Gud "beprisar därmed sin kärlek", säger aposteln, "framställer sin
kärlek", d. ä. förklarar och bevisar den inför hela världen, "gör den så
stor, så viss och uppenbar, att det icke är möjligt, att en människa, som
rätt betänker detta kärleksbevis, kunde tvivla därpå" (Luther). Den som
ock eljest vore full med tvivel på Guds kärlek, full med samvetsoro
och bävan för Guds vrede över synden, borde dock vid detta bevis
begynna att ana något om Guds hjärtelag, begynna inse och förstå, att
med allt Guds heliga nit emot synden Han likväl måste hava i sitt
hjärta en oändlig kärlek och varkunnsamhet över syndarna. Sådant
hade vi aldrig kunnat tänka, om icke Gud själv genom detta stora
bevis uppenbarat det.
Därmed beprisar Gud sin kärlek till oss; såsom
ock Kristus anför endast detta bevis, då Han vill förklara sin Faders
kärlek till oss: "Så älskade Gud världen, att Han utgav sin ende Son."
Så säger ock Johannes, att detta är det egentliga beviset: "Därpå känna vi Guds kärlek, att Han har låtit sitt liv för oss." Och åter: "Därpå
är Guds kärlek till oss vorden uppenbar, att Gud har sänt sin ende
Son i världen, att vi skola leva genom Honom." Och vi hade
eljest aldrig kunnat tänka något sådant om Guds hjärtelag. Därföre
heter det ock rätteligen, att Gud har sålunda framställt sin egen kärlek —
det är endast Guds egen exempellösa kärlek, som på detta sätt bevisat
sig.
När vi älska någon, måste det vara en vän, eller åtminstone en
god, älskvärd människa; se vi tvärtom något förhatligt hos en
människa, eller hon är vår ovän och belackare, då pläga vi icke älska, utan
hata en sådan. Så är det med vår kärlek efter naturen. Men Gud,
som har det högsta hat till synden och derjämte ser oss allesammans fulla
med synd, Han har dock en sådan kärlek till syndaren, att Han hellre
gav sin älsklige Son i döden, än Han ville se syndarens död.
Och när vi rätt betänka, vad aposteln så ofta upprepat, nämligen
att Gud gjorde detta för ogudaktiga, för syndare, för ovänner, måste vi väl med stor förundran fråga: O du milde Gud, vadan har du dock
en sådan kärlek? Är det sant, att du så älskar? Och vad är det, som
bevekt dig till en sådan kärlek?
Så bekänner en gammal och till himmelriket
lärd Guds tjänare, att han länge hade fördjupat sig i den frågan, vad
som kunde vara den egentliga bevekande orsaken och grunden för Guds
kärlek till syndare; och han säger sig omsider hava kommit till detta
slut i frågan: "Gud älskade, därför älskade Han." Orsaken låg just i Guds egen kärlek; Han hade ett sådant hjärta, som älskade, därför älskade Han.
Gud har själv förklarat sin kärlek med bilden av en moders
kärlek. Då du ser en moder med outtröttlig kärlek bära och sköta sitt
sjuka barn den ena dagen efter den andra, och även under natten, då
andra människor sova, lika oförtröttligt vaka vid dess bädd eller bära
det på sina armar, ett barn som ännu intet annat gjort än med alla
sina behov av hjälp, av ans och skötsel utmatta sin moder, och du frågar
henne, varför hon ännu så älskar det; så kan hon intet annat skäl
giva, än att hon känner det så i hjärtat, hon skall undra på din fråga
och säga: Det är ju mitt barn. Att hon älskar sitt barn, är således
en naturens lag för modershjärtat; hon behöver icke ålägga sig det,
och det betecknar icke ens en from moder, utan endast en moder. Och
denna modershjärtats natur är så mäktig, att om barnet ock framdeles
blir ett sådant sorgebarn, som för sina brott faller i den borgerliga
rättvisans händer och måste straffas, kan en naturlig moder icke med
likgiltighet tänka därpå, utan har därvid ännu det bittraste lidande.
Sådant är modershjärtats natur. Tänk, om det ock är så med Guds hjärta!
Tänk, om Gud har en lika djup kärlek till oss, som en moder har till
sitt barn! Men Herren Gud säger själv, att Han har en ännu djupare
kärlek. Så säger Herren: "Månne ock en kvinna kan förgäta sitt barn,
så att hon icke förbarmar sig över sitt livs son? Och om hon än
förgåte honom, så vill jag dock icke förgäta dig." "Och därpå känna vi
Guds kärlek, att Han har låtit sitt liv för oss."
Men härvid hava vi dock vidrört ännu en omständighet, som
kan förklara Guds kärlek till människan. Det är en kärlek till barnet.
Sådant antyder Herren därmed, att, då Han talar om sig själv, Han
frågar: "Månne ock en kvinna skall kunna förgäta sitt barn?" Huru djupt
fallna och ömkligt vanställda barn vi ock äro, och huru långt bortkomna
i synd och ogudaktighet, kan Gud dock icke förgäta, att människan är
hans barn. Han säger sig hava en moders kärlek till oss. Herren
Gud har dock skapat oss till sina barn och arvingar. Och då
djävulen förförde oss, ville Gud dock icke därmed lämna honom rovet. Han ville ännu göra något för att frälsa barnet. Detta kan till någon del
förklara denna annars obegripliga Guds kärlek, att Kristus är död för
oss, då vi ännu voro syndare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar