Tänk, vilken segrande tröst och styrka för Johannes, då han kunde betyga detta! Det är den triumferande vissheten som uttrycks så. Jag förkunnar ingenting ovisst, utan det jag sett med mina ögon, hört med mina öron, hanterat med mina händer.
Johannes var den lycklige, som legat vid Jesu bröst, vandrat, vilat och vakat med honom, stått vid hans kors och vid hans uppfarande till himmelen. Inte undrar vi då, att Johannes kunde med fröjd göra och lida allting. Han har också i sitt evangelium åberopat detta sitt eget skådande: "Vi såg hans herrlighet, såsom ende Sonens herrlighet av Fadern, full med nåd och sanning."
På samma sätt har också Petrus triumferat och med sitt eget seende betygat sitt vittnesbörd: "Vi har inte efterföljt några kloka fabler", säger han, "då vi kungjorde er vår Herres Jesu Kristi kraft och tillkommelse; utan vi har själva sett hans herrlighet." Gud vare lof!
Men du säger: "Vad har vi för visshet, vi som inte med egna ögon sett det?" Gud vare lov! "Den som tror på Guds Son, han har vittnesbörd i sej själv" — han har sett och skådat! Gud har inte låtit sej själv vara utan vittnesbörd. Den som inte tror Guds vittnesbörd, den är med all rätt straffad med blindhet, den ser inget, ser inte det som står mitt framför honom, såsom de otrogna judar bevisar, vilka hade Kristus och alla hans gärningar för ögonen, såväl som Johannes och Petrus, och ändå ingenting såg. Men den som tror på Guds Son ser i honom "Urim och Thummim", ljus och fullkomligheter; han umgås också dagligen med Kristus — skulle han då inte känna honom!
Den som tror på Guds Son ser herrliga ting — först i sej själv och sin egen själs historia, nämligen en ny skapelse, icke mindre undransvärd än den första skapelsen. Sedan ser han utom sej oupphörliga bekräftelser på Guds ord. Vad ser han inte t. ex. bara i denna lämning av det gamla Israel, de judar, som går ibland oss? Vad ser han inte i ömkligheten av alla hedningars gudaläror? Vad ser han inte bara i den omständigheten, att ordet om den korsfäste inte stannade med hans död, utan har gått ut i alla länder? Vad behöver han mer till bevis för Kristi uppståndelse? Och vad behöver han då mer veta om vem den Herren var? Är inte allt detta ett seende?
Tack och lov, o Gud! Vi har sett, vi har skådat! — men dock inte alla, dock endast de som du "vill det uppenbara det för". Väl får man ödmjuka sej under Guds mäktiga hand och tigga om den nåden, om ett andligt öga, om ljuset; ty detta kommer endast ovanifrån, ifrån ljusets Fader.
Det andra som Johannes här lär oss, är att vi dagligen måste umgås med dessa himmelska föremål av livets ord. Detta sitt dagliga umgänge därmed antyder han med de många upprepade orden: "Det vi har hört, det vi har sett med våra ögon, det vi har beskådat och våra händer har hanterat: av livets ord." Se, här är det andra nödvändiga villkoret för att ha en allt besegrande tröst och glädje av Kristus, nämligen att vi inte bara har hört och sett, utan ideligen, igen och åter igen hör och ser och beskådar och åter beskådar och "hanterar" eller nmgås med dessa saker, dessa våra himmelska rikedomar. Här är hemligheten av att ha kraft och tröst i hjärtat, nämligen seendet, beskådandet — det ideliga seendet och beskådandet av våra fröjdeämnen.
Nu vidrör vi en punkt, på vilken alltsammans beror. Här är orsaken varför så liten frid och fröjd och kraft bor i våra hjärtan. Vi skådar allt annat, tusen gånger, bara inte detta som ger liv och frid. Ja, mitt under ett flitigt hörande och läsande kan man dock ha sin själs öga riktat bara på sej själv, på uselheten — men i Kristi herrlighet, i Guds eviga utkorelse, i våra himmelska rikedomar kan man inte försänka sej. Och vad hjälper då allt Guds ord! Sådant som vår själ skådar och umgås med, sådant uppfyller hjärtat.
Det är en beklagansvärd sjuklighet hos vissa Kristna, att de så litet betraktar det stora, herrliga, som skulle uppfylla dem med frid och fröjd; däremot försänker de hela själen i sådant, som uppfyller dem med allt ont, samt med kval och oro. Det man mest betraktar, av detsamma har man mest intryck. Gud hjälpe oss! Detta är något så viktigt och nödvändigt, att allting är fåfängt om vi inte i detta rättar oss efter ordet. Vi bör också hjälpa varandra till detta med förmaningar och uppmuntringar, så att vi måtte börja allt flitigare umgås med våra stora rikedomar i Kristus. Det finns inget annat sätt att få någon glädje och styrka i hjärtat!
Luther, som dagligen inget annat gjorde än att arbeta i ordet och lärdomen, hade dock inget annat råd, än det varje enfaldig tjänstepiga har: han tog dagligen för sin egen själs behov trons artiklar för sej och tio Guds bud och några välbekanta språk om Kristus, som han åter för tusende gången betraktade. Ingen kristen har ännu uppfunnit något annat sätt att vinna och behålla någon kraft i hjärtat. Gud hjälpe oss till verkligheten av denna punkt!
Låt mej få höra om Jesus,
skriv i mitt hjärta vart ord,
sjung mej den sången så dyrbar,
skönaste sång på vår jord!
Visar inlägg med etikett 1 Joh. 1:1. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett 1 Joh. 1:1. Visa alla inlägg
tisdag 28 maj 2019
måndag 28 maj 2018
"Det vi har hört, det vi har sett med våra ögon, det vi har beskådat och våra händer har hanterat, livets ord... det förkunnar vi för er." (1 Joh. 1:1,3)
Tänk, vilken segrande tröst och styrka för Johannes, då han kunde betyga detta! Det är den triumferande vissheten som uttrycks så. Jag förkunnar ingenting ovisst, utan det jag sett med mina ögon, hört med mina öron, hanterat med mina händer.
Johannes var den lycklige, som legat vid Jesu bröst, vandrat, vilat och vakat med honom, stått vid hans kors och vid hans uppfarande till himmelen. Inte undrar vi då, att Johannes kunde med fröjd göra och lida allting. Han har också i sitt evangelium åberopat detta sitt eget skådande: "Vi såg hans herrlighet, såsom ende Sonens herrlighet av Fadern, full med nåd och sanning."
På samma sätt har också Petrus triumferat och med sitt eget seende betygat sitt vittnesbörd: "Vi har inte efterföljt några kloka fabler", säger han, "då vi kungjorde er vår Herres Jesu Kristi kraft och tillkommelse; utan vi har själva sett hans herrlighet." Gud vare lof!
Men du säger: "Vad har vi för visshet, vi som inte med egna ögon sett det?" Gud vare lov! "Den som tror på Guds Son, han har vittnesbörd i sej själv" — han har sett och skådat! Gud har inte låtit sej själv vara utan vittnesbörd. Den som inte tror Guds vittnesbörd, den är med all rätt straffad med blindhet, den ser inget, ser inte det som står mitt framför honom, såsom de otrogna judar bevisar, vilka hade Kristus och alla hans gärningar för ögonen, såväl som Johannes och Petrus, och ändå ingenting såg. Men den som tror på Guds Son ser i honom "Urim och Thummim", ljus och fullkomligheter; han umgås också dagligen med Kristus — skulle han då inte känna honom!
Den som tror på Guds Son ser herrliga ting — först i sej själv och sin egen själs historia, nämligen en ny skapelse, icke mindre undransvärd än den första skapelsen. Sedan ser han utom sej oupphörliga bekräftelser på Guds ord. Vad ser han inte t. ex. bara i denna lämning av det gamla Israel, de judar, som går ibland oss? Vad ser han inte i ömkligheten av alla hedningars gudaläror? Vad ser han inte bara i den omständigheten, att ordet om den korsfäste inte stannade med hans död, utan har gått ut i alla länder? Vad behöver han mer till bevis för Kristi uppståndelse? Och vad behöver han då mer veta om vem den Herren var? Är inte allt detta ett seende?
Tack och lov, o Gud! Vi har sett, vi har skådat! — men dock inte alla, dock endast de som du "vill det uppenbara det för". Väl får man ödmjuka sej under Guds mäktiga hand och tigga om den nåden, om ett andligt öga, om ljuset; ty detta kommer endast ovanifrån, ifrån ljusets Fader.
Det andra som Johannes här lär oss, är att vi dagligen måste umgås med dessa himmelska föremål av livets ord. Detta sitt dagliga umgänge därmed antyder han med de många upprepade orden: "Det vi har hört, det vi har sett med våra ögon, det vi har beskådat och våra händer har hanterat: av livets ord." Se, här är det andra nödvändiga villkoret för att ha en allt besegrande tröst och glädje av Kristus, nämligen att vi inte bara har hört och sett, utan ideligen, igen och åter igen hör och ser och beskådar och åter beskådar och "hanterar" eller nmgås med dessa saker, dessa våra himmelska rikedomar. Här är hemligheten av att ha kraft och tröst i hjärtat, nämligen seendet, beskådandet — det ideliga seendet och beskådandet av våra fröjdeämnen.
Nu vidrör vi en punkt, på vilken alltsammans beror. Här är orsaken varför så liten frid och fröjd och kraft bor i våra hjärtan. Vi skådar allt annat, tusen gånger, bara inte detta som ger liv och frid. Ja, mitt under ett flitigt hörande och läsande kan man dock ha sin själs öga riktat bara på sej själv, på uselheten — men i Kristi herrlighet, i Guds eviga utkorelse, i våra himmelska rikedomar kan man inte försänka sej. Och vad hjälper då allt Guds ord! Sådant som vår själ skådar och umgås med, sådant uppfyller hjärtat.
Det är en beklagansvärd sjuklighet hos vissa Kristna, att de så litet betraktar det stora, herrliga, som skulle uppfylla dem med frid och fröjd; däremot försänker de hela själen i sådant, som uppfyller dem med allt ont, samt med kval och oro. Det man mest betraktar, av detsamma har man mest intryck. Gud hjälpe oss! Detta är något så viktigt och nödvändigt, att allting är fåfängt om vi inte i detta rättar oss efter ordet. Vi bör också hjälpa varandra till detta med förmaningar och uppmuntringar, så att vi måtte börja allt flitigare umgås med våra stora rikedomar i Kristus. Det finns inget annat sätt att få någon glädje och styrka i hjärtat!
Luther, som dagligen inget annat gjorde än att arbeta i ordet och lärdomen, hade dock inget annat råd, än det varje enfaldig tjänstepiga har: han tog dagligen för sin egen själs behov trons artiklar för sej och tio Guds bud och några välbekanta språk om Kristus, som han åter för tusende gången betraktade. Ingen kristen har ännu uppfunnit något annat sätt att vinna och behålla någon kraft i hjärtat. Gud hjälpe oss till verkligheten av denna punkt!
Låt mej få höra om Jesus,
skriv i mitt hjärta vart ord,
sjung mej den sången så dyrbar,
skönaste sång på vår jord!
Johannes var den lycklige, som legat vid Jesu bröst, vandrat, vilat och vakat med honom, stått vid hans kors och vid hans uppfarande till himmelen. Inte undrar vi då, att Johannes kunde med fröjd göra och lida allting. Han har också i sitt evangelium åberopat detta sitt eget skådande: "Vi såg hans herrlighet, såsom ende Sonens herrlighet av Fadern, full med nåd och sanning."
På samma sätt har också Petrus triumferat och med sitt eget seende betygat sitt vittnesbörd: "Vi har inte efterföljt några kloka fabler", säger han, "då vi kungjorde er vår Herres Jesu Kristi kraft och tillkommelse; utan vi har själva sett hans herrlighet." Gud vare lof!
Men du säger: "Vad har vi för visshet, vi som inte med egna ögon sett det?" Gud vare lov! "Den som tror på Guds Son, han har vittnesbörd i sej själv" — han har sett och skådat! Gud har inte låtit sej själv vara utan vittnesbörd. Den som inte tror Guds vittnesbörd, den är med all rätt straffad med blindhet, den ser inget, ser inte det som står mitt framför honom, såsom de otrogna judar bevisar, vilka hade Kristus och alla hans gärningar för ögonen, såväl som Johannes och Petrus, och ändå ingenting såg. Men den som tror på Guds Son ser i honom "Urim och Thummim", ljus och fullkomligheter; han umgås också dagligen med Kristus — skulle han då inte känna honom!
Den som tror på Guds Son ser herrliga ting — först i sej själv och sin egen själs historia, nämligen en ny skapelse, icke mindre undransvärd än den första skapelsen. Sedan ser han utom sej oupphörliga bekräftelser på Guds ord. Vad ser han inte t. ex. bara i denna lämning av det gamla Israel, de judar, som går ibland oss? Vad ser han inte i ömkligheten av alla hedningars gudaläror? Vad ser han inte bara i den omständigheten, att ordet om den korsfäste inte stannade med hans död, utan har gått ut i alla länder? Vad behöver han mer till bevis för Kristi uppståndelse? Och vad behöver han då mer veta om vem den Herren var? Är inte allt detta ett seende?
Tack och lov, o Gud! Vi har sett, vi har skådat! — men dock inte alla, dock endast de som du "vill det uppenbara det för". Väl får man ödmjuka sej under Guds mäktiga hand och tigga om den nåden, om ett andligt öga, om ljuset; ty detta kommer endast ovanifrån, ifrån ljusets Fader.
Det andra som Johannes här lär oss, är att vi dagligen måste umgås med dessa himmelska föremål av livets ord. Detta sitt dagliga umgänge därmed antyder han med de många upprepade orden: "Det vi har hört, det vi har sett med våra ögon, det vi har beskådat och våra händer har hanterat: av livets ord." Se, här är det andra nödvändiga villkoret för att ha en allt besegrande tröst och glädje av Kristus, nämligen att vi inte bara har hört och sett, utan ideligen, igen och åter igen hör och ser och beskådar och åter beskådar och "hanterar" eller nmgås med dessa saker, dessa våra himmelska rikedomar. Här är hemligheten av att ha kraft och tröst i hjärtat, nämligen seendet, beskådandet — det ideliga seendet och beskådandet av våra fröjdeämnen.
Nu vidrör vi en punkt, på vilken alltsammans beror. Här är orsaken varför så liten frid och fröjd och kraft bor i våra hjärtan. Vi skådar allt annat, tusen gånger, bara inte detta som ger liv och frid. Ja, mitt under ett flitigt hörande och läsande kan man dock ha sin själs öga riktat bara på sej själv, på uselheten — men i Kristi herrlighet, i Guds eviga utkorelse, i våra himmelska rikedomar kan man inte försänka sej. Och vad hjälper då allt Guds ord! Sådant som vår själ skådar och umgås med, sådant uppfyller hjärtat.
Det är en beklagansvärd sjuklighet hos vissa Kristna, att de så litet betraktar det stora, herrliga, som skulle uppfylla dem med frid och fröjd; däremot försänker de hela själen i sådant, som uppfyller dem med allt ont, samt med kval och oro. Det man mest betraktar, av detsamma har man mest intryck. Gud hjälpe oss! Detta är något så viktigt och nödvändigt, att allting är fåfängt om vi inte i detta rättar oss efter ordet. Vi bör också hjälpa varandra till detta med förmaningar och uppmuntringar, så att vi måtte börja allt flitigare umgås med våra stora rikedomar i Kristus. Det finns inget annat sätt att få någon glädje och styrka i hjärtat!
Luther, som dagligen inget annat gjorde än att arbeta i ordet och lärdomen, hade dock inget annat råd, än det varje enfaldig tjänstepiga har: han tog dagligen för sin egen själs behov trons artiklar för sej och tio Guds bud och några välbekanta språk om Kristus, som han åter för tusende gången betraktade. Ingen kristen har ännu uppfunnit något annat sätt att vinna och behålla någon kraft i hjärtat. Gud hjälpe oss till verkligheten av denna punkt!
Låt mej få höra om Jesus,
skriv i mitt hjärta vart ord,
sjung mej den sången så dyrbar,
skönaste sång på vår jord!
lördag 28 maj 2016
"Det vi har hört, det vi har sett med våra ögon, det vi har beskådat och våra händer har hanterat av livets ord... det förkunnar vi för er." (1 Joh. 1:1,3)
Tänk, vilken segrande tröst och styrka för Johannes, då han kunde betyga detta! Det är den triumferande vissheten som uttrycks så. Jag förkunnar ingenting ovisst, utan det jag sett med mina ögon, hört med mina öron, hanterat med mina händer.
Johannes var den lycklige, som legat vid Jesu bröst, vandrat, vilat och vakat med honom, stått vid hans kors och vid hans uppfarande till himmelen. Inte undrar vi då, att Johannes kunde med fröjd göra och lida allting. Han har också i sitt evangelium åberopat detta sitt eget skådande: "Vi såg hans herrlighet, såsom ende Sonens herrlighet av Fadern, full med nåd och sanning."
På samma sätt har också Petrus triumferat och med sitt eget seende betygat sitt vittnesbörd: "Vi har inte efterföljt några kloka fabler", säger han, "då vi kungjorde er vår Herres Jesu Kristi kraft och tillkommelse; utan vi har själva sett hans herrlighet." Gud vare lof!
Men du säger: "Vad har vi för visshet, vi som inte med egna ögon sett det?" Gud vare lov! "Den som tror på Guds Son, han har vittnesbörd i sej själv" — han har sett och skådat! Gud har inte låtit sej själv vara utan vittnesbörd. Den som inte tror Guds vittnesbörd, den är med all rätt straffad med blindhet, den ser inget, ser inte det som står mitt framför honom, såsom de otrogna judar bevisar, vilka hade Kristus och alla hans gärningar för ögonen, såväl som Johannes och Petrus, och ändå ingenting såg. Men den som tror på Guds Son ser i Honom "Urim och Thummim", ljus och fullkomligheter; han umgås också dagligen med Kristus — skulle han då inte känna honom!
Den som tror på Guds Son ser herrliga ting — först i sej själv och sin egen själs historia, nämligen en ny skapelse, icke mindre undransvärd än den första skapelsen. Sedan ser han utom sej oupphörliga bekräftelser på Guds ord. Vad ser han inte t. ex. bara i denna lämning av det gamla Israel, de judar, som går ibland oss? Vad ser han inte i ömkligheten av alla hedningars gudaläror? Vad ser han inte bara i den omständigheten, att ordet om den korsfäste inte stannade med hans död, utan har gått ut i alla länder? Vad behöver han mer till bevis för Kristi uppståndelse? Och vad behöver han då mer veta om vem den Herren var? Är icke allt detta ett seende?
Tack och lov, o Gud! Vi har sett, vi har skådat! — men dock inte alla, dock endast de som du "vill det uppenbara et för". Väl får man ödmjuka sej under Guds mäktiga hand och tigga om den nåden, om ett andligt öga, om ljuset; ty detta kommer endast ovanifrån, ifrån ljusets Fader.
Det andra som Johannes här lär oss, är att vi dagligen måste umgås med dessa himmelska föremål av livets ord. Detta sitt dagliga umgänge därmed antyder han med de många upprepade orden: "Det vi har hört, det vi har sett med våra ögon, det vi har beskådat och våra händer har hanterat: av livets ord." Se, här är det andra nödvändiga villkoret för att ha en allt besegrande tröst och glädje av Kristus, nämligen att vi inte bara har hört och sett, utan ideligen, igen och åter igen hör och ser och beskådar och åter beskådar och "hanterar" eller nmgås med dessa saker, dessa våra himmelska rikedomar. Här är hemligheten av att ha kraft och tröst i hjärtat, nämligen seendet, beskådandet — det ideliga seendet och beskådandet av våra fröjdeämnen.
Nu vidrör vi en punkt, på vilken alltsammans beror. Här är orsaken varför så liten frid och fröjd och kraft bor i våra hjärtan. Vi skådar allt annat, tusen gånger, bara inte detta som ger liv och frid. Ja, mitt under ett flitigt hörande och läsande kan man dock ha sin själs öga riktat bara på sej själv, på uselheten — men i Kristi herrlighet, i Guds eviga utkorelse, i våra himmelska rikedomar kan man inte försänka sej. Och vad hjälper då allt Guds ord! Sådant som vår själ skådar och umgås med, sådant uppfyller hjärtat.
Det är en beklagansvärd sjuklighet hos vissa Kristna, att de så litet betraktar det stora, herrliga, som skulle uppfylla dem med frid och fröjd; däremot försänker de hela själen i sådant, som uppfyller dem med allt ont, samt med kval och oro. Det man mest betraktar, av detsamma har man mest intryck. Gud hjälpe oss! Detta är något så viktigt och nödvändigt, att allting är fåfängt om vi inte i detta rättar oss efter ordet. Vi bör också hjälpa varandra till detta med förmaningar och uppmuntringar, så att vi måtte börja allt flitigare umgås med våra stora rikedomar i Kristus. Det finns inget annat sätt att få någon glädje och styrka i hjärtat!
Luther, som dagligen inget annat gjorde än att arbeta i ordet och lärdomen, hade dock inget annat råd, än det varje enfaldig tjänstepiga har: han tog dagligen för sin egen själs behov trons artiklar för sej och tio Guds bud och några välbekanta språk om Kristus, som han åter för tusende gången betraktade. Ingen kristen har ännu uppfunnit något annat sätt att vinna och behålla någon kraft i hjärtat. Gud hjälpe oss till verkligheten av denna punkt!
Johannes var den lycklige, som legat vid Jesu bröst, vandrat, vilat och vakat med honom, stått vid hans kors och vid hans uppfarande till himmelen. Inte undrar vi då, att Johannes kunde med fröjd göra och lida allting. Han har också i sitt evangelium åberopat detta sitt eget skådande: "Vi såg hans herrlighet, såsom ende Sonens herrlighet av Fadern, full med nåd och sanning."
På samma sätt har också Petrus triumferat och med sitt eget seende betygat sitt vittnesbörd: "Vi har inte efterföljt några kloka fabler", säger han, "då vi kungjorde er vår Herres Jesu Kristi kraft och tillkommelse; utan vi har själva sett hans herrlighet." Gud vare lof!
Men du säger: "Vad har vi för visshet, vi som inte med egna ögon sett det?" Gud vare lov! "Den som tror på Guds Son, han har vittnesbörd i sej själv" — han har sett och skådat! Gud har inte låtit sej själv vara utan vittnesbörd. Den som inte tror Guds vittnesbörd, den är med all rätt straffad med blindhet, den ser inget, ser inte det som står mitt framför honom, såsom de otrogna judar bevisar, vilka hade Kristus och alla hans gärningar för ögonen, såväl som Johannes och Petrus, och ändå ingenting såg. Men den som tror på Guds Son ser i Honom "Urim och Thummim", ljus och fullkomligheter; han umgås också dagligen med Kristus — skulle han då inte känna honom!
Den som tror på Guds Son ser herrliga ting — först i sej själv och sin egen själs historia, nämligen en ny skapelse, icke mindre undransvärd än den första skapelsen. Sedan ser han utom sej oupphörliga bekräftelser på Guds ord. Vad ser han inte t. ex. bara i denna lämning av det gamla Israel, de judar, som går ibland oss? Vad ser han inte i ömkligheten av alla hedningars gudaläror? Vad ser han inte bara i den omständigheten, att ordet om den korsfäste inte stannade med hans död, utan har gått ut i alla länder? Vad behöver han mer till bevis för Kristi uppståndelse? Och vad behöver han då mer veta om vem den Herren var? Är icke allt detta ett seende?
Tack och lov, o Gud! Vi har sett, vi har skådat! — men dock inte alla, dock endast de som du "vill det uppenbara et för". Väl får man ödmjuka sej under Guds mäktiga hand och tigga om den nåden, om ett andligt öga, om ljuset; ty detta kommer endast ovanifrån, ifrån ljusets Fader.
Det andra som Johannes här lär oss, är att vi dagligen måste umgås med dessa himmelska föremål av livets ord. Detta sitt dagliga umgänge därmed antyder han med de många upprepade orden: "Det vi har hört, det vi har sett med våra ögon, det vi har beskådat och våra händer har hanterat: av livets ord." Se, här är det andra nödvändiga villkoret för att ha en allt besegrande tröst och glädje av Kristus, nämligen att vi inte bara har hört och sett, utan ideligen, igen och åter igen hör och ser och beskådar och åter beskådar och "hanterar" eller nmgås med dessa saker, dessa våra himmelska rikedomar. Här är hemligheten av att ha kraft och tröst i hjärtat, nämligen seendet, beskådandet — det ideliga seendet och beskådandet av våra fröjdeämnen.
Nu vidrör vi en punkt, på vilken alltsammans beror. Här är orsaken varför så liten frid och fröjd och kraft bor i våra hjärtan. Vi skådar allt annat, tusen gånger, bara inte detta som ger liv och frid. Ja, mitt under ett flitigt hörande och läsande kan man dock ha sin själs öga riktat bara på sej själv, på uselheten — men i Kristi herrlighet, i Guds eviga utkorelse, i våra himmelska rikedomar kan man inte försänka sej. Och vad hjälper då allt Guds ord! Sådant som vår själ skådar och umgås med, sådant uppfyller hjärtat.
Det är en beklagansvärd sjuklighet hos vissa Kristna, att de så litet betraktar det stora, herrliga, som skulle uppfylla dem med frid och fröjd; däremot försänker de hela själen i sådant, som uppfyller dem med allt ont, samt med kval och oro. Det man mest betraktar, av detsamma har man mest intryck. Gud hjälpe oss! Detta är något så viktigt och nödvändigt, att allting är fåfängt om vi inte i detta rättar oss efter ordet. Vi bör också hjälpa varandra till detta med förmaningar och uppmuntringar, så att vi måtte börja allt flitigare umgås med våra stora rikedomar i Kristus. Det finns inget annat sätt att få någon glädje och styrka i hjärtat!
Luther, som dagligen inget annat gjorde än att arbeta i ordet och lärdomen, hade dock inget annat råd, än det varje enfaldig tjänstepiga har: han tog dagligen för sin egen själs behov trons artiklar för sej och tio Guds bud och några välbekanta språk om Kristus, som han åter för tusende gången betraktade. Ingen kristen har ännu uppfunnit något annat sätt att vinna och behålla någon kraft i hjärtat. Gud hjälpe oss till verkligheten av denna punkt!
lördag 31 maj 2014
"Det vi hava hört, det vi hava sett med våra ögon, det vi hava beskådat och våra händer hava hanterat av livets ord... det förkunna vi eder." (1 Joh. 1:1,3)
Tänk, hwilken segrande tröst och styrka för Johannes, då han kunde så betyga! Det är den triumferande vissheten, som härmed uttryckes. Jag förkunnar ingenting owisst, utan det jag sett med mina ögon, hört med mina öron, handterat med mina händer.
Johannes war den lycklige, som legat wid Jesu bröst, wandrat, hwilat och wakat med Honom, stått wid hans kors och wid hans uppfarande till himmelen. Icke undra wi då, att Johannes kunde med fröjd göra och lida allting. Han har ock uti sitt evangelium åberopat detta sitt eget skådande: "Wi sågo hans herrlighet, såsom ende Sonens herrlighet af Fadren, full med nåd och sanning."
På samma sätt har ock Petrus triumferat och med sitt eget seende betygat sitt wittnesbörd: "Wi hafwa icke efterföljt några kloka fabler", säger han, "då wi kungjorde eder wår Herres Jesu Christi kraft och tillkommelse; utan wi hafwa sjelfwa sett hans herrlighet." Gud ware lof!
Men du säger: "Hwad hafwa vi för wisshet, som icke med egna ögon sett det?" Gud ware lof! "Den som tror på Guds Son, han har wittnesbörd i sig sjelf" —han har sett och skådat! Gud har icke låtit sig sjelf wara utan wittnesbörd. Den som icke tror Guds wittnesbörd, den är med all rätt straffad med blindhet, den ser intet, ser icke det, som står midt framför honom, såsom de otrogna judar bewisa, hwilka hade Christus och alla hans gerningar för ögonen, så wäl som Johannes och Petrus, och dock sågo intet. Men den, som tror på Guds Son, ser i Honom "Urim och Thummim", ljus och fullkomligheter; han umgås ock dagligen med Christus — skulle han då icke känna Honom!
Den, som tror på Guds Son, ser herrliga ting — först i sig sjelf och sin egen själs historia, nemligen en ny skapelse, icke mindre undranswärd än den första skapelsen. Sedan ser han utom sig oupphörliga bekräftelser på Guds ord. Hwad ser han icke t. ex. blott uti denna lemning af det gamla Israel, de judar, som gå ibland oss? Hwad ser han icke uti ömkligheten af alla hedningars gudaläror? Hwad ser han icke blott i den omständigheten, att ordet om den korsfäste icke stannade med hans död, utan är utgånget i alla land? Hwad behöfwer han mer till bewis för Christi uppståndelse? Och hwad behöfwer han då mer weta om, hwem den Herren war? Är icke allt detta ett seende? Tack och lof, o Gud! Wi hafwa sett, wi hafwa skådat! — men dock icke alla, dock endast de, hwilka du "will det uppenbara". Wäl får man förödmjuka sig under Guds mäktiga hand och tigga om den nåden, om ett andligt öga, om ljuset; ty detta kommer blott ofwanefter, ifrån ljusets Fader.
Det andra, som Johannes här lär oss, är, att wi måste dagligen umgås med dessa himmelska föremål af lifwets ord. Detta sitt dagliga umgänge dermed antyder han med de många upprepade orden: "Det wi hafwa hört, det wi hafwa sett med våra ögon, det wi hafwa beskådat och wåra händer hafwa handterat af lifwets ord." Se, här är det andra nödwändiga wilkoret för att hafwa en allt besegrande tröst och glädje af Christus, nemligen att wi icke blott hafwa hört och sett, utan idkeligen, igen och åter igen höra och se och beskåda och åter beskåda och "handtera" eller nmgås med dessa saker, dessa wåra himmelska rikedomar. Här är hemligheten af att hafwa kraft och tröst i hjertat, nemligen seendet, beskådandet — det idkeliga seendet och beskådandet af wåra fröjdeämnen.
Nu widröra wi en punkt, på hwilken alltsammans beror. Här är orsaken, hwarför så liten frid och fröjd och kraft bor i wåra hjertan. Wi skåda allt annat, tusende gånger, blott icke detta, som gifwer lif och frid. Ja, midt under ett flitigt hörande och läsande kan man dock hafwa sin själs öga riktadt blott på sig sjelf, på uselheten — men i Christi herrlighet, i Guds ewiga utkorelse, i wåra himmelska rikedomar, kan man icke försänka sig. Och hwad hjelper då allt Guds ord! Sådant som wår själ skådar och umgås med, sådant uppfyller hjertat.
Det är en beklaganswärd sjuklighet hos wissa christna, att de så litet betrakta det stora, herrliga, som skulle uppfylla dem med frid och fröjd; deremot försänka de hela själen i sådant, som uppfyller dem med allt ondt, samt med qwal och oro. Det man mest betraktar, af detsamma har man mest intryck. Gud hjelpe oss! Detta är något så wigtigt och nödwändigt, att allting är fåfängt, om wi icke häruti rätta oss efter ordet. Wi böra ock hjelpa hwarandra dertill med förmaningar och uppmuntringar, att wi måtte begynna flitigare umgås med wåra stora rikedomar i Christus. Det finns intet annat sätt att få någon glädje och styrka i hjertat.
Luther, som dagligen intet annat gjorde än att arbeta i ordet och lärdomen, hade dock intet annat råd, än det hwarje enfaldig tjenstepiga har: han tog dagligen för sin egen själs behof trons artiklar för sig och tio Guds bud och några wälbekanta språk om Christus, som han åter för tusende gången betraktade. Ingen christen har ännu uppfunnit något annat sätt att winna och behålla någon kraft i hjertat. Gud hjelpe oss till werkligheten af denna punkt!
Johannes war den lycklige, som legat wid Jesu bröst, wandrat, hwilat och wakat med Honom, stått wid hans kors och wid hans uppfarande till himmelen. Icke undra wi då, att Johannes kunde med fröjd göra och lida allting. Han har ock uti sitt evangelium åberopat detta sitt eget skådande: "Wi sågo hans herrlighet, såsom ende Sonens herrlighet af Fadren, full med nåd och sanning."
På samma sätt har ock Petrus triumferat och med sitt eget seende betygat sitt wittnesbörd: "Wi hafwa icke efterföljt några kloka fabler", säger han, "då wi kungjorde eder wår Herres Jesu Christi kraft och tillkommelse; utan wi hafwa sjelfwa sett hans herrlighet." Gud ware lof!
Men du säger: "Hwad hafwa vi för wisshet, som icke med egna ögon sett det?" Gud ware lof! "Den som tror på Guds Son, han har wittnesbörd i sig sjelf" —han har sett och skådat! Gud har icke låtit sig sjelf wara utan wittnesbörd. Den som icke tror Guds wittnesbörd, den är med all rätt straffad med blindhet, den ser intet, ser icke det, som står midt framför honom, såsom de otrogna judar bewisa, hwilka hade Christus och alla hans gerningar för ögonen, så wäl som Johannes och Petrus, och dock sågo intet. Men den, som tror på Guds Son, ser i Honom "Urim och Thummim", ljus och fullkomligheter; han umgås ock dagligen med Christus — skulle han då icke känna Honom!
Den, som tror på Guds Son, ser herrliga ting — först i sig sjelf och sin egen själs historia, nemligen en ny skapelse, icke mindre undranswärd än den första skapelsen. Sedan ser han utom sig oupphörliga bekräftelser på Guds ord. Hwad ser han icke t. ex. blott uti denna lemning af det gamla Israel, de judar, som gå ibland oss? Hwad ser han icke uti ömkligheten af alla hedningars gudaläror? Hwad ser han icke blott i den omständigheten, att ordet om den korsfäste icke stannade med hans död, utan är utgånget i alla land? Hwad behöfwer han mer till bewis för Christi uppståndelse? Och hwad behöfwer han då mer weta om, hwem den Herren war? Är icke allt detta ett seende? Tack och lof, o Gud! Wi hafwa sett, wi hafwa skådat! — men dock icke alla, dock endast de, hwilka du "will det uppenbara". Wäl får man förödmjuka sig under Guds mäktiga hand och tigga om den nåden, om ett andligt öga, om ljuset; ty detta kommer blott ofwanefter, ifrån ljusets Fader.
Det andra, som Johannes här lär oss, är, att wi måste dagligen umgås med dessa himmelska föremål af lifwets ord. Detta sitt dagliga umgänge dermed antyder han med de många upprepade orden: "Det wi hafwa hört, det wi hafwa sett med våra ögon, det wi hafwa beskådat och wåra händer hafwa handterat af lifwets ord." Se, här är det andra nödwändiga wilkoret för att hafwa en allt besegrande tröst och glädje af Christus, nemligen att wi icke blott hafwa hört och sett, utan idkeligen, igen och åter igen höra och se och beskåda och åter beskåda och "handtera" eller nmgås med dessa saker, dessa wåra himmelska rikedomar. Här är hemligheten af att hafwa kraft och tröst i hjertat, nemligen seendet, beskådandet — det idkeliga seendet och beskådandet af wåra fröjdeämnen.
Nu widröra wi en punkt, på hwilken alltsammans beror. Här är orsaken, hwarför så liten frid och fröjd och kraft bor i wåra hjertan. Wi skåda allt annat, tusende gånger, blott icke detta, som gifwer lif och frid. Ja, midt under ett flitigt hörande och läsande kan man dock hafwa sin själs öga riktadt blott på sig sjelf, på uselheten — men i Christi herrlighet, i Guds ewiga utkorelse, i wåra himmelska rikedomar, kan man icke försänka sig. Och hwad hjelper då allt Guds ord! Sådant som wår själ skådar och umgås med, sådant uppfyller hjertat.
Det är en beklaganswärd sjuklighet hos wissa christna, att de så litet betrakta det stora, herrliga, som skulle uppfylla dem med frid och fröjd; deremot försänka de hela själen i sådant, som uppfyller dem med allt ondt, samt med qwal och oro. Det man mest betraktar, af detsamma har man mest intryck. Gud hjelpe oss! Detta är något så wigtigt och nödwändigt, att allting är fåfängt, om wi icke häruti rätta oss efter ordet. Wi böra ock hjelpa hwarandra dertill med förmaningar och uppmuntringar, att wi måtte begynna flitigare umgås med wåra stora rikedomar i Christus. Det finns intet annat sätt att få någon glädje och styrka i hjertat.
Luther, som dagligen intet annat gjorde än att arbeta i ordet och lärdomen, hade dock intet annat råd, än det hwarje enfaldig tjenstepiga har: han tog dagligen för sin egen själs behof trons artiklar för sig och tio Guds bud och några wälbekanta språk om Christus, som han åter för tusende gången betraktade. Ingen christen har ännu uppfunnit något annat sätt att winna och behålla någon kraft i hjertat. Gud hjelpe oss till werkligheten af denna punkt!
torsdag 30 maj 2013
"Det vi hava hört, det vi hava sett med våra ögon, det vi hava beskådat och våra händer hava hanterat av livets ord... det förkunna vi eder." (1 Joh. 1:1,3)
Tänk, hwilken segrande tröst och styrka för Johannes, då han kunde
så betyga! Det är den triumferande vissheten, som härmed uttryckes.
Jag förkunnar ingenting owisst, utan det jag sett med mina ögon, hört
med mina öron, handterat med mina händer.
Johannes war den lycklige, som legat wid Jesu bröst, wandrat, hwilat och wakat med Honom, stått wid hans kors och wid hans uppfarande till himmelen. Icke undra wi då, att Johannes kunde med fröjd göra och lida allting. Han har ock uti sitt evangelium åberopat detta sitt eget skådande: "Wi sågo hans herrlighet, såsom ende Sonens herrlighet af Fadren, full med nåd och sanning."
På samma sätt har ock Petrus triumferat och med sitt eget seende betygat sitt wittnesbörd: "Wi hafwa icke efterföljt några kloka fabler", säger han, "då wi kungjorde eder wår Herres Jesu Christi kraft och tillkommelse; utan wi hafwa sjelfwa sett hans herrlighet." Gud ware lof!
Men du säger: "Hwad hafwa vi för wisshet, som icke med egna ögon sett det?" Gud ware lof! "Den som tror på Guds Son, han har wittnesbörd i sig sjelf" —han har sett och skådat! Gud har icke låtit sig sjelf wara utan wittnesbörd. Den som icke tror Guds wittnesbörd, den är med all rätt straffad med blindhet, den ser intet, ser icke det, som står midt framför honom, såsom de otrogna judar bewisa, hwilka hade Christus och alla hans gerningar för ögonen, så wäl som Johannes och Petrus, och dock sågo intet. Men den, som tror på Guds Son, ser i Honom "Urim och Thummim", ljus och fullkomligheter; han umgås ock dagligen med Christus — skulle han då icke känna Honom!
Den, som tror på Guds Son, ser herrliga ting — först i sig sjelf och sin egen själs historia, nemligen en ny skapelse, icke mindre undranswärd än den första skapelsen. Sedan ser han utom sig oupphörliga bekräftelser på Guds ord. Hwad ser han icke t. ex. blott uti denna lemning af det gamla Israel, de judar, som gå ibland oss? Hwad ser han icke uti ömkligheten af alla hedningars gudaläror? Hwad ser han icke blott i den omständigheten, att ordet om den korsfäste icke stannade med hans död, utan är utgånget i alla land? Hwad behöfwer han mer till bewis för Christi uppståndelse? Och hwad behöfwer han då mer weta om, hwem den Herren war? Är icke allt detta ett seende? Tack och lof, o Gud! Wi hafwa sett, wi hafwa skådat! — men dock icke alla, dock endast de, hwilka du "will det uppenbara". Wäl får man förödmjuka sig under Guds mäktiga hand och tigga om den nåden, om ett andligt öga, om ljuset; ty detta kommer blott ofwanefter, ifrån ljusets Fader.
Det andra, som Johannes här lär oss, är, att wi måste dagligen umgås med dessa himmelska föremål af lifwets ord. Detta sitt dagliga umgänge dermed antyder han med de många upprepade orden: "Det wi hafwa hört, det wi hafwa sett med våra ögon, det wi hafwa beskådat och wåra händer hafwa handterat af lifwets ord." Se, här är det andra nödwändiga wilkoret för att hafwa en allt besegrande tröst och glädje af Christus, nemligen att wi icke blott hafwa hört och sett, utan idkeligen, igen och åter igen höra och se och beskåda och åter beskåda och "handtera" eller nmgås med dessa saker, dessa wåra himmelska rikedomar. Här är hemligheten af att hafwa kraft och tröst i hjertat, nemligen seendet, beskådandet — det idkeliga seendet och beskådandet af wåra fröjdeämnen.
Nu widröra wi en punkt, på hwilken alltsammans beror. Här är orsaken, hwarför så liten frid och fröjd och kraft bor i wåra hjertan. Wi skåda allt annat, tusende gånger, blott icke detta, som gifwer lif och frid. Ja, midt under ett flitigt hörande och läsande kan man dock hafwa sin själs öga riktadt blott på sig sjelf, på uselheten — men i Christi herrlighet, i Guds ewiga utkorelse, i wåra himmelska rikedomar, kan man icke försänka sig. Och hwad hjelper då allt Guds ord! Sådant som wår själ skådar och umgås med, sådant uppfyller hjertat.
Det är en beklaganswärd sjuklighet hos wissa christna, att de så litet betrakta det stora, herrliga, som skulle uppfylla dem med frid och fröjd; deremot försänka de hela själen i sådant, som uppfyller dem med allt ondt, samt med qwal och oro. Det man mest betraktar, af detsamma har man mest intryck. Gud hjelpe oss! Detta är något så wigtigt och nödwändigt, att allting är fåfängt, om wi icke häruti rätta oss efter ordet. Wi böra ock hjelpa hwarandra dertill med förmaningar och uppmuntringar, att wi måtte begynna flitigare umgås med wåra stora rikedomar i Christus. Det finns intet annat sätt att få någon glädje och styrka i hjertat.
Luther, som dagligen intet annat gjorde än att arbeta i ordet och lärdomen, hade dock intet annat råd, än det hwarje enfaldig tjenstepiga har: han tog dagligen för sin egen själs behof trons artiklar för sig och tio Guds bud och några wälbekanta språk om Christus, som han åter för tusende gången betraktade. Ingen christen har ännu uppfunnit något annat sätt att winna och behålla någon kraft i hjertat. Gud hjelpe oss till werkligheten af denna punkt!
Johannes war den lycklige, som legat wid Jesu bröst, wandrat, hwilat och wakat med Honom, stått wid hans kors och wid hans uppfarande till himmelen. Icke undra wi då, att Johannes kunde med fröjd göra och lida allting. Han har ock uti sitt evangelium åberopat detta sitt eget skådande: "Wi sågo hans herrlighet, såsom ende Sonens herrlighet af Fadren, full med nåd och sanning."
På samma sätt har ock Petrus triumferat och med sitt eget seende betygat sitt wittnesbörd: "Wi hafwa icke efterföljt några kloka fabler", säger han, "då wi kungjorde eder wår Herres Jesu Christi kraft och tillkommelse; utan wi hafwa sjelfwa sett hans herrlighet." Gud ware lof!
Men du säger: "Hwad hafwa vi för wisshet, som icke med egna ögon sett det?" Gud ware lof! "Den som tror på Guds Son, han har wittnesbörd i sig sjelf" —han har sett och skådat! Gud har icke låtit sig sjelf wara utan wittnesbörd. Den som icke tror Guds wittnesbörd, den är med all rätt straffad med blindhet, den ser intet, ser icke det, som står midt framför honom, såsom de otrogna judar bewisa, hwilka hade Christus och alla hans gerningar för ögonen, så wäl som Johannes och Petrus, och dock sågo intet. Men den, som tror på Guds Son, ser i Honom "Urim och Thummim", ljus och fullkomligheter; han umgås ock dagligen med Christus — skulle han då icke känna Honom!
Den, som tror på Guds Son, ser herrliga ting — först i sig sjelf och sin egen själs historia, nemligen en ny skapelse, icke mindre undranswärd än den första skapelsen. Sedan ser han utom sig oupphörliga bekräftelser på Guds ord. Hwad ser han icke t. ex. blott uti denna lemning af det gamla Israel, de judar, som gå ibland oss? Hwad ser han icke uti ömkligheten af alla hedningars gudaläror? Hwad ser han icke blott i den omständigheten, att ordet om den korsfäste icke stannade med hans död, utan är utgånget i alla land? Hwad behöfwer han mer till bewis för Christi uppståndelse? Och hwad behöfwer han då mer weta om, hwem den Herren war? Är icke allt detta ett seende? Tack och lof, o Gud! Wi hafwa sett, wi hafwa skådat! — men dock icke alla, dock endast de, hwilka du "will det uppenbara". Wäl får man förödmjuka sig under Guds mäktiga hand och tigga om den nåden, om ett andligt öga, om ljuset; ty detta kommer blott ofwanefter, ifrån ljusets Fader.
Det andra, som Johannes här lär oss, är, att wi måste dagligen umgås med dessa himmelska föremål af lifwets ord. Detta sitt dagliga umgänge dermed antyder han med de många upprepade orden: "Det wi hafwa hört, det wi hafwa sett med våra ögon, det wi hafwa beskådat och wåra händer hafwa handterat af lifwets ord." Se, här är det andra nödwändiga wilkoret för att hafwa en allt besegrande tröst och glädje af Christus, nemligen att wi icke blott hafwa hört och sett, utan idkeligen, igen och åter igen höra och se och beskåda och åter beskåda och "handtera" eller nmgås med dessa saker, dessa wåra himmelska rikedomar. Här är hemligheten af att hafwa kraft och tröst i hjertat, nemligen seendet, beskådandet — det idkeliga seendet och beskådandet af wåra fröjdeämnen.
Nu widröra wi en punkt, på hwilken alltsammans beror. Här är orsaken, hwarför så liten frid och fröjd och kraft bor i wåra hjertan. Wi skåda allt annat, tusende gånger, blott icke detta, som gifwer lif och frid. Ja, midt under ett flitigt hörande och läsande kan man dock hafwa sin själs öga riktadt blott på sig sjelf, på uselheten — men i Christi herrlighet, i Guds ewiga utkorelse, i wåra himmelska rikedomar, kan man icke försänka sig. Och hwad hjelper då allt Guds ord! Sådant som wår själ skådar och umgås med, sådant uppfyller hjertat.
Det är en beklaganswärd sjuklighet hos wissa christna, att de så litet betrakta det stora, herrliga, som skulle uppfylla dem med frid och fröjd; deremot försänka de hela själen i sådant, som uppfyller dem med allt ondt, samt med qwal och oro. Det man mest betraktar, af detsamma har man mest intryck. Gud hjelpe oss! Detta är något så wigtigt och nödwändigt, att allting är fåfängt, om wi icke häruti rätta oss efter ordet. Wi böra ock hjelpa hwarandra dertill med förmaningar och uppmuntringar, att wi måtte begynna flitigare umgås med wåra stora rikedomar i Christus. Det finns intet annat sätt att få någon glädje och styrka i hjertat.
Luther, som dagligen intet annat gjorde än att arbeta i ordet och lärdomen, hade dock intet annat råd, än det hwarje enfaldig tjenstepiga har: han tog dagligen för sin egen själs behof trons artiklar för sig och tio Guds bud och några wälbekanta språk om Christus, som han åter för tusende gången betraktade. Ingen christen har ännu uppfunnit något annat sätt att winna och behålla någon kraft i hjertat. Gud hjelpe oss till werkligheten af denna punkt!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)