"Så har nu lagen varit vår tuktomästare till Kristus" (Gal. 3:24)

Här ser vi nu ändamålet med syndens kännedom genom lagen, samt tecknet på dess rättskaffenhet. Ändamålet var nämligen, inte att Gud skulle kunna förlåta synden; ty till det ändamålet har en annan man måst känna och ångra henne, så att han därvid svettades en oerhörd blodsvett. Inte heller att synden skulle genom dess bittra kännedom utbrännas och övervinnas, ty därtill fordrades Anden, som kommer av trons predikan. Sant är, att du kan av syndakänslan lära avlägga åtskilliga yttre synder, samt att lättsinnet och yran lägger sej och avmattas; men det egentliga fördärvet stiger i samma grad invärtes. Nej, ändamålet var, att du skulle drivas till Kristus, att du inte annorstädes skulle få någon ro och vila än i fristaden, Kristus. Och tecknet, att du rätt känner dina synder, blir därför det, att detta ändamål är vunnet, nämligen att du inte mer kan hoppas vinna nåd genom något eget arbete, utan nu blott söker försoningsnåden i Kristus.

Kan du ännu förbli som förr i världen och synden, då är du inte ens väckt, inte ens driven in till dej själv och din egen bättring, och då känner du alls inget av synden. Men om du än är väckt, men nu kunnat stanna hos dej själv, i din bättring, ånger, bön, och där har ditt hopp, din tröst och din vila, då känner du inte fördärvet rätt, då är du ännu utom Kristus och lika förtappad som en säker syndare.

Här uppenbarar sig då den falska, den kainiska syndakännedomen. Det finns många väckta och religiösa människor, som känner och erkänner mycken synd, ja, känner sej stundom rentav fördömda, men kan under allt detta dock bärga sej; de lever fram den ena dagen efter den andra i samma tillstånd, och det får gå an; de är väl inte alldeles nöjda, men de förmår dock bära det, de förmår äta och dricka, arbeta och sova, ja, le och skämta, fastän de inte vet sej ha Guds nåd, utan kanske fritt bekänner, att de är fördömelsens barn. Hör de den fria oförskyllda nåden beprisas eller dem tillbjudas, så slår de hastigt emot och av en besynnerlig ödmjukhet avsäger sej rakt dess anammande, sådana de nu är, varvid de säger eller menar: "Nej, nej, jag är inte så förmäten, mina synder är svårare än så, att jag skulle tillägna mej nåden så fritt; det kan endast den göra, som inte känner så mycker synd som jag" — och så är de hemligen belåtna med sej, eller anser sej ha det bättre än dessa troende, som de menar inte kan ha deras syndakännedom.

Dessa har ett besynnerligt sken av syndakännedom; man skulle inte tro, vad som dock är händelsen, att där ännu råder en innerlig självbelåtenhet, en stolt ande, som gjort själva samvetskvalen till sin tröst, varigenom Kristus och hans blods förtjänst och fria, stora nåd ännu utestängs. Dessa, om de än kvalde sej till döds med synder, förblir dock borta från fristaden, från det enda, som gäller för Gud, och på sådant sätt ska de dö i sina synder.

Dessa är med träffande drag tecknade i Kains historia. Även han sade inför Gud: "Min missgärning är större, än att den kan bli mej förlåten." Han hade verkligen ett slaget och bävande samvete, en orolig ande, som darrade för ett ruskande löv, han var främmande för Gud och olycklig alla dagar. Men märk, nog hade han ändå förmåga att gå bort till det landet Nod öster om Eden och bygga en stad och ha hustru och barn; inte var det honom för svårt, att Gud var vred på honom, det förmådde han bära; inte behövde han falla ned för Gud och förvissa sej om hans nåd. Se här skillnaden mellan ett oroligt samvete och Andens väckelse, mellan den syndanöd, som själva synden och samvetet förorsakat, och den som Guds Ande genom ordet verkat. Den förra finns ofta hos de mest ogudaktiga, efter några syndautbrott, men lämnar dem lika oförändrade; ty allt det, som är av människan, av någon mänsklig kraft, såsom av hennes samvete, kan aldrig föda henne på nytt; därtill fordras Anden.

Den väckelse och syndanöd som är Andens verk, driver människan alltid till bättring och tro och verkar en hel förändring. Därför blir provet på en sann syndakänsla alltid det, som redan är nämnt, att den verkar en förändring, ett uppstående, ett flyende, eller att människan inte kan bli där hon är, utan söker sin räddning, samt slutligen att hon inte kan söka denna hos sej själv, utan i Kristus; att hon inte kan vila, förrän hon i honom fått nåd, samt förvissning om densamma — en nåd och förvissning som verkar frid, kärlek och ett nytt villigt hjärta för Gud och det goda. Och detta var syndanödens ändamål, nämligen inte att Gud därigenom skulle vilja ge nåd, utan att vi skulle vilja ta emot nåd.

Den som Gud och salighet
efter mänskotankar mäter
och i sin förmätenhet
Ordets ledstång helt förgäter,
måste låta Skriften råda,
måste låta Gud benåda.

Den som sett Guds härlighet
och som värmts av nådesolen,
men numer av hövlighet
ej går fram till nådastolen
utan kvar på förgårn sitter
gör sin tid i otid bitter.

Den som ser sin fattigdom
och är över synden vaken,
men vill se sej mera tom,
mera fattig, arm och naken,
förrän nåden tro han vågar,
o, hur fåfängt han sej plågar!

Ingen självförsakelse,
ingen smälek, ingen ära,
inget eget arbete,
vad slags namn det månde bära,
kan förvärva själen prydnad -
det kan endast Sonens lydnad!