka nådemedlen och fara efter
att både tro och älska; dels att även om verklig lättja inträffar, men
de likväl låta Herrens Ande straffa och uppväcka sig, så att de rädas
därför, begynna taga till ordet och hos Gud söka nåd att bliva bättre,
så blir dock där icke död. Men går det däremot så, att man icke har
några bestraffningar för sin lättja, eller icke får tid att lyssna till Andens väckelser, utan det får gå an och gå fram, så illa det är, då lutar
det till fall och död.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar