"Var ens sinnade." (2 Kor. 13:11)

Aposteln förmanar här till endräkt och ödmjukhet i den mänskliga sammanlevnaden. Men om någon skulle mena, att ett sådant ämne som endräkt och ödmjukhet i vanliga och jordiska ting inte vore ett nog viktigt ämne för en apostels förmaning och för upplysta kristnas betraktelse, torde vi snart i livet få erfara annat, då vi bara för bristande ödmjukhet och endräkt leder oss själva och andra in i svåra frestelser och bringar försmädelse över Jesu namn. Därför har inte ens Herren  Kristus hållit det för ringa att i sina predikningar tala om samma ödmjukhet och foglighet, då han t.ex. i sin bergspredikan säger: "Saliga är de saktmodiga, ty de ska besitta jorden", och i Luk. 14 lär, hur man inte ens bör fara efter främsta platsen vid ett matbord.

Vi ska besinna att den sanna kristendomen vill göra sina barn i allting skickliga och lyckliga, vill föra oss ned i livet så att vi inte ska uppehålla oss bara i höga betraktelser och sedan i levernet förgäta allt vad vi lärt, utan att vi tvärtom där bör tänka på "vad gott, vad sant, vad ljuvligt, vad väl lyder". Med denna förmaning vill då aposteln säga: En kristen ska inte i sitt leverne vara egensinnig och självisk, så att han vill ha allting efter sitt eget huvud, utan han bör även låta andras förstånd, tycke och sätt gälla något, där det inte är bestämt stridande mot Guds ord och vilja.

Aposteln talar här emot en mycket djup böjelse i allas vår natur, nämligen egensinnighet och självklokhet. Vi finner denna redan hos de små barnen, att så snart de börjar tala, framträder hos dem böjelsen för tvist och envishet. Sedan se vi i hela det mänskliga livet, hur det överallt går efter det gamla ordet: "Så många huvuden, så många meningar." Var och en tycker att hans förstånd och sätt alltid är de bästa.

Om vi nu följer denna vår natur och vilja beständigt strider för vårt eget tycke, måste ju därav följa en oavlåtlig strid och oenighet. Därför är det en synnerlig nåd och vishet, om en kristen även i detta fall tar lärdom, tidigt vänjer sej att ge efter för andra och hellre misstro sitt eget tycke eller förstånd än alltid strida för detsamma. Detta är den allmänna lärdom, aposteln här velat ge oss.

Men ligger den nämnda böjelsen för egensinnighet så djupt rotad i vår natur, som vi nu funnit, då ska vi alltid vara beredda på, att den också vill göra sej gällande i andliga ting. Därför är det väl värt, att vi först och sist hos oss inpräglar de många förmaningar till andlig endräkt, som vi finner i apostlarnas brev. Men om denna andliga endräkt lär vår apostel, att om vi än inte kunna ha lika förstånd i varje fråga, vilket inte gärna kan ske så länge "vi förstår endels och profeterar endels", ska vi dock "vinnlägga oss att hålla Andens enhet genom fridens band", d. ä. såsom med ett fast band av frid, fridsamhet och kärlek fasthålla den enhet, som Anden verkat — helst som vi dock alla har de största och viktigare tingen lika och gemensamma, vi, som i Kristus är "en kropp och en ande".

Denna enhet i anden och talet är sannerligen så viktig, att om någon, som tycker sej ha ett klarare förstånd än alla andra, för detta sitt förstånd gör oro och söndring bland dem som redan är i Kristus saliga och förenade, gör han därmed ett mycket större ont än om han hade alltid behållit sitt ljus för sej själv. Ja, av Romarbrevet 14 lär vi, att även om det var en verklig sanning du stred för, men det skedde på ett sådant sätt att du ryckte själarna från "enfaldigheten i Kristus", har du dock gjort en sådan gärning att aposteln säger att du "fördärvat dem, för vilka Kristus lidit döden", och att "den svage brodern varder över ditt förstånd förtappad".

Den andliga endräkten och själarnas förblivande vid enfaldigheten i Kristus är därför så viktiga förhållanden,  att hellre än att du skulle störa dessa, må du i alla dina livsdagar tiga och "ha din tro när dej själv för Gud". Farorna av endräktens störande är vida större och hemlighetsfullare än vi menar; och detta är orsaken varför apostlarna givit så många och allvarsamma förmaningar i detta ämne — förmaningar sådana som dessa: "Kära bröder, jag förmanar er vid vår Herres Jesu Kristi namn, att ni alla talar ett, och ibland er ingen tvedräkt är;" och åter: "Var ens sinnade, var fridsamma, så förblir kärlekens och fridens Gud hos er."

Andens enhet dyrbar är.
Sträva att bevara den,
med det band av frid som här
knyter Jesu vän till vän.

"Var ens sinnade." (2 Kor. 13:11)

Aposteln förmanar här till endräkt och ödmjukhet i den mänskliga sammanlevnaden. Men om någon skulle mena, att ett sådant ämne som endräkt och ödmjukhet i vanliga och jordiska ting inte vore ett nog viktigt ämne för en apostels förmaning och för upplysta kristnas betraktelse, torde vi snart i livet få erfara annat, då vi bara för bristande ödmjukhet och endräkt leder oss själva och andra in i svåra frestelser och bringar försmädelse över Jesu namn. Därför har inte ens Herren  Kristus hållit det för ringa att i sina predikningar tala om samma ödmjukhet och foglighet, då han t.ex. i sin bergspredikan säger: "Saliga är de saktmodiga, ty de ska besitta jorden", och i Luk. 14 lär, hur man inte ens bör fara efter främsta platsen vid ett matbord.

Vi ska besinna att den sanna kristendomen vill göra sina barn i allting skickliga och lyckliga, vill föra oss ned i livet så att vi inte ska uppehålla oss bara i höga betraktelser och sedan i levernet förgäta allt vad vi lärt, utan att vi tvärtom där bör tänka på "vad gott, vad sant, vad ljuvligt, vad väl lyder". Med denna förmaning vill då aposteln säga: En kristen ska inte i sitt leverne vara egensinnig och självisk, så att han vill ha allting efter sitt eget huvud, utan han bör även låta andras förstånd, tycke och sätt gälla något, där det inte är bestämt stridande mot Guds ord och vilja.

Aposteln talar här emot en mycket djup böjelse i allas vår natur, nämligen egensinnighet och självklokhet. Vi finner denna redan hos de små barnen, att så snart de börjar tala, framträder hos dem böjelsen för tvist och envishet. Sedan se vi i hela det mänskliga livet, hur det överallt går efter det gamla ordet: "Så många huvuden, så många meningar." Var och en tycker att hans förstånd och sätt alltid är de bästa.

Om vi nu följer denna vår natur och vilja beständigt strider för vårt eget tycke, måste ju därav följa en oavlåtlig strid och oenighet. Därför är det en synnerlig nåd och vishet, om en kristen även i detta fall tar lärdom, tidigt vänjer sej att ge efter för andra och hellre misstro sitt eget tycke eller förstånd än alltid strida för detsamma. Detta är den allmänna lärdom, aposteln här velat ge oss.

Men ligger den nämnda böjelsen för egensinnighet så djupt rotad i vår natur, som vi nu funnit, då ska vi alltid vara beredda på, att den också vill göra sej gällande i andliga ting. Därför är det väl värt, att vi först och sist hos oss inpräglar de många förmaningar till andlig endräkt, som vi finner i apostlarnas brev. Men om denna andliga endräkt lär vår apostel, att om vi än inte kunna ha lika förstånd i varje fråga, vilket inte gärna kan ske så länge "vi förstår endels och profeterar endels", ska vi dock "vinnlägga oss att hålla Andens enhet genom fridens band", d. ä. såsom med ett fast band av frid, fridsamhet och kärlek fasthålla den enhet, som Anden verkat — helst som vi dock alla har de största och viktigare tingen lika och gemensamma, vi, som i Kristus är "en kropp och en ande".

Denna enhet i anden och talet är sannerligen så viktig, att om någon, som tycker sej ha ett klarare förstånd än alla andra, för detta sitt förstånd gör oro och söndring bland dem som redan är i Kristus saliga och förenade, gör han därmed ett mycket större ont än om han hade alltid behållit sitt ljus för sej själv. Ja, av Romarbrevet 14 lär vi, att även om det var en verklig sanning du stred för, men det skedde på ett sådant sätt att du ryckte själarna från "enfaldigheten i Kristus", har du dock gjort en sådan gärning att aposteln säger att du "fördärvat dem, för vilka Kristus lidit döden", och att "den svage brodern varder över ditt förstånd förtappad".

Den andliga endräkten och själarnas förblivande vid enfaldigheten i Kristus är därför så viktiga förhållanden,  att hellre än att du skulle störa dessa, må du i alla dina livsdagar tiga och "ha din tro när dej själv för Gud". Farorna av endräktens störande är vida större och hemlighetsfullare än vi menar; och detta är orsaken varför apostlarna givit så många och allvarsamma förmaningar i detta ämne — förmaningar sådana som dessa: "Kära bröder, jag förmanar er vid vår Herres Jesu Kristi namn, att ni alla talar ett, och ibland er ingen tvedräkt är;" och åter: "Var ens sinnade, var fridsamma, så förblir kärlekens och fridens Gud hos er."

Andens enhet dyrbar är.
Sträva att bevara den,
med det band av frid som här
knyter Jesu vän till vän.

"Var ens sinnade." (2 Kor. 13:11)

Aposteln förmanar här till endräkt och ödmjukhet i den mänskliga sammanlevnaden. Men om någon skulle mena, att ett sådant ämne som endräkt och ödmjukhet i vanliga och jordiska ting inte vore ett nog viktigt ämne för en apostels förmaning och för upplysta kristnas betraktelse, torde vi snart i livet få erfara annat, då vi bara för bristande ödmjukhet och endräkt leder oss själva och andra in i svåra frestelser och bringar försmädelse över Jesu namn. Därför har inte ens Herren  Kristus hållit det för ringa att i sina predikningar tala om samma ödmjukhet och foglighet, då han t.ex. i sin bergspredikan säger: "Saliga är de saktmodiga, ty de ska besitta jorden", och i Luk. 14 lär, hur man inte ens bör fara efter främsta platsen vid ett matbord.

Vi ska besinna att den sanna kristendomen vill göra sina barn i allting skickliga och lyckliga, vill föra oss ned i livet så att vi inte ska uppehålla oss bara i höga betraktelser och sedan i levernet förgäta allt vad vi lärt, utan att vi tvärtom där bör tänka på "vad gott, vad sant, vad ljuvligt, vad väl lyder". Med denna förmaning vill då aposteln säga: En kristen ska inte i sitt leverne vara egensinnig och självisk, så att han vill ha allting efter sitt eget huvud, utan han bör även låta andras förstånd, tycke och sätt gälla något, där det inte är bestämt stridande mot Guds ord och vilja.

Aposteln talar här emot en mycket djup böjelse i allas vår natur, nämligen egensinnighet och självklokhet. Vi finner denna redan hos de små barnen, att så snart de börjar tala, framträder hos dem böjelsen för tvist och envishet. Sedan se vi i hela det mänskliga livet, hur det överallt går efter det gamla ordet: "Så många huvuden, så många meningar." Var och en tycker att hans förstånd och sätt alltid är de bästa.

Om vi nu följer denna vår natur och vilja beständigt strider för vårt eget tycke, måste ju därav följa en oavlåtlig strid och oenighet. Därför är det en synnerlig nåd och vishet, om en kristen även i detta fall tar lärdom, tidigt vänjer sej att ge efter för andra och hellre misstro sitt eget tycke eller förstånd än alltid strida för detsamma. Detta är den allmänna lärdom, aposteln här velat ge oss.

Men ligger den nämnda böjelsen för egensinnighet så djupt rotad i vår natur, som vi nu funnit, då ska vi alltid vara beredda på, att den också vill göra sej gällande i andliga ting. Därför är det väl värt, att vi först och sist hos oss inpräglar de många förmaningar till andlig endräkt, som vi finner i apostlarnas brev. Men om denna andliga endräkt lär vår apostel, att om vi än inte kunna ha lika förstånd i varje fråga, vilket inte gärna kan ske så länge "vi förstår endels och profeterar endels", ska vi dock "vinnlägga oss att hålla Andens enhet genom fridens band", d. ä. såsom med ett fast band av frid, fridsamhet och kärlek fasthålla den enhet, som Anden verkat — helst som vi dock alla har de största och viktigare tingen lika och gemensamma, vi, som i Kristus är "en kropp och en ande".

Denna enhet i anden och talet är sannerligen så viktig, att om någon, som tycker sej ha ett klarare förstånd än alla andra, för detta sitt förstånd gör oro och söndring bland dem som redan är i Kristus saliga och förenade, gör han därmed ett mycket större ont än om han hade alltid behållit sitt ljus för sej själv. Ja, av Romarbrevet 14 lär vi, att även om det var en verklig sanning du stred för, men det skedde på ett sådant sätt att du ryckte själarna från "enfaldigheten i Kristus", har du dock gjort en sådan gärning att aposteln säger att du "fördärvat dem, för vilka Kristus lidit döden", och att "den svage brodern varder över ditt förstånd förtappad".

Den andliga endräkten och själarnas förblivande vid enfaldigheten i Kristus är därför så viktiga förhållanden,  att hellre än att du skulle störa dessa, må du i alla dina livsdagar tiga och "ha din tro när dej själv för Gud". Farorna av endräktens störande är vida större och hemlighetsfullare än vi menar; och detta är orsaken varför apostlarna givit så många och allvarsamma förmaningar i detta ämne — förmaningar sådana som dessa: "Kära bröder, jag förmanar er vid vår Herres Jesu Kristi namn, att ni alla talar ett, och ibland er ingen tvedräkt är;" och åter: "Var ens sinnade, var fridsamma, så förblir kärlekens och fridens Gud hos er."

Andens enhet dyrbar är.
Sträva att bevara den,
med det band av frid som här
knyter Jesu vän till vän.

"Varen ens sinnade." (2 Kor. 13:11)

Aposteln förmanar här till endräkt och ödmjukhet i den mänskliga sammanlevnaden. Men om någon skulle mena, att ett sådant ämne som endräkt och ödmjukhet i vanliga och jordiska ting icke vore ett nog viktigt ämne för en apostels förmaning och för upplysta kristnas betraktelse, torde vi snart uti livet få erfara annat, då vi blott för bristande ödmjukhet och endräkt föra oss och andra i svåra frestelser och bringa försmädelse över Jesu namn. Därför har icke ens Herren  Kristus hållit det för ringa att i sina predikningar tala om samma ödmjukhet och foglighet, då Han t.ex. i sin bergspredikan säger: "Saliga äro de saktmodiga, ty de skola besitta jorden", och i Luk. 14 lärer, huru man icke ens bör fara efter främsta platsen vid ett matbord.

Vi skola besinna, att den sanna kristendomen vill göra sina barn uti allting skickliga och lyckliga, vill föra oss ned i livet, att vi icke skola uppehålla oss blott i höga betraktelser och sedan i levernet förgäta allt vad vi lärt, utan att vi böra tvärtom där tänka uppå, "vad gott, vad sant, vad ljuvligt, vad väl lyder". Med denna förmaning vill då aposteln säga: En kristen skall icke i sitt leverne vara egensinnig och självisk, så att han vill hava allting efter sitt eget huvud, utan han bör även låta andras förstånd, tycke och sätt gälla något, där det icke är bestämt stridande mot Guds ord och vilja.

Aposteln talar här emot en mycket djup böjelse i allas vår natur, nämligen egensinnighet och självklokhet. Vi finna denna redan hos de små barnen, att så snart de börja tala, framträder hos dem böjelsen för tvist och envishet. Sedan se vi i hela det mänskliga livet, huru det överallt går efter det gamla ordet: "Så många huvuden, så många meningar." Var och en tycker, att hans förstånd och sätt alltid äro de bästa.

Om vi nu följa denna vår natur och vilja beständigt strida för vårt eget tycke, måste ju därav följa en oavlåtlig strid och oenighet. Därför är det en synnerlig nåd och vishet, om en kristen även i detta fall tager vid lärdom, tidigt vänjer sig att giva efter för andra och hellre misstro sitt eget tycke eller förstånd, än alltid strida för detsamma. Detta är den allmänna lärdom, aposteln här velat giva oss.

Men ligger den nämnda böjelsen för egensinnighet så djupt rotad i vår natur, som vi nu funnit, då skola vi alltid vara beredda på, att den också vill göra sig gällande i andliga ting. Därför är det väl värt, att vi först och sist inprägla hos oss de många förmaningar till andlig endräkt, som vi finna i apostlarnas brev. Men om denna andliga endräkt lär vår apostel, att om vi än icke kunna hava lika förstånd i varje fråga, vilket icke gärna kan ske, så länge "vi förstå endels och profetera endels", skola vi dock "vinnlägga oss att hålla Andens enhet genom fridens band", d. ä. såsom med ett fast band av frid, fridsamhet och kärlek fasthålla den enhet, som Anden verkat — helst som vi dock alla hava de största och viktigare tingen lika och gemensamma, vi, som uti Kristus äro "en kropp och en ande".

Denna enhet i anden och talet är sannerligen så viktig, att om någon, som tycker sig hava ett klarare förstånd än alla andra, för detta sitt förstånd gör oro och söndring bland dem, som redan äro i Kristus saliga och förenade, gör han därmed ett mycket större ont, än om han hade alltid behållit sitt ljus för sig allena. Ja, av Rom. 14 lära vi, att även om det var en verklig sanning, för vilken du stridde, men det skedde på ett sådant sätt, att du ryckte själarna från "enfaldigheten i Kristus", har du dock gjort en sådan gärning, att aposteln säger, det du "fördärvat dem, för vilka Kristus lidit döden", och att "den svage brodern varder över ditt förstånd förtappad".

Den andliga endräkten och själarnas förblivande vid enfaldigheten i Kristus äro därför så viktiga förhållanden,  att hellre än att du skulle störa dessa, må du i alla dina livsdagar tiga och "hava din tro när dig själv för Gud". Farorna av endräktens störande äro vida större och hemlighetsfullare, än vi mena; och detta är orsaken, varför apostlarna givit så många och allvarsamma förmaningar i detta ämne — förmaningar sådana som dessa: "Kära bröder, jag förmanar eder vid vår Herres Jesu Kristi namn, att I talen alla ett, och ibland eder ingen tvedräkt är;" och åter: "Varen ens sinnade, varen fridsamma, så blir kärlekens och fridens Gud när eder."

"Varen ens sinnade." (2 Kor. 13:11)

Aposteln förmanar här till endräkt och ödmjukhet i den mänskliga sammanlevnaden. Men om någon skulle mena, att ett sådant ämne som endräkt och ödmjukhet i vanliga och jordiska ting icke vore ett nog viktigt ämne för en apostels förmaning och för upplysta kristnas betraktelse, torde vi snart uti livet få erfara annat, då vi blott för bristande ödmjukhet och endräkt föra oss och andra i svåra frestelser och bringa försmädelse över Jesu namn. Därför har icke ens Herren  Kristus hållit det för ringa att i sina predikningar tala om samma ödmjukhet och foglighet, då Han t.ex. i sin bergspredikan säger: "Saliga äro de saktmodiga, ty de skola besitta jorden", och i Luk. 14 lärer, huru man icke ens bör fara efter främsta platsen vid ett matbord.

Vi skola besinna, att den sanna kristendomen vill göra sina barn uti allting skickliga och lyckliga, vill föra oss ned i livet, att vi icke skola uppehålla oss blott i höga betraktelser och sedan i levernet förgäta allt vad vi lärt, utan att vi böra tvärtom där tänka uppå, "vad gott, vad sant, vad ljuvligt, vad väl lyder". Med denna förmaning vill då aposteln säga: En kristen skall icke i sitt leverne vara egensinnig och självisk, så att han vill hava allting efter sitt eget huvud, utan han bör även låta andras förstånd, tycke och sätt gälla något, där det icke är bestämt stridande mot Guds ord och vilja.

Aposteln talar här emot en mycket djup böjelse i allas vår natur, nämligen egensinnighet och självklokhet. Vi finna denna redan hos de små barnen, att så snart de börja tala, framträder hos dem böjelsen för tvist och envishet. Sedan se vi i hela det mänskliga livet, huru det överallt går efter det gamla ordet: "Så många huvuden, så många meningar." Var och en tycker, att hans förstånd och sätt alltid äro de bästa.

Om vi nu följa denna vår natur och vilja beständigt strida för vårt eget tycke, måste ju därav följa en oavlåtlig strid och oenighet. Därför är det en synnerlig nåd och vishet, om en kristen även i detta fall tager vid lärdom, tidigt vänjer sig att giva efter för andra och hellre misstro sitt eget tycke eller förstånd, än alltid strida för detsamma. Detta är den allmänna lärdom, aposteln här velat giva oss.

Men ligger den nämnda böjelsen för egensinnighet så djupt rotad i vår natur, som vi nu funnit, då skola vi alltid vara beredda på, att den också vill göra sig gällande i andliga ting. Därför är det väl värt, att vi först och sist inprägla hos oss de många förmaningar till andlig endräkt, som vi finna i apostlarnas brev. Men om denna andliga endräkt lär vår apostel, att om vi än icke kunna hava lika förstånd i varje fråga, vilket icke gärna kan ske, så länge "vi förstå endels och profetera endels", skola vi dock "vinnlägga oss att hålla Andens enhet genom fridens band", d. ä. såsom med ett fast band av frid, fridsamhet och kärlek fasthålla den enhet, som Anden verkat — helst som vi dock alla hava de största och viktigare tingen lika och gemensamma, vi, som uti Kristus äro "en kropp och en ande".

Denna enhet i anden och talet är sannerligen så viktig, att om någon, som tycker sig hava ett klarare förstånd än alla andra, för detta sitt förstånd gör oro och söndring bland dem, som redan äro i Kristus saliga och förenade, gör han därmed ett mycket större ont, än om han hade alltid behållit sitt ljus för sig allena. Ja, av Rom. 14 lära vi, att även om det var en verklig sanning, för vilken du stridde, men det skedde på ett sådant sätt, att du ryckte själarna från "enfaldigheten i Kristus", har du dock gjort en sådan gärning, att aposteln säger, det du "fördärvat dem, för vilka Kristus lidit döden", och att "den svage brodern varder över ditt förstånd förtappad".

Den andliga endräkten och själarnas förblivande vid enfaldigheten i Kristus äro därför så viktiga förhållanden, att hellre än att du skulle störa dessa, må du i alla dina livsdagar tiga och "hava din tro när dig själv för Gud". Farorna av endräktens störande äro vida större och hemlighetsfullare, än vi mena; och detta är orsaken, varför apostlarna givit så många och allvarsamma förmaningar i detta ämne — förmaningar sådana som dessa: "Kära bröder, jag förmanar eder vid vår Herres Jesu Kristi namn, att I talen alla ett, och ibland eder ingen tvedräkt är;" och åter: "Varen ens sinnade, varen fridsamma, så blir kärlekens och fridens Gud när eder."