Detta är ett fruktansvärt förhållande. Herren talar här om den
finare och doldare arten av skrymteri, varigenom en människa kan vara
uti all kristendomens bevisning oklanderlig, ja kanske en bland bröderna
utmärkt kristen, som vet tala både om bättring och tro, om nåden
och helgelsen, och dessutom lever i enlighet med sin bekännelse och med kristliga plägseder, så att hon skäligen räknas för rättsinnig av människor, vilka blott se det, som är för ögonen; men under allt detta kan i
hennes dolda, tysta inre finnas en viktig brist, nämligen den på
erfarenhet av andligt liv, så att hon t. ex. icke igenkänner den, de levande kristna utmärkande, räddhågans eller Herrens fruktans ande, som yttrar
sig uti misstankar på sig själv, rädsla att bedraga sig, missnöje och
bedrövelse över sitt inre onda, vilket allt är lagens verk i varje
sann kristen.
I följd därav erfar hon icke heller den vederkvickelse och
ro, som Jesus giver de arbetande och betungade; hon smakar aldrig
det över begånget fel bedrövade barnets fördubblade hugsvalelse vid
förlåtelsens undfående; hon har aldrig den barnsliga glädjen i
evangelium, som till hennes förundran lyser ur de enfaldiga, men rättroende
barnens ögon och utmärker liv. Men si, hon läser likväl om alla dessa
livstecken, dessa Andens frukter, i den heliga Skrift, såsom utmärkande
sant liv, och dock, ehuru hon själv saknar dem, fortfar hon att tro det
bästa om sig, låter icke själva Skriftens utsatta tecken varna sig, utan
tror mer på sig själv än på dessa, och förblir orörlig — detta må man väl kalla att draga nåden till lösaktighet.
Att icke igenkänna uti egen
erfarenhet de beskrivningar på ett sant nådeliv, som Guds Ande i
Skriften givit oss, och likväl fortfarande förbliva lugn, menande att
den stora, rika nåden skall övertäcka även den bristen, det är att på
ett finare och doldare sätt, men lika olyckligt, draga nåden till
lösaktighet, som att under nådens täckmantel framleva i grova köttets
gärningar. Det är icke fråga om, att icke nåden är så stor, att allt
kunde förlåtas, men saken är: ditt hjärta är icke rätt för Gud, du lever
i en dold andlig död. Det är denna finare art av nådens missbruk till
lösaktighet, som Jesus så häpnadsväckande förekastar församlingens ängel
i Sardis: "Jag vet dina gärningar; ty du har namnet, att du lever,
och är död." Märk: "du har namnet, att du lever", du förer sådan
bekännelse och vandel, att du anses och hälsas för en av de levande kristna; du är icke av världen, vilken icke har namnet att leva, utan du tillhör de levande kristnas hop; men — du är död.
Samma
fördolda död omtalar Jesus i Matth. 25, om de tio jungfrur, av vilka
fem voro visa och fem fåvitska. Märk! dessa tio voro i allt synbart
helt lika, de voro alla jungfrur, d. ä. avskilda från världen och från
besmittelse med laster; de hade alla sina lampor, gingo alla ut emot
brudgummen, och ingen anade någon viktig brist. Så skildrar Herren
Jesus här ett själstillstånd! Men där inne i lampan, där var bristen,
och en så betydande brist, att de blevo utestängda från bröllopet för
evigt; de hade ingen olja, det tog icke eld, det brann icke, det var
dött. Hade de olyckliga jungfrurna sådant förmodat, förvisso hade de
prövat sina lampors inre förut.
För detta nådens dolda missbruk till lösaktighet är även en
rättsinnig kristen i fara, om han förlorar "Herrens fruktans ande", så att
han upphör att undersöka sin tros inre liv och kraft, tjusad och nöjd
genom kunskap och sken, belåten med att det finnes tillgång på nåd i
Guds hjärta, liknöjd om han har nådens liv i eget hjärta - ja om han
börjar bliva nöjd med sig själv, förlorar känslan av synd och strid
invärtes och har alltid lätt för att tro. Härtill kan han lätt komma,
då han varseblivit faran av den motsatta sidan, nämligen att göra
detta inre liv, denna nåd i eget hjärta till grund för tro och tröst,
genom den förfinade egenrättfärdighetens villfarelse, att man icke får
fly till Kristi förtjänst, förrän man har nådens verk och liv i sitt hjärta
— när han lärt förstå denna villfarelse, då kan han lätt övergå till
denna motsatta, att han i köttslig säkerhet föraktar apostelens
förmaning: "Pröven eder själva, om I ären i tron."
Men denna hemliga
död och köld, som medför evig död, är den, att du icke så mycket känner
din köld och ogudaktighet, att du därav drives att verkligen fly till Kristus, utan du nalkas Honom blott med munnen och hedrar Honom
med läpparna och med en stark död tro, som icke har uti sig någon
hjärtats hunger och törst efter Honom, ingen glädje uti Honom.
Av allt detta kunna vi märka, att vägen är smal och gudaktighetens
hemlighet stor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar