"Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog för oss medan vi ännu var syndare." (Rom. 5:8)

Gud "bevisar därmed sin kärlek", säger aposteln, "framställer sin kärlek", d. ä. förklarar den inför hela världen, "gör den så stor, så viss och uppenbar, att det inte är möjligt, att en människa, som rätt betänker detta kärleksbevis, kunde tvivla därpå" (Luther). Den som också eljest vore full med tvivel på Guds kärlek, full med samvetsoro och bävan för Guds vrede över synden, borde dock vid detta bevis börja att ana något om Guds hjärtelag, börja inse och förstå, att med allt Guds heliga nit emot synden han likväl måste ha i sitt hjärta en oändlig kärlek och barmhärtighet gentemot syndarna. Sådant hade vi aldrig kunnat tänka, om inte Gud själv genom detta stora bevis uppenbarat det.

Därmed bevisar Gud sin kärlek till oss; såsom också Kristus anför endast detta bevis, då han vill förklara sin Faders kärlek till oss: "Så älskade Gud världen, att han utgav sin ende Son." Så säger också Johannes, att detta är det egentliga beviset: "Därpå känner vi Guds kärlek, att han har givit sitt liv för oss." Och åter: "Därigenom har Guds kärlek till oss blivit uppenbar, att Gud har sänt sin ende Son i världen, för att vi ska leva genom honom." Och vi hade eljest aldrig kunnat tänka något sådant om Guds hjärtelag. Därför heter det också med rätta, att Gud på detta sätt har framställt sin egen kärlek — det är endast Guds egen exempellösa kärlek, som på detta sätt bevisat sej.

När vi älskar någon måste det vara en vän, eller åtminstone en god, älskvärd människa; ser vi tvärtom något förhatligt hos en människa, eller hon är vår ovän och belackare, då brukar vi inte älska, utan hata en sådan. Så är det med vår kärlek efter naturen. Men Gud, som har det högsta hat till synden och därjämte ser oss allesammans fulla med synd, han har ändå en sådan kärlek till syndaren, att han hellre gav sin älsklige Son i döden, än han ville se syndarens död. Och när vi rätt betänker vad aposteln så ofta upprepat, nämligen att Gud gjorde detta för ogudaktiga, för syndare, för ovänner, måste vi väl med stor förundran fråga: O du milde Gud, vadan har du dock en sådan kärlek? Är det sant att du älskar så? Och vad är det, som bevekt dej till en sådan kärlek?

Så bekänner en gammal och till himmelriket lärd Guds tjänare, att han länge hade fördjupat sej i den frågan, vad som kunde vara den egentliga bevekande orsaken och grunden för Guds kärlek till syndare; och han säger sej omsider hava kommit till detta slut i frågan: "Gud älskade, därför älskade han." Orsaken låg just i Guds egen kärlek; han hade ett sådant hjärta som älskade, därför älskade han.

Gud har själv förklarat sin kärlek med bilden av en moders kärlek. Då du ser en moder med outtröttlig kärlek bära och sköta sitt sjuka barn den ena dagen efter den andra, och även under natten, då andra människor sover, lika oförtröttligt vaka vid dess bädd eller bära det på sina armar, ett barn som ännu intet annat gjort än med alla sina behov av hjälp, av ans och skötsel utmatta sin moder, och du frågar henne, varför hon ännu så älskar det; så kan hon inget annat skäl ge, än att hon känner det så i hjärtat, hon skall undra på din fråga och säga: Det är ju mitt barn. Att hon älskar sitt barn, är således en naturens lag för modershjärtat; hon behöver inte ålägga sig det, och det betecknar inte ens en from moder, utan endast en moder. Och denna modershjärtats natur är så mäktig, att om barnet också framdeles blir ett sådant sorgebarn, som för sina brott faller i den borgerliga rättvisans händer och måste straffas, kan en naturlig moder inte tänka på det med likgiltighet, utan har därvid ännu det bittraste lidande.

Sådant är modershjärtats natur. Tänk om det också är så med Guds hjärta! Tänk om Gud har en lika djup kärlek till oss, som en moder har till sitt barn! Men Herren Gud säger själv att han har en ännu djupare  kärlek. Så säger Herren: "Månne ock en kvinna kan förgäta sitt barn, så att hon inte förbarmar sej över sitt livs son? Och om hon än förgåte honom, så vill jag dock inte förgäta dig." "Och därpå känner vi Guds kärlek, att han har givit sitt liv för oss."

Men härvid har vi dock vidrört ännu en omständighet, som kan förklara Guds kärlek till människan. Det är en kärlek till barnet. Sådant antyder Herren därmed, att, då han talar om sej själv, han frågar: "Månne ock en kvinna skall kunna förgäta sitt barn?" Huru djupt fallna och ömkligt vanställda barn vi än är, och huru långt bortkomna i synd och ogudaktighet, kan Gud dock inte förgäta, att människan är hans barn. Han säger sej ha en moders kärlek till oss. Herren Gud har dock skapat oss till sina barn och arvingar. Och då djävulen förförde oss, ville Gud dock inte därmed lämna honom rovet. Han ville ännu göra något för att frälsa barnet. Detta kan till någon del förklara denna annars obegripliga Guds kärlek, att Kristus dog för oss medan vi ännu var syndare.

Gud bevisar sin kärlek till oss
genom att Kristus dog för oss
medan vi ännu var syndare.

"Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog för oss medan vi ännu syndare." (Rom. 5:8)

Gud "bevisar därmed sin kärlek", säger aposteln, "framställer sin kärlek", d. ä. förklarar den inför hela världen, "gör den så stor, så viss och uppenbar, att det inte är möjligt, att en människa, som rätt betänker detta kärleksbevis, kunde tvivla därpå" (Luther). Den som också eljest vore full med tvivel på Guds kärlek, full med samvetsoro och bävan för Guds vrede över synden, borde dock vid detta bevis börja att ana något om Guds hjärtelag, börja inse och förstå, att med allt Guds heliga nit emot synden han likväl måste ha i sitt hjärta en oändlig kärlek och barmhärtighet gentemot syndarna. Sådant hade vi aldrig kunnat tänka, om inte Gud själv genom detta stora bevis uppenbarat det.

Därmed bevisar Gud sin kärlek till oss; såsom också Kristus anför endast detta bevis, då han vill förklara sin Faders kärlek till oss: "Så älskade Gud världen, att han utgav sin ende Son." Så säger också Johannes, att detta är det egentliga beviset: "Därpå känner vi Guds kärlek, att han har givit sitt liv för oss." Och åter: "Därigenom har Guds kärlek till oss blivit uppenbar, att Gud har sänt sin ende Son i världen, för att vi ska leva genom honom." Och vi hade eljest aldrig kunnat tänka något sådant om Guds hjärtelag. Därför heter det också med rätta, att Gud på detta sätt har framställt sin egen kärlek — det är endast Guds egen exempellösa kärlek, som på detta sätt bevisat sej.

När vi älskar någon måste det vara en vän, eller åtminstone en god, älskvärd människa; ser vi tvärtom något förhatligt hos en människa, eller hon är vår ovän och belackare, då brukar vi inte älska, utan hata en sådan. Så är det med vår kärlek efter naturen. Men Gud, som har det högsta hat till synden och därjämte ser oss allesammans fulla med synd, han har ändå en sådan kärlek till syndaren, att han hellre gav sin älsklige Son i döden, än han ville se syndarens död. Och när vi rätt betänker vad aposteln så ofta upprepat, nämligen att Gud gjorde detta för ogudaktiga, för syndare, för ovänner, måste vi väl med stor förundran fråga: O du milde Gud, vadan har du dock en sådan kärlek? Är det sant att du älskar så? Och vad är det, som bevekt dej till en sådan kärlek?

Så bekänner en gammal och till himmelriket lärd Guds tjänare, att han länge hade fördjupat sej i den frågan, vad som kunde vara den egentliga bevekande orsaken och grunden för Guds kärlek till syndare; och han säger sej omsider hava kommit till detta slut i frågan: "Gud älskade, därför älskade han." Orsaken låg just i Guds egen kärlek; han hade ett sådant hjärta som älskade, därför älskade han.

Gud har själv förklarat sin kärlek med bilden av en moders kärlek. Då du ser en moder med outtröttlig kärlek bära och sköta sitt sjuka barn den ena dagen efter den andra, och även under natten, då andra människor sover, lika oförtröttligt vaka vid dess bädd eller bära det på sina armar, ett barn som ännu intet annat gjort än med alla sina behov av hjälp, av ans och skötsel utmatta sin moder, och du frågar henne, varför hon ännu så älskar det; så kan hon inget annat skäl ge, än att hon känner det så i hjärtat, hon skall undra på din fråga och säga: Det är ju mitt barn. Att hon älskar sitt barn, är således en naturens lag för modershjärtat; hon behöver inte ålägga sig det, och det betecknar inte ens en from moder, utan endast en moder. Och denna modershjärtats natur är så mäktig, att om barnet också framdeles blir ett sådant sorgebarn, som för sina brott faller i den borgerliga rättvisans händer och måste straffas, kan en naturlig moder inte tänka på det med likgiltighet, utan har därvid ännu det bittraste lidande.

Sådant är modershjärtats natur. Tänk om det också är så med Guds hjärta! Tänk om Gud har en lika djup kärlek till oss, som en moder har till sitt barn! Men Herren Gud säger själv att han har en ännu djupare  kärlek. Så säger Herren: "Månne ock en kvinna kan förgäta sitt barn, så att hon inte förbarmar sej över sitt livs son? Och om hon än förgåte honom, så vill jag dock inte förgäta dig." "Och därpå känner vi Guds kärlek, att han har givit sitt liv för oss."

Men härvid har vi dock vidrört ännu en omständighet, som kan förklara Guds kärlek till människan. Det är en kärlek till barnet. Sådant antyder Herren därmed, att, då han talar om sej själv, han frågar: "Månne ock en kvinna skall kunna förgäta sitt barn?" Huru djupt fallna och ömkligt vanställda barn vi än är, och huru långt bortkomna i synd och ogudaktighet, kan Gud dock inte förgäta, att människan är hans barn. Han säger sej ha en moders kärlek till oss. Herren Gud har dock skapat oss till sina barn och arvingar. Och då djävulen förförde oss, ville Gud dock inte därmed lämna honom rovet. Han ville ännu göra något för att frälsa barnet. Detta kan till någon del förklara denna annars obegripliga Guds kärlek, att Kristus dog för oss medan vi ännu var syndare.

Gud bevisar sin kärlek till oss
genom att Kristus dog för oss
medan vi ännu var syndare.

"Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog för oss medan vi ännu syndare." (Rom. 5:8)

Gud "bevisar därmed sin kärlek", säger aposteln, "framställer sin kärlek", d. ä. förklarar den inför hela världen, "gör den så stor, så viss och uppenbar, att det inte är möjligt, att en människa, som rätt betänker detta kärleksbevis, kunde tvivla därpå" (Luther). Den som också eljest vore full med tvivel på Guds kärlek, full med samvetsoro och bävan för Guds vrede över synden, borde dock vid detta bevis börja att ana något om Guds hjärtelag, börja inse och förstå, att med allt Guds heliga nit emot synden Han likväl måste ha i sitt hjärta en oändlig kärlek och barmhärtighet gentemot syndarna. Sådant hade vi aldrig kunnat tänka, om inte Gud själv genom detta stora bevis uppenbarat det.

Därmed bevisar Gud sin kärlek till oss; såsom också Kristus anför endast detta bevis, då Han vill förklara sin Faders kärlek till oss: "Så älskade Gud världen, att Han utgav sin ende Son." Så säger också Johannes, att detta är det egentliga beviset: "Därpå känner vi Guds kärlek, att Han har givit sitt liv för oss." Och åter: "Därigenom har Guds kärlek till oss blivit uppenbar, att Gud har sänt sin ende Son i världen, för att vi ska leva genom Honom." Och vi hade eljest aldrig kunnat tänka något sådant om Guds hjärtelag. Därför heter det också med rätta, att Gud på detta sätt har framställt sin egen kärlek — det är endast Guds egen exempellösa kärlek, som på detta sätt bevisat sej.

När vi älskar någon, måste det vara en vän, eller åtminstone en god, älskvärd människa; ser vi tvärtom något förhatligt hos en människa, eller hon är vår ovän och belackare, då brukar vi inte älska, utan hata en sådan. Så är det med vår kärlek efter naturen. Men Gud, som har det högsta hat till synden och därjämte ser oss allesammans fulla med synd, Han har ändå en sådan kärlek till syndaren, att Han hellre gav sin älsklige Son i döden, än Han ville se syndarens död. Och när vi rätt betänker vad aposteln så ofta upprepat, nämligen att Gud gjorde detta för ogudaktiga, för syndare, för ovänner, måste vi väl med stor förundran fråga: O du milde Gud, vadan har du dock en sådan kärlek? Är det sant, att du så älskar? Och vad är det, som bevekt dej till en sådan kärlek?

Så bekänner en gammal och till himmelriket lärd Guds tjänare, att han länge hade fördjupat sej i den frågan, vad som kunde vara den egentliga bevekande orsaken och grunden för Guds kärlek till syndare; och han säger sej omsider hava kommit till detta slut i frågan: "Gud älskade, därför älskade Han." Orsaken låg just i Guds egen kärlek; Han hade ett sådant hjärta, som älskade, därför älskade Han.

Gud har själv förklarat sin kärlek med bilden av en moders kärlek. Då du ser en moder med outtröttlig kärlek bära och sköta sitt sjuka barn den ena dagen efter den andra, och även under natten, då andra människor sover, lika oförtröttligt vaka vid dess bädd eller bära det på sina armar, ett barn som ännu intet annat gjort än med alla sina behov av hjälp, av ans och skötsel utmatta sin moder, och du frågar henne, varför hon ännu så älskar det; så kan hon inget annat skäl ge, än att hon känner det så i hjärtat, hon skall undra på din fråga och säga: Det är ju mitt barn. Att hon älskar sitt barn, är således en naturens lag för modershjärtat; hon behöver inte ålägga sig det, och det betecknar inte ens en from moder, utan endast en moder. Och denna modershjärtats natur är så mäktig, att om barnet också framdeles blir ett sådant sorgebarn, som för sina brott faller i den borgerliga rättvisans händer och måste straffas, kan en naturlig moder inte tänka på det med likgiltighet, utan har därvid ännu det bittraste lidande.

Sådant är modershjärtats natur. Tänk, om det också är så med Guds hjärta! Tänk, om Gud har en lika djup kärlek till oss, som en moder har till sitt barn! Men Herren Gud säger själv, att Han har en ännu djupare  kärlek. Så säger Herren: "Månne ock en kvinna kan förgäta sitt barn, så att hon inte förbarmar sej över sitt livs son? Och om hon än förgåte honom, så vill jag dock inte förgäta dig." "Och därpå känner vi Guds kärlek, att Han har givit sitt liv för oss."

Men härvid har vi dock vidrört ännu en omständighet, som kan förklara Guds kärlek till människan. Det är en kärlek till barnet. Sådant antyder Herren därmed, att, då Han talar om sej själv, Han frågar: "Månne ock en kvinna skall kunna förgäta sitt barn?" Huru djupt fallna och ömkligt vanställda barn vi än är, och huru långt bortkomna i synd och ogudaktighet, kan Gud dock inte förgäta, att människan är hans barn. Han säger sej ha en moders kärlek till oss. Herren Gud har dock skapat oss till sina barn och arvingar. Och då djävulen förförde oss, ville Gud dock inte därmed lämna honom rovet. Han ville ännu göra något för att frälsa barnet. Detta kan till någon del förklara denna annars obegripliga Guds kärlek, att Kristus är död för oss, då vi ännu var syndare.

Gud bevisar sin kärlek till oss
genom att Kristus dog för oss
medan vi ännu var syndare.

"Därför beprisar Gud sin kärlek till oss, att Kristus är död för oss, när vi ännu voro syndare." (Rom. 5:8)

Gud "beprisar därmed sin kärlek", säger aposteln, "framställer sin kärlek", d. ä. förklarar och bevisar den inför hela världen, "gör den så stor, så viss och uppenbar, att det inte är möjligt, att en människa, som rätt betänker detta kärleksbevis, kunde tvivla därpå" (Luther). Den som också eljest vore full med tvivel på Guds kärlek, full med samvetsoro och bävan för Guds vrede över synden, borde dock vid detta bevis börja att ana något om Guds hjärtelag, börja inse och förstå, att med allt Guds heliga nit emot synden Han likväl måste hava i sitt hjärta en oändlig kärlek och varkunnsamhet över syndarna. Sådant hade vi aldrig kunnat tänka, om inte Gud själv genom detta stora bevis uppenbarat det.

Därmed beprisar Gud sin kärlek till oss; såsom också Kristus anför endast detta bevis, då Han vill förklara sin Faders kärlek till oss: "Så älskade Gud världen, att Han utgav sin ende Son." Så säger också Johannes, att detta är det egentliga beviset: "Därpå känner vi Guds kärlek, att Han har låtit sitt liv för oss." Och åter: "Därigenom har Guds kärlek till oss blivit uppenbar, att Gud har sänt sin ende Son i världen, att vi ska leva genom Honom." Och vi hade eljest aldrig kunnat tänka något sådant om Guds hjärtelag. Därför heter det också rätteligen, att Gud på detta sätt har framställt sin egen kärlek — det är endast Guds egen exempellösa kärlek, som på detta sätt bevisat sej.

När vi älskar någon, måste det vara en vän, eller åtminstone en god, älskvärd människa; ser vi tvärtom något förhatligt hos en människa, eller hon är vår ovän och belackare, då brukar vi inte älska, utan hata en sådan. Så är det med vår kärlek efter naturen. Men Gud, som har det högsta hat till synden och därjämte ser oss allesammans fulla med synd, Han har dock en sådan kärlek till syndaren, att Han hellre gav sin älsklige Son i döden, än Han ville se syndarens död. Och när vi rätt betänker, vad aposteln så ofta upprepat, nämligen att Gud gjorde detta för ogudaktiga, för syndare, för ovänner, måste vi väl med stor förundran fråga: O du milde Gud, vadan har du dock en sådan kärlek? Är det sant, att du så älskar? Och vad är det, som bevekt dej till en sådan kärlek?

Så bekänner en gammal och till himmelriket lärd Guds tjänare, att han länge hade fördjupat sej i den frågan, vad som kunde vara den egentliga bevekande orsaken och grunden för Guds kärlek till syndare; och han säger sej omsider hava kommit till detta slut i frågan: "Gud älskade, därför älskade Han." Orsaken låg just i Guds egen kärlek; Han hade ett sådant hjärta, som älskade, därför älskade Han.

Gud har själv förklarat sin kärlek med bilden av en moders kärlek. Då du ser en moder med outtröttlig kärlek bära och sköta sitt sjuka barn den ena dagen efter den andra, och även under natten, då andra människor sover, lika oförtröttligt vaka vid dess bädd eller bära det på sina armar, ett barn som ännu intet annat gjort än med alla sina behov av hjälp, av ans och skötsel utmatta sin moder, och du frågar henne, varför hon ännu så älskar det; så kan hon inget annat skäl ge, än att hon känner det så i hjärtat, hon skall undra på din fråga och säga: Det är ju mitt barn. Att hon älskar sitt barn, är således en naturens lag för modershjärtat; hon behöver inte ålägga sig det, och det betecknar inte ens en from moder, utan endast en moder. Och denna modershjärtats natur är så mäktig, att om barnet också framdeles blir ett sådant sorgebarn, som för sina brott faller i den borgerliga rättvisans händer och måste straffas, kan en naturlig moder inte tänka på det med likgiltighet, utan har därvid ännu det bittraste lidande.

Sådant är modershjärtats natur. Tänk, om det också är så med Guds hjärta! Tänk, om Gud har en lika djup kärlek till oss, som en moder har till sitt barn! Men Herren Gud säger själv, att Han har en ännu djupare  kärlek. Så säger Herren: "Månne ock en kvinna kan förgäta sitt barn, så att hon inte förbarmar sej över sitt livs son? Och om hon än förgåte honom, så vill jag dock inte förgäta dig." "Och därpå känner vi Guds kärlek, att Han har givit sitt liv för oss."

Men härvid har vi dock vidrört ännu en omständighet, som kan förklara Guds kärlek till människan. Det är en kärlek till barnet. Sådant antyder Herren därmed, att, då Han talar om sej själv, Han frågar: "Månne ock en kvinna skall kunna förgäta sitt barn?" Huru djupt fallna och ömkligt vanställda barn vi än är, och huru långt bortkomna i synd och ogudaktighet, kan Gud dock inte förgäta, att människan är hans barn. Han säger sej ha en moders kärlek till oss. Herren Gud har dock skapat oss till sina barn och arvingar. Och då djävulen förförde oss, ville Gud dock inte därmed lämna honom rovet. Han ville ännu göra något för att frälsa barnet. Detta kan till någon del förklara denna annars obegripliga Guds kärlek, att Kristus är död för oss, då vi ännu var syndare.

Gud bevisar sin kärlek till oss
genom att Kristus dog för oss
medan vi ännu var syndare.

"Därför beprisar Gud sin kärlek till oss, att Kristus är död för oss, när vi ännu voro syndare." (Rom. 5:8)

Gud "beprisar därmed sin kärlek", säger aposteln, "framställer sin kärlek", d. ä. förklarar och bevisar den inför hela världen, "gör den så stor, så viss och uppenbar, att det icke är möjligt, att en människa, som rätt betänker detta kärleksbevis, kunde tvivla därpå" (Luther). Den som ock eljest vore full med tvivel på Guds kärlek, full med samvetsoro och bävan för Guds vrede över synden, borde dock vid detta bevis begynna att ana något om Guds hjärtelag, begynna inse och förstå, att med allt Guds heliga nit emot synden Han likväl måste hava i sitt hjärta en oändlig kärlek och varkunnsamhet över syndarna. Sådant hade vi aldrig kunnat tänka, om icke Gud själv genom detta stora bevis uppenbarat det.

Därmed beprisar Gud sin kärlek till oss; såsom ock Kristus anför endast detta bevis, då Han vill förklara sin Faders kärlek till oss: "Så älskade Gud världen, att Han utgav sin ende Son." Så säger ock Johannes, att detta är det egentliga beviset: "Därpå känna vi Guds kärlek, att Han har låtit sitt liv för oss." Och åter: "Därpå är Guds kärlek till oss vorden uppenbar, att Gud har sänt sin ende Son i världen, att vi skola leva genom Honom." Och vi hade eljest aldrig kunnat tänka något sådant om Guds hjärtelag. Därföre heter det ock rätteligen, att Gud har sålunda framställt sin egen kärlek — det är endast Guds egen exempellösa kärlek, som på detta sätt bevisat sig.

När vi älska någon, måste det vara en vän, eller åtminstone en god, älskvärd människa; se vi tvärtom något förhatligt hos en människa, eller hon är vår ovän och belackare, då pläga vi icke älska, utan hata en sådan. Så är det med vår kärlek efter naturen. Men Gud, som har det högsta hat till synden och derjämte ser oss allesammans fulla med synd, Han har dock en sådan kärlek till syndaren, att Han hellre gav sin älsklige Son i döden, än Han ville se syndarens död. Och när vi rätt betänka, vad aposteln så ofta upprepat, nämligen att Gud gjorde detta för ogudaktiga, för syndare, för ovänner, måste vi väl med stor förundran fråga: O du milde Gud, vadan har du dock en sådan kärlek? Är det sant, att du så älskar? Och vad är det, som bevekt dig till en sådan kärlek?

Så bekänner en gammal och till himmelriket lärd Guds tjänare, att han länge hade fördjupat sig i den frågan, vad som kunde vara den egentliga bevekande orsaken och grunden för Guds kärlek till syndare; och han säger sig omsider hava kommit till detta slut i frågan: "Gud älskade, därför älskade Han." Orsaken låg just i Guds egen kärlek; Han hade ett sådant hjärta, som älskade, därför älskade Han.

