Såsom grunden till hustruns plikter är underdånighet, så är grunden
till mannens plikter: kärleken. "I män, älsken edra hustrur". Där blott
kärlek är, där följer ock allt annat av sig självt; såsom aposteln säger:
"Kärleken är tålig och mild, han fördrager allting, tror allting, hoppas
allting, han tänker intet argt" o. s. v.
Men för att betrakta den äkta
mannens kärlek till sin hustru, låtom oss särskilt samla vår
uppmärksamhet omkring den högtidliga framställningen därom i Ef. 5.
Aposteln säger: "I män, älsken edra hustrur, såsom ock Kristus älskade
församlingen och har utgivit sig själv för henne. Så skola ock
männerna älska sina hustrur såsom sina egna kroppar. Den som älskar sin hustru,
han älskar sig själv. Ingen har någon tid hatat sitt eget kött, utan
hellre föder och fodrar det, såsom ock Herren församlingen." Se vilken
hög bild — till hög ära för äktakärleken — att den avbildas med Kristi
kärlek, vilken övergår all kunskap!
Låtom oss nu bese lärdomarna härav.
Det mest utmärkande i Kristi kärlek till församlingen är, först, att
Han älskar oförskyllt, utan vår förtjänst eller värdighet, blott på
Faderns eviga utkorelse; varom Han själv säger: "De voro dina, och du
har givit mig dem. Allt, det du har givit mig, har jag förvarat.
Och ingen skall rycka dem utur min hand; ty Fadern, som har givit
mig dem, är större än alla." Så skall ock mannen älska sin hustru för
Faderns viljas skull, utan avseende på hennes större eller mindre
fullkomligheter, blott därför att Fadern givit honom henne, att hon är
hans hustru. Den kärlek, som beror av egenskaper, av bättre och sämre
stunder, är en flyktig, obeständig och ytlig kärlek. Om Kristus hade
älskat oss så, då hade Han icke givit sig själv ut för oss. Nej, att Gud
givit dig denna maka, fört henne i din famn och sagt: Denna skall vara
din, älska denna, håll dig till denna — si, det är tusen gånger mer än
alla de skönaste egenskaper hos en kvinna!
För det andra, Kristi kärlek
gjorde Honom och församlingen till ett; såsom aposteln här genast
anmärker: "Vi äro ledamöter av hans kropp, av hans kött och av hans ben."
Så, tillägger aposteln, äro ock äkta makar vordna ett, av de två varder
ett kött. Detta sker dock icke blott genom kärleken, utan grundar sig
egentligen på en Guds tanke vid kvinnans skapelse. Övervägom blott
den märkliga berättelsen därom i 1 Mos. 2. Först omtalas, huru Gud
skapade kvinnan av ett revben av mannen, och huru mannens första
utrop, då han såg kvinnan, var: "Detta är dock ben av mina ben och kött av mitt kött." Då följer just därpå Guds första ord om den
äktenskapliga föreningen, så lydande: "Fördenskull skall en man övergiva
fader och moder och bliva vid sin hustru, att de skola varda till ett
kött." Så har Herren Kristus själv förklarat saken, då Han påminte
fariseerna om denna Guds stiftelse och sade om äkta makars oupplösliga
förening: "Så äro de nu icke tu utan ett kött." Därpå grundar sig
nu det aposteln här säger, att männerna skola älska sina hustrur såsom
sina egna kroppar, nämligen såsom verkligt varande deras egna kroppar;
ty märk, vad som följer: "Den som älskar sin hustru, han älskar sig själv;
och ingen har väl någonsin hatat sitt eget kött" m. m. Borde icke denna
omständighet väcka mången man till besinning och mer kärlek till sin äkta
hustru?
För det tredje, Kristi kärlek var en uppoffrande kärlek; Kristus
har älskat församlingen och givit sig ut för henne, därjemte föder och fodrar
Han henne; och icke det allenast, utan Han giver henne också hennes
gladare stunder, hennes fröjder och vederkvickelser. Så skall ock mannen
göra allt, för att icke blott försörja sin hustru, utan ock bereda henne
trevnad och vederkvickelser, såsom kärleken ju självmant gör.
Kortligen,
alla mannens plikter innefattas i kärleken. "I män, älsken edra hustrur!"
Men aposteln tillägger vidare: "Och varen icke bittra mot dem."
Det är sant, Gud har givit eder herradömet, hustrurna äro skyldiga
underdånighet; men tänken icke därför, att I mån efter behag fritt
följa ett vredgat sinne, vara vresiga och hårda i ord och bemötande
mot edra hustrur, utan vaken över eder själva!
Aposteln Petrus
säger: "I män, bon när edra hustrur med förnuft och given det kvinnliga kärilet, såsom det där är svagast, sin ära, såsom ock medarvingar till
livets nåd, på det edra böner icke bliva förhindrade." Vi äro alla
svaga käril, "lerkar", men likväl är kvinnan det svagare kärilet; huru
kan då mannen vänta en sådan fullkomlighet av henne, att han aldrig
skulle fördraga något fel? Han bör därför använda sin makt "med
förnuft" och aldrig glömma, att kvinnan är för Gud lika högt aktad,
ty även hon är medarvinge till livets nåd. Ännu en gång sagt:
Hon är skyldig att vara underdånig, det är sant, och du har makt
att befalla; men använd din makt så, att du icke gör skada på det
svaga kärilet eller verktyget, att icke hennes sinne helt nedstämmes och
förslöas för dig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar