Att vi skulle hava frid med Gud, var det förnämsta målet för hela Kristi försoning. "Näpsten ligger uppå Honom, på det vi skulle hava
frid. Rättfärdighetens frukt skall vara frid, och rättfärdighetens nytta
skall vara evig stillhet och säkerhet. Så att mitt folk skall bo uti
fridshus uti trygga boningar och i skön rolighet." Och Paulus förklarar
det så: "Då vi äro vordna rättfärdiga av tron, hava vi frid med Gud
genom vår Herre Jesus Kristus."
Nu, så talar Skriften. Skulle
icke då Guds frid regera i varje troende hjärta? Eller är det icke
sant, vad Skriften säger, att då vi blivit rättfärdiga av tron,
hava vi frid med Gud? Skriften kan icke ljuga. Vadan kommer det
då, och vad betyder det, att likväl denna verkliga frid med Gud är
en så sällsynt gäst ibland oss?
Vi tala icke om dem, som aldrig ens veta, vad en sann frid med Gud vill säga. Dessa hava antingen
så mycken frid av annan art, att de aldig kunna få Guds frid, de leva
i säkerhetens frid, en frid, som kommer av ett friskt, lätt blod, eller av god lekamlig ställning och dylikt. Eller ock äro de väckta, jagade och
marterade trälar under otro och lagarbete, invärtes gnagna av en
pinsam oro, av fruktan och styng i samvetet. Dessa borde blott märka,
att det fattas dem ett viktigt stycke, ty Skriften säger ju uttryckligt, att
då vi äro vordna rättfärdiga av tron, hava vi frid med Gud. Eller
månne Skriften ljuger! Förstår du icke, att det fattas dig den verkliga tron?
Men vi vilja tala om dem, som hava kommit till tro och frid,
men åter nedsjunkit i ofrid, räddhåga, mörker och trälsinne, och vilka
sucka: "Min näpst är var morgon för handen; vaknar jag, så är det
räddhåga; somnar jag, så är det ängslan; mitt liv är suckan."
Då frågas: Vad är orsaken, att även troende själar ofta gå i ofrid och kval?
Svar: Att en kristen blott saknar känslans frid, under det
han dock ser på Kristus och evangelium, men han får det icke så in i
hjärtat, att det ger liv och frid, detta är mer pinsamt än farligt. Ty
om han dock kan säga: "Likväl blir jag, Herre, städse vid dig; om
mig än kropp och själ försmäktade, är du, Gud, alltid mitt hjärtas tröst
och min del. Om du än låter mig vandra i en mörk dal, så är du
dock trofast, och det blir efter ditt ord." Si, om jag ännu kan tala
så med min Gud, då är det icke farligt, då är den ofriden icke till döds,
utan till Guds ära; då kan den bestå blott uti ett Guds fördöljande,
en behövlig tuktan, eller ock uti en naturlig sjuklighet, som icke alls rör
själen.
Men då man är utan allt fäste i ordet, tänker hit och dit, ser på sina synder och sina plikter och sina företag att hjälpa sig, men allt
är träldom och räddhåga; då är det fara på färde, då är det en otro
och ett trälsinne, som kan bliva till döds, om där icke snart blir hjälp och
tröst.
Vad böra då sådana själar göra? Först böra de upphöra med
allt eget görande; de böra låta straffa sig för sin otro och självrättfärdighet
och besinna, huru de därmed försmäda den käre Frälsaren för allt, vad Han så rikligen har gjort och lidit för oss samt i ordet och
sakramenterna skänkt och tillsagt oss. De böra vakna och besinna sig, att de
gå och skåda blott på sig själva, sina synder och sina känslor, liksom
deras synder nu gällde mer än hela Kristi förtjänst, och deras tankar,
känslor och tycken gällde mer än alla Guds vittnesbörd, både Andens, vattnets och blodets! De böra besinna sig, att de gå och tänka, gissa
och mena hit och dit och vänta svar på sitt hjärtas frågor ur luften,
då Herren lämnat svaret i sitt ord och sina sakrament.
Därför när
dig fattas frid med Gud, när i ditt hjärta är mörkt och ängsligt, sätt
dig icke ned att blott tänka hit och dit, huru det må vara med din
själ och med Guds nåd emot dig. Tag dig icke heller före att blott
arbeta på ditt hjärta, att det må tänka gott om Gud. Nej, hör, läs,
betrakta evangelii ord, under suckan till Gud om öppnade sinnen, om
trons gåva. Och si, om du blott får ögonen öppnade, så att du ser
Guds herrlighet i hans evangelium, så skall du få stor, outsäglig frid.
Den värsta fridstöraren och anfäktningen består i våra synder samt i
tvivlen på vår omvändelse och rättsinnighet. Men nu säger aposteln:
"Vi vordo förlikta med Gud genom hans Sons död, den stund vi ännu voro ovänner." Om jag är i den anfäktningen och sorgen, att jag
icke är rättligen omvänd och därför icke får tro, så säger aposteln, att vi blevo förlikta med Gud, den stund vi ännu voro ovänner — icke
den stund vi blevo omvända och Guds vänner — och genom hans
Sons död, icke genom vår bättring, ånger och tro. Kunde jag blott
tro detta, att hela världen blev i Kristi död förlikt med Gud, och att
på ögonblicket när denna nåd blir mitt hjärtas föremål, dess tröst eller
åtminstone längtan, jag genast är rättfärdig och salig, att jag således
bör tro på en nåd, som finnes till, förrän jag tror, som finnes till för
hela världen; då måste jag ju få en stor, hög och salig frid för den
nämnda anfäktningen.
Och när en om sin synd och sin bättring
bekymrad själ får denna tröst, då är där både omvändelse, bättring och tro
av rätta slaget.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar