Judarna visste av Skriften, att Gud hade lovat att sända en stor,
god herde för människorna; ty så lydde löftena därom: "Jag skall
uppväcka dem en enig herde, den dem föda skall, nämligen min tjänare
David; Han skall föda dem och skall vara deras herde."
Nu säger Herren i Joh. 10: Denne utlovade herden är jag. Alla de, som äro komna
före mig, med anspråk på att vara det, äro tjuvar och rövare; jag är
den gode herden, som varit eder lovad. Därmed ville Herren även
lära oss, att Han är den ende gode herden i sitt slag; Han är den gode
herden i en sådan bemärkelse, att ingen mer än Han är det. En viktig sanning, både till varning och tröst!
Kristna skola nämligen vakta
sig för ett avgudiskt vidhängande vid någon underherde. Det är ett
avgudiskt och skadligt vidhängande, när du bliver så beroende av en
människa, att för det första om denna dör eller bortflyttas, all din tröst
och ledning skulle därmed vara förlorad; och för det andra, att om din
lärare skulle vika ifrån sanningens väg, även du skall vika med ifrån
sanningen.
Tänk, vilken fara! Nej, en kristen måste hava sitt
huvudsäte och egentliga hjärtestöd i Herren allena, så att, om han kommer
till den mest ödsliga ort, där ingen huld herderöst ljuder från några
mänskliga läppar, han dock måtte kunna med endast Frälsaren och hans
ord uppehålla sin själ och av hjärtat utbrista med David: "Herren är
min herde, mig skall intet fattas." Och att för det andra, om den
eljest förträffligaste lärare predikar ett annat evangelium, än det Kristus
och hans apostlar predikat, du då måtte låta det fara och ändock bliva vid Herrens ord, sägande: "Jag vet, huru Kristus lärde och handlade
med syndare, därvid blir jag; Han är den gode herden, vid Honom
blir jag."
O, det är ock bland andra plågor, som trycka de trogna
underherdarna, icke den minsta, då de måste erfara, att de arma fåren, vilka
de velat draga endast till "den store fåraherden", som köpt dem med
sitt blod, börja bliva så beroende av tjänaren, att de honom förutan
äro olyckliga eller utan all tröst och ledning i sanningen. För ett
sådant vidhängande måste mången trogen tjänare bortryckas eller ock med
någon fläck utskämmas, på det man må lära att besinna sig och icke
göra en människa till Gud. Så säger Herren: "Jag vill icke giva
min ära åt en annan, eller mitt lov åt avgudarna. Jag, jag är
Herren, och utan mig är ingen Frälsare. Jag är den gode herden."
Vi vilja härmed visst icke prisa den kalla och självkloka anda, som föraktar
alla de redskap, Herren av stor barmhärtighet givit sin församling, och
förakta det ljus i ordet, som Gud genom dessa redskap givit världen,
och vilka självkloka endast tro sin egen anda, under namn av Guds
Andes ensamma tolkning av ordet, då de för sin egen enskilda blick kunna
förakta även sådana herrliga redskap, som Gud använt till hela sin
kyrkas omskapning, och vilka i de rikaste frukter fått Guds egen
besegling på sin sändning. Icke är det denna självkloka anda vi prisa; vi vilja icke heller emotsäga Paulus, som berömmer de galaters tillstånd
såsom synnerligen "saligt" på den tid, då de emottogo honom såsom en
Guds ängel, ja, såsom Kristus Jesus själv, och hade kunnat uttaga
sina ögon för honom, nej, även en så brinnande kärlek kan vara blott
det skönaste tecken av ett rätt saligt tillstånd. Utan vi vilja endast varna
för det avgudiska och slaviska vidhängande, som vi nyss beskrivit, och vilket är så skadligt både för fåren och för underherdarna.
Vi vilja
uttala detsamma som Johannes Döparen, då han sade: "I ären själva
mina vittnen, att jag sade: Icke är jag Kristus, jag är endast sänd
före Honom; jag är blott en ropandes röst; den som har bruden, Han
är brudgummen — Honom bör växa till, och mig bör förminskas."
Och detsamma som apostelen Paulus, då han sade: "Månne Paulus vara korsfäst för eder? Eller ären I döpta i Pauli namn?" Vi se av dessa ställen, huru även dessa heliga män voro utsatta för denna plåga,
att lärjungarna ville hänga vid tjänaren. Vi skola därföre icke undra,
om det även nu händer, men vi skola taga oss till vara därför, såsom
för något vilket är menligt för dyrköpta själar.
Och många sköna
exempel visa, att just då en kristen blev berövad en god herde — icke
föraktade, utan blev berövad hans tjänst — och tvangs att ännu tätare
hålla sig till Herren själv och hans ord, just då vann icke blott hans
andliga liv i allmänhet en mognad och fasthet, som det eljest icke hade vunnit, utan hans hjärta vann ock en mycket högre och varaktigare
glädje i den närmare bekantskapen med Frälsaren själv, som nu uppsökte
och skötte det ensamma fåret. Och genom sådan erfarenhet lär man att
förstå och känna, vad Herren här säger: "Jag är Herren, det är mitt
namn. Jag skall icke giva min ära åt en annan".
(Ur Betraktelser för hwar dag i året, Stockholm 1873)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar