Du som är en rätt svår syndare, tänk, vad väger du emot detta?
Giv akt på, huru aposteln här talar! Att du måtte till någon del
märka, vad detta stora försoningsmedel gäller, vilja vi betrakta varje
ord i detta dyra språk.
Betrakta först, vilken personen är, som här
omtalas. Jesu Kristi, Guds Sons, blod. Tänk — Jesus Kristus —
den så länge förut utlovade "kvinnans säd", "Herrens Smorde"
(Kristus), "vilkens utgång har varit av begynnelsen och av evighet",
men vilken dock föddes i Betlehem, då änglar sjöngo i skyn: "I dag
är eder född Frälsaren, Herren", och åter: "Han skall heta Jesus;
ty Han skall frälsa sitt folk ifrån deras synder." Denne Herrens
Jesu Kristi blod — tänk, vad det gäller! Vilken kraft skulle icke
detta språk hava, om det ock stode endast så!
Men det står ännu
något herrligare däri. Apostelen vill med flit påpeka personens värde
och betydenhet, därför har han ännu inlagt två vigtiga ord: Guds
Sons — "Jesu Kristi, Guds Sons, blod". Så följ då apostelns
fingervisning och se på de orden: Guds Sons! O, är det möjligt! är
det sanning! — Guds Son! Och Guds Son utgjuter sitt blod för oss!
Är det sanning, ja, är icke detta sanning, då är ingenting sant i Guds
ord, då skola vi slå alltsammans i vädret. Nej, du känner, att det
är sanning. O, så betänk då, vad detta väger! Den store,
allsmäktige Herren Gud, som i tidens begynnelse skapade hela världen och
skapade detta släkte, människan, Han har så älskat världen, att Han
utgivit sin ende Son, sitt eget väsende, låter Honom ikläda sig vårt
kött, bliva vår broder och medlare. Tänk, vilken person! Herren
Gud gav oss icke en ängel eller ett helgon — ty något sådant förslog
icke — utan ende Sonen, sann Gud av Gud, jämlik Fadern i
gudomsmakt och herrlighet. En sådan person utgives till de fallna barnens
frälsning.
Och det är märkligt, att denna Sonens antagna mandom
är på ett sådant sätt förenad med gudomen, att hans blod i Skriften
också kallas Guds blod; såsom då Paulus säger: "Den Helige Ande
har satt eder till biskopar att regera Guds församling, vilken Han har
förvärvat med sitt blod." Tänk, vilken dyr lösepenning! Himlarna
äro hans händers verk, jorden och allt, vad däruppå är, har Han
gjort, så att emot Honom "alla människor äro blott såsom en droppe i
ämbaret och ett grand i vågskålen", och en sådan person utgiver sig
själv, samt sitt liv och blod till människors frälsning.
Om detta blod säger nu aposteln, att det "renar oss av alla synder.
Hwad menas med detta "renande"? "Hjälper det oss att bliva rena?"
Nej, det renar oss, säger han. — "Renar det oss från lusten till synd?"
Icke så; det renar oss från synden. — "Ja, från den andliga
sömnaktighetens och tröghetens synd!" Nej, begagna blott ögonen: "från alla
synder", säger han. — Och det gör "blodet"? Ja, blodet. — Men
lär icke Johannes själv, att Anden renar oss? Ja, men icke i samma
mening, som Guds Sons blod gör det. Det är alldeles nödvändigt,
att du först förstår och tror, vad detta blodet gör, innan du kan få
någon Andens rening. Hade här talats om Anden, så hade renandet
betecknat helgelsen; men här talas om blodet, försoningsmedlet.
Det
är således försoningens renande, det är skuldens utplånande, som här
omtalas. Det är, vad Kristus själv sade om sitt blod: "vilket varder utgjutet till syndernas förlåtelse." Det skulle giva liv och ande
i ditt hjärta, om du finge nåd att se, hur Guds Sons blod ensamt
renar oss inför Gud av alla synder, så att Gud själv säger: "I ären
rena." Först utplånades alla världens synder i Kristi död; såsom
aposteln uttryckligt säger, att Kristus "tillfredsställde genom blodet på
sitt kors både det, som är i himmelen och på jorden" — varför Gud,
tillfredsställd, ser alla menniskor såsom dyrt försonade, och hans sändebud
nu endast bedja: "Låten försona eder med Gud."
Men för det andra
följer härav — och detta är, vad vår text egentligen åsyftar — att var och en, som håller sig till Kristus, som låter straffa sig för synden,
men dock håller sig vid nådastolen, och således "vandrar i ljuset", är
för samma blods skull inför Guds ögon beständigt ren från alla sina
synder, så att allt det orena och syndiga, som ännu bor i hans kött
och dagligen, tyvärr, rör sig i tankar, ord och gärningar, aldrig
tillräknas honom, utan han är för Guds ögon alla stunder ren, blott
genom detta evigt gällande blodets försoningskraft; han är såsom under
ett beständigt nåderegn. Det är hos Gud avgjort, att honom skall
aldrig tillräknas någon synd, ty han har blodets försoning för sig, och
därför är han ren.
Här märka vi, att detta blodet gäller något mer
inför Guds ögon än inför våra — att för Guds ögon är allt rent,
där vi se idel orenlighet, så snart någon är i Kristus; att om ock icke vi mycket se och tro av blodets försonande kraft, det dock gäller inför Gud.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar