"Här är ingen åtskillnad! Allesammans är de syndare och har inget berömma sej av för Gud." (Rom. 3:24)

Men hur ska man egentligen förstå dessa ord? För det är ju ändå orimligt att här inte skulle vara någon åtskillnad, då vi ju ser med ögonen att skillnaden tvärtom är ganska stor, i det den ena människan lever fri i all synd, och den andra varje dag för ett vaksamt leverne?

Svar: Märk väl vad det är fråga om! Här talas ju endast om rättfärdighet inför Gud, om "berömmelse" i fråga om salighetens förvärvande. Det är endast i den frågan, som all åtskillnad mellan mer eller mindre synder upphör.

Är det åter fråga om det som beror av våra gärningar, nämligen olika grader i salighet eller fördömelse, då säger Skriften uttryckligen att det ska bli skillnad, då talas det om "drägligare" och odrägligare, och å andra sidan att "den ena stjärnan ska övergå den andra i klarhet". Men så snart det är fråga om rättfärdighet och berömmelse inför Gud, som här, då är det genast "ingen åtskillnad", för då förslår ingen människas gärningar, då är vi alla så långt ifrån rättfärdighet att all skillnad därigenom försvinner.

Se här en liknelse: Då vi talar om ojämnheterna på jorden, måste vi alltid säga, att mellan de höga bergens spetsar och dalarnas djup är stort avstånd. Men så snart vi talar om jordens avstånd ifrån solen, då tar vi inte mer dessa ojämnheter på jorden i beräkning; då säger vi inte: från solen till bergspetsarna är så och så långt, och från solen till dalarnas djup så och så långt, utan vi säger: avståndet är så ofantligt, att dessa ojämnheter på jorden gör ingenting åt saken — "här är ingen åtskillnad".

Alltså: här nere inför människor är det visserligen stor olikhet i synder och fromhet; men då den bästa är så oändligt långt ifrån rättfärdigheten, blir det inför Herren och i avseende på värdighet till himmelen ingen åtskillnad.

Om i ett fängelse, där en hop dödsfångar är förvarade, vilka allesammans är banditer, mördare och rånare, dessa skulle börja att tvista om, vilken av dem som vore värdigare till en äreplats hos konungen, skulle vi säga: ni är allesammans värda endast avrättsplatsen; här är ingen åtskillnad. Just så är det, när vi talar om våra företräden i rättfärdighet inför Gud. Vi är allesammans stora brottslingar, som alla dagar bryter mot Guds högsta bud. De mest allvarliga och helgade kristna måste ju alla dagar be om förlåtelse och känna sej värda endast Guds vrede, om han skulle döma dem efter sin lag.

Visst finns det sådana som tycker sej vara något vida bättre, som inbillar sej att de genom nådens medel, genom mycken bön, tro, vaksamhet och allvarlighet har kommit därhän, att de inte bör liknas vid andra skröpliga kristna, utan är såsom ett särskilt heligt släkte, även i sej själva. Men dessa är alltid av tjusaren bedragna; för om de vore nyktra och  vakna skulle de ju känna vad den helige David kände, då han bad: "Herre, gå inte till doms med din tjänare, ty för dej är ingen levande rättfärdig."

Och talar vi om oomvända människor, är även deras bästa gärningar bara synd och skrymteri, eftersom deras hjärtan inte står väl med Herren i tro och kärlek. Hur stor skillnaden eljest än kan vara, antingen de är moraliska, ädla och ärbara medlemmar av samhället, som samvetsgrant iakttar sina yttre plikter, till och med har nit om Gud, om än inte visligen, utan far efter att upprätta sin egen rättfärdighet, eller de är fräcka bespottare, som lever fritt i alla möjliga synder och laster — de står bägge under samma Guds dom och behöver bägge samma nåd, såsom den också står dem bägge lika till buds och skänks dem lika fritt, när de söker den vid Kristi fötter, såsom en gammal Guds man sjungit:

Nåden, nåden den är fri,
alla vill den bjuda, kalla.
Vem som  helst kan salig bli,
nåden räcker till för alla.
Märk blott, att vid nådatronen 
är ej fråga om personen.

Alla inför Herren är
syndare och alla lika.
Ingen som rättfärdig är,
ingen som ej givit vika
för begärelsen som dragit
och i hjärtat rötter slagit.

Egen änglaärbarhet
som för syndens utbrott fasat
och den största gudlöshet
som i synden hejlöst rasat
måste, för att frälsning vinna,
samma nåd hos Jesus finna.

"Här är ingen åtskillnad! Allesammans är de syndare och har inget berömma sej av för Gud." (Rom. 3:24)

Men hur ska man egentligen förstå dessa ord? För det är ju ändå orimligt att här inte skulle vara någon åtskillnad, då vi ju ser med ögonen att skillnaden tvärtom är ganska stor, i det den ena människan lever fri i all synd, och den andra varje dag för ett vaksamt leverne?

Svar: Märk väl vad det är fråga om! Här talas ju endast om rättfärdighet inför Gud, om "berömmelse" i fråga om salighetens förvärvande. Det är endast i den frågan, som all åtskillnad mellan mer eller mindre synder upphör.

Är det åter fråga om det som beror av våra gärningar, nämligen olika grader i salighet eller fördömelse, då säger Skriften uttryckligen att det ska bli skillnad, då talas det om "drägligare" och odrägligare, och å andra sidan att "den ena stjärnan ska övergå den andra i klarhet". Men så snart det är fråga om rättfärdighet och berömmelse inför Gud, som här, då är det genast "ingen åtskillnad", för då förslår ingen människas gärningar, då är vi alla så långt ifrån rättfärdighet att all skillnad därigenom försvinner.

Se här en liknelse: Då vi talar om ojämnheterna på jorden, måste vi alltid säga, att mellan de höga bergens spetsar och dalarnas djup är stort avstånd. Men så snart vi talar om jordens avstånd ifrån solen, då tar vi inte mer dessa ojämnheter på jorden i beräkning; då säger vi inte: från solen till bergspetsarna är så och så långt, och från solen till dalarnas djup så och så långt, utan vi säger: avståndet är så ofantligt, att dessa ojämnheter på jorden gör ingenting åt saken — "här är ingen åtskillnad".

Alltså: här nere inför människor är det visserligen stor olikhet i synder och fromhet; men då den bästa är så oändligt långt ifrån rättfärdigheten, blir det inför Herren och i avseende på värdighet till himmelen ingen åtskillnad.

Om i ett fängelse, där en hop dödsfångar är förvarade, vilka allesammans är banditer, mördare och rånare, dessa skulle börja att tvista om, vilken av dem som vore värdigare till en äreplats hos konungen, skulle vi säga: ni är allesammans värda endast avrättsplatsen; här är ingen åtskillnad. Just så är det, när vi talar om våra företräden i rättfärdighet inför Gud. Vi är allesammans stora brottslingar, som alla dagar bryter mot Guds högsta bud. De mest allvarliga och helgade kristna måste ju alla dagar be om förlåtelse och känna sej värda endast Guds vrede, om han skulle döma dem efter sin lag.

Visst finns det sådana som tycker sej vara något vida bättre, som inbillar sej att de genom nådens medel, genom mycken bön, tro, vaksamhet och allvarlighet har kommit därhän, att de inte bör liknas vid andra skröpliga kristna, utan är såsom ett särskilt heligt släkte, även i sej själva. Men dessa är alltid av tjusaren bedragna; för om de vore nyktra och  vakna skulle de ju känna vad den helige David kände, då han bad: "Herre, gå inte till doms med din tjänare, ty för dej är ingen levande rättfärdig."

Och talar vi om oomvända människor, är även deras bästa gärningar bara synd och skrymteri, eftersom deras hjärtan inte står väl med Herren i tro och kärlek. Hur stor skillnaden eljest än kan vara, antingen de är moraliska, ädla och ärbara medlemmar av samhället, som samvetsgrant iakttar sina yttre plikter, till och med har nit om Gud, om än inte visligen, utan far efter att upprätta sin egen rättfärdighet, eller de är fräcka bespottare, som lever fritt i alla möjliga synder och laster — de står bägge under samma Guds dom och behöver bägge samma nåd, såsom den också står dem bägge lika till buds och skänks dem lika fritt, när de söker den vid Kristi fötter, såsom en gammal Guds man sjungit:

Nåden, nåden den är fri,
alla vill den bjuda, kalla.
Vem som  helst kan salig bli,
nåden räcker till för alla.
Märk blott, att vid nådatronen 
är ej fråga om personen.

Alla inför Herren är
syndare och alla lika.
Ingen som rättfärdig är,
ingen som ej givit vika
för begärelsen som dragit
och i hjärtat rötter slagit.

Egen änglaärbarhet
som för syndens utbrott fasat
och den största gudlöshet
som i synden hejlöst rasat
måste, för att frälsning vinna,
samma nåd hos Jesus finna.

"Här är ingen åtskillnad! Allesammans är de syndare och har inget berömma sej av för Gud." (Rom. 3:24)

Men hur ska man dock egentligen förstå dessa ord? Ty det är ju ändå orimligt, att här inte skulle vara någon åtskillnad, då vi ju ser med ögonen att skillnaden tvärtom är ganska stor, i det den ena människan lever fri i all synd, och den andra var dag för ett vaksamt leverne?

Svar: Märk väl, vad som här är i fråga. Här talas ju endast om rättfärdighet inför Gud, om "berömmelse" i fråga om salighetens förvärvande. Det är endast i den frågan, som all åtskillnad på mer eller mindre synder upphör.

Är det åter fråga om det, som beror av våra gärningar, nämligen olika grader i salighet eller fördömelse, då säger Skriften uttryckligt, att det ska bli skillnad, då talas det om ^drägligare" och odrägligare, och å andra sidan att "den ena stjärnan ska övergå den andra i klarhet"; men så snart fråga är om rättfärdighet och berömmelse inför Gud, såsom här, då är det genast "ingen åtskillnad", ty då förslår ingen människas gärningar, då är vi alla så långt ifrån rättfärdighet, att all skillnad därigenom försvinner.

Se här en liknelse: Då vi talar om ojämnheterna på jorden, måste vi alltid säga, att mellan de höga bergens spetsar och dalarnas djup är stort avstånd. Men så snart vi talar om jordens avstånd ifrån solen, då tar vi inte mer dessa ojämnheter på jorden i beräkning; då säger vi inte: från solen till bergspetsarna är så och så långt, och från solen till dalarnas djup så och så långt, utan vi säger: avståndet är så ofantligt, att dessa ojämnheter på jorden gör ingenting åt saken — "här är ingen åtskillnad".

Således, här nere inför människor är det visserligen stor olikhet i synder och fromhet; men då den bästa är så oändligt långt ifrån rättfärdigheten, blir det inför Herren och i avseende på värdighet till himmelen ingen åtskillnad.

Om i ett fängelse, där en hop dödsfångar är förvarade, vilka allesammans är banditer, mördare och rånare, dessa skulle börja att tvista om, vilken av dem som vore värdigare till en äreplats hos konungen, skulle vi säga: ni är allesammans värda blott avrättsplatsen; här är ingen åtskillnad. Just så är det, när vi talar om våra företräden i rättfärdighet inför Gud. Vi är allesammans stora brottslingar, som alla dagar bryter mot Guds högsta bud. De mest allvarliga och helgade kristna måste ju alla dagar bedja om förlåtelse och känna sej värda endast Guds vrede, om Han skulle döma dem efter sin lag.

Visst finns det sådana, som tycker sej vara något vida bättre, som inbillar sej att de genom nådens medel, genom mycken bön, tro, vaksamhet och allvarlighet har kommit därhän, att de inte bör liknas vid andra skröpliga kristna, utan är såsom ett särskilt heligt släkte, även i sej själva. Men dessa är alltid av tjusaren bedragna; ty om de vore nyktra och  vakna, skulle de ju känna, vad den helige David kände, då han bad: "Herre, gå inte till doms med din tjänare, ty för dej är ingen levande rättfärdig."

Och talar vi om oomvända människor, är även deras bästa gärningar blott synd och skrymteri, eftersom deras hjärtan inte står väl med Herren i tro och kärlek. Hur stor skillnaden eljest än kan vara, antingen de är moraliska, ädla och ärbara medlemmar av samhället, som samvetsgrant iakttar sina yttre plikter, till och med har nit om Gud, ehuru inte visligen, utan far efter att upprätta sin egen rättfärdighet, eller de är fräcka bespottare, som lever fritt i alla möjliga synder och laster — de står bägge under samma Guds dom och behöver bägge samma nåd, såsom den också står dem bägge lika till buds och skänks dem lika fritt, när de söker den vid Kristi fötter, såsom en gammal Guds man sjungit:

Nåden, nåden den är fri,
alla vill den bjuda, kalla.
Vem som  helst kan salig bli,
nåden räcker till för alla.
Märk blott, att vid nådatronen 
är ej fråga om personen.

Alla inför Herren är
syndare och alla lika.
Ingen som rättfärdig är,
ingen som ej givit vika
för begärelsen som dragit
och i hjärtat rötter slagit.

Egen änglaärbarhet
som för syndens utbrott fasat
och den största gudlöshet
som i synden hejlöst rasat
måste, för att frälsning vinna,
samma nåd hos Jesus finna.

"Här är ingen åtskillnad! Allesammans äro de syndare och hava intet berömma sig av för Gud." (Rom. 3:24)

Men huru skall man dock egentligen förstå dessa ord? Ty det är ju dock orimligt, att här icke skulle vara någon åtskillnad, då vi ju se med ögonen, att skillnaden är tvärtom ganska stor, i det den ena människan lever fri i all synd, och den andra förer var dag ett vaksamt leverne? —

Svar: Märk väl, vad som här är i fråga. Här talas ju endast om rättfärdighet inför Gud, om "berömmelse" i fråga om salighetens förvärvande. Det är endast i den frågan, som all åtskillnad på mer eller mindre synder upphör.

Är det åter fråga om det, som beror av våra gärningar, nämligen olika grader i salighet eller fördömelse, då säger Skriften uttryckligt, att det skall varda åtskillnad, då talas det om ^drägligare" och odrägligare, och å andra sidan att "den ena stjärnan skall övergå den andra i klarhet"; men så snart fråga är om rättfärdighet och berömmelse inför Gud, såsom här, då är det genast "ingen åtskillnad", ty då förslå ingen människas gärningar, då äro vi alla så långt ifrån rättfärdighet, att all skillnad därigenom förswinner.

Se här en liknelse: Då vi tala om ojämnheterna på jorden, måste vi alltid säga, att mellan de höga bergens spetsar och dalarnas djup är stort avstånd. Men så snart vi tala om jordens avstånd ifrån solen, då taga vi icke mer dessa ojämnheter på jorden i beräkning; då säga vi icke: från solen till bergspetsarna är så och så långt, och från solen till dalarnas djup så och så långt, utan vi säga: avståndet är så ofantligt, att dessa ojämnheter på jorden göra ingenting åt saken — "här är ingen åtskillnad".

Således, här nere inför människor är  visserligen stor olikhet uti synder och fromhet; men då den bästa är så oändligt långt ifrån rättfärdigheten, blir det inför Herren och i avseende på värdighet till himmelen ingen åtskillnad. —

Om uti ett fängelse, där en hop dödsfångar äro förvarade, vilka allesammans äro banditer, mördare och rånare, dessa skulle börja att tvista om, vilken av dem som vore värdigare till en äreplats hos konungen, skulle vi säga: I ären allesammans värda blott avrättsplatsen; här är ingen åtskillnad. Just så är det, när vi tala om våra företräden i rättfärdighet inför Gud. Vi äro allesammans stora brottslingar, som alla dagar bryta mot Guds högsta bud. De mest allvarliga och helgade kristna måste ju alla dagar bedja om förlåtelse och känna sig värda endast Guds vrede, om Han skulle döma dem efter sin lag.

Visst finnes det sådana, som tycka sig vara något vida bättre, som inbilla sig, att de genom nådens medel, genom mycken bön, tro, vaksamhet och allvarlighet hava kommit därhän, att de icke böra liknas vid andra skröpliga kristna, utan äro såsom ett särskilt heligt släkte, även i sig själva. Men dessa äro alltid av tjusaren bedragna; ty om de vore nyktra och  vakna, skulle de ju känna, vad den helige David kände, då han bad: "Herre, gå icke till doms med din tjänare, ty för dig är ingen levande rättfärdig."

Och tala vi om de oomvända människor, äro även deras bästa gärningar blott synd och skrymteri, efter deras hjärtan icke stå väl med Herren i tro och kärlek. Huru stor skillnaden eljest än kan vara, antingen de äro moraliska, ädla och ärbara medlemmar av samhället, vilka samvetsgrant iakttaga sina yttre plikter, till och med hava nit om Gud, ehuru icke visligen, utan fara efter att upprätta sin egen rättfärdighet, eller de äro fräcka bespottare, som leva fritt i alla möjliga synder och laster — de stå bägge under samma Guds dom och behöva bägge samma nåd, såsom den ock står dem bägge lika till buds och skänkes dem lika fritt, när de söka den vid Kristi fötter, såsom en gammal Guds man sjungit:

Nåden, nåden den är fri,
alla vill den bjuda, kalla.
Vem som  helst kan salig bli,
nåden räcker till för alla.
Märk blott, att vid nådatronen 
är ej fråga om personen.

Alla inför Herren är
syndare och alla lika.
Ingen som rättfärdig är,
ingen som ej givit vika
för begärelsen som dragit
och i hjärtat rötter slagit.

Egen änglaärbarhet
som för syndens utbrott fasat
och den största gudlöshet
som i synden hejlöst rasat
måste, för att frälsning vinna,
samma nåd hos Jesus finna.

"Här är ingen åtskillnad! Allesammans äro de syndare och hava intet berömma sig av för Gud." (Rom. 3:24)

Men huru skall man dock egentligen förstå dessa ord? Ty det är ju dock orimligt, att här icke skulle vara någon åtskillnad, då vi ju se med ögonen, att skillnaden är tvärtom ganska stor, i det den ena människan lever fri i all synd, och den andra förer var dag ett vaksamt leverne? —

Svar: Märk väl, vad som här är i fråga. Här talas ju endast om rättfärdighet inför Gud, om "berömmelse" i fråga om salighetens förvärvande. Det är endast i den frågan, som all åtskillnad på mer eller mindre synder upphör.

Är det åter fråga om det, som beror av våra gärningar, nämligen olika grader i salighet eller fördömelse, då säger Skriften uttryckligt, att det skall varda åtskillnad, då talas det om ^drägligare" och odrägligare, och å andra sidan att "den ena stjärnan skall övergå den andra i klarhet"; men så snart fråga är om rättfärdighet och berömmelse inför Gud, såsom här, då är det genast "ingen åtskillnad", ty då förslå ingen människas gärningar, då äro vi alla så långt ifrån rättfärdighet, att all skillnad därigenom förswinner.

Se här en liknelse: Då vi tala om ojämnheterna på jorden, måste vi alltid säga, att mellan de höga bergens spetsar och dalarnas djup är stort avstånd. Men så snart vi tala om jordens avstånd ifrån solen, då taga vi icke mer dessa ojämnheter på jorden i beräkning; då säga vi icke: från solen till bergspetsarna är så och så långt, och från solen till dalarnas djup så och så långt, utan vi säga: avståndet är så ofantligt, att dessa ojämnheter på jorden göra ingenting åt saken — "här är ingen åtskillnad".

Således, här nere inför människor är  visserligen stor olikhet uti synder och fromhet; men då den bästa är så oändligt långt ifrån rättfärdigheten, blir det inför Herren och i avseende på värdighet till himmelen ingen åtskillnad. —

Om uti ett fängelse, där en hop dödsfångar äro förvarade, vilka allesammans äro banditer, mördare och rånare, dessa skulle börja att tvista om, vilken av dem som vore värdigare till en äreplats hos konungen, skulle vi säga: I ären allesammans värda blott avrättsplatsen; här är ingen åtskillnad. Just så är det, när vi tala om våra företräden i rättfärdighet inför Gud. Vi äro allesammans stora brottslingar, som alla dagar bryta mot Guds högsta bud. De mest allvarliga och helgade kristna måste ju alla dagar bedja om förlåtelse och känna sig värda endast Guds vrede, om Han skulle döma dem efter sin lag.

Visst finnes det sådana, som tycka sig vara något vida bättre, som inbilla sig, att de genom nådens medel, genom mycken bön, tro, vaksamhet och allvarlighet hava kommit därhän, att de icke böra liknas vid andra skröpliga kristna, utan äro såsom ett särskilt heligt släkte, även i sig själva. Men dessa äro alltid av tjusaren bedragna; ty om de vore nyktra och  vakna, skulle de ju känna, vad den helige David kände, då han bad: "Herre, gå icke till doms med din tjänare, ty för dig är ingen levande rättfärdig."

Och tala vi om de oomvända människor, äro även deras bästa gärningar blott synd och skrymteri, efter deras hjärtan icke stå väl med Herren i tro och kärlek. Huru stor skillnaden eljest än kan vara, antingen de äro moraliska, ädla och ärbara medlemmar av samhället, vilka samvetsgrant iakttaga sina yttre plikter, till och med hava nit om Gud, ehuru icke visligen, utan fara efter att upprätta sin egen rättfärdighet, eller de äro fräcka bespottare, som leva fritt i alla möjliga synder och laster — de stå bägge under samma Guds dom och behöva bägge samma nåd, såsom den ock står dem bägge lika till buds och skänkes dem lika fritt, när de söka den vid Kristi fötter, såsom en gammal Guds man sjungit:

Nåden, nåden den är fri,
alla vill den bjuda, kalla.
Vem som  helst kan salig bli,
nåden räcker till för alla.
Märk blott, att vid nådatronen 
är ej fråga om personen.

Alla inför Herren är
syndare och alla lika.
Ingen som rättfärdig är,
ingen som ej givit vika
för begärelsen som dragit
och i hjärtat rötter slagit.

Egen änglaärbarhet
som för syndens utbrott fasat
och den största gudlöshet
som i synden hejlöst rasat
måste, för att frälsning vinna,
samma nåd hos Jesus finna.