fredag 17 augusti 2012

"Varen tacksamma i allting, ty det är Guds vilja om eder genom Jesus Kristus" (1 Tess. 5:18)

Vilken människotanke kan räcka till, vilken tunga kan uttala allt, varför vi borde vara tacksamma, prisa och lova vår Gud! Hela jorden är full med hans ära. Allt vad ögat möter vittnar om Guds godhet och storhet och om hans kärlek till människan, då allt vad som är på jorden är skapat för oss. Och sedan tro och bekänna vi, att Han ock utgivit sin ende Son för oss alla, att vi skulle såsom en fri gåva emottaga det eviga livet, "det riket, som är oss tillrett ifrån världens begynnelse". Huru skulle icke våra hjärtan för allt detta vara blott ett evigt och oupphörligt lov och pris och tack! Sannerligen, vårt hela liv skulle icke vara något annat än lov, pris och tack. Allt det uti mig är, själ och sinnen, hjärta och tankar, ord och gärningar, allt skulle lova Herren. Är icke detta billigt?

När nu detta icke sker, utan du går tvärtom alldeles kall och otacksam och kanske missnöjd och otålig för de allraminsta obehag, är det icke då rätt, att du väl förtjänt, det Gud med evig vrede på ögonblicket kastar dig till helvetet? Ja, sådant se och känna de trogna, så att de av hjärtat betyga, att de blott för denna synd alla dagar förtjäna helvetet. Men nu, de som icke blott äro kallsinniga och försumliga uti att prisa vår Gud, utan ock rentav äro missnöjda och otåliga med vad Han tilldelat dem, de skola väl akta sig, att icke Herren verkligen giver dem efter förtjänst, när de icke äro nöjda och tacksamma för det de hava fått.

Otacksamheten är en så vederstygglig synd, både inför Gud och människor, att man sagt, det en otacksam människa skall vara den tyngsta börda jorden bär. Otacksamheten är det uttorkande väder, för vilket alla Guds nådeskällor för dig utsina. Herren Gud kan ju icke rättvisare och lämpligare löna otacksamheten, än genom att taga ifrån dig det goda, du så ringa aktar. Därför böra vi i tid vakna över denna svåra synd, bedja Gud om förlåtelse och om nåd till bättring. Ty, såsom redan är sagt, så många och stora äro dock Guds välgärningar emot oss, att hela vårt liv borde vara ett evigt och oupphörligt tack och lov. Utom det att tacksamheten är din heligaste plikt emot Gud, så skulle den ock göra dig själv till en lyckligare människa, göra ditt sinne förnöjt, din bön varm och tröstefull.

Vi vilja blott tala om detta sista. Vad är orsaken, att mången eljest allvarlig själ är så kall, död och nedslagen i sin bön, har så liten tröst och tillförsikt därvid under bekymrets stunder? Utan tvivel den, att man begynner direkt att bedja, utan att hava först tackat och lovat. "Jag undrade", säger en man, "när jag läste Luthers allvarsamma anmärkning över denna förvända ordning, att man börjar först bedja och icke först tackar och lovar; men jag har nu livligt erfarit, vilken förträfflig anmärkning det var." Luther talar över Ps. 18: 4: "Jag vill lova och åkalla Herren", och säger: "Man kan icke tro, vad Guds lov är för ett kraftigt medel vid tillstötande fara. Ty så snart du begynner lova Gud, blir det onda genast mildrat, det tröstliga modet växer, och därpå följer Guds åkallande med tillförsikt. Fördenskull hava alla rätta Guds tjänare sett sig väl före, att de icke begynt på något annat sätt, eller i någon annan ordning sökt tröst och hjälp emot det onda, än denna vers lär oss: man skall icke först åkalla Herren, utan först lova Honom. Det finnes människor, som jämra sig inför Herren, men bliva icke hörda. De ropa, men der är ingen hjälpare, till Herren, men Han svarar dem intet. Varför det? Emedan de, då de ropade till Herren, icke lovade Honom, utan voro harmsna på Honom; de hava icke föreställt sig Herren, huru ljuvlig Han är, utan endast tänkt på sin bittra erfarenhet. Men ingen blir befriad från det onda därigenom, att han endast ser på sitt elände och förskräckes för detsamma, utan därigenom, att han sluter sig till Herren och ser på hans godhet."

Det tyckes dock vara ett svårföljt råd, att man skall i nödens stund begynna med att lova Gud. Men detta är ock något, som skall utmärka den renare tron och den äkta bruden, som håller brudgummen för mer än alla hans gåvor, som vördar och prisar Herren själv, icke blott när Han gör, vad oss behagar, utan i all tid, för vad Han är i sig själv. Skökokärleken kan blott tacka för gåvor, men icke lova för Herrens egen förträfflighet. Dock blir det även för trogna en svår konst, att mitt i nödens och bekymrets mörker höja sig till Guds egen eviga godhet och trohet; men försök endast, när du är i detta mörker, och grip till Guds lov, försänk dig i Guds egenskaper och de stora prov därav, som du och alla heliga haft förut, så skall du snart erfara lättnad och omsider besanna Davids ord: "Att lova vår Gud är en kostlig ting; det lovet är ljuvligt och dägligt".

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar