"Herren har behag till sina verk." (Psalt. 104:31)

Var och en brukar ju älska vad den själv gjort. Mycket mer Herren, vilkens alla verk är idel skönhet och fullkomlighet.

Tänk väl på denna omständighet; ty den har en väldig tröst med sej. Skulle inte Gud vara nöjd med vad han själv gjort? Han måste ju ha behag till sina egna verk!

Men var är nu hans verk? Månne hos djävulen i helvetet? Bevare oss Gud! Till sin närvarande gestalt är han själv sin verkmästare. Månne då hos änglarna i himmelen? Ännu inte! De har själva i verkförbundet förvärvat sin herrlighet och tillkämpat sej sina kronor. Månne hos de självrättfärdiga och i dessas egna förtjänster och dygder? Alldeles inte! Det är deras egna verk, de ska också själva få svara för sej.

Var finner vi då Herrens verk som utgör hans lust? Där en publikan slår sej för sitt bröst: "Gud, misskunda dej över mej, syndare!" Där en Bartimeus ropar vid vägen: "Jesus, Davids Son, förbarma dej över mej!" Där en kananeisk kvinna talar om hundarna och smulorna, och en förkrossad synderska badar Jesu fötter med sina tårar; där en Paulus glad utbrister: "Mej är barmhärtighet vederfaren", och en Asaf: "Herre, när jag har dej, frågar jag inte efter himmel och jord"; och där en Simon Petrus börjar sväva på rösten för att säga: "Herre, du vet allting, du vet, att jag älskar dej" — se, där sådana saker försejgår, där stenhjärtan blir förvandlade till ett mjukt ler i hans hand, och stålhårda ansikten till vax, så att han kan intrycka sin bild i dem; där själar som aldrig frågat efter Herren nu börja törsta efter levande Gud, såsom hjorten efter friskt vatten; där de rättfärdiga börjar att på ruinerna av sin rättfärdighet knorla såsom duvor, och de visa börjar skatta sin visdom såsom galenskap; där arma syndare börjar gråta vid hans fötter, och fördömda missgärningsmän gladeligen vågar åkalla honom såsom försvarare emot åklagaren: där, där är hans verk, och där hans verk är, där är hans lust.

Så är då hans lust ibland människors barn, och det ibland hans fattiga syndare. Hos dem är hans förnöjelse; hos dem hans ögonfägnad. Vad njuter inte en naturvän av en skön nejd, och den som planterat en vingård, hur fröjdas han inte att skåda dess blomstring och fruktbarhet! Så har Herren sin lust i den örtagård, han med sitt försoningsblod och sin Ande planterat på jorden. Den nya skapelsen i en syndare — hur förnöjer inte den hans öga! Han kan inte se sej mätt därpå; ty det är hans verk. Därför säger han också till sin duva: "Låt mej se ditt ansikte; ty ditt ansikte är ljuvligt." —

"Men", säger du, "detta är om hans duva, de fromma, älskliga själarna, i dem kan han ha sin lust, inte i mej och sådana som jag; ty jag är en vederstygglig syndare!" Vad hör vi! Ska Gud nu ha behag i din egen fromhet? Skall du nu täckas Gud för din egen skull? Har du genast kastat bort den tröstliga sanningen, att "Herren har behag till sina verk"; att vi är "gjorda täcka i honom, som är kärkommen", inte i oss?

Men du säger: "Jag finner idel synd och orenlighet hos mej; inte är detta Herrens verk." Svar: Just det att du finner idel synd och orenlighet hos dej, det är Herrens verk. Synden är inte Herrens verk; men att du känner den hos dej, det är inte naturens verk, inte heller djävulens. Ormens ingivelse "ni ska bli såsom gudar" har uppfyllt hela människonaturen med självförgudning. En förkrossad och bedrövad ande är därför ett sådant Herrens verk, att Gud och hans änglar gläder sej åt det; det är ett sådant Herrens verk, som för förlorade söner och döttrar i Faderns famn — som driver syndaren till nådastolen för att svepa in sej i Kristi rättfärdighet, den "yppersta klädnaden" — och se här Guds hjärtas största lust och glädje!

Den som är iklädd Kristus, den är för Guds öga helig och herrlig, vore han också den vederstyggligaste syndare i sej själv och för sina egna ögon.

Fördolda är väl Herrens vägar,
men nåd och trohet tecknar dem!
Bland mänskors barn han vandra plägar,
liksom en fader i sitt hem.
Fast deras fall han måste sörja,
han dock dem älskar, huld och god.
Till barn han skapat dem från början,
till barn han köpt dem med sitt blod.

"Herren har behag till sina verk." (Psalt. 104:31) - denna dag är det 150 år sedan Rosenius dog

Var och en brukar ju älska vad den själv gjort. Mycket mer Herren, vilkens alla verk är idel skönhet och fullkomlighet.

Tänk väl på denna omständighet; ty den har en väldig tröst med sej. Skulle inte Gud vara nöjd med vad han själv gjort? Han måste ju ha behag till sina egna verk!

Men var är nu hans verk? Månne hos djävulen i helvetet? Bevare oss Gud! Till sin närvarande gestalt är han själv sin verkmästare. Månne då hos änglarna i himmelen? Ännu inte! De har själva i verkförbundet förvärvat sin herrlighet och tillkämpat sej sina kronor. Månne hos de självrättfärdiga och i dessas egna förtjänster och dygder? Alldeles inte! Det är deras egna verk, de ska också själva få svara för sej.

Var finner vi då Herrens verk som utgör hans lust? Där en publikan slår sej för sitt bröst: "Gud, misskunda dej över mej, syndare!" Där en Bartimeus ropar vid vägen: "Jesus, Davids Son, förbarma dej över mej!" Där en kananeisk kvinna talar om hundarna och smulorna, och en förkrossad synderska badar Jesu fötter med sina tårar; där en Paulus glad utbrister: "Mej är barmhärtighet vederfaren", och en Asaf: "Herre, när jag har dej, frågar jag inte efter himmel och jord"; och där en Simon Petrus börjar sväva på rösten för att säga: "Herre, du vet allting, du vet, att jag älskar dej" — se, där sådana saker försejgår, där stenhjärtan blir förvandlade till ett mjukt ler i hans hand, och stålhårda ansikten till vax, så att han kan intrycka sin bild i dem; där själar som aldrig frågat efter Herren nu börja törsta efter levande Gud, såsom hjorten efter friskt vatten; där de rättfärdiga börjar att på ruinerna av sin rättfärdighet knorla såsom duvor, och de visa börjar skatta sin visdom såsom galenskap; där arma syndare börjar gråta vid hans fötter, och fördömda missgärningsmän gladeligen vågar åkalla honom såsom försvarare emot åklagaren: där, där är hans verk, och där hans verk är, där är hans lust.

Så är då hans lust ibland människors barn, och det ibland hans fattiga syndare. Hos dem är hans förnöjelse; hos dem hans ögonfägnad. Vad njuter inte en naturvän av en skön nejd, och den som planterat en vingård, hur fröjdas han inte att skåda dess blomstring och fruktbarhet! Så har Herren sin lust i den örtagård, han med sitt försoningsblod och sin Ande planterat på jorden. Den nya skapelsen i en syndare — hur förnöjer inte den hans öga! Han kan inte se sej mätt därpå; ty det är hans verk. Därför säger han också till sin duva: "Låt mej se ditt ansikte; ty ditt ansikte är ljuvligt." —

"Men", säger du, "detta är om hans duva, de fromma, älskliga själarna, i dem kan han ha sin lust, inte i mej och sådana som jag; ty jag är en vederstygglig syndare!" Vad hör vi! Ska Gud nu ha behag i din egen fromhet? Skall du nu täckas Gud för din egen skull? Har du genast kastat bort den tröstliga sanningen, att "Herren har behag till sina verk"; att vi är "gjorda täcka i honom, som är kärkommen", inte i oss?

Men du säger: "Jag finner idel synd och orenlighet hos mej; inte är detta Herrens verk." Svar: Just det att du finner idel synd och orenlighet hos dej, det är Herrens verk. Synden är inte Herrens verk; men att du känner den hos dej, det är inte naturens verk, inte heller djävulens. Ormens ingivelse "ni ska bli såsom gudar" har uppfyllt hela människonaturen med självförgudning. En förkrossad och bedrövad ande är därför ett sådant Herrens verk, att Gud och hans änglar gläder sej åt det; det är ett sådant Herrens verk, som för förlorade söner och döttrar i Faderns famn — som driver syndaren till nådastolen för att svepa in sej i Kristi rättfärdighet, den "yppersta klädnaden" — och se här Guds hjärtas största lust och glädje!

Den som är iklädd Kristus, den är för Guds öga helig och herrlig, vore han också den vederstyggligaste syndare i sej själv och för sina egna ögon.

Fördolda är väl Herrens vägar,
men nåd och trohet tecknar dem!
Bland mänskors barn han vandra plägar,
liksom en fader i sitt hem.
Fast deras fall han måste sörja,
han dock dem älskar, huld och god.
Till barn han skapat dem från början,
till barn han köpt dem med sitt blod.

"Herren har behag till sina verk." (Psalt. 104:31)

Var och en brukar ju älska vad den själv gjort. Mycket mer Herren, vilkens alla verk är idel skönhet och fullkomlighet.

Tänk väl på denna omständighet; ty den har en väldig tröst med sej. Skulle inte Gud vara nöjd med vad han själv gjort? Han måste ju ha behag till sina egna verk!

Men var är nu hans verk? Månne hos djävulen i helvetet? Bevare oss Gud! Till sin närvarande gestalt är han själv sin verkmästare. Månne då hos änglarna i himmelen? Ännu inte! De har själva i verkförbundet förvärvat sin herrlighet och tillkämpat sej sina kronor. Månne hos de självrättfärdiga och i dessas egna förtjänster och dygder? Alldeles inte! Det är deras egna verk, de ska också själva få svara för sej.

Var finner vi då Herrens verk som utgör hans lust? Där en publikan slår sej för sitt bröst: "Gud, misskunda dej över mej, syndare!" Där en Bartimeus ropar vid vägen: "Jesus, Davids Son, förbarma dej över mej!" Där en kananeisk kvinna talar om hundarna och smulorna, och en förkrossad synderska badar Jesu fötter med sina tårar; där en Paulus glad utbrister: "Mej är barmhärtighet vederfaren", och en Asaf: "Herre, när jag har dej, frågar jag inte efter himmel och jord"; och där en Simon Petrus börjar sväva på rösten för att säga: "Herre, du vet allting, du vet, att jag älskar dej" — se, där sådana saker försejgår, där stenhjärtan blir förvandlade till ett mjukt ler i hans hand, och stålhårda ansikten till vax, så att Han kan intrycka sin bild i dem; där själar som aldrig frågat efter Herren nu börja törsta efter levande Gud, såsom hjorten efter friskt vatten; där de rättfärdiga börjar att på ruinerna av sin rättfärdighet knorla såsom duvor, och de visa börjar skatta sin visdom såsom galenskap; där arma syndare börjar gråta vid hans fötter, och fördömda missgärningsmän gladeligen vågar åkalla Honom såsom försvarare emot åklagaren: där, där är hans verk, och där hans verk är, där är hans lust.

Så är då hans lust ibland människors barn, och det ibland hans fattiga syndare. Hos dem är hans förnöjelse; hos dem hans ögonfägnad. Vad njuter inte en naturvän av en skön nejd, och den som planterat en vingård, hur fröjdas han inte att skåda dess blomstring och fruktbarhet! Så har Herren sin lust i den örtagård, han med sitt försoningsblod och sin Ande planterat på jorden. Den nya skapelsen i en syndare — hur förnöjer inte den hans öga! Han kan inte se sej mätt därpå; ty det är hans verk. Därför säger han också till sin duva: "Låt mej se ditt ansikte; ty ditt ansikte är ljuvligt." —

"Men", säger du, "detta är om hans duva, de fromma, älskliga själarna, i dem kan han ha sin lust, inte i mej och sådana som jag; ty jag är en vederstygglig syndare!" Vad hör vi! Ska Gud nu ha behag i din egen fromhet? Skall du nu täckas Gud för din egen skull? Har du genast kastat bort den tröstliga sanningen, att "Herren har behag till sina verk"; att vi är "gjorda täcka i honom, som är kärkommen", inte i oss?

Men du säger: "Jag finner idel synd och orenlighet hos mej; inte är detta Herrens verk." Svar: Just det att du finner idel synd och orenlighet hos dej, det är Herrens verk. Synden är inte Herrens verk; men att du känner den hos dej, det är inte naturens verk, inte heller djävulens. Ormens ingivelse "ni ska bli såsom gudar" har uppfyllt hela människonaturen med självförgudning. En förkrossad och bedrövad ande är därför ett sådant Herrens verk, att Gud och hans änglar gläder sej åt det; det är ett sådant Herrens verk, som för förlorade söner och döttrar i Faderns famn — som driver syndaren till nådastolen för att svepa in sej i Kristi rättfärdighet, den "yppersta klädnaden" — och se här Guds hjärtas största lust och glädje!

Den som är iklädd Kristus, den är för Guds öga helig och herrlig, vore han också den vederstyggligaste syndare i sej själv och för sina egna ögon.

Fördolda är väl Herrens vägar,
men nåd och trohet tecknar dem!
Bland mänskors barn han vandra plägar,
liksom en fader i sitt hem.
Fast deras fall han måste sörja,
han dock dem älskar, huld och god.
Till barn han skapat dem från början,
till barn han köpt dem med sitt blod.

"Herren har behag till sina verk." (Psalt. 104:31)

Var och en plägar ju älska, det han själv gjort. Mycket mer Herren, vilkens alla verk äro idel skönhet och fullkomlighet.

Tänk väl på denna omständighet; ty den har en väldig tröst med sig. Skulle icke Gud vara nöjd med, vad Han själv gjort? Han måste ju hava behag till sina egna verk!

Men varest äro nu hans verk? Månne hos djävulen i helvetet? Bevare oss Gud! Till sin närvarande gestalt är han själv sin verkmästare. Månne då hos änglarna i himmelen? Ännu icke! De hava själva i verkförbundet förvärvat sin herrlighet och tillkämpat sig sina kronor. Månne hos de självrättfärdiga och i dessas egna förtjänster och dygder? Alldeles icke! Det är deras egna verk, de skola ock själva svara för sig.

Var finna vi då Herrens verk, som utgöra hans lust? Där en publikan slår sig för sitt bröst: "Gud, misskunda dig över mig, syndare!" Där en Bartimeus ropar vid vägen: "Jesu, Davids Son, förbarma dig över mig!" Där en kananeisk kvinna talar om hundarna och smulorna, och en förkrossad Magdalena badar Jesu fötter med sina tårar; där en Paulus glad utbrister: "Mig är barmhärtighet vederfaren", och en Asaf: "Herre, när jag har dig, frågar jag efter himmel och jord intet"; och där en Simon Petrus börjar sväva på rösten för att utsäga: "Herre, du vet allting, du vet, att jag älskar dig" — si, varest dylika saker föregå, där stenhjärtan varda förvandlade till ett mjukt ler i hans hand, och de stålhårda ansikten till vax, så att Han däri kan intrycka sin bild; där själar, som aldrig frågat efter Herren, nu börja törsta efter levande Gud såsom hjorten efter friskt vatten; varest de rättfärdiga begynna att på ruinerna av sin rättfärdighet knorla såsom duvor, och de visa börja skatta sin visdom såsom galenskap; varest arma syndare börja gråta vid hans fötter, och fördömda missgärningsmän gladeligen våga att åkalla Honom såsom försvarare emot åklagaren: där, där är hans verk, och där hans verk är, där är hans lust.

Så är då hans lust ibland människors barn, och det ibland hans fattiga syndare. Hos dem är hans förnöjelse; hos dem hans ögonfägnad. Vad njuter icke en naturvän av en skön nejd, och den som planterat en vingård, hur fröjdas han icke att skåda dess blomstring och fruktbarhet! Så har Herren sin lust i den örtagård, Han med sitt försoningsblod och sin Ande planterat på jorden. Den nya skapelsen i en syndare — huru förnöjer icke den hans öga? Han kan icke se sig mätt därpå; ty det är hans verk. Därför säger Han ock till sin duva: "Låt mig se ditt ansikte; ty ditt ansikte är ljuvligt." —

"Men", säger du, "detta är om hans duva, de fromma, älskliga själar, i dem kan Han hava sin lust, icke i mig och sådana som jag; ty jag är en vederstygglig syndare!" Vad höra vi! Skall Gud nu hava behag i din egen fromhet? Skall du nu täckas Gud för din egen skull? Har du genast bortkastat den tröstliga sanningen, att "Herren har behag till sina verk"; att vi äro "gjorda täcka i Honom, som är kärkommen", icke i oss?

Men du säger: "Jag finner idel synd och orenlighet hos mig; icke är detta Herrens verk." Svar: Just det, att du finner idel synd och orenlighet hos dig, det är Herrens verk. Synden är icke Herrens verk; men att du känner den hos dig, det är icke naturens verk, icke heller djävulens. Ormens ingivelse: "I skolen varda såsom gudar", har uppfyllt hela människonaturen med självförgudning. En förkrossad och bedrövad ande är därför ett sådant Herrens verk, att Gud och hans änglar glädja sig däråt; det är ett sådant Herrens verk, som förer förlorade söner och döttrar i Faderns famn — som driver syndaren till nådastolen att insvepa sig i Kristi rättfärdighet, den "yppersta klädningen" — och se här Guds hjärtas största lust och glädje!

Den som är iklädd Kristus, den är för Guds öga helig och herrlig, vore han ock den vederstyggligaste syndare i sig själv och för sina egna ögon.

"Herren har behag till sina verk." (Psalt. 104:31)

Var och en plägar ju älska, det han själv gjort. Mycket mer Herren, vilkens alla verk äro idel skönhet och fullkomlighet.

Tänk väl på denna omständighet; ty den har en väldig tröst med sig. Skulle icke Gud vara nöjd med, vad Han själv gjort? Han måste ju hava behag till sina egna verk!

Men varest äro nu hans verk? Månne hos djävulen i helvetet? Bevare oss Gud! Till sin närvarande gestalt är han själv sin verkmästare. Månne då hos änglarna i himmelen? Ännu icke! De hava själva i verkförbundet förvärvat sin herrlighet och tillkämpat sig sina kronor. Månne hos de självrättfärdiga och i dessas egna förtjänster och dygder? Alldeles icke! Det är deras egna verk, de skola ock själva svara för sig.

Var finna vi då Herrens verk, som utgöra hans lust? Där en publikan slår sig för sitt bröst: "Gud, misskunda dig över mig, syndare!" Där en Bartimeus ropar vid vägen: "Jesu, Davids Son, förbarma dig över mig!" Där en kananeisk kvinna talar om hundarna och smulorna, och en förkrossad Magdalena badar Jesu fötter med sina tårar; där en Paulus glad utbrister: "Mig är barmhärtighet vederfaren", och en Asaf: "Herre, när jag har dig, frågar jag efter himmel och jord intet"; och där en Simon Petrus börjar sväva på rösten för att utsäga: "Herre, du vet allting, du vet, att jag älskar dig" — si, varest dylika saker föregå, där stenhjärtan varda förvandlade till ett mjukt ler i hans hand, och de stålhårda ansikten till vax, så att Han däri kan intrycka sin bild; där själar, som aldrig frågat efter Herren, nu börja törsta efter levande Gud såsom hjorten efter friskt vatten; varest de rättfärdiga begynna att på ruinerna av sin rättfärdighet knorla såsom duvor, och de visa börja skatta sin visdom såsom galenskap; varest arma syndare börja gråta vid hans fötter, och fördömda missgärningsmän gladeligen våga att åkalla Honom såsom försvarare emot åklagaren: där, där är hans verk, och där hans verk är, där är hans lust.

Så är då hans lust ibland människors barn, och det ibland hans fattiga syndare. Hos dem är hans förnöjelse; hos dem hans ögonfägnad. Vad njuter icke en naturvän av en skön nejd, och den som planterat en vingård, hur fröjdas han icke att skåda dess blomstring och fruktbarhet! Så har Herren sin lust i den örtagård, Han med sitt försoningsblod och sin Ande planterat på jorden. Den nya skapelsen i en syndare — huru förnöjer icke den hans öga? Han kan icke se sig mätt därpå; ty det är hans verk. Därför säger Han ock till sin duva: "Låt mig se ditt ansikte; ty ditt ansikte är ljuvligt." —

"Men", säger du, "detta är om hans duva, de fromma, älskliga själar, i dem kan Han hava sin lust, icke i mig och sådana som jag; ty jag är en vederstygglig syndare!" Vad höra vi! Skall Gud nu hava behag i din egen fromhet? Skall du nu täckas Gud för din egen skull? Har du genast bortkastat den tröstliga sanningen, att "Herren har behag till sina verk"; att vi äro "gjorda täcka i Honom, som är kärkommen", icke i oss?

Men du säger: "Jag finner idel synd och orenlighet hos mig; icke är detta Herrens verk." Svar: Just det, att du finner idel synd och orenlighet hos dig, det är Herrens verk. Synden är icke Herrens verk; men att du känner den hos dig, det är icke naturens verk, icke heller djävulens. Ormens ingivelse: "I skolen varda såsom gudar", har uppfyllt hela människonaturen med självförgudning. En förkrossad och bedrövad ande är därför ett sådant Herrens verk, att Gud och hans änglar glädja sig däråt; det är ett sådant Herrens verk, som förer förlorade söner och döttrar i Faderns famn — som driver syndaren till nådastolen att insvepa sig i Kristi rättfärdighet, den "yppersta klädningen" — och se här Guds hjärtas största lust och glädje!

Den som är iklädd Kristus, den är för Guds öga helig och herrlig, vore han ock den vederstyggligaste syndare i sig själv och för sina egna ögon.