"Jesu Kristi, Guds Sons, blod renar oss av alla synder." (1 Joh. 1:7)

Du som är en riktigt svår syndare, tänk, vad väger du mot detta? Ge akt på hur aposteln talar här! För att du till någon del ska märka vad detta stora försoningsmedel gäller, vill vi betrakta varje ord i detta dyrbara bibelord.

Betrakta först vem personen är som här talas om. Jesu Kristi, Guds Sons, blod. Tänk — Jesus Kristus — den så länge förut utlovade "kvinnans säd", "Herrens Smorde" (Kristus), "vilkens utgång har varit av begynnelsen och av evighet", men som ändå föddes i Betlehem, då änglar sjöng i skyn: "I dag är åt er född Frälsaren, Herren", och åter: "Han ska heta Jesus; ty han ska frälsa sitt folk från deras synder." Denne Herrens Jesu Kristi blod — tänk, vad det gäller! Vilken kraft skulle inte detta bibelord ha, om det än endast stode så!

Men det står ännu något herrligare däri! Aposteln vill med flit påpeka personens värde och betydelse, och därför har han ännu lagt in två viktiga ord: Guds Sons — "Jesu Kristi, Guds Sons, blod". Så följ då apostelns fingervisning och se på de orden: Guds Sons! O, är det möjligt! är det sanning! — Guds Son! Och Guds Son utgjuter sitt blod för oss! Är det sanning, ja, är inte detta sanning, då är ingenting sant i Guds ord, då ska vi slå alltsammans i vädret. Nej, du känner att det är sanning. O, så betänk då, vad detta väger! Den store, allsmäktige Herren Gud, som i tidens begynnelse skapade hela världen och skapade detta släkte, människan, han har så älskat världen, att han utgivit sin ende Son, sitt eget väsende, låter honom iklä sej vårt kött, bli vår broder och medlare. Tänk, vilken person! Herren Gud gav oss inte en ängel eller ett helgon — ty något sådant förslog inte — utan ende Sonen, sann Gud av Gud, jämlik Fadern i gudomsmakt och herrlighet. En sådan person utges till de fallna barnens frälsning.

Och det är märkligt, att denna Sonens antagna mandom är på ett sådant sätt förenad med gudomen, att hans blod i Skriften också kallas Guds blod; såsom då Paulus säger: "Den Helige Ande har satt eder till biskopar att regera Guds församling, som Han har förvärvat med sitt blod." Tänk, vilken dyr lösepenning! Himlarna är hans händers verk, jorden och allt, vad därpå är, har han gjort, så att emot honom "alla människor är bara såsom en droppe i ämbaret och ett grand i vågskålen", och en sådan person utger sej själv, samt sitt liv och blod till människors frälsning.

Om detta blod säger nu aposteln, att det "renar oss av alla synder. "Jesu Kristi, Guds Sons, blod renar oss av alla synder." (1 Joh. 1:7). Vad menas med detta "renande"? "Hjälper det oss att bli rena?" Nej, det renar oss, säger han. — "Renar det oss från lusten till synd?" Inte så; det renar oss från synden. — "Ja, från den andliga sömnaktighetens och tröghetens synd!" Nej, använd bara ögonen: "från alla synder", säger han. — Och det gör "blodet"? Ja, blodet. — Men lär inte Johannes själv, att Anden renar oss? Ja, men inte i samma mening, som Guds Sons blod gör det. Det är alldeles nödvändigt, att du först förstår och tror vad detta blodet gör, innan du kan få någon Andens rening. Hade här talats om Anden, så hade renandet betecknat helgelsen; men här talas om blodet, försoningsmedlet.

Det är alltså försoningens renande, det är skuldens utplånande som omtalas här. Det är vad Kristus själv sade om sitt blod: "som blir utgjutet till syndernas förlåtelse." Det skulle ge liv och ande i ditt hjärta, om du finge nåd att se hur Guds Sons blod ensamt renar oss inför Gud från alla synder, så att Gud själv säger: "Ni är rena." Först utplånades alla världens synder i Kristi död; såsom aposteln uttryckligen säger, att Kristus "tillfredsställde genom blodet på sitt kors både det, som är i himmelen och på jorden" — varför Gud, tillfredsställd, ser alla människor såsom dyrt försonade, och hans sändebud nu endast ber: "Låt försona er med Gud."

Men för det andra följer av detta — och det är vad vår text egentligen åsyftar — att var och en, som håller sej till Kristus, som låter straffa sej för synden, men ändå håller sej vid nådastolen, och alltså "vandrar i ljuset", är för samma blods skull inför Guds ögon beständigt ren från alla sina synder, så att allt det orena och syndiga, som ännu bor i hans kött och dagligen, tyvärr, rör sej i tankar, ord och gärningar, aldrig tillräknas honom, utan han är för Guds ögon alla stunder ren, bara genom detta evigt gällande blodets försoningskraft; han är såsom under ett beständigt nåderegn. Det är hos Gud avgjort, att honom skall aldrig tillräknas någon synd, ty han har blodets försoning för sej, och därför är han ren.

Här märker vi, att detta blodet gäller något mer inför Guds ögon än inför våra — att för Guds ögon är allt rent, där vi se idel orenlighet, så snart någon är i Kristus; att om än inte vi ser och tror mycket av blodets försonande kraft, det ändå gäller inför Gud.

Från Frälsaren på korsets stam
ljus faller på min dräkt,
då träder syndens fläckar fram,
jag blir med rövarn släkt.
Men han som var mot rövarn god,
han tvår mej snövit i sitt blod.
Så helt förlåter Gud.
Så helt förlåter Gud!

"Jesu Kristi, Guds Sons, blod renar oss av alla synder." (1 Joh. 1:7)

Du som är en riktigt svår syndare, tänk, vad väger du mot detta? Ge akt på hur aposteln talar här! För att du till någon del ska märka vad detta stora försoningsmedel gäller, vill vi betrakta varje ord i detta dyrbara bibelord.

Betrakta först vem personen är som här talas om. Jesu Kristi, Guds Sons, blod. Tänk — Jesus Kristus — den så länge förut utlovade "kvinnans säd", "Herrens Smorde" (Kristus), "vilkens utgång har varit av begynnelsen och av evighet", men som ändå föddes i Betlehem, då änglar sjöng i skyn: "I dag är åt er född Frälsaren, Herren", och åter: "Han ska heta Jesus; ty han ska frälsa sitt folk från deras synder." Denne Herrens Jesu Kristi blod — tänk, vad det gäller! Vilken kraft skulle inte detta bibelord ha, om det än endast stode så!

Men det står ännu något herrligare däri! Aposteln vill med flit påpeka personens värde och betydelse, och därför har han ännu lagt in två viktiga ord: Guds Sons — "Jesu Kristi, Guds Sons, blod". Så följ då apostelns fingervisning och se på de orden: Guds Sons! O, är det möjligt! är det sanning! — Guds Son! Och Guds Son utgjuter sitt blod för oss! Är det sanning, ja, är inte detta sanning, då är ingenting sant i Guds ord, då ska vi slå alltsammans i vädret. Nej, du känner att det är sanning. O, så betänk då, vad detta väger! Den store, allsmäktige Herren Gud, som i tidens begynnelse skapade hela världen och skapade detta släkte, människan, han har så älskat världen, att han utgivit sin ende Son, sitt eget väsende, låter honom iklä sej vårt kött, bli vår broder och medlare. Tänk, vilken person! Herren Gud gav oss inte en ängel eller ett helgon — ty något sådant förslog inte — utan ende Sonen, sann Gud av Gud, jämlik Fadern i gudomsmakt och herrlighet. En sådan person utges till de fallna barnens frälsning.

Och det är märkligt, att denna Sonens antagna mandom är på ett sådant sätt förenad med gudomen, att hans blod i Skriften också kallas Guds blod; såsom då Paulus säger: "Den Helige Ande har satt eder till biskopar att regera Guds församling, som Han har förvärvat med sitt blod." Tänk, vilken dyr lösepenning! Himlarna är hans händers verk, jorden och allt, vad därpå är, har han gjort, så att emot honom "alla människor är bara såsom en droppe i ämbaret och ett grand i vågskålen", och en sådan person utger sej själv, samt sitt liv och blod till människors frälsning.

Om detta blod säger nu aposteln, att det "renar oss av alla synder. "Jesu Kristi, Guds Sons, blod renar oss av alla synder." (1 Joh. 1:7). Vad menas med detta "renande"? "Hjälper det oss att bli rena?" Nej, det renar oss, säger han. — "Renar det oss från lusten till synd?" Inte så; det renar oss från synden. — "Ja, från den andliga sömnaktighetens och tröghetens synd!" Nej, använd bara ögonen: "från alla synder", säger han. — Och det gör "blodet"? Ja, blodet. — Men lär inte Johannes själv, att Anden renar oss? Ja, men inte i samma mening, som Guds Sons blod gör det. Det är alldeles nödvändigt, att du först förstår och tror vad detta blodet gör, innan du kan få någon Andens rening. Hade här talats om Anden, så hade renandet betecknat helgelsen; men här talas om blodet, försoningsmedlet.

Det är alltså försoningens renande, det är skuldens utplånande som omtalas här. Det är vad Kristus själv sade om sitt blod: "som blir utgjutet till syndernas förlåtelse." Det skulle ge liv och ande i ditt hjärta, om du finge nåd att se hur Guds Sons blod ensamt renar oss inför Gud från alla synder, så att Gud själv säger: "Ni är rena." Först utplånades alla världens synder i Kristi död; såsom aposteln uttryckligen säger, att Kristus "tillfredsställde genom blodet på sitt kors både det, som är i himmelen och på jorden" — varför Gud, tillfredsställd, ser alla människor såsom dyrt försonade, och hans sändebud nu endast ber: "Låt försona er med Gud."

Men för det andra följer av detta — och det är vad vår text egentligen åsyftar — att var och en, som håller sej till Kristus, som låter straffa sej för synden, men ändå håller sej vid nådastolen, och alltså "vandrar i ljuset", är för samma blods skull inför Guds ögon beständigt ren från alla sina synder, så att allt det orena och syndiga, som ännu bor i hans kött och dagligen, tyvärr, rör sej i tankar, ord och gärningar, aldrig tillräknas honom, utan han är för Guds ögon alla stunder ren, bara genom detta evigt gällande blodets försoningskraft; han är såsom under ett beständigt nåderegn. Det är hos Gud avgjort, att honom skall aldrig tillräknas någon synd, ty han har blodets försoning för sej, och därför är han ren.

Här märker vi, att detta blodet gäller något mer inför Guds ögon än inför våra — att för Guds ögon är allt rent, där vi se idel orenlighet, så snart någon är i Kristus; att om än inte vi ser och tror mycket av blodets försonande kraft, det ändå gäller inför Gud.

Från Frälsaren på korsets stam
ljus faller på min dräkt,
då träder syndens fläckar fram,
jag blir med rövarn släkt.
Men han som var mot rövarn god,
han tvår mej snövit i sitt blod.
Så helt förlåter Gud.
Så helt förlåter Gud!

"Jesu Kristi, Guds Sons, blod renar oss av alla synder." (1 Joh. 1:7)

Du som är en rätt svår syndare, tänk, vad väger du mot detta? Ge akt på, huru aposteln talar här! För att du till någon del ska märka vad detta stora försoningsmedel gäller, vill vi betrakta varje ord i detta dyrbara bibelord.

Betrakta först vem personen är som här talas om. Jesu Kristi, Guds Sons, blod. Tänk — Jesus Kristus — den så länge förut utlovade "kvinnans säd", "Herrens Smorde" (Kristus), "vilkens utgång har varit av begynnelsen och av evighet", men som dock föddes i Betlehem, då änglar sjöng i skyn: "I dag är er född Frälsaren, Herren", och åter: "Han ska heta Jesus; ty Han ska frälsa sitt folk från deras synder." Denne Herrens Jesu Kristi blod — tänk, vad det gäller! Vilken kraft skulle inte detta bibelord ha, om det än endast stode så!

Men det står ännu något herrligare däri! Aposteln vill med flit påpeka personens värde och betydenhet, därför har han ännu lagt in två viktiga ord: Guds Sons — "Jesu Kristi, Guds Sons, blod". Så följ då apostelns fingervisning och se på de orden: Guds Sons! O, är det möjligt! är det sanning! — Guds Son! Och Guds Son utgjuter sitt blod för oss! Är det sanning, ja, är inte detta sanning, då är ingenting sant i Guds ord, då ska vi slå alltsammans i vädret. Nej, du känner, att det är sanning. O, så betänk då, vad detta väger! Den store, allsmäktige Herren Gud, som i tidens begynnelse skapade hela världen och skapade detta släkte, människan, Han har så älskat världen, att Han utgivit sin ende Son, sitt eget väsende, låter Honom iklä sej vårt kött, bli vår broder och medlare. Tänk, vilken person! Herren Gud gav oss inte en ängel eller ett helgon — ty något sådant förslog inte — utan ende Sonen, sann Gud av Gud, jämlik Fadern i gudomsmakt och herrlighet. En sådan person utges till de fallna barnens frälsning.

Och det är märkligt, att denna Sonens antagna mandom är på ett sådant sätt förenad med gudomen, att hans blod i Skriften också kallas Guds blod; såsom då Paulus säger: "Den Helige Ande har satt eder till biskopar att regera Guds församling, som Han har förvärvat med sitt blod." Tänk, vilken dyr lösepenning! Himlarna är hans händers verk, jorden och allt, vad därpå är, har Han gjort, så att emot Honom "alla människor är blott såsom en droppe i ämbaret och ett grand i vågskålen", och en sådan person utger sej själv, samt sitt liv och blod till människors frälsning.

Om detta blod säger nu aposteln, att det "renar oss av alla synder. "Jesu Kristi, Guds Sons, blod renar oss av alla synder." (1 Joh. 1:7). Vad menas med detta "renande"? "Hjälper det oss att bli rena?" Nej, det renar oss, säger han. — "Renar det oss från lusten till synd?" Inte så; det renar oss från synden. — "Ja, från den andliga sömnaktighetens och tröghetens synd!" Nej, använd bara ögonen: "från alla synder", säger han. — Och det gör "blodet"? Ja, blodet. — Men lär inte Johannes själv, att Anden renar oss? Ja, men inte i samma mening, som Guds Sons blod gör det. Det är alldeles nödvändigt, att du först förstår och tror, vad detta blodet gör, innan du kan få någon Andens rening. Hade här talats om Anden, så hade renandet betecknat helgelsen; men här talas om blodet, försoningsmedlet.

Det är alltså försoningens renande, det är skuldens utplånande, som omtalas här. Det är, vad Kristus själv sade om sitt blod: "som blir utgjutet till syndernas förlåtelse." Det skulle giva liv och ande i ditt hjärta, om du finge nåd att se, hur Guds Sons blod ensamt renar oss inför Gud från alla synder, så att Gud själv säger: "Ni är rena." Först utplånades alla världens synder i Kristi död; såsom aposteln uttryckligt säger, att Kristus "tillfredsställde genom blodet på sitt kors både det, som är i himmelen och på jorden" — varför Gud, tillfredsställd, ser alla människor såsom dyrt försonade, och hans sändebud nu endast ber: "Låten försona eder med Gud."

Men för det andra följer av detta — och det är vad vår text egentligen åsyftar — att var och en, som håller sej till Kristus, som låter straffa sej för synden, men ändå håller sej vid nådastolen, och alltså "vandrar i ljuset", är för samma blods skull inför Guds ögon beständigt ren från alla sina synder, så att allt det orena och syndiga, som ännu bor i hans kött och dagligen, tyvärr, rör sej i tankar, ord och gärningar, aldrig tillräknas honom, utan han är för Guds ögon alla stunder ren, bara genom detta evigt gällande blodets försoningskraft; han är såsom under ett beständigt nåderegn. Det är hos Gud avgjort, att honom skall aldrig tillräknas någon synd, ty han har blodets försoning för sej, och därför är han ren.

Här märker vi, att detta blodet gäller något mer inför Guds ögon än inför våra — att för Guds ögon är allt rent, där vi se idel orenlighet, så snart någon är i Kristus; att om än inte vi ser och tror mycket av blodets försonande kraft, det ändå gäller inför Gud.

Från Frälsaren på korsets stam
ljus faller på min dräkt,
då träder syndens fläckar fram,
jag blir med rövarn släkt.
Men han som var mot rövarn god,
han tvår mej snövit i sitt blod.
Så helt förlåter Gud.
Så helt förlåter Gud!

"Jesu Kristi, Guds Sons, blod renar oss av alla synder." (1 Joh. 1:7)

Du som är en rätt svår syndare, tänk, vad väger du mot detta? Ge akt på, huru aposteln talar här! För att du till någon del ska märka vad detta stora försoningsmedel gäller, vill vi betrakta varje ord i detta dyrbara bibelord.

Betrakta först vem personen är som här talas om. Jesu Kristi, Guds Sons, blod. Tänk — Jesus Kristus — den så länge förut utlovade "kvinnans säd", "Herrens Smorde" (Kristus), "vilkens utgång har varit av begynnelsen och av evighet", men som dock föddes i Betlehem, då änglar sjöng i skyn: "I dag är er född Frälsaren, Herren", och åter: "Han ska heta Jesus; ty Han ska frälsa sitt folk från deras synder." Denne Herrens Jesu Kristi blod — tänk, vad det gäller! Vilken kraft skulle inte detta bibelord ha, om det än endast stode så!

Men det står ännu något herrligare däri! Aposteln vill med flit påpeka personens värde och betydenhet, därför har han ännu lagt in två viktiga ord: Guds Sons — "Jesu Kristi, Guds Sons, blod". Så följ då apostelns fingervisning och se på de orden: Guds Sons! O, är det möjligt! är det sanning! — Guds Son! Och Guds Son utgjuter sitt blod för oss! Är det sanning, ja, är inte detta sanning, då är ingenting sant i Guds ord, då ska vi slå alltsammans i vädret. Nej, du känner, att det är sanning. O, så betänk då, vad detta väger! Den store, allsmäktige Herren Gud, som i tidens begynnelse skapade hela världen och skapade detta släkte, människan, Han har så älskat världen, att Han utgivit sin ende Son, sitt eget väsende, låter Honom iklä sej vårt kött, bli vår broder och medlare. Tänk, vilken person! Herren Gud gav oss inte en ängel eller ett helgon — ty något sådant förslog inte — utan ende Sonen, sann Gud av Gud, jämlik Fadern i gudomsmakt och herrlighet. En sådan person utges till de fallna barnens frälsning.

Och det är märkligt, att denna Sonens antagna mandom är på ett sådant sätt förenad med gudomen, att hans blod i Skriften också kallas Guds blod; såsom då Paulus säger: "Den Helige Ande har satt eder till biskopar att regera Guds församling, som Han har förvärvat med sitt blod." Tänk, vilken dyr lösepenning! Himlarna är hans händers verk, jorden och allt, vad därpå är, har Han gjort, så att emot Honom "alla människor är blott såsom en droppe i ämbaret och ett grand i vågskålen", och en sådan person utger sej själv, samt sitt liv och blod till människors frälsning.

Om detta blod säger nu aposteln, att det "renar oss av alla synder. "Jesu Kristi, Guds Sons, blod renar oss av alla synder." (1 Joh. 1:7). Vad menas med detta "renande"? "Hjälper det oss att bli rena?" Nej, det renar oss, säger han. — "Renar det oss från lusten till synd?" Inte så; det renar oss från synden. — "Ja, från den andliga sömnaktighetens och tröghetens synd!" Nej, använd bara ögonen: "från alla synder", säger han. — Och det gör "blodet"? Ja, blodet. — Men lär inte Johannes själv, att Anden renar oss? Ja, men inte i samma mening, som Guds Sons blod gör det. Det är alldeles nödvändigt, att du först förstår och tror, vad detta blodet gör, innan du kan få någon Andens rening. Hade här talats om Anden, så hade renandet betecknat helgelsen; men här talas om blodet, försoningsmedlet.

Det är alltså försoningens renande, det är skuldens utplånande, som omtalas här. Det är, vad Kristus själv sade om sitt blod: "som blir utgjutet till syndernas förlåtelse." Det skulle giva liv och ande i ditt hjärta, om du finge nåd att se, hur Guds Sons blod ensamt renar oss inför Gud från alla synder, så att Gud själv säger: "Ni är rena." Först utplånades alla världens synder i Kristi död; såsom aposteln uttryckligt säger, att Kristus "tillfredsställde genom blodet på sitt kors både det, som är i himmelen och på jorden" — varför Gud, tillfredsställd, ser alla människor såsom dyrt försonade, och hans sändebud nu endast ber: "Låten försona eder med Gud."

Men för det andra följer av detta — och det är vad vår text egentligen åsyftar — att var och en, som håller sej till Kristus, som låter straffa sej för synden, men ändå håller sej vid nådastolen, och alltså "vandrar i ljuset", är för samma blods skull inför Guds ögon beständigt ren från alla sina synder, så att allt det orena och syndiga, som ännu bor i hans kött och dagligen, tyvärr, rör sej i tankar, ord och gärningar, aldrig tillräknas honom, utan han är för Guds ögon alla stunder ren, bara genom detta evigt gällande blodets försoningskraft; han är såsom under ett beständigt nåderegn. Det är hos Gud avgjort, att honom skall aldrig tillräknas någon synd, ty han har blodets försoning för sej, och därför är han ren.

Här märker vi, att detta blodet gäller något mer inför Guds ögon än inför våra — att för Guds ögon är allt rent, där vi se idel orenlighet, så snart någon är i Kristus; att om än inte vi ser och tror mycket av blodets försonande kraft, det ändå gäller inför Gud.

Från Frälsaren på korsets stam
ljus faller på min dräkt,
då träder syndens fläckar fram,
jag blir med rövarn släkt.
Men han som var mot rövarn god,
han tvår mej snövit i sitt blod.
Så helt förlåter Gud.
Så helt förlåter Gud!

"Jesu Kristi, Guds Sons, blod renar oss av alla synder." (1 Joh. 1:7)

Du som är en rätt svår syndare, tänk, vad väger du emot detta? Giv akt på, huru aposteln här talar! Att du måtte till någon del märka, vad detta stora försoningsmedel gäller, vilja vi betrakta varje ord i detta dyra språk.

Betrakta först, vilken personen är, som här omtalas. Jesu Kristi, Guds Sons, blod. Tänk — Jesus Kristus — den så länge förut utlovade "kvinnans säd", "Herrens Smorde" (Kristus), "vilkens utgång har varit av begynnelsen och av evighet", men vilken dock föddes i Betlehem, då änglar sjöngo i skyn: "I dag är eder född Frälsaren, Herren", och åter: "Han skall heta Jesus; ty Han skall frälsa sitt folk ifrån deras synder." Denne Herrens Jesu Kristi blod — tänk, vad det gäller! Vilken kraft skulle icke detta språk hava, om det ock stode endast så!

Men det står ännu något herrligare däri. Apostelen vill med flit påpeka personens värde och betydenhet, därför har han ännu inlagt två vigtiga ord: Guds Sons — "Jesu Kristi, Guds Sons, blod". Så följ då apostelns fingervisning och se på de orden: Guds Sons! O, är det möjligt! är det sanning! — Guds Son! Och Guds Son utgjuter sitt blod för oss! Är det sanning, ja, är icke detta sanning, då är ingenting sant i Guds ord, då skola vi slå alltsammans i vädret. Nej, du känner, att det är sanning. O, så betänk då, vad detta väger! Den store, allsmäktige Herren Gud, som i tidens begynnelse skapade hela världen och skapade detta släkte, människan, Han har så älskat världen, att Han utgivit sin ende Son, sitt eget väsende, låter Honom ikläda sig vårt kött, bliva vår broder och medlare. Tänk, vilken person! Herren Gud gav oss icke en ängel eller ett helgon — ty något sådant förslog icke — utan ende Sonen, sann Gud av Gud, jämlik Fadern i gudomsmakt och herrlighet. En sådan person utgives till de fallna barnens frälsning.

Och det är märkligt, att denna Sonens antagna mandom är på ett sådant sätt förenad med gudomen, att hans blod i Skriften också kallas Guds blod; såsom då Paulus säger: "Den Helige Ande har satt eder till biskopar att regera Guds församling, vilken Han har förvärvat med sitt blod." Tänk, vilken dyr lösepenning! Himlarna äro hans händers verk, jorden och allt, vad däruppå är, har Han gjort, så att emot Honom "alla människor äro blott såsom en droppe i ämbaret och ett grand i vågskålen", och en sådan person utgiver sig själv, samt sitt liv och blod till människors frälsning.

Om detta blod säger nu aposteln, att det "renar oss av alla synder. "Jesu Kristi, Guds Sons, blod renar oss av alla synder." (1 Joh. 1:7). Vad menas med detta "renande"? "Hjälper det oss att bliva rena?" Nej, det renar oss, säger han. — "Renar det oss från lusten till synd?" Icke så; det renar oss från synden. — "Ja, från den andliga sömnaktighetens och tröghetens synd!" Nej, begagna blott ögonen: "från alla synder", säger han. — Och det gör "blodet"? Ja, blodet. — Men lär icke Johannes själv, att Anden renar oss? Ja, men icke i samma mening, som Guds Sons blod gör det. Det är alldeles nödvändigt, att du först förstår och tror, vad detta blodet gör, innan du kan få någon Andens rening. Hade här talats om Anden, så hade renandet betecknat helgelsen; men här talas om blodet, försoningsmedlet.

Det är således försoningens renande, det är skuldens utplånande, som här omtalas. Det är, vad Kristus själv sade om sitt blod: "vilket varder utgjutet till syndernas förlåtelse." Det skulle giva liv och ande i ditt hjärta, om du finge nåd att se, hur Guds Sons blod ensamt renar oss inför Gud av alla synder, så att Gud själv säger: "I ären rena." Först utplånades alla världens synder i Kristi död; såsom aposteln uttryckligt säger, att Kristus "tillfredsställde genom blodet på sitt kors både det, som är i himmelen och på jorden" — varför Gud, tillfredsställd, ser alla menniskor såsom dyrt försonade, och hans sändebud nu endast bedja: "Låten försona eder med Gud."

Men för det andra följer härav — och detta är, vad vår text egentligen åsyftar — att var och en, som håller sig till Kristus, som låter straffa sig för synden, men dock håller sig vid nådastolen, och således "vandrar i ljuset", är för samma blods skull inför Guds ögon beständigt ren från alla sina synder, så att allt det orena och syndiga, som ännu bor i hans kött och dagligen, tyvärr, rör sig i tankar, ord och gärningar, aldrig tillräknas honom, utan han är för Guds ögon alla stunder ren, blott genom detta evigt gällande blodets försoningskraft; han är såsom under ett beständigt nåderegn. Det är hos Gud avgjort, att honom skall aldrig tillräknas någon synd, ty han har blodets försoning för sig, och därför är han ren.

Här märka vi, att detta blodet gäller något mer inför Guds ögon än inför våra — att för Guds ögon är allt rent, där vi se idel orenlighet, så snart någon är i Kristus; att om ock icke vi mycket se och tro av blodets försonande kraft, det dock gäller inför Gud.

Från Frälsaren på korsets stam
ljus faller på min dräkt,
då träder syndens fläckar fram,
jag blir med rövarn släkt.
Men han som var mot rövarn god,
han tvår mej snövit i sitt blod.
Så helt förlåter Gud.
Så helt förlåter Gud!

"Jesu Kristi, Guds Sons, blod renar oss av alla synder." (1 Joh. 1:7)

Du som är en rätt svår syndare, tänk, vad väger du emot detta? Giv akt på, huru aposteln här talar! Att du måtte till någon del märka, vad detta stora försoningsmedel gäller, vilja vi betrakta varje ord i detta dyra språk.

Betrakta först, vilken personen är, som här omtalas. Jesu Kristi, Guds Sons, blod. Tänk — Jesus Kristus — den så länge förut utlovade "kvinnans säd", "Herrens Smorde" (Kristus), "vilkens utgång har varit av begynnelsen och av evighet", men vilken dock föddes i Betlehem, då änglar sjöngo i skyn: "I dag är eder född Frälsaren, Herren", och åter: "Han skall heta Jesus; ty Han skall frälsa sitt folk ifrån deras synder." Denne Herrens Jesu Kristi blod — tänk, vad det gäller! Vilken kraft skulle icke detta språk hava, om det ock stode endast så!

Men det står ännu något herrligare däri. Apostelen vill med flit påpeka personens värde och betydenhet, därför har han ännu inlagt två vigtiga ord: Guds Sons — "Jesu Kristi, Guds Sons, blod". Så följ då apostelns fingervisning och se på de orden: Guds Sons! O, är det möjligt! är det sanning! — Guds Son! Och Guds Son utgjuter sitt blod för oss! Är det sanning, ja, är icke detta sanning, då är ingenting sant i Guds ord, då skola vi slå alltsammans i vädret. Nej, du känner, att det är sanning. O, så betänk då, vad detta väger! Den store, allsmäktige Herren Gud, som i tidens begynnelse skapade hela världen och skapade detta släkte, människan, Han har så älskat världen, att Han utgivit sin ende Son, sitt eget väsende, låter Honom ikläda sig vårt kött, bliva vår broder och medlare. Tänk, vilken person! Herren Gud gav oss icke en ängel eller ett helgon — ty något sådant förslog icke — utan ende Sonen, sann Gud av Gud, jämlik Fadern i gudomsmakt och herrlighet. En sådan person utgives till de fallna barnens frälsning.

Och det är märkligt, att denna Sonens antagna mandom är på ett sådant sätt förenad med gudomen, att hans blod i Skriften också kallas Guds blod; såsom då Paulus säger: "Den Helige Ande har satt eder till biskopar att regera Guds församling, vilken Han har förvärvat med sitt blod." Tänk, vilken dyr lösepenning! Himlarna äro hans händers verk, jorden och allt, vad däruppå är, har Han gjort, så att emot Honom "alla människor äro blott såsom en droppe i ämbaret och ett grand i vågskålen", och en sådan person utgiver sig själv, samt sitt liv och blod till människors frälsning.

Om detta blod säger nu aposteln, att det "renar oss av alla synder. Hwad menas med detta "renande"? "Hjälper det oss att bliva rena?" Nej, det renar oss, säger han. — "Renar det oss från lusten till synd?" Icke så; det renar oss från synden. — "Ja, från den andliga sömnaktighetens och tröghetens synd!" Nej, begagna blott ögonen: "från alla synder", säger han. — Och det gör "blodet"? Ja, blodet. — Men lär icke Johannes själv, att Anden renar oss? Ja, men icke i samma mening, som Guds Sons blod gör det. Det är alldeles nödvändigt, att du först förstår och tror, vad detta blodet gör, innan du kan få någon Andens rening. Hade här talats om Anden, så hade renandet betecknat helgelsen; men här talas om blodet, försoningsmedlet.

Det är således försoningens renande, det är skuldens utplånande, som här omtalas. Det är, vad Kristus själv sade om sitt blod: "vilket varder utgjutet till syndernas förlåtelse." Det skulle giva liv och ande i ditt hjärta, om du finge nåd att se, hur Guds Sons blod ensamt renar oss inför Gud av alla synder, så att Gud själv säger: "I ären rena." Först utplånades alla världens synder i Kristi död; såsom aposteln uttryckligt säger, att Kristus "tillfredsställde genom blodet på sitt kors både det, som är i himmelen och på jorden" — varför Gud, tillfredsställd, ser alla menniskor såsom dyrt försonade, och hans sändebud nu endast bedja: "Låten försona eder med Gud."

Men för det andra följer härav — och detta är, vad vår text egentligen åsyftar — att var och en, som håller sig till Kristus, som låter straffa sig för synden, men dock håller sig vid nådastolen, och således "vandrar i ljuset", är för samma blods skull inför Guds ögon beständigt ren från alla sina synder, så att allt det orena och syndiga, som ännu bor i hans kött och dagligen, tyvärr, rör sig i tankar, ord och gärningar, aldrig tillräknas honom, utan han är för Guds ögon alla stunder ren, blott genom detta evigt gällande blodets försoningskraft; han är såsom under ett beständigt nåderegn. Det är hos Gud avgjort, att honom skall aldrig tillräknas någon synd, ty han har blodets försoning för sig, och därför är han ren.

Här märka vi, att detta blodet gäller något mer inför Guds ögon än inför våra — att för Guds ögon är allt rent, där vi se idel orenlighet, så snart någon är i Kristus; att om ock icke vi mycket se och tro av blodets försonande kraft, det dock gäller inför Gud.