Detta är Guds syftemål med Skriftens ord, nämligen att vi där
icke blott skola hämta kunskap i huvudet, utan isynnerhet denna väsentliga nytta och kraft i livet, "att vi genom tålamod och Skriftens
tröst skola hava en förhoppning". — Genom tålamod och Skriftens
tröst, vill säga: Genom det tålamod och den tröst, som Skriften
giver — som Skriften dels i ord och exempel förehåller oss, dels ock verkar hos oss, då vi rätt betrakta den.
Och att vi därigenom skola "hava
en förhoppning", huru skall det förstås? Först böra vi veta, att med
"hoppet" menas de trognas salighetshopp. Men att vi skola genom
tålamod och Skriftens tröst hava detta hopp, sker isynnerhet så, att
då vi i bedrövelse och nöd läsa Skriftens nådefulla tillsägelser, eller
skåda de sköna exemplen av sådana, som haft mycket bittra och
långvariga lidanden, och dock med tålamod uthärdat, väntat efter Herren och
omsider blivit krönta med ett herrligt slut, så giver detta oss tröst,
"Skriftens tröst"; då livas ock vi till tålamod, uthållighet, väntande
efter Herren, samt till det hoppet, att även vi skola efter allt lidande
få ett saligt slut. Vi livas att tro, det Herren ännu skall vara
samme trofaste Gud som fordom, skall bevisa även oss samma nåd som våra fäder, och vi således i vår väntan efter Honom icke skola komma
på skam. —
Orden "tålamod" och "tröst" säga oss, att vi skola hava
lidanden och bedrövelser; ty annars behöves icke tålamod eller tröst.
Men så är det ock endast i lidande och bedrövelser tålamodet övas,
och Skriftens tröst rätteligen smakas. Utan lidande och bekymmer äro
alla Skriftens tröstespråk helt kraftlösa och onyttiga; det är i
bedrövelsen Skriftens tröst blir kraftig och giver oss tålamod och hopp.
Men detta sker ock endast genom Skriftens tröst. Ty lämna vi ordet
ur ögnasikte, så är det slut med detta ljus i bedrövelsen. Det är
endast genom det tålamod och den tröst, Skriften giver, som hoppet
under lidandet stärkes. Må detta belysas genom några exempel, så torde vi genast förnimma något av den tröst, Skriften giver.
"Om Jobs tålamod haven I hört", säger Jakob. Nu se vi i
Jobs historia, huru gruvligt denne Guds vän blev plågad, då han först
berövades allt, det han hade kärt på jorden, sedan blev "slagen med
onda sår ifrån fotbladen upp till hjässan" och därefter hånad och
begabbad av sin hustru och sina grannar. När vi nu se, huru Herren
under allt detta likväl var hans bulde vän och efteråt gav honom dubbelt mera gott redan i tiden, jämte det nådefulla vittnesbördet, att han var rättfärdig m. m., då är detta oss en lärdom och tröst, att även vi under allt lidande kunna hava Guds högsta vänskap, kunna ock,
när Gud behagar, erhålla lindring och tröst, samt efter detta livet ett
herrligt slut. —
Se på Abrahams långvariga prövning, och huru han
dock till slut blev så rikligen välsignad. Gud hade givit honom det
löftet, att han skulle bliva stamfader för en mycket stor släkt, och då
lät Han honom gå barnlös till sitt hundrade år. Och när "löftets son"
äntligen var given, då befallde Herren, att denne skulle offras till ett
bränneoffer. Se vilka prövningar! Och likväl, se huru herrligt Gud
fullbordade sitt löfte! Se vilken stor och märkvärdig släkt Abraham
erhöll, då även Guds Son skulle efter köttet tillhöra denna! —
Men
ännu ett exempel. David var "en man efter Guds hjärta", och likväl vilka outsägligt bittra erfarenheter hade ej han att genomgå, t. ex. då
han, som var en helig profet, gjorde så gruvligt svåra fall, att han
blev till en uppenbar förargelse och försmädelse i Israel, en visa i alla
de otrognas mun; och då hans egen son stiftade ett uppror och fördrev honom från hans tron; eller då han genom högmod räknade folket och
blev därför så gruvligt straffad, att då Herren hemsökte det syndiga
folket med den pest, som borttog sjuttiotusende människor, David skulle anse
sig såsom orsak till alla dessas död. (1 Krön. 21). Vem hade dock
innerligare än David önskat sig att vara detta folk blott till den största välsignelse! O, huru förfärligt bittert Gud kan plåga sina käraste vänner! Nu skulle David, än genom svåra syndafall, än genom nämnda
högmodsgärning, se sig blott såsom en olycka för folket. Och dock var
samme David icke förkastad, utan i en så hög nåd, att Guds Son på
jorden skulle använda Davids ord till uttryck för sina djupaste känslor,
ja, även i sitt bittra lidande på korset. Sådan är Skriftens tröst.
Genom sådana exempel skola vi visserligen styrkas i hoppet, styrkas att
även i våra bittraste erfarenheter ännu behålla tillförsikten till den
underlige, men trofaste Guden.
Och likväl äro vi i nya testamentet
förnämligast hänvisade till Kristi lidande, till att skåda huru Han vart
plågad och efter all sin pina ingick i sin herrlighet. På det vi måtte
med tålamod löpa i den kamp, som är oss förelagd, säger aposteln, "låt
oss se på Jesus, vilken, då Han måtte haft glädje, led korset och är
nu sittande på Guds högra hand. Tänken på Honom, att I icke
tröttens i edert sinne, givande eder utöver." Sådan är Skriftens tröst,
genom vilken vi skola lära tålamod och hava hoppet oryggligt intill ändan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar