"Gör detta till min åminnelse." (Luk 22:19)

Nu frågas: Vad har den käre Herren åsyftat med den heliga nattvarden, denna underliga och höga stiftelse? Vad var hans egentliga ändamål därmed?

Det är många kristna, som aldrig får någon rätt förståelse för vad nattvarden eller dess värdiga åtnjutande går ut på, och inte heller får den tröst, glädje och fröjd, som nattvarden eljest skänker. Bara därför att de inte vet eller inte besinnar vad som var Kristi mening och ändamål med denna instiftelse.

Att nu säga allt vad Herren åsyftat med den, lär väl först i den allt förklarande evigheten bli möjligt; men ändå kan vi förstå något av det. Vi vill denna gång bara betrakta nattvardens egenskap av att vara en åminnelse av Kristi försoningsdöd. Herren sade: Gör det till min åminnelse.

Nu kan vi först väl förstå, att han inte stiftade denna åminnelse sej själv utan oss till tjänst; ty allt vad Kristus gjorde på jorden, det skedde för oss, såsom han själv säger: "Människans Son är inte kommen för att låta tjäna sig, utan för att han vill tjäna och ge sitt liv till återlösning för många."

Så märk då, vilken nådefull mening vi redan däri upptäcker, att han stiftade en åminnelse av sej. Kristus kände nämligen sina barns svaghet samt den mödosamma väg de hade att vandra genom detta livets öken och jämmerdal; han visste hur de ofta skulle vara nära att ge upp i vägen, hur de, med sina svaga, blödiga, rädda hjärtan och under en daglig och oavlåtlig fejd med kött, värld och satans list och pilar, skulle bli trötta, sjuka, sargade, matta och misströstande.

Han visste därtill, att de dock i honom skulle ha all sin tröst, kraft och vederkvickelse; att bara de livligt tänkte på honom, skulle de åter få nytt liv, mod, styrka och munterhet att fortsätta vandringen.

Han visste vidare, att vad som mest skulle nedslå deras mod, göra dem försagda och ängsliga, skulle vara deras egna synder, fel och skröpligheter; men också, att emot alla synder inget annat skulle vara deras tröst än hans lidande och död, hans offrade lekamen och blod, som var utgivna till syndernas förlåtelse.

Då instiftade han denna åminnelse av sin försoningsdöd och sade: Barn, kom ofta hit tillsammans; då det börjar mörkna för era ögon, och ni börjar ge upp, kom då tillsammans till min lekamens och blods åtnjutande och tänk på mej.

Kort sagt: han ville sätta vilohyddor vid vår väg, där de trötta vandrarna skulle få gå in att stärka och vederkvicka sej med detta himlabröd, hans lekamen och blod, och med åtanken av honom. Denna åminnelse av försoningens under är visserligen nyttig till allting för den invärtes människan: den uppväcker oss från vår glömska och slummeraktighet; den rensar våra ögon från det damm, som under vandringen fördunklar dem; den målar både synden och nåden med sina rätta färger; den tröstar, hugsvalar, styrker och återställer barnaförtröstans frid och fröjd i våra nedslagna hjärtan; den lyfter våra själar ifrån jorden och riktar dem mot himmelen.

Men av den omständigheten, att Kristus i sin nattvard inte bara instiftade en åminnelsefest, utan att han också ger oss sin lekamen och blod att äta och dricka, samt av de ord som han talade, just då han framräckte välsignelsens kalk, märker vi att det var isynnerhet en välgärning han huvudsakligen åsyftade. Hans ord var: "Detta är mitt blod, det nya testamentets, som för er och för många blir utgjutet till syndernas förlåtelse."

Av dessa ord märker vi, vad som var det huvudsakliga, det var nämligen att trösta oss mot våra synder, att tillfredsställa betungade samveten. För det enda han sa om sitt blod var, att det var det nya testamentets — och att det utgöts till syndernas förlåtelse.

Märk då Herrens mening och hjärtelag! Det var honom inte nog att bara utgjuta sitt blod till syndernas förlåtelse, han ville också på det kraftigaste och djupaste förvissa oss om delaktigheten i denna försoning, ville ha oss riktigt tröstade och glada över det; och om detta är han så angelägen, att han också lägger samma sitt blod i vår mun och säger: "Tag, drick härav alla. Drick här ett kraftigt motgift emot dina synder, emot deras fördömande kraft, emottag här själv lösepenningen, att du må veta, att du, du, du är därav delaktig — detta är mitt blod, det nya testamentets, som blir utgjutet (endast) till syndernas förlåtelse. I detta blod upprättas ett nytt testamente, ett nytt förbund emellan Gud och er; inte sådant som det gamla — det gamla krävde och fördömde, det nya skänker och försonar; det gamla sade: Gör, giv, det nya säger: Tro, tag emot. Och det gamla förbundets blod var bockablod och kalvablod; det nya förbundets är Guds Sons blod; och detta mitt blod utgjutes till syndernas förlåtelse."

Se, sådant vill Herren säga. Här är nu en outöslig tröstekälla för alla av synd och samvetskval plågade själar, om de bara kunde stanna, sansa sej, stilla och grundligt betänka, vad Herren här gör och talar.

"Se, min lekamen, mitt blod jag för eder
till edra synders förlåtelse ger."
Så han ju sade och bjuder och beder:
"Tag det och låt det få gälla för er!
Allt vad jag gör,
lider och dör,
gör jag för eder, för eder, så hör!"

"Gör detta till min åminnelse." (Luk. 22:19)

Nu frågas: Vad har den käre Herren åsyftat med den heliga nattvarden, denna underliga och höga stiftelse? Vad var hans egentliga ändamål därmed?

Det är många kristna, som aldrig får någon rätt förståelse för vad nattvarden eller dess värdiga åtnjutande går ut på, och inte heller får den tröst, glädje och fröjd, som nattvarden eljest skänker. Bara därför att de inte vet eller inte besinnar vad som var Kristi mening och ändamål med denna instiftelse.

Att nu säga allt vad Herren åsyftat med den, lär väl först i den allt förklarande evigheten bli möjligt; men ändå kan vi förstå något av det. Vi vill denna gång bara betrakta nattvardens egenskap av att vara en åminnelse av Kristi försoningsdöd. Herren sade: Gör det till min åminnelse.

Nu kan vi först väl förstå, att Han inte stiftade denna åminnelse sej själv utan oss till tjänst; ty allt vad Kristus gjorde på jorden, det skedde för oss, såsom Han själv säger: "Människans Son är inte kommen för att låta tjäna sig, utan för att Han vill tjäna och ge sitt liv till återlösning för många."

Så märk då, vilken nådefull mening vi redan däri upptäcker, att Han stiftade en åminnelse av sej. Kristus kände nämligen sina barns svaghet samt den mödosamma väg de hade att vandra genom detta livets öken och jämmerdal; han visste hur de ofta skulle vara nära att ge upp i vägen, hur de, med sina svaga, blödiga, rädda hjärtan och under en daglig och oavlåtlig fejd med kött, värld och satans list och pilar, skulle bli trötta, sjuka, sargade, matta och misströstande.

Han visste därtill, att de dock i Honom skulle ha all sin tröst, kraft och vederkvickelse; att bara de livligt tänkte på Honom, skulle de åter få nytt liv, mod, styrka och munterhet att fortsätta vandringen.

Han visste vidare, att vad som mest skulle nedslå deras mod, göra dem försagda och ängsliga, skulle vara deras egna synder, fel och skröpligheter; men också, att emot alla synder inget annat skulle vara deras tröst än hans lidande och död, hans offrade lekamen och blod, som var utgivna till syndernas förlåtelse.

Då instiftade Han denna åminnelse av sin försoningsdöd och sade: Barn, kom ofta hit tillsammans; då det börjar mörkna för era ögon, och ni börjar ge upp, kom då tillsammans till min lekamens och blods åtnjutande och tänk på mej.

Kort sagt: Han ville sätta vilohyddor vid vår väg, där de trötta vandrarna skulle få gå in att stärka och vederkvicka sej med detta himlabröd, hans lekamen och blod, och med åtanken av Honom. Denna åminnelse av försoningens under är visserligen nyttig till allting för den invärtes människan: den uppväcker oss från vår glömska och slummeraktighet; den rensar våra ögon från det damm, som under vandringen fördunklar dem; den målar både synden och nåden med sina rätta färger; den tröstar, hugsvalar, styrker och återställer barnaförtröstans frid och fröjd i våra nedslagna hjärtan; den lyfter våra själar ifrån jorden och riktar dem mot himmelen.

Men av den omständigheten, att Kristus i sin nattvard inte bara instiftade en åminnelsefest, utan att Han också ger oss sin lekamen och blod att äta och dricka, samt av de ord, som Han talade, just då Han framräckte välsignelsens kalk, märker vi, att det var isynnerhet en välgärning, Han huvudsakligen åsyftade. Hans ord var: "Detta är mitt blod, det nya testamentets, som för er och för många blir utgjutet till syndernas förlåtelse."

Av dessa ord märker vi, vad som var det huvudsakliga, det var nämligen att trösta oss mot våra synder, att tillfredsställa betungade samveten. För det enda Han sa om sitt blod var, att det var det nya testamentets — och att det utgöts till syndernas förlåtelse.

Märk då Herrens mening och hjärtelag! Det var Honom inte nog att bara utgjuta sitt blod till syndernas förlåtelse, Han ville också på det kraftigaste och djupaste förvissa oss om delaktigheten i denna försoning, ville ha oss riktigt tröstade och glada över det; och om detta är Han så angelägen, att Han också lägger samma sitt blod i vår mun och säger: "Tag, drick härav alla. Drick här ett kraftigt motgift emot dina synder, emot deras fördömande kraft, emottag här själv lösepenningen, att du må veta, att du, du, du är därav delaktig — detta är mitt blod, det nya testamentets, som blir utgjutet (endast) till syndernas förlåtelse. I detta blod upprättas ett nytt testamente, ett nytt förbund emellan Gud och er; inte sådant som det gamla — det gamla krävde och fördömde, det nya skänker och försonar; det gamla sade: Gör, giv, det nya säger: Tro, tag emot. Och det gamla förbundets blod var bockablod och kalvablod; det nya förbundets är Guds Sons blod; och detta mitt blod utgjutes till syndernas förlåtelse."

Se, sådant vill Herren säga. Här är nu en outöslig tröstekälla för alla av synd och samvetskval plågade själar, om de bara kunde stanna, sansa sej, stilla och grundligt betänka, vad Herren här gör och talar.

"Se, min lekamen, mitt blod jag för eder
till edra synders förlåtelse ger."
Så han ju sade och bjuder och beder:
"Tag det och låt det få gälla för er!
Allt vad jag gör,
lider och dör,
gör jag för eder, för eder, så hör!"

"Gör detta till min åminnelse!" (Luk. 22:19)

Nu frågas: Vad har den käre Herren åsyftat med den heliga nattvarden, denna underliga och höga stiftelse? Vad var hans egentliga ändamål därmed?

Det är många kristna, som aldrig får någon rätt förståelse för vad nattvarden eller dess värdiga åtnjutande går ut på, och inte heller får den tröst, glädje och fröjd, som nattvarden eljest skänker. Bara därför att de inte vet eller inte besinnar vad som var Kristi mening och ändamål med denna instiftelse.

Att nu säga allt vad Herren åsyftat med den, lär väl först i den allt förklarande evigheten bli möjligt; men ändå kan vi förstå något av det. Vi vill denna gång bara betrakta nattvardens egenskap av att vara en åminnelse av Kristi försoningsdöd. Herren sade: Gör det till min åminnelse.

Nu kan vi först väl förstå, att Han inte stiftade denna åminnelse sej själv utan oss till tjänst; ty allt vad Kristus gjorde på jorden, det skedde för oss, såsom Han själv säger: "Människans Son är inte kommen för att låta tjäna sig, utan för att Han vill tjäna och ge sitt liv till återlösning för många."

Så märk då, vilken nådefull mening vi redan däri upptäcker, att Han stiftade en åminnelse av sej. Kristus kände nämligen sina barns svaghet samt den mödosamma väg de hade att vandra genom detta livets öken och jämmerdal; han visste hur de ofta skulle vara nära att ge upp i vägen, hur de, med sina svaga, blödiga, rädda hjärtan och under en daglig och oavlåtlig fejd med kött, värld och satans list och pilar, skulle bli trötta, sjuka, sargade, matta och misströstande.

Han visste därtill, att de dock i Honom skulle ha all sin tröst, kraft och vederkvickelse; att bara de livligt tänkte på Honom, skulle de åter få nytt liv, mod, styrka och munterhet att fortsätta vandringen.

Han visste vidare, att vad som mest skulle nedslå deras mod, göra dem försagda och ängsliga, skulle vara deras egna synder, fel och skröpligheter; men också, att emot alla synder inget annat skulle vara deras tröst än hans lidande och död, hans offrade lekamen och blod, som var utgivna till syndernas förlåtelse.

Då instiftade Han denna åminnelse av sin försoningsdöd och sade: Barn, kom ofta hit tillsammans; då det börjar mörkna för era ögon, och ni börjar ge upp, kom då tillsammans till min lekamens och blods åtnjutande och tänk på mej.

Kort sagt: Han ville sätta vilohyddor vid vår väg, där de trötta vandrarna skulle få gå in att stärka och vederkvicka sej med detta himlabröd, hans lekamen och blod, och med åtanken av Honom. Denna åminnelse av försoningens under är visserligen nyttig till allting för den invärtes människan: den uppväcker oss från vår glömska och slummeraktighet; den rensar våra ögon från det damm, som under vandringen fördunklar dem; den målar både synden och nåden med sina rätta färger; den tröstar, hugsvalar, styrker och återställer barnaförtröstans frid och fröjd i våra nedslagna hjärtan; den lyfter våra själar ifrån jorden och riktar dem mot himmelen.

Men av den omständigheten, att Kristus i sin nattvard inte bara instiftade en åminnelsefest, utan att Han också ger oss sin lekamen och blod att äta och dricka, samt av de ord, som Han talade, just då Han framräckte välsignelsens kalk, märker vi, att det var isynnerhet en välgärning, Han huvudsakligen åsyftade. Hans ord var: "Detta är mitt blod, det nya testamentets, som för er och för många blir utgjutet till syndernas förlåtelse."

Av dessa ord märker vi, vad som var det huvudsakliga, det var nämligen att trösta oss mot våra synder, att tillfredsställa betungade samveten. För det enda Han sa om sitt blod var, att det var det nya testamentets — och att det utgöts till syndernas förlåtelse.

Märk då Herrens mening och hjärtelag! Det var Honom inte nog att bara utgjuta sitt blod till syndernas förlåtelse, Han ville också på det kraftigaste och djupaste förvissa oss om delaktigheten i denna försoning, ville ha oss riktigt tröstade och glada över det; och om detta är Han så angelägen, att Han också lägger samma sitt blod i vår mun och säger: "Tag, drick härav alla. Drick här ett kraftigt motgift emot dina synder, emot deras fördömande kraft, emottag här själv lösepenningen, att du må veta, att du, du, du är därav delaktig — detta är mitt blod, det nya testamentets, som blir utgjutet (endast) till syndernas förlåtelse. I detta blod upprättas ett nytt testamente, ett nytt förbund emellan Gud och er; inte sådant som det gamla — det gamla krävde och fördömde, det nya skänker och försonar; det gamla sade: Gör, giv, det nya säger: Tro, tag emot. Och det gamla förbundets blod var bockablod och kalvablod; det nya förbundets är Guds Sons blod; och detta mitt blod utgjutes till syndernas förlåtelse."

Se, sådant vill Herren säga. Här är nu en outöslig tröstekälla för alla av synd och samvetskval plågade själar, om de bara kunde stanna, sansa sej, stilla och grundligt betänka, vad Herren här gör och talar.

"Se, min lekamen, mitt blod jag för eder
till edra synders förlåtelse ger."
Så han ju sade och bjuder och beder:
"Tag det och låt det få gälla för er!
Allt vad jag gör,
lider och dör,
gör jag för eder, för eder, så hör!"

"Gör detta till min åminnelse." (Luk. 22:19)

Nu frågas: Vad har den käre Herren åsyftat med den heliga nattvarden, denna underliga och höga stiftelse? Vad var hans egentliga ändamål därmed?

Det är många kristna, som aldrig får någon rätt förståelse för vad nattvarden eller dess värdiga åtnjutande går ut på, och inte heller får den tröst, glädje och fröjd, som nattvarden eljest skänker. Bara därför att de inte vet eller inte besinnar vad som var Kristi mening och ändamål med denna instiftelse.

Att nu säga allt vad Herren åsyftat med den, lär väl först i den allt förklarande evigheten bli möjligt; men ändå kan vi förstå något av det. Vi vill denna gång bara betrakta nattvardens egenskap av att vara en åminnelse av Kristi försoningsdöd. Herren sade: Gör det till min åminnelse.

Nu kan vi först väl förstå, att Han inte stiftade denna åminnelse sej själv utan oss till tjänst; ty allt vad Kristus gjorde på jorden, det skedde för oss, såsom Han själv säger: "Människans Son är inte kommen för att låta tjäna sig, utan för att Han vill tjäna och ge sitt liv till återlösning för många."

Så märk då, vilken nådefull mening vi redan däri upptäcker, att Han stiftade en åminnelse av sej. Kristus kände nämligen sina barns svaghet samt den mödosamma väg de hade att vandra genom detta livets öken och jämmerdal; han visste hur de ofta skulle vara nära att ge upp i vägen, hur de, med sina svaga, blödiga, rädda hjärtan och under en daglig och oavlåtlig fejd med kött, värld och satans list och pilar, skulle bli trötta, sjuka, sargade, matta och misströstande.

Han visste därtill, att de dock i Honom skulle ha all sin tröst, kraft och vederkvickelse; att bara de livligt tänkte på Honom, skulle de åter få nytt liv, mod, styrka och munterhet att fortsätta vandringen.

Han visste vidare, att vad som mest skulle nedslå deras mod, göra dem försagda och ängsliga, skulle vara deras egna synder, fel och skröpligheter; men också, att emot alla synder inget annat skulle vara deras tröst än hans lidande och död, hans offrade lekamen och blod, som var utgivna till syndernas förlåtelse.

Då instiftade Han denna åminnelse av sin försoningsdöd och sade: Barn, kom ofta hit tillsammans; då det börjar mörkna för era ögon, och ni börjar ge upp, kom då tillsammans till min lekamens och blods åtnjutande och tänk på mej.

Kort sagt: Han ville sätta vilohyddor vid vår väg, där de trötta vandrarna skulle få gå in att stärka och vederkvicka sej med detta himlabröd, hans lekamen och blod, och med åtanken av Honom. Denna åminnelse av försoningens under är visserligen nyttig till allting för den invärtes människan: den uppväcker oss från vår glömska och slummeraktighet; den rensar våra ögon från det damm, som under vandringen fördunklar dem; den målar både synden och nåden med sina rätta färger; den tröstar, hugsvalar, styrker och återställer barnaförtröstans frid och fröjd i våra nedslagna hjärtan; den lyfter våra själar ifrån jorden och riktar dem mot himmelen.

Men av den omständigheten, att Kristus i sin nattvard inte bara instiftade en åminnelsefest, utan att Han också ger oss sin lekamen och blod att äta och dricka, samt av de ord, som Han talade, just då Han framräckte välsignelsens kalk, märker vi, att det var isynnerhet en välgärning, Han huvudsakligen åsyftade. Hans ord var: "Detta är mitt blod, det nya testamentets, som för er och för många blir utgjutet till syndernas förlåtelse."

Av dessa ord märker vi, vad som var det huvudsakliga, det var nämligen att trösta oss mot våra synder, att tillfredsställa betungade samveten. För det enda Han sa om sitt blod var, att det var det nya testamentets — och att det utgöts till syndernas förlåtelse.

Märk då Herrens mening och hjärtelag! Det var Honom inte nog att bara utgjuta sitt blod till syndernas förlåtelse, Han ville också på det kraftigaste och djupaste förvissa oss om delaktigheten i denna försoning, ville ha oss riktigt tröstade och glada över det; och om detta är Han så angelägen, att Han också lägger samma sitt blod i vår mun och säger: "Tag, drick härav alla. Drick här ett kraftigt motgift emot dina synder, emot deras fördömande kraft, emottag här själv lösepenningen, att du må veta, att du, du, du är därav delaktig — detta är mitt blod, det nya testamentets, som blir utgjutet (endast) till syndernas förlåtelse. I detta blod upprättas ett nytt testamente, ett nytt förbund emellan Gud och er; inte sådant som det gamla — det gamla krävde och fördömde, det nya skänker och försonar; det gamla sade: Gör, giv, det nya säger: Tro, tag emot. Och det gamla förbundets blod var bockablod och kalvablod; det nya förbundets är Guds Sons blod; och detta mitt blod utgjutes till syndernas förlåtelse."

Se, sådant vill Herren säga. Här är nu en outöslig tröstekälla för alla av synd och samvetskval plågade själar, om de bara kunde stanna, sansa sej, stilla och grundligt betänka, vad Herren här gör och talar.

"Se, min lekamen, mitt blod jag för eder
till edra synders förlåtelse ger."
Så han ju sade och bjuder och beder:
"Tag det och låt det få gälla för er!
Allt vad jag gör,
lider och dör,
gör jag för eder, för eder, så hör!"

"Detta gören till min åminnelse." (Luk. 22:19)

Nu frågas: Vad har den käre Herren åsyftat med den heliga nattvarden, denna underliga och höga stiftelse? Vad var hans egentliga ändamål därmed?

Det är många kristna, som aldrig få något rätt förstånd om nattvarden eller om dess värdiga åtnjutande, icke heller få den tröst, glädje och fröjd, som nattvarden eljest skänker, blott därför att de icke veta eller icke besinna, vad som var Kristi mening och ändamål med denna stiftelse.

Att nu säga allt, vad Herren härmed åsyftat, lär väl först i den allt förklarande evigheten bliva möjligt; dock kunna vi förstå något därav. Vi vilja denna gång blott betrakta nattvardens egenskap av att vara en åminnelse av Kristi försoningsdöd. Herren sade: Gören det till min åminnelse.

Nu kunna vi först väl förstå, att Han icke stiftade denna åminnelse sig själv, utan oss till tjänst; ty allt vad Kristus gjorde på jorden, det skedde för oss, såsom Han själv säger: "Människans Son är icke kommen, att Han vill låta tjäna sig, utan att Han vill tjäna och giva sitt liv till återlösning för många."

Så märk då, vilken nådefull mening vi redan däruti upptäcka, att Han stiftade en åminnelse av sig. Kristus kände nämligen sina barns svaghet samt den mödosamma väg, de hade att vandra genom detta livets öken och jämmerdal; visste, huru de ofta skulle vara nära att uppgivas i vägen, huru de, med sina svaga, blödiga, rädda hjärtan och under en daglig och oavlåtlig fejd med kött, värld och satans list och pilar, skulle bliva trötta, sjuka, sargade, matta och misströstande.

Han visste därjämte, att de dock i Honom skulle hava all sin tröst, kraft och vederkvickelse; att blott de livligt tänkte på Honom, skulle de åter få nytt liv, mod, styrka och munterhet att fortsätta vandringen.

Han visste vidare, att vad som mest skulle nedslå deras mod, göra dem försagda och ängsliga, skulle vara deras egna synder, fel och skröpligheter; men ock, att emot alla synder intet annat skulle vara deras tröst än hans lidande och död, hans offrade lekamen och blod, som voro utgivna till syndernas förlåtelse.

Då instiftade Han denna åminnelse av sin försoningsdöd och sade: Barn, kommen ofta hit tillsammans; då det börjar mörkna för edra ögon, och I börjen uppgivas, kommen då tillhopa till min lekamens och blods åtnjutande och tänken på mig.

Korteligen, Han ville sätta vilohyddor vid vår väg, där de trötta vandrarna skulle få gå in att stärka och vederkvicka sig med detta himlabröd, hans lekamen och blod, och med åtanken av Honom. Denna åminnelse av försoningens under är visserligen nyttig till allting för den invärtes människan: den uppväcker oss från vår glömska och slummeraktighet; den rensar våra ögon från det damm, som under vandringen fördunklar dem; den målar både synden och nåden med sina rätta färger; den tröstar, hugsvalar, styrker och återställer barnaförtröstans frid och fröjd i våra nedslagna hjärtan; den lyfter våra själar ifrån jorden och riktar dem mot himmelen.

Men av den omständigheten, att Kristus i sin nattvard icke blott instiftade en åminnelsefest, utan att Han ock giver oss sin lekamen och blod att äta och dricka, samt utav de ord, som Han talade, just i det Han framräckte välsignelsens kalk, märka vi, att det var isynnerhet en välgärning, Han huvudsakligen åsyftade. Hans ord voro: "Detta är mitt blod, det nya testamentets, som för eder och för många utgjutet varder till syndernas förlåtelse."

Av dessa ord märka vi, vad som var det huvudsakliga, det var nämligen att trösta oss emot våra synder, att tillfredsställa betungade samveten. Ty det enda, Han sade om sitt blod, var, att det var det nya testamentets — och att det utgöts till syndernas förlåtelse.

Märk då Herrens mening och hjärtelag! Det var Honom icke nog att blott utgjuta sitt blod till syndernas förlåtelse, Han ville också på det kraftigaste och djupaste förvissa oss om delaktigheten i denna försoning, ville hava oss riktigt tröstade och glada däröver; och Han är därom så angelägen, att Han ock lägger samma sitt blod i vår mun och säger: "Tagen, dricken härav alla. Drick här ett kraftigt motgift emot dina synder, emot deras fördömande kraft, emottag här själv lösepenningen, att du må veta, att du, du, du är därav delaktig — detta är mitt blod, det nya testamentets, som varder utgjutet (blott) till syndernas förlåtelse. I detta blod upprättas ett nytt testamente, ett nytt förbund emellan Gud och eder; icke sådant som det gamla — det gamla krävde och fördömde, det nya skänker och försonar; det gamla sade: Gör, giv, det nya säger: Tro, tag emot. Och det gamla förbundets blod var bockablod och kalvablod; det nya förbundets är Guds Sons blod; och detta mitt blod utgjutes till syndernas förlåtelse."

Si, sådant vill Herren säga. Här är nu en outöslig tröstekälla för alla av synd och samvetskval plågade själar, om de blott kunde stanna, sansa sig, stilla och grundligt betänka, vad Herren här gör och talar.

"Se, min lekamen, mitt blod jag för eder
till edra synders förlåtelse ger."
Så han ju sade och bjuder och beder:
"Tag det och låt det få gälla för er!
Allt vad jag gör,
lider och dör,
gör jag för eder, för eder, så hör!"

"Detta gören till min åminnelse." (Luk. 22:19)

Nu frågas: Vad har den käre Herren åsyftat med den heliga nattvarden, denna underliga och höga stiftelse? Vad var hans egentliga ändamål därmed?

Det är många kristna, som aldrig få något rätt förstånd om nattvarden eller om dess värdiga åtnjutande, icke heller få den tröst, glädje och fröjd, som nattvarden eljest skänker, blott därför att de icke veta eller icke besinna, vad som var Kristi mening och ändamål med denna stiftelse.

Att nu säga allt, vad Herren härmed åsyftat, lär väl först i den allt förklarande evigheten bliva möjligt; dock kunna vi förstå något därav. Vi vilja denna gång blott betrakta nattvardens egenskap av att vara en åminnelse av Kristi försoningsdöd. Herren sade: Gören det till min åminnelse.

Nu kunna vi först väl förstå, att Han icke stiftade denna åminnelse sig själv, utan oss till tjänst; ty allt vad Kristus gjorde på jorden, det skedde för oss, såsom Han själv säger: "Människans Son är icke kommen, att Han vill låta tjäna sig, utan att Han vill tjäna och giva sitt liv till återlösning för många."

Så märk då, vilken nådefull mening vi redan däruti upptäcka, att Han stiftade en åminnelse av sig. Kristus kände nämligen sina barns svaghet samt den mödosamma väg, de hade att vandra genom detta livets öken och jämmerdal; visste, huru de ofta skulle vara nära att uppgivas i vägen, huru de, med sina svaga, blödiga, rädda hjärtan och under en daglig och oavlåtlig fejd med kött, värld och satans list och pilar, skulle bliva trötta, sjuka, sargade, matta och misströstande.

Han visste därjämte, att de dock i Honom skulle hava all sin tröst, kraft och vederkvickelse; att blott de livligt tänkte på Honom, skulle de åter få nytt liv, mod, styrka och munterhet att fortsätta vandringen.

Han visste vidare, att vad som mest skulle nedslå deras mod, göra dem försagda och ängsliga, skulle vara deras egna synder, fel och skröpligheter; men ock, att emot alla synder intet annat skulle vara deras tröst än hans lidande och död, hans offrade lekamen och blod, som voro utgivna till syndernas förlåtelse.

Då instiftade Han denna åminnelse av sin försoningsdöd och sade: Barn, kommen ofta hit tillsammans; då det börjar mörkna för edra ögon, och I börjen uppgivas, kommen då tillhopa till min lekamens och blods åtnjutande och tänken på mig.

Korteligen, Han ville sätta vilohyddor vid vår väg, där de trötta vandrarna skulle få gå in att stärka och vederkvicka sig med detta himlabröd, hans lekamen och blod, och med åtanken av Honom. Denna åminnelse av försoningens under är visserligen nyttig till allting för den invärtes människan: den uppväcker oss från vår glömska och slummeraktighet; den rensar våra ögon från det damm, som under vandringen fördunklar dem; den målar både synden och nåden med sina rätta färger; den tröstar, hugsvalar, styrker och återställer barnaförtröstans frid och fröjd i våra nedslagna hjärtan; den lyfter våra själar ifrån jorden och riktar dem mot himmelen.

Men av den omständigheten, att Kristus i sin nattvard icke blott instiftade en åminnelsefest, utan att Han ock giver oss sin lekamen och blod att äta och dricka, samt utav de ord, som Han talade, just i det Han framräckte välsignelsens kalk, märka vi, att det var isynnerhet en välgärning, Han huvudsakligen åsyftade. Hans ord voro: "Detta är mitt blod, det nya testamentets, som för eder och för många utgjutet varder till syndernas förlåtelse."

Av dessa ord märka vi, vad som var det huvudsakliga, det var nämligen att trösta oss emot våra synder, att tillfredsställa betungade samveten. Ty det enda, Han sade om sitt blod, var, att det var det nya testamentets — och att det utgöts till syndernas förlåtelse.

Märk då Herrens mening och hjärtelag! Det var Honom icke nog att blott utgjuta sitt blod till syndernas förlåtelse, Han ville också på det kraftigaste och djupaste förvissa oss om delaktigheten i denna försoning, ville hava oss riktigt tröstade och glada däröver; och Han är därom så angelägen, att Han ock lägger samma sitt blod i vår mun och säger: "Tagen, dricken härav alla. Drick här ett kraftigt motgift emot dina synder, emot deras fördömande kraft, emottag här själv lösepenningen, att du må veta, att du, du, du är därav delaktig — detta är mitt blod, det nya testamentets, som varder utgjutet (blott) till syndernas förlåtelse. I detta blod upprättas ett nytt testamente, ett nytt förbund emellan Gud och eder; icke sådant som det gamla — det gamla krävde och fördömde, det nya skänker och försonar; det gamla sade: Gör, giv, det nya säger: Tro, tag emot. Och det gamla förbundets blod var bockablod och kalvablod; det nya förbundets är Guds Sons blod; och detta mitt blod utgjutes till syndernas förlåtelse."

Si, sådant vill Herren säga. Här är nu en outöslig tröstekälla för alla av synd och samvetskval plågade själar, om de blott kunde stanna, sansa sig, stilla och grundligt betänka, vad Herren här gör och talar.