"Jag är genom lag död ifrån lagen" (Gal. 2:19)

Sådana ord innehålla hemligheten av vår frihet från lagen. Så heter det ock i Rom. 7: "Så ären ock I, mina bröder, dödade ifrån lagen;" "döda ifrån henne, som höll oss fångna." Märk orden dödade och döda. Och i samma kapitel visar aposteln, huru det tillgår och vad det vill säga att genom lagen dödas ifrån lagen. Han säger: "Jag levde fordom utan lag; men när budordet kom, fick synden liv igen, och jag vart död. Ty synden tog tillfälle av budordet och besvek mig och dräpte mig därmed."

Vad betyda sådana ord: Jag vart död genom lagen? Synden dräpte mig därmed? Om du går till botten med den frågan, skall du finna ett dyrbart ljus. Vilken död menar aposteln här, då han i detta sammanhang säger: "Och jag vart död" — "död genom lagen?" Katekesen omtalar treggehanda död: lekamlig, andlig och evig; men här omtalas ännu en fjärde död; ty andligen död var ju aposteln redan förut, innan budordet kom. Vad menar han då här med ordet "död"? De erfarna veta det; och andra tro det icke. Jo, så går det, om lagen rätt träffar människan, om Guds heliga ögon börja att förfölja hennes tankar och hjärtats anslag — då blir hon dödad. Och ju allvarligare hon blir angripen, desto förr blir hon dödad. Det var den gamle fariseen Saulus, som blev dödad, innan där kunde bliva en Paulus. Jakobs höftsena måste förslitas i nattlig brottning med den okände, innan han kunde säga: "Jag har sett Gud under ansiktet, och min själ är vorden frälst;" och då fick han ett nytt namn. Sedan dess gick han aldrig mer rak.

Korteligen: Tag apostelns ord, såsom de lyda, då märker du, vem som blev död. Han säger: "Jag vart död." Det var hans jag, hans självverksamma, självrättfärdiga, självheliga jag, som stupade i striden med synden under lagen. Lagen eggade striden med idkeligt pådrivande, med fordringar och anmärkningar, och den djupa inbillningen om vår egen kraft, som utgör själen i den gamla människan, underhöll ett segt hopp om framgång i striden; men alltsammans bidrog att dessmer utmatta och döda honom. Allt detta uttrycker han så: "Synden besvek mig och dräpte mig med budordet". Nu är den bruten, den gamla inbillningen om egen kraft och om lagens förmåga att göra människan from och helig; och då ligger människan där, förlorad, hjälplös, vanmäktig, ja, "död".

Men då nu Guds eviga försoningsråd, då Kristus med sin görande och lidande förtjänst blir förklarad för den utmattade själen, som nu förtvivlar på allt eget arbete, både på sin vilja och förmåga, på sin bön, sin ånger, på allt vad som är i henne — "då drages hon till Honom fram, sådan hon är, så lam, ofärdig, och så till all Guds nåd ovärdig, att hon vill sjunka ned för skam". Då sjunker hon i brudgummens famn, den andre mannens — "att hon skall leva när en annan, när Honom som är uppstånden ifrån de döda". Och si, då får hon på en gång hela lagens fullbordan i Honom, som var "lagens ände till rättfärdighet för var och en, som tror." Och nu lever bruden blott av hans rättfärdighet och av hans försorg i allting, och säger: "Jag sitter under hans skugga, som jag begär; och kärleken är hans banér över mig."

Si, en sådan själ är nu friad ifrån lagen; såsom aposteln uttryckligt förklarar: "Så har nu lagen varit vår tuktomästare till Kristus, på det vi skola varda rättfärdiga av tron. Nu, sedan tron är kommen, äro vi icke längre under tuktomästaren." Väl uppväxer den gamla inbillningen om egen kraft ännu tusende gånger, vanligen under den finare formen att jag genom bön och Guds kraft kan och bör så och så mycket vara och göra — och förråder sig såsom adamitisk inbillning därigenom, att jag, jag, jag, icke Kristus, blir medelpunkten för alla mina tankar — men då blir jag ock åter på nytt utmattad och dödad, tilldess jag åter måste sjunka ned till min Frälsares fötter och låta Honom bliva mitt allt. Och så länge det förhållandet fortfar, att jag beständigt på nytt blir återförd till Kristus, är jag ock icke under lagen utan under nåden.

Härav kan du ock förstå, vilka som icke äro under nåden, utan under lagen, nämligen de, som icke äro dödade av lagen, såsom vi nu sett, utan ännu hava kvar sitt hopp, sin förtröstan till lagen, till sitt arbete, sin bön, och icke blivit så förtappade och misströstande på det arbetet, att de nödgats giva sig — giva sig såsom förtappade på blott nåd — utan ännu med uppsåt och mening sträva efter segern genom det nämnda arbetet. Äro de härunder mer nedslagna över sig, kunna de vara "hart när Guds rike"; det fordras blott, att de misströsta på sina försök och så få ett ögonblick se Jesus vit och röd, d.ä. att Han blir i en salig stund förklarad för dem. Men om med detta arbete ännu följer mycken tröst och självbelåtenhet, och deras tro och bekännelse om Kristus är blott en del av deras egen rättfärdighet — deras tro är icke en nödställd och förtappad syndares verkliga tillflykt till Jesus, utan en ny, skönare klut på det gamla klädet — då äro de mer fjärran från den sanna nåden.