Gud har själv förklarat sin kärlek med bilden av en moders kärlek. Då du ser en moder med outtröttlig kärlek bära och sköta sitt sjuka barn den ena dagen efter den andra, och även under natten, då andra människor sova, lika oförtröttligt vaka vid dess bädd eller bära det på sina armar, ett barn som ännu intet annat gjort än med alla sina behov av hjälp, av ans och skötsel utmatta sin moder, och du frågar henne, varför hon ännu så älskar det; så kan hon intet annat skäl giva, än att hon känner det så i hjärtat, hon skall undra på din fråga och säga: Det är ju mitt barn. Att hon älskar sitt barn, är således en naturens lag för modershjärtat; hon behöver icke ålägga sig det, och det betecknar icke ens en from moder, utan endast en moder. Och denna modershjärtats natur är så mäktig, att om barnet ock framdeles blir ett sådant sorgebarn, som för sina brott faller i den borgerliga rättvisans händer och måste straffas, kan en naturlig moder icke med likgiltighet tänka därpå, utan har därvid ännu det bittraste lidande.

Sådant är modershjärtats natur. Tänk, om det ock är så med Guds hjärta! Tänk, om Gud har en lika djup kärlek till oss, som en moder har till sitt barn! Men Herren Gud säger själv, att Han har en ännu djupare  kärlek. Så säger Herren: "Månne ock en kvinna kan förgäta sitt barn, så att hon icke förbarmar sig över sitt livs son? Och om hon än förgåte honom, så vill jag dock icke förgäta dig." "Och därpå känna vi Guds kärlek, att Han har låtit sitt liv för oss."

Men härvid hava vi dock vidrört ännu en omständighet, som kan förklara Guds kärlek till människan. Det är en kärlek till barnet. Sådant antyder Herren därmed, att, då Han talar om sig själv, Han frågar: "Månne ock en kvinna skall kunna förgäta sitt barn?" Huru djupt fallna och ömkligt vanställda barn vi ock äro, och huru långt bortkomna i synd och ogudaktighet, kan Gud dock icke förgäta, att människan är hans barn. Han säger sig hava en moders kärlek till oss. Herren Gud har dock skapat oss till sina barn och arvingar. Och då djävulen förförde oss, ville Gud dock icke därmed lämna honom rovet. Han ville ännu göra något för att frälsa barnet. Detta kan till någon del förklara denna annars obegripliga Guds kärlek, att Kristus är död för oss, då vi ännu voro syndare.

Gud bevisar sin kärlek till oss
genom att Kristus dog för oss
medan vi ännu var syndare.

"Därför beprisar Gud sin kärlek till oss, att Kristus är död för oss, när vi ännu voro syndare." (Rom. 5:8)

Gud "beprisar därmed sin kärlek", säger aposteln, "framställer sin kärlek", d. ä. förklarar och bevisar den inför hela världen, "gör den så stor, så viss och uppenbar, att det icke är möjligt, att en människa, som rätt betänker detta kärleksbevis, kunde tvivla därpå" (Luther). Den som ock eljest vore full med tvivel på Guds kärlek, full med samvetsoro och bävan för Guds vrede över synden, borde dock vid detta bevis begynna att ana något om Guds hjärtelag, begynna inse och förstå, att med allt Guds heliga nit emot synden Han likväl måste hava i sitt hjärta en oändlig kärlek och varkunnsamhet över syndarna. Sådant hade vi aldrig kunnat tänka, om icke Gud själv genom detta stora bevis uppenbarat det.

Därmed beprisar Gud sin kärlek till oss; såsom ock Kristus anför endast detta bevis, då Han vill förklara sin Faders kärlek till oss: "Så älskade Gud världen, att Han utgav sin ende Son." Så säger ock Johannes, att detta är det egentliga beviset: "Därpå känna vi Guds kärlek, att Han har låtit sitt liv för oss." Och åter: "Därpå är Guds kärlek till oss vorden uppenbar, att Gud har sänt sin ende Son i världen, att vi skola leva genom Honom." Och vi hade eljest aldrig kunnat tänka något sådant om Guds hjärtelag. Därföre heter det ock rätteligen, att Gud har sålunda framställt sin egen kärlek — det är endast Guds egen exempellösa kärlek, som på detta sätt bevisat sig.

