måndag 6 augusti 2012

"Vinnläggen eder därom, att I kunnen ingå genom den trånga porten" (Luk. 13:24)

Vad är väl det yttersta ändamålet med allt vårt andliga strävande, vårt forskande, läsande, om icke att vi skola bliva saliga, att vi skola i tiden stå väl med Gud och i döden gå hem till Gud och vara när Herren alltid? Skulle vi då icke böra besinna oss något, stanna och undersöka, om vårt andliga strävande är av den beskaffenhet, att det verkligen leder till detta saliga mål, på det vi icke må "löpa såsom till något ovisst eller kämpa, såsom den där hugger i vädret"!

För många blir det då nödigt att först undersöka, om tilläventyrs allt andligt strävande leder till målet, om var och en, som på något sätt söker Guds rike, verkligen skall komma därin, eller om tvärtom vägen till livet är blott en; och sedan undersöka, om vi ock befinna oss på denna enda saliga väg, så att vi kunna med fröjd se åren ila till slut; eller om vi ännu måste komma till något annat liv, innan vi kunna saligt dö. Olyckligt, hemskt, om man icke får nåd till en sådan besinning! Olyckligt, hemskt, om man kan med den köttsliga säkerhetens lättsinne genast själv avgöra saken, utan prövning inför Herren!

Men den, som får nåd till besinning och vill vara uppriktig mot sin själ, vakte sig väl att icke söka svaret på sina frågor ur luften, icke sätta sig ner att blott tänka och eftertänka eller vänta omedelbart svar i hjärtat. Icke heller bör du i så viktiga frågor åtnöjas med någon människas mening, utan här rådfråge du endast den Herrens egna ord, som skall döma på den yttersta dagen. Till sådant ändamål anföra vi några tänkvärda ord av Kristi egen mun. Gud give oss nåd att märka, vad Han talar!

"Vinnläggen eder därom, att I kunnen ingå genom den trånga porten; ty många, säger jag eder, skola söka därefter, att de må inkomma, och skola dock icke kunna." Här blir nu den viktigaste frågan: Vad betyder detta? Huru sker det, att även sådana, som söka att ingå genom den trånga porten, likväl icke skola kunna?

Lyckligtvis har Herren även förklarat detta. Och Skriftens förklaringar härav äro två.

Den förra lyder så: Många söka Guds rike, men icke med nog allvar för att kunna gå igenom den trånga porten. De äro något väckta, men icke helt uppväckta; de vilja hava Gud och hans nåd, men också världen och dess vänskap; de vilja tjäna två herrar; de vilja övergiva vissa synder, men undantaga andra, vilka de aldrig vilja anse såsom synder, utan försvara dem. Kristus sade: "Vilken som kommer till mig och icke hatar sitt liv, icke kan för min skull låta fara allt, fader, moder, bröder, ja, sitt liv, den kan icke vara min lärjunge. Den liknar en man, som begynte bygga ett hus, men hade icke medel nog att fullborda det." Han har då visserligen nedlagt möda och kostnad därpå, men har intet därav. Det var en rik yngling, som gärna ville följa Jesus; men det lät icke göra sig med bibehållande av rikedomen, och när han hörde, att han måste lämna denna, då gick han bort bedrövad! Så går det för många. O, en öm omständighet, att de gå bort bedrövade! De voro så nära himmelens port! De sågo Herren och älskade Honom på visst sätt, men voro tvungna att gå ifrån Honom, ty de kunde icke lämna allt för hans skull. Dessa sökte då att ingå, men kunde icke. Men andra gå ovetande bort ifrån Herren i falsk tröst, menande, att de äro hans, fastän nya födelsens och det nya kreaturets kännetecken alldeles felas dem. Ännu andra äro de, som väl icke för något i världen vilja övergiva sökandet, icke heller mena, att allt är redan väl, men som alltid dröja med själva ingåendet genom porten, de tänka på bättring och tro, men att företaga själva saken, att företaga den bättring, de tänka på, eller att nu söka nåd och förlikning med Gud, nu söka trons gåva, trons liv och frid, det blir icke av, utan de dröja och vänta, tilldess det är för sent. De dröja och dröja det ena året efter det andra och mena, att Herren alltid skall vänta på dem, skall icke kunna låta igen dörren, förrän de ingått, och bliva så bedragna, att de till slut icke kunna ingå.

Den andra orsaken är mycket svårare att fatta, den är själva "stötestenen och förargelseklippan". Denna kan uttryckas sålunda: Många skola så allvarligt söka att ingå genom den trånga porten, att de kunna därför övergiva fader, moder, bröder, ja, sitt liv, men skola likväl icke kunna ingå blott därföre, att de icke vilja försaka något, som de ännu mer hänga vid än sitt liv, nämligen sitt eget tycke och sin egen bättrings och försakelses anseende. Med andra ord: De söka att ingå genom den trånga porten, men låta icke säga sig, varest den trånga porten är, utan gå på och stöta huvudet mot väggen, där ingen port är. Detta är det folk, Kristus egentligen menar och beskriver med den mannen i bröllopet, som icke hade bröllopskläder, och de jungfrur vid bröllopet, som väl hade lampor, väl gingo ut mot brudgummen, men icke hade olja i sina käril. De hava väl Kristus och tron i läran, i förståndet och i munnen; men i hjärtat är något annat deras väg, något annat för dem viktigare, nämligen vad de själva genom Guds hjälp skola vara och göra.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar