I denna bön ber vi, att Kristus ska bli allt mäktigare i oss och nedlägga alla våra andliga fiender i vår själ. Vi ber att hans rike, som är invärtes i oss, den Helige Andes verk, den rätta gudsfruktan, tron, kärleken, helgelsen, alltmer ska tillväxa i våra hjärtan. Men här möta vi oftast den oändliga, mäktiga striden med känslan, efter vilken det tvärtom tycks gå så, att allt ont tar överhand och allt gott avtar.
Vad ska jag då trösta mej vid? Här hjälper sannerligen ingenting i himmelen eller på jorden mer än ett enda, och det är, att du äntligen låter vår Herre Gud ännu vara på sin tron, vad Han är, nämligen en sannfärdig, trofast och allsmäktig Gud, som rår med även så starka onda makter som hela ditt förskräckliga hjärta!
Stanna och tänk: Vi får ju även be Gud emot vårt eget hjärta. Han har aldrig sagt, att hjärtat ska vi själva hålla eller göra gott, hjärtat ska vi själva övervinna. Han har tvärtom sagt, att Han allena kunde skapa i oss ett nytt hjärta. Och vidare har denne allsmäktige och trofaste Guden sagt, att hans rike, som är invärtes i själarna, ska vara så skyddat under hans mäktiga hand, om vi bara vill anlita Honom, att helvetets portar inte ska bli det övermäktiga. Han har inte sagt, att dessa avgrundsmakter inte ska anfäkta oss, utan att de inte ska bli oss övermäktiga — ett ord som antyder en kamp riktigt på liv och död.
Allt Guds ord vittnar också, att Kristi rike i oss ska inifrån och utifrån ansättas av alla avgrundens makter, så snart vi flytt från deras välde. Vårt kött är uppfyllt med alla möjliga synder; vårt hjärta beständigt "ett argt och illfundigt ting"; djävulen trägen och listig att angripa oss på alla sidor, att inskjuta i våra hjertan alla galna och syndiga begärelser samt förvända tankar om Gud. Allt sådant har Herren lämnat kvar på jorden för att kämpa med sitt rike. Genom makten och ihärdigheten av denna strid ska vi ofta bringas till det allra yttersta, så att vi omöjligt kan se hur det ska avhjälpas, för att all vår egen tröst ska gå under, och Herren ensam bli Gud, ensam bli Frälsaren.
Men då — vad har Han själv lärt oss att göra i sådan nöd? Inget annat än att ropa till Honom, fortsätta att använda ordet, men veta, att Han allena kan ge oss Anden. Och Han har försäkrat, att dessa böner aldrig ska komma på skam. Att de, som så mot sitt hjärtas fördärv ber om den Helige Ande, ber om Guds rike i själen, inte ska komma på skam, därom talar Herren på ett övermåttan kraftigt sätt i en liknelse i Lukas´ elfte kapitel.
O, den milde Frälsaren! Han säger: "Vem av er är den fader som ger sin son en sten om han ber om bröd? Eller som ger honom en orm om han ber om en fisk? Eller som ger honom en skorpion om han ber om ett ägg? Kan nu nu som är onda ge era barn goda gåvor; hur mycket mer ska inte er himmelske Fader ge den Helige Ande åt dem, som ber Honom?"
Denna liknelse borde kunna spränga alla våra otrosberg och kasta dem i havet. Tillämpa den nu på den bön, som vi här betraktar. Du ber om hjälp mot syndens och satans makt, du ber om den Helige Ande, vilket Kristus särskilt nämner — "ge den Helige Ande åt dem som ber Honom". Kan du tänka dej, att sedan Herren själv lärt oss i all nöd fly till Honom och själv sagt. "Mej förutan kan ni inget göra — åkalla mej i nöden — be, och ni ska få" o.s.v., och den arma nödställda själen kommer och gör helt enfaldigt så, som Herren har sagt, klagar inför Honom sin vanmakt och ber om frälsning — kan du tänka, att Herren då likväl inte skulle ge henne detta, utan att ditt onda hjärta och djävulen skulle ändå få råda till ditt eviga fördärv?
Då barnet begär bröd, ger nu fadern en sten; då själen ber om ett nytt, ödmjukt hjärta, ber om den Helige Ande, till tro, till frälsning och salighet, då lämnas hon ändå till evigt fördärv? Detta är ju att i stället för bröd ge en sten, ja, endast ormar och skorpioner! Är det möjligt att den gode Guden gör så?
Visst känns det i hjärtat, medan mörkrets makt omgiver oss, endast som ormar och skorpioner — vi har där också från syndafallet den gamla ormens avföda — visst tillstaddes det också satan att sålla Petrus och kindpusta Paulus. Men att det skall vara till ditt eviga fördärv, att nu, när du kvider över ditt onda inför din himmelske Fader, Han likväl skall låta det råda över dej till evigt fördärv, rakt emot sina egna försäkringar, och gäcka din tro på dessa — märk, själv bjuda dej be, men när du gör detta, då får du inte, det Han lovat, utan det eviga fördärvets skorpioner! — det är ju ett så grymt gäckande av din tillit till hans ord, att du måste göra av Gud en djävul, om du kan tro något sådant.
O, så lär dej då en gång, att Gud kan aldrig på allvar och till evigt fördärv lämna en själ som flyr till hans frälsarenamn! Men lär dej också, att Gud "förer de sina underligen", och att denna bön om Guds rike inte behövdes, om vi redan hade det i ostört åtnjutande, om inte mörkrets rike omgåve och anfäktade oss.
Kärlek av höjden
värdes beskära,
lär oss att leva
helt till din ära,
vida kring jorden
gånge din lära,
komme ditt rike.
Heligt och troget
lär oss att strida,
villigt och stilla
lär oss att bida,
seger och vila
lär oss att bida
sist i ditt rike.
Visar inlägg med etikett Matt. 6:9. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Matt. 6:9. Visa alla inlägg
onsdag 10 april 2019
"Fader vår som är i himmelen." (Matt. 6:9)
Ingen kristen bör gå vidare in i bönen Fader vår, förrän han först väl eftersinnat om han med barnaförtröstan menar vad han säger i det första ordet, nämligen att Gud är hans hulde Fader och han Guds älskade barn. Ty det är just av en verklig hjärtats tro på detta första ordet, som hela bönens tröst och kraft beror. Kan du av hjärtat kalla Gud din Fader, tror du av hjärtat, att du är Guds kära barn, och du besinnar vad det vill säga — o, då ska du med salig tillförsikt även bedja det som vidare följer i den dyra bönen.
Men här möter vi varjehanda brister även hos eljest gudfruktiga själar. För det första de ännu inte frigjorda och troende, utan mer självarbetande själar, vilka dock under tiden på ett visst lösligt sätt håller sej för Guds barn, men inte i den stora, verkliga betydelse, som det ordet äger i Kristi mun, utan bara i den meningen att de inte är av världen, att de är bland de fromma, att de tillhör det folk som söker och älskar Gud. I denna ytliga mening kan man ganska lätt tala om "Guds barn". Men att veta sej tillhöra de fromma är alldeles inte detsamma som att tro att "Gud är vår rätte Fader och vi hans rätta barn"; ty vad det betecknar ska du märka av Kristi ord om vårt broderskap med honom. Betänk dock — och Gud give oss i denna stund öppnade ögon att se! — vad det betecknar, då Herren efter fullbordat försoningsverk på sin uppståndelsedag börjar föra det språket: "Gå till mina bröder och säg dem: Jag far upp till min Fader och er Fader, till min Gud och er Gud."
Märker du här vad det vill säga att vara Guds barn? Här säger Herren först bröder; men inte därmed nog. För att ingen skulle förbise vad bröder betecknade, tillägger Han: "Min och er Fader, min och eder Gud." Därmed har ju Herren Kristus uttryckligen framhållit den egentliga betydelsen av bröder, och då får ordet Guds barn en sådan betydelse att änglarna i himmelen kan skyla sina anleten därvid.
Guds barn! Det var detta stora, som Gud i begynnelsen tänkte, då han skapade människan och, som var och en kan med ögonen se, skapade allt vad som är på jorden för människan. Människan — Guds barn! Det var detta stora förhållande, som gjorde, att Guds evige Son kunde bli människobarn och sålunda inför alla andra bevisa att vi var bröder.
Men här måste vi bekänna att våra hjärtan är alltför trånga för att rätt kunna omfatta något så stort. Och dock är det en så väsentlig skillnad mellan den enas och den andras tro i detta stycke, att den ena kan aldrig nog förundra sej över höjden och djupet, bredden och längden av denna herrlighet, kan aldrig rätt få det in i sitt hjärta, såsom han ser det och tror det, men har ändå däri redan sin största glädje på jorden; då däremot den andra kan med lätthet tro, så mycket han åstundar, men har ingen förundran och ingen glädje därav, han har ännu inte sett så mycket av vad det vill säga att vara Guds barn.
Detta är det första felet i tron på ordet Fader vår. Det andra är, att även de troende, som en tid varit saliga i detta herrliga barnaskap, på nytt sjunker ner i sitt eget armod, börjar se på sej själva och förlora det rätta barnaförtroendet till Gud. Somliga ber då Herrens bön med en viss vårdslöshet, så att de inte besinnar vad de säger i ordet Fader vår, och kan då helt lätt komma över det, men är också därför torra och olustiga genom hela bönen; andra åter har rentav ett bundet samvete, eftersom de gjort något svårare fall eller nedsjunkit i mäktiga frestelser och syndabojor, som nu i bönen möter dem med en förskräckande stämma: "Vill du be till Gud, vill du kalla Gud din Fader, du, som syndat så och så, du som vet med dej det och det!" Av detta uppstår de allrastörsta svårigheter för att med rätt tillförsikt kunna säga: Fader vår.
Måtte var och en besinna, att till vilkendera klass han än hör, är det över all beskrivning viktigt att inte på detta sätt fortsätta att utan tro och mening säga: Fader vår; ty detta är den punkt som själva livet beror på, nämligen att vi har en verklig barnaförtröstan till Gud och med verklig mening kan åkalla honom såsom vår Fader. Blir samvetet antingen på nytt fångat under träldomens ok, så att man förskräcks för att i denna bön nalkas den himmelske Fadern, eller somnar det in på nytt, så att man i lättsinne säger "Fader vår", utan att mena vad man säger, så leder det i båda fallen till andlig död.
Det andliga livet är ett förtroligt barnaliv med Gud; såsom aposteln säger: "Ni har inte fått träldomens anda åter till räddhåga, utan ni har fått utkorade barns anda, i vilken vi ropar: Abba, käre Fader. Densamme Anden vittnar med vår ande, att vi är Guds barn."
Guds barn jag är!
Ack saliga ro och glädje!
Guds barn jag är!
För vem ska jag säga min glädje?
För Gud vill jag säga min glädje!
Guds barn jag är!
Guds barn jag är!
Ack saliga ro och glädje!
Men här möter vi varjehanda brister även hos eljest gudfruktiga själar. För det första de ännu inte frigjorda och troende, utan mer självarbetande själar, vilka dock under tiden på ett visst lösligt sätt håller sej för Guds barn, men inte i den stora, verkliga betydelse, som det ordet äger i Kristi mun, utan bara i den meningen att de inte är av världen, att de är bland de fromma, att de tillhör det folk som söker och älskar Gud. I denna ytliga mening kan man ganska lätt tala om "Guds barn". Men att veta sej tillhöra de fromma är alldeles inte detsamma som att tro att "Gud är vår rätte Fader och vi hans rätta barn"; ty vad det betecknar ska du märka av Kristi ord om vårt broderskap med honom. Betänk dock — och Gud give oss i denna stund öppnade ögon att se! — vad det betecknar, då Herren efter fullbordat försoningsverk på sin uppståndelsedag börjar föra det språket: "Gå till mina bröder och säg dem: Jag far upp till min Fader och er Fader, till min Gud och er Gud."
Märker du här vad det vill säga att vara Guds barn? Här säger Herren först bröder; men inte därmed nog. För att ingen skulle förbise vad bröder betecknade, tillägger Han: "Min och er Fader, min och eder Gud." Därmed har ju Herren Kristus uttryckligen framhållit den egentliga betydelsen av bröder, och då får ordet Guds barn en sådan betydelse att änglarna i himmelen kan skyla sina anleten därvid.
Guds barn! Det var detta stora, som Gud i begynnelsen tänkte, då han skapade människan och, som var och en kan med ögonen se, skapade allt vad som är på jorden för människan. Människan — Guds barn! Det var detta stora förhållande, som gjorde, att Guds evige Son kunde bli människobarn och sålunda inför alla andra bevisa att vi var bröder.
Men här måste vi bekänna att våra hjärtan är alltför trånga för att rätt kunna omfatta något så stort. Och dock är det en så väsentlig skillnad mellan den enas och den andras tro i detta stycke, att den ena kan aldrig nog förundra sej över höjden och djupet, bredden och längden av denna herrlighet, kan aldrig rätt få det in i sitt hjärta, såsom han ser det och tror det, men har ändå däri redan sin största glädje på jorden; då däremot den andra kan med lätthet tro, så mycket han åstundar, men har ingen förundran och ingen glädje därav, han har ännu inte sett så mycket av vad det vill säga att vara Guds barn.
Detta är det första felet i tron på ordet Fader vår. Det andra är, att även de troende, som en tid varit saliga i detta herrliga barnaskap, på nytt sjunker ner i sitt eget armod, börjar se på sej själva och förlora det rätta barnaförtroendet till Gud. Somliga ber då Herrens bön med en viss vårdslöshet, så att de inte besinnar vad de säger i ordet Fader vår, och kan då helt lätt komma över det, men är också därför torra och olustiga genom hela bönen; andra åter har rentav ett bundet samvete, eftersom de gjort något svårare fall eller nedsjunkit i mäktiga frestelser och syndabojor, som nu i bönen möter dem med en förskräckande stämma: "Vill du be till Gud, vill du kalla Gud din Fader, du, som syndat så och så, du som vet med dej det och det!" Av detta uppstår de allrastörsta svårigheter för att med rätt tillförsikt kunna säga: Fader vår.
Måtte var och en besinna, att till vilkendera klass han än hör, är det över all beskrivning viktigt att inte på detta sätt fortsätta att utan tro och mening säga: Fader vår; ty detta är den punkt som själva livet beror på, nämligen att vi har en verklig barnaförtröstan till Gud och med verklig mening kan åkalla honom såsom vår Fader. Blir samvetet antingen på nytt fångat under träldomens ok, så att man förskräcks för att i denna bön nalkas den himmelske Fadern, eller somnar det in på nytt, så att man i lättsinne säger "Fader vår", utan att mena vad man säger, så leder det i båda fallen till andlig död.
Det andliga livet är ett förtroligt barnaliv med Gud; såsom aposteln säger: "Ni har inte fått träldomens anda åter till räddhåga, utan ni har fått utkorade barns anda, i vilken vi ropar: Abba, käre Fader. Densamme Anden vittnar med vår ande, att vi är Guds barn."
Guds barn jag är!
Ack saliga ro och glädje!
Guds barn jag är!
För vem ska jag säga min glädje?
För Gud vill jag säga min glädje!
Guds barn jag är!
Guds barn jag är!
Ack saliga ro och glädje!
måndag 9 april 2018
"Tillkomme ditt rike." (Matt. 6:9)
I denna bön ber vi, att Kristus ska bli allt mäktigare i oss och nedlägga alla våra andliga fiender i vår själ. Vi ber att hans rike, som är invärtes i oss, den Helige Andes verk, den rätta gudsfruktan, tron, kärleken, helgelsen, alltmer ska tillväxa i våra hjärtan. Men här möta vi oftast den oändliga, mäktiga striden med känslan, efter vilken det tvärtom tycks gå så, att allt ont tar överhand och allt gott avtar.
Vad ska jag då trösta mej vid? Här hjälper sannerligen ingenting i himmelen eller på jorden mer än ett enda, och det är, att du äntligen låter vår Herre Gud ännu vara på sin tron, vad Han är, nämligen en sannfärdig, trofast och allsmäktig Gud, som rår med även så starka onda makter som hela ditt förskräckliga hjärta!
Stanna och tänk: Vi får ju även be Gud emot vårt eget hjärta. Han har aldrig sagt, att hjärtat ska vi själva hålla eller göra gott, hjärtat ska vi själva övervinna. Han har tvärtom sagt, att Han allena kunde skapa i oss ett nytt hjärta. Och vidare har denne allsmäktige och trofaste Guden sagt, att hans rike, som är invärtes i själarna, ska vara så skyddat under hans mäktiga hand, om vi bara vill anlita Honom, att helvetets portar inte ska bli det övermäktiga. Han har inte sagt, att dessa avgrundsmakter inte ska anfäkta oss, utan att de inte ska bli oss övermäktiga — ett ord som antyder en kamp riktigt på liv och död.
Allt Guds ord vittnar också, att Kristi rike i oss ska inifrån och utifrån ansättas av alla avgrundens makter, så snart vi flytt från deras välde. Vårt kött är uppfyllt med alla möjliga synder; vårt hjärta beständigt "ett argt och illfundigt ting"; djävulen trägen och listig att angripa oss på alla sidor, att inskjuta i våra hjertan alla galna och syndiga begärelser samt förvända tankar om Gud. Allt sådant har Herren lämnat kvar på jorden för att kämpa med sitt rike. Genom makten och ihärdigheten av denna strid ska vi ofta bringas till det allra yttersta, så att vi omöjligt kan se hur det ska avhjälpas, för att all vår egen tröst ska gå under, och Herren ensam bli Gud, ensam bli Frälsaren.
Men då — vad har Han själv lärt oss att göra i sådan nöd? Inget annat än att ropa till Honom, fortsätta att använda ordet, men veta, att Han allena kan ge oss Anden. Och Han har försäkrat, att dessa böner aldrig ska komma på skam. Att de, som så mot sitt hjärtas fördärv ber om den Helige Ande, ber om Guds rike i själen, inte ska komma på skam, därom talar Herren på ett övermåttan kraftigt sätt i en liknelse i Lukas´ elfte kapitel.
O, den milde Frälsaren! Han säger: "Vem av er är den fader som ger sin son en sten om han ber om bröd? Eller som ger honom en orm om han ber om en fisk? Eller som ger honom en skorpion om han ber om ett ägg? Kan nu nu som är onda ge era barn goda gåvor; hur mycket mer ska inte er himmelske Fader ge den Helige Ande åt dem, som ber Honom?"
Denna liknelse borde kunna spränga alla våra otrosberg och kasta dem i havet. Tillämpa den nu på den bön, som vi här betraktar. Du ber om hjälp mot syndens och satans makt, du ber om den Helige Ande, vilket Kristus särskilt nämner — "ge den Helige Ande åt dem som ber Honom". Kan du tänka dej, att sedan Herren själv lärt oss i all nöd fly till Honom och själv sagt. "Mej förutan kan ni inget göra — åkalla mej i nöden — be, och ni ska få" o.s.v., och den arma nödställda själen kommer och gör helt enfaldigt så, som Herren har sagt, klagar inför Honom sin vanmakt och ber om frälsning — kan du tänka, att Herren då likväl inte skulle ge henne detta, utan att ditt onda hjärta och djävulen skulle ändå få råda till ditt eviga fördärv?
Då barnet begär bröd, ger nu fadern en sten; då själen ber om ett nytt, ödmjukt hjärta, ber om den Helige Ande, till tro, till frälsning och salighet, då lämnas hon ändå till evigt fördärv? Detta är ju att i stället för bröd ge en sten, ja, endast ormar och skorpioner! Är det möjligt att den gode Guden gör så?
Visst känns det i hjärtat, medan mörkrets makt omgiver oss, endast som ormar och skorpioner — vi har där också från syndafallet den gamla ormens avföda — visst tillstaddes det också satan att sålla Petrus och kindpusta Paulus. Men att det skall vara till ditt eviga fördärv, att nu, när du kvider över ditt onda inför din himmelske Fader, Han likväl skall låta det råda över dej till evigt fördärv, rakt emot sina egna försäkringar, och gäcka din tro på dessa — märk, själv bjuda dej be, men när du gör detta, då får du inte, det Han lovat, utan det eviga fördärvets skorpioner! — det är ju ett så grymt gäckande av din tillit till hans ord, att du måste göra av Gud en djävul, om du kan tro något sådant.
O, så lär dej då en gång, att Gud kan aldrig på allvar och till evigt fördärv lämna en själ som flyr till hans frälsarenamn! Men lär dej också, att Gud "förer de sina underligen", och att denna bön om Guds rike inte behövdes, om vi redan hade det i ostört åtnjutande, om inte mörkrets rike omgåve och anfäktade oss.
Kärlek av höjden
värdes beskära,
lär oss att leva
helt till din ära,
vida kring jorden
gånge din lära,
komme ditt rike.
Heligt och troget
lär oss att strida,
villigt och stilla
lär oss att bida,
seger och vila
lär oss att bida
sist i ditt rike.
Vad ska jag då trösta mej vid? Här hjälper sannerligen ingenting i himmelen eller på jorden mer än ett enda, och det är, att du äntligen låter vår Herre Gud ännu vara på sin tron, vad Han är, nämligen en sannfärdig, trofast och allsmäktig Gud, som rår med även så starka onda makter som hela ditt förskräckliga hjärta!
Stanna och tänk: Vi får ju även be Gud emot vårt eget hjärta. Han har aldrig sagt, att hjärtat ska vi själva hålla eller göra gott, hjärtat ska vi själva övervinna. Han har tvärtom sagt, att Han allena kunde skapa i oss ett nytt hjärta. Och vidare har denne allsmäktige och trofaste Guden sagt, att hans rike, som är invärtes i själarna, ska vara så skyddat under hans mäktiga hand, om vi bara vill anlita Honom, att helvetets portar inte ska bli det övermäktiga. Han har inte sagt, att dessa avgrundsmakter inte ska anfäkta oss, utan att de inte ska bli oss övermäktiga — ett ord som antyder en kamp riktigt på liv och död.
Allt Guds ord vittnar också, att Kristi rike i oss ska inifrån och utifrån ansättas av alla avgrundens makter, så snart vi flytt från deras välde. Vårt kött är uppfyllt med alla möjliga synder; vårt hjärta beständigt "ett argt och illfundigt ting"; djävulen trägen och listig att angripa oss på alla sidor, att inskjuta i våra hjertan alla galna och syndiga begärelser samt förvända tankar om Gud. Allt sådant har Herren lämnat kvar på jorden för att kämpa med sitt rike. Genom makten och ihärdigheten av denna strid ska vi ofta bringas till det allra yttersta, så att vi omöjligt kan se hur det ska avhjälpas, för att all vår egen tröst ska gå under, och Herren ensam bli Gud, ensam bli Frälsaren.
Men då — vad har Han själv lärt oss att göra i sådan nöd? Inget annat än att ropa till Honom, fortsätta att använda ordet, men veta, att Han allena kan ge oss Anden. Och Han har försäkrat, att dessa böner aldrig ska komma på skam. Att de, som så mot sitt hjärtas fördärv ber om den Helige Ande, ber om Guds rike i själen, inte ska komma på skam, därom talar Herren på ett övermåttan kraftigt sätt i en liknelse i Lukas´ elfte kapitel.
O, den milde Frälsaren! Han säger: "Vem av er är den fader som ger sin son en sten om han ber om bröd? Eller som ger honom en orm om han ber om en fisk? Eller som ger honom en skorpion om han ber om ett ägg? Kan nu nu som är onda ge era barn goda gåvor; hur mycket mer ska inte er himmelske Fader ge den Helige Ande åt dem, som ber Honom?"
Denna liknelse borde kunna spränga alla våra otrosberg och kasta dem i havet. Tillämpa den nu på den bön, som vi här betraktar. Du ber om hjälp mot syndens och satans makt, du ber om den Helige Ande, vilket Kristus särskilt nämner — "ge den Helige Ande åt dem som ber Honom". Kan du tänka dej, att sedan Herren själv lärt oss i all nöd fly till Honom och själv sagt. "Mej förutan kan ni inget göra — åkalla mej i nöden — be, och ni ska få" o.s.v., och den arma nödställda själen kommer och gör helt enfaldigt så, som Herren har sagt, klagar inför Honom sin vanmakt och ber om frälsning — kan du tänka, att Herren då likväl inte skulle ge henne detta, utan att ditt onda hjärta och djävulen skulle ändå få råda till ditt eviga fördärv?
Då barnet begär bröd, ger nu fadern en sten; då själen ber om ett nytt, ödmjukt hjärta, ber om den Helige Ande, till tro, till frälsning och salighet, då lämnas hon ändå till evigt fördärv? Detta är ju att i stället för bröd ge en sten, ja, endast ormar och skorpioner! Är det möjligt att den gode Guden gör så?
Visst känns det i hjärtat, medan mörkrets makt omgiver oss, endast som ormar och skorpioner — vi har där också från syndafallet den gamla ormens avföda — visst tillstaddes det också satan att sålla Petrus och kindpusta Paulus. Men att det skall vara till ditt eviga fördärv, att nu, när du kvider över ditt onda inför din himmelske Fader, Han likväl skall låta det råda över dej till evigt fördärv, rakt emot sina egna försäkringar, och gäcka din tro på dessa — märk, själv bjuda dej be, men när du gör detta, då får du inte, det Han lovat, utan det eviga fördärvets skorpioner! — det är ju ett så grymt gäckande av din tillit till hans ord, att du måste göra av Gud en djävul, om du kan tro något sådant.
O, så lär dej då en gång, att Gud kan aldrig på allvar och till evigt fördärv lämna en själ som flyr till hans frälsarenamn! Men lär dej också, att Gud "förer de sina underligen", och att denna bön om Guds rike inte behövdes, om vi redan hade det i ostört åtnjutande, om inte mörkrets rike omgåve och anfäktade oss.
Kärlek av höjden
värdes beskära,
lär oss att leva
helt till din ära,
vida kring jorden
gånge din lära,
komme ditt rike.
Heligt och troget
lär oss att strida,
villigt och stilla
lär oss att bida,
seger och vila
lär oss att bida
sist i ditt rike.
söndag 8 april 2018
"Fader vår som är i himmelen." (Matt. 6:9)
Ingen kristen bör gå vidare in i bönen Fader vår, förrän han först väl eftersinnat om han med barnaförtröstan menar vad han säger i det första ordet, nämligen att Gud är hans hulde Fader och han Guds älskade barn. Ty det är just av en verklig hjärtats tro på detta första ordet, som hela bönens tröst och kraft beror. Kan du av hjärtat kalla Gud din Fader, tror du av hjärtat, att du är Guds kära barn, och du besinnar vad det vill säga — o, då ska du med salig tillförsikt även bedja det som vidare följer i den dyra bönen.
Men här möter vi varjehanda brister även hos eljest gudfruktiga själar. För det första de ännu inte frigjorda och troende, utan mer självarbetande själar, vilka dock under tiden på ett visst lösligt sätt håller sej för Guds barn, men inte i den stora, verkliga betydelse, som det ordet äger i Kristi mun, utan bara i den meningen att de inte är av världen, att de är bland de fromma, att de tillhör det folk som söker och älskar Gud. I denna ytliga mening kan man ganska lätt tala om "Guds barn". Men att veta sej tillhöra de fromma är alldeles inte detsamma som att tro att "Gud är vår rätte Fader och vi hans rätta barn"; ty vad det betecknar ska du märka av Kristi ord om vårt broderskap med honom. Betänk dock — och Gud give oss i denna stund öppnade ögon att se! — vad det betecknar, då Herren efter fullbordat försoningsverk på sin uppståndelsedag börjar föra det språket: "Gå till mina bröder och säg dem: Jag far upp till min Fader och er Fader, till min Gud och er Gud."
Märker du här vad det vill säga att vara Guds barn? Här säger Herren först bröder; men inte därmed nog. För att ingen skulle förbise vad bröder betecknade, tillägger Han: "Min och er Fader, min och eder Gud." Därmed har ju Herren Kristus uttryckligen framhållit den egentliga betydelsen av bröder, och då får ordet Guds barn en sådan betydelse att änglarna i himmelen kan skyla sina anleten därvid.
Guds barn! Det var detta stora, som Gud i begynnelsen tänkte, då han skapade människan och, som var och en kan med ögonen se, skapade allt vad som är på jorden för människan. Människan — Guds barn! Det var detta stora förhållande, som gjorde, att Guds evige Son kunde bli människobarn och sålunda inför alla andra bevisa att vi var bröder.
Men här måste vi bekänna att våra hjärtan är alltför trånga för att rätt kunna omfatta något så stort. Och dock är det en så väsentlig skillnad mellan den enas och den andras tro i detta stycke, att den ena kan aldrig nog förundra sej över höjden och djupet, bredden och längden av denna herrlighet, kan aldrig rätt få det in i sitt hjärta, såsom han ser det och tror det, men har ändå däri redan sin största glädje på jorden; då däremot den andra kan med lätthet tro, så mycket han åstundar, men har ingen förundran och ingen glädje därav, han har ännu inte sett så mycket av vad det vill säga att vara Guds barn.
Detta är det första felet i tron på ordet Fader vår. Det andra är, att även de troende, som en tid varit saliga i detta herrliga barnaskap, på nytt sjunker ner i sitt eget armod, börjar se på sej själva och förlora det rätta barnaförtroendet till Gud. Somliga ber då Herrens bön med en viss vårdslöshet, så att de inte besinnar vad de säger i ordet Fader vår, och kan då helt lätt komma över det, men är också därför torra och olustiga genom hela bönen; andra åter har rentav ett bundet samvete, eftersom de gjort något svårare fall eller nedsjunkit i mäktiga frestelser och syndabojor, som nu i bönen möter dem med en förskräckande stämma: "Vill du be till Gud, vill du kalla Gud din Fader, du, som syndat så och så, du som vet med dej det och det!" Av detta uppstår de allrastörsta svårigheter för att med rätt tillförsikt kunna säga: Fader vår.
Måtte var och en besinna, att till vilkendera klass han än hör, är det över all beskrivning viktigt att inte på detta sätt fortsätta att utan tro och mening säga: Fader vår; ty detta är den punkt som själva livet beror på, nämligen att vi har en verklig barnaförtröstan till Gud och med verklig mening kan åkalla honom såsom vår Fader. Blir samvetet antingen på nytt fångat under träldomens ok, så att man förskräcks för att i denna bön nalkas den himmelske Fadern, eller somnar det in på nytt, så att man i lättsinne säger "Fader vår", utan att mena vad man säger, så leder det i båda fallen till andlig död.
Det andliga livet är ett förtroligt barnaliv med Gud; såsom aposteln säger: "Ni har inte fått träldomens anda åter till räddhåga, utan ni har fått utkorade barns anda, i vilken vi ropar: Abba, käre Fader. Densamme Anden vittnar med vår ande, att vi är Guds barn."
Guds barn jag är!
Ack saliga ro och glädje!
Guds barn jag är!
För vem ska jag säga min glädje?
För Gud vill jag säga min glädje!
Guds barn jag är!
Guds barn jag är!
Ack saliga ro och glädje!
Men här möter vi varjehanda brister även hos eljest gudfruktiga själar. För det första de ännu inte frigjorda och troende, utan mer självarbetande själar, vilka dock under tiden på ett visst lösligt sätt håller sej för Guds barn, men inte i den stora, verkliga betydelse, som det ordet äger i Kristi mun, utan bara i den meningen att de inte är av världen, att de är bland de fromma, att de tillhör det folk som söker och älskar Gud. I denna ytliga mening kan man ganska lätt tala om "Guds barn". Men att veta sej tillhöra de fromma är alldeles inte detsamma som att tro att "Gud är vår rätte Fader och vi hans rätta barn"; ty vad det betecknar ska du märka av Kristi ord om vårt broderskap med honom. Betänk dock — och Gud give oss i denna stund öppnade ögon att se! — vad det betecknar, då Herren efter fullbordat försoningsverk på sin uppståndelsedag börjar föra det språket: "Gå till mina bröder och säg dem: Jag far upp till min Fader och er Fader, till min Gud och er Gud."
