"Om vårt hjärta fördömer oss, då är Gud större än vårt hjärta och vet allt" (1 Joh. 3:20)

Märk de orden: Gud vet allting — därför skall Han fälla en annan dom än vårt hjärta.

Huru skall det förstås? Det skola vi nu se.

Kristus säger, att hans lekamen och blod blevo utgivna för oss. Är det icke sant, att om du kunde rätt tro och besinna, vad det väger, att Guds Son utgivit sin lekamen och blod för oss, då skulle du begynna att ropa av idel fröjd och säga: "Alla synder äro däremot såsom ett intet, knappt såsom en gnista emot det stora havet." Men just så ser Herren det beständigt. Uti himmelen hålles Kristi blod beständigt i hög ära, där gäller det mer än hela världen.

Du och jag, vi hava så ömkliga hjärtan, att de ingen stund kunna behålla och besinna, vad som dock är större än hela världen; för våra mörka och skröpliga hjärtan är Kristi blod av ganska ringa värde, men för Gud är det beständigt av ett omätligt och outsägligt värde. Det vet Kristus; därför kunde Han säga: "Den som är tvagen, han är alldeles ren, och I ären rena."

Du och jag kunna icke riktigt tro, men Kristus tror fullkomligt, att hans blod gäller; därför kan Han döma, såsom vi nu sett.

Besinna detta djupt, så skall du i din allravärsta syndanöd kunna säga till Gud: "Helige Fader! om du nu vill förkasta mig, så måste du först förkasta din älsklige Son, hans lekamen och blod, som du emottagit till lösepenning för mig. Du kan icke förkasta mig, så länge du gillar lösepenningen."

 Detta är den egentliga grunden, varföre nåden är oföränderlig. Men Johannes säger: "Gud vet allting." Det är ännu flera omständigheter, som Gud vet, varigenom nåden är orubblig. Det står (Luk. 22), att Kristus visste förut, att Petrus skulle falla och förneka Honom. Då tänker jag så: Om denna Petri skröplighet hade utgjort ett skäl för  Kristus att förkasta honom, så hade Han gjort det redan förut, så hade Han aldrig någon stund varit honom nådig; ty Han visste från början alla Petri skröpligheter, Han trodde aldrig någon stund något bättre om Petrus.

Det är en tankevilla hos oss, att vi tycka, liksom Gud finge se våra synder då och då, när likväl Han har sett dem alla ifrån början. Han ser i ett ögonblick allt, vad som bor i oss, allt vad ont, som skall utbryta genom hela vårt liv. Skulle Han någonsin för sådant förkasta oss eller tröttna med oss, så skulle Han aldrig börjat med oss, att frälsa oss, draga oss till sig och benåda oss. Han vet, att vi egentligen äro desamma i alla stunder, de bättre och de sämre.

Hos en kristen äro tvenne naturer, köttet och anden, vilka alltid strida mot varandra. Då framträder den ena stunden anden så herrlig, att man knappt märker något av köttet, utan endast liv och frid och kärlek och gudaktighet. Den andra stunden åter framträder köttet och djävulen så gruvligt, att man knappt märker något av anden.

Vem kunde under sållningens stund se något av anden hos Petrus? Men åter en annan stund framträdde anden, då han "gick ut och grät bitterligen". 

Nu, Kristus vet alla stunder, att vi egentligen äro desamma i alla dessa växlingar; Han låter icke förvilla sig. Den stund Petrus visar sig så stark och trogen vid örtagården, vet Kristus ändå, huru han samma afton skall falla; och den stund han faller, vet Kristus ändå, huru Petrus i hjärtat, i anden, är densamme trogne vännen. Vilken stund skulle Han då förkasta honom? Att besinna detta hör till den "hemliga visheten".

Men ännu en gång: "Gud vet allting." Kristus säger, att desamma skröpliga lärjungar, vilka i sållningens stund övergåvo Honom, en gång skulle vara i himmelen, sitta på sina stolar och med Honom döma de tolv Israels släkter. Då skulle ingen synd och skröplighet vidlåda dem. Kristus vet, huru vi en gång genom hela den oändliga evigheten skola vara alldeles rena, herrliga och sköna, fulla av kärlek och helighet, Honom till ett oändligt lov.

Nu tänker jag, såsom ock en äldre lärare skriver, att vi kunna med all tröst säga till Honom: "O, min käre Gud! Jag beder dig, att du, i det ögonblick då jag faller, ville anse mig i det tillstånd, vari jag en gång skall vara i himmelen, där jag på intet sätt skall synda emot dig, utan oändligen älska och lova dig. Vill du däremot betrakta mig, sådan jag är på jorden, då finner du en syndare, som varje dag och stund med någon synd förolämpar dig. Men betraktar du mig i paradiset, då ser du ett helgon, som tillbringar den ändlösa evigheten utan att en enda gång förolämpa dig, utan beständigt och fullkomligt älskar och prisar dig. Skåda mig i detta tillstånd och vredgas icke, att du måste i trettio, fyrtio eller femtio år — det är: två eller tre sekunder av den långa evigheten — se mig underkastad svaghet och skröplighet."

O, måtte denna outsägliga nåd så intaga, styrka och glädja alla trogna hjärtan, att de ingenting högre älska än denne käre, milde Frälsaren, så skall den kärleken vara den rätta helgelsens källa och kraft; ty kärleken gör allting lätt, och "kärleken är lagens fullbordan". Gud föröke oss, för sin kärleks skull, tron och kärleken!