När vi älska någon, måste det vara en vän, eller åtminstone en god, älskvärd människa; se vi tvärtom något förhatligt hos en människa, eller hon är vår ovän och belackare, då pläga vi icke älska, utan hata en sådan. Så är det med vår kärlek efter naturen. Men Gud, som har det högsta hat till synden och derjämte ser oss allesammans fulla med synd, Han har dock en sådan kärlek till syndaren, att Han hellre gav sin älsklige Son i döden, än Han ville se syndarens död. Och när vi rätt betänka, vad aposteln så ofta upprepat, nämligen att Gud gjorde detta för ogudaktiga, för syndare, för ovänner, måste vi väl med stor förundran fråga: O du milde Gud, vadan har du dock en sådan kärlek? Är det sant, att du så älskar? Och vad är det, som bevekt dig till en sådan kärlek?

Så bekänner en gammal och till himmelriket lärd Guds tjänare, att han länge hade fördjupat sig i den frågan, vad som kunde vara den egentliga bevekande orsaken och grunden för Guds kärlek till syndare; och han säger sig omsider hava kommit till detta slut i frågan: "Gud älskade, därför älskade Han." Orsaken låg just i Guds egen kärlek; Han hade ett sådant hjärta, som älskade, därför älskade Han.

Gud har själv förklarat sin kärlek med bilden av en moders kärlek. Då du ser en moder med outtröttlig kärlek bära och sköta sitt sjuka barn den ena dagen efter den andra, och även under natten, då andra människor sova, lika oförtröttligt vaka vid dess bädd eller bära det på sina armar, ett barn som ännu intet annat gjort än med alla sina behov av hjälp, av ans och skötsel utmatta sin moder, och du frågar henne, varför hon ännu så älskar det; så kan hon intet annat skäl giva, än att hon känner det så i hjärtat, hon skall undra på din fråga och säga: Det är ju mitt barn. Att hon älskar sitt barn, är således en naturens lag för modershjärtat; hon behöver icke ålägga sig det, och det betecknar icke ens en from moder, utan endast en moder. Och denna modershjärtats natur är så mäktig, att om barnet ock framdeles blir ett sådant sorgebarn, som för sina brott faller i den borgerliga rättvisans händer och måste straffas, kan en naturlig moder icke med likgiltighet tänka därpå, utan har därvid ännu det bittraste lidande.

Sådant är modershjärtats natur. Tänk, om det ock är så med Guds hjärta! Tänk, om Gud har en lika djup kärlek till oss, som en moder har till sitt barn! Men Herren Gud säger själv, att Han har en ännu djupare kärlek. Så säger Herren: "Månne ock en kvinna kan förgäta sitt barn, så att hon icke förbarmar sig över sitt livs son? Och om hon än förgåte honom, så vill jag dock icke förgäta dig." "Och därpå känna vi Guds kärlek, att Han har låtit sitt liv för oss."

Men härvid hava vi dock vidrört ännu en omständighet, som kan förklara Guds kärlek till människan. Det är en kärlek till barnet. Sådant antyder Herren därmed, att, då Han talar om sig själv, Han frågar: "Månne ock en kvinna skall kunna förgäta sitt barn?" Huru djupt fallna och ömkligt vanställda barn vi ock äro, och huru långt bortkomna i synd och ogudaktighet, kan Gud dock icke förgäta, att människan är hans barn. Han säger sig hava en moders kärlek till oss. Herren Gud har dock skapat oss till sina barn och arvingar. Och då djävulen förförde oss, ville Gud dock icke därmed lämna honom rovet. Han ville ännu göra något för att frälsa barnet. Detta kan till någon del förklara denna annars obegripliga Guds kärlek, att Kristus är död för oss, då vi ännu voro syndare.