"Vinnlägg er om att kunna gå in genom den trånga porten." (Luk. 13:24)

Vad är väl det yttersta ändamålet med allt vårt andliga strävande, vårt forskande, läsande, om inte att vi ska bli saliga, att vi ska i tiden stå väl med Gud och i döden gå hem till Gud och vara hos Herren alltid? Borde vi då inte besinna oss något, stanna och undersöka, om vårt andliga strävande är av den beskaffenhet, att det verkligen leder till detta saliga mål, så att vi inte "löper såsom till något ovisst eller kämpar såsom en som hugger i vädret"?

För många blir det då nödvändigt att först undersöka, om tilläventyrs allt andligt strävande leder till målet, om var och en, som på något sätt söker Guds rike, verkligen skall komma ditin, eller om tvärtom vägen till livet endast är en; och sedan undersöka, om också vi befinner oss på denna enda saliga väg, så att vi med fröjd kan se åren ila till slut; eller om vi fortfarande måste komma till något annat liv, innan vi kan dö saligt. Olyckligt, hemskt, om man inte får nåd till en sådan besinning! Olyckligt, hemskt, om man med den köttsliga säkerhetens lättsinne genast själv kan avgöra saken, utan prövning inför Herren!

Men den, som får nåd till besinning och vill vara uppriktig mot sin själ, måste akta sej väl för att söka svaret på sina frågor ur luften, för att sätta sej ner bara för att tänka och tänka efter eller vänta omedelbart svar i hjärtat. Inte heller bör du i så viktiga frågor nöja dej med någon människas mening, utan här rådfråge du endast den Herrens egna ord, som skall döma på den yttersta dagen. Till detta ändamål anför vi några tänkvärda ord av Kristi egen mun. Gud give oss nåd att märka vad Han talar!

"Vinnlägg er om att kunna gå in genom den trånga porten; ty många, säger jag er, ska försöka komma in, och ska ändå inte kunna." Här blir nu den viktigaste frågan: Vad betyder detta? Hur sker det, att även sådana, som söker gå in genom den trånga porten, likväl inte ska kunna?

Lyckligtvis har Herren även förklarat detta. Och Skriftens förklaringar är två.

Den första lyder så: Många söker Guds rike, men inte med nog allvar för att kunna gå igenom den trånga porten. De är något väckta, men inte helt uppväckta; de vill ha Gud och hans nåd, men också världen och dess vänskap; de vill tjäna två herrar; de vill överge vissa synder, men undantar andra, som de aldrig vill anse såsom synder, utan försvarar. Kristus sa: "Den som kommer till mej och inte hatar sitt liv, inte för min skull kan låta fara allt, fader, moder, bröder, ja, sitt liv, den kan inte vara min lärjunge. Den liknar en man, som började bygga ett hus, men inte hade medel nog att fullborda det." Han har då visserligen lagt ner möda och kostnad på det, men har inget för detta. Det var en rik yngling, som gärna ville följa Jesus; men det lät sej inte göra med bibehållande av rikedomen, och när han hörde, att han måste lämna denna, då gick han bort bedrövad! Så går det för många. O, en öm omständighet, att de går bort bedrövade! De var så nära himmelens port! De såg Herren och älskade Honom på sätt och vis, men var tvungna att gå ifrån Honom, ty de kunde inte lämna allt för hans skull. Dessa försökte då att gå in, men kunde inte. Men andra går ovetande bort ifrån Herren i falsk tröst, menar att de är hans, fastän nya födelsens och den nya skapelsens kännetecken alldeles fattas dem. Ännu andra är de, som väl inte för något i världen vill överge sökandet, inte heller menar, att allt redan är väl, men som alltid dröjer med själva ingåendet genom porten. De tänker på bättring och tro, men att företa själva saken, att företa den bättring de tänker på, eller att just nu söka nåd och förlikning med Gud, just nu söka trons gåva, trons liv och frid, det blir inte av, utan de dröjer och väntar, tilldess det är för sent. De dröjer och dröjer det ena året efter det andra och menar att Herren alltid ska vänta på dem, inte ska kunna slå igen dörren förrän de gått in - och blir så bedragna, att de till slut inte kan gå in.

Den andra orsaken är mycket svårare att fatta, den är själva "stötestenen och förargelseklippan". Denna kan uttryckas så här: Många ska så allvarligt försöka gå in genom den trånga porten, att de därför kan överge far, mor, bröder, ja, sitt liv, men ska likväl inte kunna gå in - bara därför att de inte vill försaka något, som de ännu mer hänger vid än sitt liv, nämligen sitt eget tycke och sin egen bättrings och försakelses anseende. Med andra ord: De söker att gå in genom den trånga porten, men låter inte säga sej, var den trånga porten är, utan går på och stöter huvudet mot väggen där ingen port är. Detta är det folk, Kristus egentligen menar och beskriver med den mannen i bröllopet, som inte hade bröllopskläder, och de jungfrur vid bröllopet, som väl hade lampor, väl gick ut mot brudgummen, men inte hade olja i sina kärl. De har väl Kristus och tron i läran, i förståndet och i munnen; men i hjärtat är något annat deras väg, något annat för dem viktigare, nämligen vad de själva genom Guds hjälp ska vara och göra.

Gå varsamt, min kristen, ge akt på din gång:
den väg är så smal och den port är så trång
som leder till livet, och de är så få
som finner den vägen och vill på den gå.

"Vinnlägg er om att kunna gå in genom den trånga porten." (Luk. 13:24)

Vad är väl det yttersta ändamålet med allt vårt andliga strävande, vårt forskande, läsande, om inte att vi ska bli saliga, att vi ska i tiden stå väl med Gud och i döden gå hem till Gud och vara hos Herren alltid? Borde vi då inte besinna oss något, stanna och undersöka, om vårt andliga strävande är av den beskaffenhet, att det verkligen leder till detta saliga mål, så att vi inte "löper såsom till något ovisst eller kämpar såsom en som hugger i vädret"?

För många blir det då nödvändigt att först undersöka, om tilläventyrs allt andligt strävande leder till målet, om var och en, som på något sätt söker Guds rike, verkligen skall komma ditin, eller om tvärtom vägen till livet endast är en; och sedan undersöka, om också vi befinner oss på denna enda saliga väg, så att vi med fröjd kan se åren ila till slut; eller om vi fortfarande måste komma till något annat liv, innan vi kan dö saligt. Olyckligt, hemskt, om man inte får nåd till en sådan besinning! Olyckligt, hemskt, om man med den köttsliga säkerhetens lättsinne genast själv kan avgöra saken, utan prövning inför Herren!

Men den, som får nåd till besinning och vill vara uppriktig mot sin själ, måste akta sej väl för att söka svaret på sina frågor ur luften, för att sätta sej ner bara för att tänka och tänka efter eller vänta omedelbart svar i hjärtat. Inte heller bör du i så viktiga frågor nöja dej med någon människas mening, utan här rådfråge du endast den Herrens egna ord, som skall döma på den yttersta dagen. Till detta ändamål anför vi några tänkvärda ord av Kristi egen mun. Gud give oss nåd att märka vad Han talar!

"Vinnlägg er om att kunna gå in genom den trånga porten; ty många, säger jag er, ska försöka komma in, och ska ändå inte kunna." Här blir nu den viktigaste frågan: Vad betyder detta? Hur sker det, att även sådana, som söker gå in genom den trånga porten, likväl inte ska kunna?

Lyckligtvis har Herren även förklarat detta. Och Skriftens förklaringar är två.

Den första lyder så: Många söker Guds rike, men inte med nog allvar för att kunna gå igenom den trånga porten. De är något väckta, men inte helt uppväckta; de vill ha Gud och hans nåd, men också världen och dess vänskap; de vill tjäna två herrar; de vill överge vissa synder, men undantar andra, som de aldrig vill anse såsom synder, utan försvarar. Kristus sa: "Den som kommer till mej och inte hatar sitt liv, inte för min skull kan låta fara allt, fader, moder, bröder, ja, sitt liv, den kan inte vara min lärjunge. Den liknar en man, som började bygga ett hus, men inte hade medel nog att fullborda det." Han har då visserligen lagt ner möda och kostnad på det, men har inget för detta. Det var en rik yngling, som gärna ville följa Jesus; men det lät sej inte göra med bibehållande av rikedomen, och när han hörde, att han måste lämna denna, då gick han bort bedrövad! Så går det för många. O, en öm omständighet, att de går bort bedrövade! De var så nära himmelens port! De såg Herren och älskade Honom på sätt och vis, men var tvungna att gå ifrån Honom, ty de kunde inte lämna allt för hans skull. Dessa försökte då att gå in, men kunde inte. Men andra går ovetande bort ifrån Herren i falsk tröst, menar att de är hans, fastän nya födelsens och den nya skapelsens kännetecken alldeles fattas dem. Ännu andra är de, som väl inte för något i världen vill överge sökandet, inte heller menar, att allt redan är väl, men som alltid dröjer med själva ingåendet genom porten. De tänker på bättring och tro, men att företa själva saken, att företa den bättring de tänker på, eller att just nu söka nåd och förlikning med Gud, just nu söka trons gåva, trons liv och frid, det blir inte av, utan de dröjer och väntar, tilldess det är för sent. De dröjer och dröjer det ena året efter det andra och menar att Herren alltid ska vänta på dem, inte ska kunna slå igen dörren förrän de gått in - och blir så bedragna, att de till slut inte kan gå in.

Den andra orsaken är mycket svårare att fatta, den är själva "stötestenen och förargelseklippan". Denna kan uttryckas så här: Många ska så allvarligt försöka gå in genom den trånga porten, att de därför kan överge far, mor, bröder, ja, sitt liv, men ska likväl inte kunna gå in - bara därför att de inte vill försaka något, som de ännu mer hänger vid än sitt liv, nämligen sitt eget tycke och sin egen bättrings och försakelses anseende. Med andra ord: De söker att gå in genom den trånga porten, men låter inte säga sej, var den trånga porten är, utan går på och stöter huvudet mot väggen där ingen port är. Detta är det folk, Kristus egentligen menar och beskriver med den mannen i bröllopet, som inte hade bröllopskläder, och de jungfrur vid bröllopet, som väl hade lampor, väl gick ut mot brudgummen, men inte hade olja i sina kärl. De har väl Kristus och tron i läran, i förståndet och i munnen; men i hjärtat är något annat deras väg, något annat för dem viktigare, nämligen vad de själva genom Guds hjälp ska vara och göra.

Gå varsamt, min kristen, giv akt på din gång:
den vägen är smal och den porten är trång,
som leder till livet, och de är så få
som finner den vägen och vill på den gå.

"Vinnlägg er om att kunna gå in genom den trånga porten." (Luk. 13:24)

Vad är väl det yttersta ändamålet med allt vårt andliga strävande, vårt forskande, läsande, om inte att vi ska bli saliga, att vi ska i tiden stå väl med Gud och i döden gå hem till Gud och vara hos Herren alltid? Borde vi då inte besinna oss något, stanna och undersöka, om vårt andliga strävande är av den beskaffenhet, att det verkligen leder till detta saliga mål, så att vi inte "löper såsom till något ovisst eller kämpar såsom en som hugger i vädret"?

För många blir det då nödvändigt att först undersöka, om tilläventyrs allt andligt strävande leder till målet, om var och en, som på något sätt söker Guds rike, verkligen skall komma ditin, eller om tvärtom vägen till livet endast är en; och sedan undersöka, om också vi befinner oss på denna enda saliga väg, så att vi med fröjd kan se åren ila till slut; eller om vi fortfarande måste komma till något annat liv, innan vi kan dö saligt. Olyckligt, hemskt, om man inte får nåd till en sådan besinning! Olyckligt, hemskt, om man med den köttsliga säkerhetens lättsinne genast själv kan avgöra saken, utan prövning inför Herren!

Men den, som får nåd till besinning och vill vara uppriktig mot sin själ, måste akta sej väl för att söka svaret på sina frågor ur luften, för att sätta sej ner bara för att tänka och tänka efter eller vänta omedelbart svar i hjärtat. Inte heller bör du i så viktiga frågor nöja dej med någon människas mening, utan här rådfråge du endast den Herrens egna ord, som skall döma på den yttersta dagen. Till detta ändamål anför vi några tänkvärda ord av Kristi egen mun. Gud give oss nåd att märka vad Han talar!

"Vinnlägg er om att kunna gå in genom den trånga porten; ty många, säger jag er, ska försöka komma in, och ska ändå inte kunna." Här blir nu den viktigaste frågan: Vad betyder detta? Hur sker det, att även sådana, som söker gå in genom den trånga porten, likväl inte ska kunna?

Lyckligtvis har Herren även förklarat detta. Och Skriftens förklaringar är två.

Den första lyder så: Många söker Guds rike, men inte med nog allvar för att kunna gå igenom den trånga porten. De är något väckta, men inte helt uppväckta; de vill ha Gud och hans nåd, men också världen och dess vänskap; de vill tjäna två herrar; de vill överge vissa synder, men undantar andra, som de aldrig vill anse såsom synder, utan försvarar. Kristus sa: "Den som kommer till mej och inte hatar sitt liv, inte för min skull kan låta fara allt, fader, moder, bröder, ja, sitt liv, den kan inte vara min lärjunge. Den liknar en man, som började bygga ett hus, men inte hade medel nog att fullborda det." Han har då visserligen lagt ner möda och kostnad på det, men har inget för detta. Det var en rik yngling, som gärna ville följa Jesus; men det lät sej inte göra med bibehållande av rikedomen, och när han hörde, att han måste lämna denna, då gick han bort bedrövad! Så går det för många. O, en öm omständighet, att de går bort bedrövade! De var så nära himmelens port! De såg Herren och älskade Honom på sätt och vis, men var tvungna att gå ifrån Honom, ty de kunde inte lämna allt för hans skull. Dessa försökte då att gå in, men kunde inte. Men andra går ovetande bort ifrån Herren i falsk tröst, menar att de är hans, fastän nya födelsens och den nya skapelsens kännetecken alldeles fattas dem. Ännu andra är de, som väl inte för något i världen vill överge sökandet, inte heller menar, att allt redan är väl, men som alltid dröjer med själva ingåendet genom porten. De tänker på bättring och tro, men att företa själva saken, att företa den bättring de tänker på, eller att just nu söka nåd och förlikning med Gud, just nu söka trons gåva, trons liv och frid, det blir inte av, utan de dröjer och väntar, tilldess det är för sent. De dröjer och dröjer det ena året efter det andra och menar att Herren alltid ska vänta på dem, inte ska kunna slå igen dörren förrän de gått in - och blir så bedragna, att de till slut inte kan gå in.

Den andra orsaken är mycket svårare att fatta, den är själva "stötestenen och förargelseklippan". Denna kan uttryckas så här: Många ska så allvarligt försöka gå in genom den trånga porten, att de därför kan överge far, mor, bröder, ja, sitt liv, men ska likväl inte kunna gå in - bara därför att de inte vill försaka något, som de ännu mer hänger vid än sitt liv, nämligen sitt eget tycke och sin egen bättrings och försakelses anseende. Med andra ord: De söker att gå in genom den trånga porten, men låter inte säga sej, var den trånga porten är, utan går på och stöter huvudet mot väggen där ingen port är. Detta är det folk, Kristus egentligen menar och beskriver med den mannen i bröllopet, som inte hade bröllopskläder, och de jungfrur vid bröllopet, som väl hade lampor, väl gick ut mot brudgummen, men inte hade olja i sina kärl. De har väl Kristus och tron i läran, i förståndet och i munnen; men i hjärtat är något annat deras väg, något annat för dem viktigare, nämligen vad de själva genom Guds hjälp ska vara och göra.

Gå varsamt, min kristen, giv akt på din gång:
den vägen är smal och den porten är trång,
som leder till livet, och de är så få
som finner den vägen och vill på den gå.

"Vinnlägg er om att kunna gå in genom den trånga porten." (Luk. 13:24)

Vad är väl det yttersta ändamålet med allt vårt andliga strävande, vårt forskande, läsande, om inte att vi ska bli saliga, att vi ska i tiden stå väl med Gud och i döden gå hem till Gud och vara hos Herren alltid? Borde vi då inte besinna oss något, stanna och undersöka, om vårt andliga strävande är av den beskaffenhet, att det verkligen leder till detta saliga mål, så att vi inte "löper såsom till något ovisst eller kämpar såsom en som hugger i vädret"?

För många blir det då nödvändigt att först undersöka, om tilläventyrs allt andligt strävande leder till målet, om var och en, som på något sätt söker Guds rike, verkligen skall komma ditin, eller om tvärtom vägen till livet endast är en; och sedan undersöka, om också vi befinner oss på denna enda saliga väg, så att vi med fröjd kan se åren ila till slut; eller om vi fortfarande måste komma till något annat liv, innan vi kan dö saligt. Olyckligt, hemskt, om man inte får nåd till en sådan besinning! Olyckligt, hemskt, om man med den köttsliga säkerhetens lättsinne genast själv kan avgöra saken, utan prövning inför Herren!

Men den, som får nåd till besinning och vill vara uppriktig mot sin själ, måste akta sej väl för att söka svaret på sina frågor ur luften, för att sätta sej ner bara för att tänka och tänka efter eller vänta omedelbart svar i hjärtat. Inte heller bör du i så viktiga frågor nöja dej med någon människas mening, utan här rådfråge du endast den Herrens egna ord, som skall döma på den yttersta dagen. Till detta ändamål anför vi några tänkvärda ord av Kristi egen mun. Gud give oss nåd att märka vad Han talar!

"Vinnlägg er om att kunna gå in genom den trånga porten; ty många, säger jag er, ska försöka komma in, och ska ändå inte kunna." Här blir nu den viktigaste frågan: Vad betyder detta? Hur sker det, att även sådana, som söker gå in genom den trånga porten, likväl inte ska kunna?

Lyckligtvis har Herren även förklarat detta. Och Skriftens förklaringar är två.

Den första lyder så: Många söker Guds rike, men inte med nog allvar för att kunna gå igenom den trånga porten. De är något väckta, men inte helt uppväckta; de vill ha Gud och hans nåd, men också världen och dess vänskap; de vill tjäna två herrar; de vill överge vissa synder, men undantar andra, som de aldrig vill anse såsom synder, utan försvarar. Kristus sa: "Den som kommer till mej och inte hatar sitt liv, inte för min skull kan låta fara allt, fader, moder, bröder, ja, sitt liv, den kan inte vara min lärjunge. Den liknar en man, som började bygga ett hus, men inte hade medel nog att fullborda det." Han har då visserligen lagt ner möda och kostnad på det, men har inget för detta. Det var en rik yngling, som gärna ville följa Jesus; men det lät sej inte göra med bibehållande av rikedomen, och när han hörde, att han måste lämna denna, då gick han bort bedrövad! Så går det för många. O, en öm omständighet, att de går bort bedrövade! De var så nära himmelens port! De såg Herren och älskade Honom på sätt och vis, men var tvungna att gå ifrån Honom, ty de kunde inte lämna allt för hans skull. Dessa försökte då att gå in, men kunde inte. Men andra går ovetande bort ifrån Herren i falsk tröst, menar att de är hans, fastän nya födelsens och den nya skapelsens kännetecken alldeles fattas dem. Ännu andra är de, som väl inte för något i världen vill överge sökandet, inte heller menar, att allt redan är väl, men som alltid dröjer med själva ingåendet genom porten. De tänker på bättring och tro, men att företa själva saken, att företa den bättring de tänker på, eller att just nu söka nåd och förlikning med Gud, just nu söka trons gåva, trons liv och frid, det blir inte av, utan de dröjer och väntar, tilldess det är för sent. De dröjer och dröjer det ena året efter det andra och menar att Herren alltid ska vänta på dem, inte ska kunna slå igen dörren förrän de gått in - och blir så bedragna, att de till slut inte kan gå in.

Den andra orsaken är mycket svårare att fatta, den är själva "stötestenen och förargelseklippan". Denna kan uttryckas så här: Många ska så allvarligt försöka gå in genom den trånga porten, att de därför kan överge far, mor, bröder, ja, sitt liv, men ska likväl inte kunna gå in - bara därför att de inte vill försaka något, som de ännu mer hänger vid än sitt liv, nämligen sitt eget tycke och sin egen bättrings och försakelses anseende. Med andra ord: De söker att gå in genom den trånga porten, men låter inte säga sej, var den trånga porten är, utan går på och stöter huvudet mot väggen där ingen port är. Detta är det folk, Kristus egentligen menar och beskriver med den mannen i bröllopet, som inte hade bröllopskläder, och de jungfrur vid bröllopet, som väl hade lampor, väl gick ut mot brudgummen, men inte hade olja i sina kärl. De har väl Kristus och tron i läran, i förståndet och i munnen; men i hjärtat är något annat deras väg, något annat för dem viktigare, nämligen vad de själva genom Guds hjälp ska vara och göra.

Gå varsamt, min kristen, giv akt på din gång:
den vägen är smal och den porten är trång,
som leder till livet, och de är så få
som finner den vägen och vill på den gå.

"Vinnläggen eder därom, att I kunnen ingå genom den trånga porten." (Luk. 13:24)

Vad är väl det yttersta ändamålet med allt vårt andliga strävande, vårt forskande, läsande, om icke att vi skola bliva saliga, att vi skola i tiden stå väl med Gud och i döden gå hem till Gud och vara när Herren alltid? Skulle vi då icke böra besinna oss något, stanna och undersöka, om vårt andliga strävande är av den beskaffenhet, att det verkligen leder till detta saliga mål, på det vi icke må "löpa såsom till något ovisst eller kämpa, såsom den där hugger i vädret"!

För många blir det då nödigt att först undersöka, om tilläventyrs allt andligt strävande leder till målet, om var och en, som på något sätt söker Guds rike, verkligen skall komma därin, eller om tvärtom vägen till livet är blott en; och sedan undersöka, om vi ock befinna oss på denna enda saliga väg, så att vi kunna med fröjd se åren ila till slut; eller om vi ännu måste komma till något annat liv, innan vi kunna saligt dö. Olyckligt, hemskt, om man icke får nåd till en sådan besinning! Olyckligt, hemskt, om man kan med den köttsliga säkerhetens lättsinne genast själv avgöra saken, utan prövning inför Herren!

Men den, som får nåd till besinning och vill vara uppriktig mot sin själ, vakte sig väl att icke söka svaret på sina frågor ur luften, icke sätta sig ner att blott tänka och eftertänka eller vänta omedelbart svar i hjärtat. Icke heller bör du i så viktiga frågor åtnöjas med någon människas mening, utan här rådfråge du endast den Herrens egna ord, som skall döma på den yttersta dagen. Till sådant ändamål anföra vi några tänkvärda ord av Kristi egen mun. Gud give oss nåd att märka, vad Han talar!

"Vinnläggen eder därom, att I kunnen ingå genom den trånga porten; ty många, säger jag eder, skola söka därefter, att de må inkomma, och skola dock icke kunna." Här blir nu den viktigaste frågan: Vad betyder detta? Huru sker det, att även sådana, som söka att ingå genom den trånga porten, likväl icke skola kunna?

Lyckligtvis har Herren även förklarat detta. Och Skriftens förklaringar härav äro två.

Den förra lyder så: Många söka Guds rike, men icke med nog allvar för att kunna gå igenom den trånga porten. De äro något väckta, men icke helt uppväckta; de vilja hava Gud och hans nåd, men också världen och dess vänskap; de vilja tjäna två herrar; de vilja övergiva vissa synder, men undantaga andra, vilka de aldrig vilja anse såsom synder, utan försvara dem. Kristus sade: "Vilken som kommer till mig och icke hatar sitt liv, icke kan för min skull låta fara allt, fader, moder, bröder, ja, sitt liv, den kan icke vara min lärjunge. Den liknar en man, som begynte bygga ett hus, men hade icke medel nog att fullborda det." Han har då visserligen nedlagt möda och kostnad därpå, men har intet därav. Det var en rik yngling, som gärna ville följa Jesus; men det lät icke göra sig med bibehållande av rikedomen, och när han hörde, att han måste lämna denna, då gick han bort bedrövad! Så går det för många. O, en öm omständighet, att de gå bort bedrövade! De voro så nära himmelens port! De sågo Herren och älskade Honom på visst sätt, men voro tvungna att gå ifrån Honom, ty de kunde icke lämna allt för hans skull. Dessa sökte då att ingå, men kunde icke. Men andra gå ovetande bort ifrån Herren i falsk tröst, menande, att de äro hans, fastän nya födelsens och det nya kreaturets kännetecken alldeles felas dem. Ännu andra äro de, som väl icke för något i världen vilja övergiva sökandet, icke heller mena, att allt är redan väl, men som alltid dröja med själva ingåendet genom porten, de tänka på bättring och tro, men att företaga själva saken, att företaga den bättring, de tänka på, eller att nu söka nåd och förlikning med Gud, nu söka trons gåva, trons liv och frid, det blir icke av, utan de dröja och vänta, tilldess det är för sent. De dröja och dröja det ena året efter det andra och mena, att Herren alltid skall vänta på dem, skall icke kunna låta igen dörren, förrän de ingått, och bliva så bedragna, att de till slut icke kunna ingå.

Den andra orsaken är mycket svårare att fatta, den är själva "stötestenen och förargelseklippan". Denna kan uttryckas sålunda: Många skola så allvarligt söka att ingå genom den trånga porten, att de kunna därför övergiva fader, moder, bröder, ja, sitt liv, men skola likväl icke kunna ingå blott därföre, att de icke vilja försaka något, som de ännu mer hänga vid än sitt liv, nämligen sitt eget tycke och sin egen bättrings och försakelses anseende. Med andra ord: De söka att ingå genom den trånga porten, men låta icke säga sig, varest den trånga porten är, utan gå på och stöta huvudet mot väggen, där ingen port är. Detta är det folk, Kristus egentligen menar och beskriver med den mannen i bröllopet, som icke hade bröllopskläder, och de jungfrur vid bröllopet, som väl hade lampor, väl gingo ut mot brudgummen, men icke hade olja i sina käril. De hava väl Kristus och tron i läran, i förståndet och i munnen; men i hjärtat är något annat deras väg, något annat för dem viktigare, nämligen vad de själva genom Guds hjälp skola vara och göra.

Gå varsamt, min kristen, giv akt på din gång:
den vägen är smal och den porten är trång,
som leder till livet, och de är så få
som finner den vägen och vill på den gå.

"Vinnläggen eder därom, att I kunnen ingå genom den trånga porten" (Luk. 13:24)

Vad är väl det yttersta ändamålet med allt vårt andliga strävande, vårt forskande, läsande, om icke att vi skola bliva saliga, att vi skola i tiden stå väl med Gud och i döden gå hem till Gud och vara när Herren alltid? Skulle vi då icke böra besinna oss något, stanna och undersöka, om vårt andliga strävande är av den beskaffenhet, att det verkligen leder till detta saliga mål, på det vi icke må "löpa såsom till något ovisst eller kämpa, såsom den där hugger i vädret"!

För många blir det då nödigt att först undersöka, om tilläventyrs allt andligt strävande leder till målet, om var och en, som på något sätt söker Guds rike, verkligen skall komma därin, eller om tvärtom vägen till livet är blott en; och sedan undersöka, om vi ock befinna oss på denna enda saliga väg, så att vi kunna med fröjd se åren ila till slut; eller om vi ännu måste komma till något annat liv, innan vi kunna saligt dö. Olyckligt, hemskt, om man icke får nåd till en sådan besinning! Olyckligt, hemskt, om man kan med den köttsliga säkerhetens lättsinne genast själv avgöra saken, utan prövning inför Herren!

Men den, som får nåd till besinning och vill vara uppriktig mot sin själ, vakte sig väl att icke söka svaret på sina frågor ur luften, icke sätta sig ner att blott tänka och eftertänka eller vänta omedelbart svar i hjärtat. Icke heller bör du i så viktiga frågor åtnöjas med någon människas mening, utan här rådfråge du endast den Herrens egna ord, som skall döma på den yttersta dagen. Till sådant ändamål anföra vi några tänkvärda ord av Kristi egen mun. Gud give oss nåd att märka, vad Han talar!

"Vinnläggen eder därom, att I kunnen ingå genom den trånga porten; ty många, säger jag eder, skola söka därefter, att de må inkomma, och skola dock icke kunna." Här blir nu den viktigaste frågan: Vad betyder detta? Huru sker det, att även sådana, som söka att ingå genom den trånga porten, likväl icke skola kunna?

Lyckligtvis har Herren även förklarat detta. Och Skriftens förklaringar härav äro två.

Den förra lyder så: Många söka Guds rike, men icke med nog allvar för att kunna gå igenom den trånga porten. De äro något väckta, men icke helt uppväckta; de vilja hava Gud och hans nåd, men också världen och dess vänskap; de vilja tjäna två herrar; de vilja övergiva vissa synder, men undantaga andra, vilka de aldrig vilja anse såsom synder, utan försvara dem. Kristus sade: "Vilken som kommer till mig och icke hatar sitt liv, icke kan för min skull låta fara allt, fader, moder, bröder, ja, sitt liv, den kan icke vara min lärjunge. Den liknar en man, som begynte bygga ett hus, men hade icke medel nog att fullborda det." Han har då visserligen nedlagt möda och kostnad därpå, men har intet därav. Det var en rik yngling, som gärna ville följa Jesus; men det lät icke göra sig med bibehållande av rikedomen, och när han hörde, att han måste lämna denna, då gick han bort bedrövad! Så går det för många. O, en öm omständighet, att de gå bort bedrövade! De voro så nära himmelens port! De sågo Herren och älskade Honom på visst sätt, men voro tvungna att gå ifrån Honom, ty de kunde icke lämna allt för hans skull. Dessa sökte då att ingå, men kunde icke. Men andra gå ovetande bort ifrån Herren i falsk tröst, menande, att de äro hans, fastän nya födelsens och det nya kreaturets kännetecken alldeles felas dem. Ännu andra äro de, som väl icke för något i världen vilja övergiva sökandet, icke heller mena, att allt är redan väl, men som alltid dröja med själva ingåendet genom porten, de tänka på bättring och tro, men att företaga själva saken, att företaga den bättring, de tänka på, eller att nu söka nåd och förlikning med Gud, nu söka trons gåva, trons liv och frid, det blir icke av, utan de dröja och vänta, tilldess det är för sent. De dröja och dröja det ena året efter det andra och mena, att Herren alltid skall vänta på dem, skall icke kunna låta igen dörren, förrän de ingått, och bliva så bedragna, att de till slut icke kunna ingå.

Den andra orsaken är mycket svårare att fatta, den är själva "stötestenen och förargelseklippan". Denna kan uttryckas sålunda: Många skola så allvarligt söka att ingå genom den trånga porten, att de kunna därför övergiva fader, moder, bröder, ja, sitt liv, men skola likväl icke kunna ingå blott därföre, att de icke vilja försaka något, som de ännu mer hänga vid än sitt liv, nämligen sitt eget tycke och sin egen bättrings och försakelses anseende. Med andra ord: De söka att ingå genom den trånga porten, men låta icke säga sig, varest den trånga porten är, utan gå på och stöta huvudet mot väggen, där ingen port är. Detta är det folk, Kristus egentligen menar och beskriver med den mannen i bröllopet, som icke hade bröllopskläder, och de jungfrur vid bröllopet, som väl hade lampor, väl gingo ut mot brudgummen, men icke hade olja i sina käril. De hava väl Kristus och tron i läran, i förståndet och i munnen; men i hjärtat är något annat deras väg, något annat för dem viktigare, nämligen vad de själva genom Guds hjälp skola vara och göra.