Märker du här vad det vill säga att vara Guds barn? Här säger Herren först bröder; men inte därmed nog. För att ingen skulle förbise vad bröder betecknade, tillägger Han: "Min och er Fader, min och eder Gud." Därmed har ju Herren Kristus uttryckligen framhållit den egentliga betydelsen av bröder, och då får ordet Guds barn en sådan betydelse att änglarna i himmelen kan skyla sina anleten därvid.
Guds barn! Det var detta stora, som Gud i begynnelsen tänkte, då han skapade människan och, som var och en kan med ögonen se, skapade allt vad som är på jorden för människan. Människan — Guds barn! Det var detta stora förhållande, som gjorde, att Guds evige Son kunde bli människobarn och sålunda inför alla andra bevisa att vi var bröder.
Men här måste vi bekänna att våra hjärtan är alltför trånga för att rätt kunna omfatta något så stort. Och dock är det en så väsentlig skillnad mellan den enas och den andras tro i detta stycke, att den ena kan aldrig nog förundra sej över höjden och djupet, bredden och längden av denna herrlighet, kan aldrig rätt få det in i sitt hjärta, såsom han ser det och tror det, men har ändå däri redan sin största glädje på jorden; då däremot den andra kan med lätthet tro, så mycket han åstundar, men har ingen förundran och ingen glädje därav, han har ännu inte sett så mycket av vad det vill säga att vara Guds barn.
Detta är det första felet i tron på ordet Fader vår. Det andra är, att även de troende, som en tid varit saliga i detta herrliga barnaskap, på nytt sjunker ner i sitt eget armod, börjar se på sej själva och förlora det rätta barnaförtroendet till Gud. Somliga ber då Herrens bön med en viss vårdslöshet, så att de inte besinnar vad de säger i ordet Fader vår, och kan då helt lätt komma över det, men är också därför torra och olustiga genom hela bönen; andra åter har rentav ett bundet samvete, eftersom de gjort något svårare fall eller nedsjunkit i mäktiga frestelser och syndabojor, som nu i bönen möter dem med en förskräckande stämma: "Vill du be till Gud, vill du kalla Gud din Fader, du, som syndat så och så, du som vet med dej det och det!" Av detta uppstår de allrastörsta svårigheter för att med rätt tillförsikt kunna säga: Fader vår.
Måtte var och en besinna, att till vilkendera klass han än hör, är det över all beskrivning viktigt att inte på detta sätt fortsätta att utan tro och mening säga: Fader vår; ty detta är den punkt som själva livet beror på, nämligen att vi har en verklig barnaförtröstan till Gud och med verklig mening kan åkalla honom såsom vår Fader. Blir samvetet antingen på nytt fångat under träldomens ok, så att man förskräcks för att i denna bön nalkas den himmelske Fadern, eller somnar det in på nytt, så att man i lättsinne säger "Fader vår", utan att mena vad man säger, så leder det i båda fallen till andlig död.
Det andliga livet är ett förtroligt barnaliv med Gud; såsom aposteln säger: "Ni har inte fått träldomens anda åter till räddhåga, utan ni har fått utkorade barns anda, i vilken vi ropar: Abba, käre Fader. Densamme Anden vittnar med vår ande, att vi är Guds barn."
Guds barn jag är!
Ack saliga ro och glädje!
Guds barn jag är!
För vem ska jag säga min glädje?
För Gud vill jag säga min glädje!
Guds barn jag är!
Guds barn jag är!
Ack saliga ro och glädje!
lördag 9 april 2016
"Tillkomme ditt rike." (Matt. 6:9)
I denna bön ber vi, att Kristus ska bli allt mäktigare i oss och nedlägga alla våra andliga fiender i vår själ. Vi ber att hans rike, som är invärtes i oss, den Helige Andes verk, den rätta gudsfruktan, tron, kärleken, helgelsen, alltmer ska tillväxa i våra hjärtan. Men här möta vi oftast den oändliga, mäktiga striden med känslan, efter vilken det tvärtom tycks gå så, att allt ont tar överhand och allt gott avtar.
Vad ska jag då trösta mej vid? Här hjälper sannerligen ingenting i himmelen eller på jorden mer än ett enda, och det är, att du äntligen låter vår Herre Gud ännu vara på sin tron, vad Han är, nämligen en sannfärdig, trofast och allsmäktig Gud, som rår med även så starka onda makter som hela ditt förskräckliga hjärta!
Stanna och tänk: Vi får ju även be Gud emot vårt eget hjärta. Han har aldrig sagt, att hjärtat ska vi själva hålla eller göra gott, hjärtat ska vi själva övervinna. Han har tvärtom sagt, att Han allena kunde skapa i oss ett nytt hjärta. Och vidare har denne allsmäktige och trofaste Guden sagt, att hans rike, som är invärtes i själarna, ska vara så skyddat under hans mäktiga hand, om vi bara vill anlita Honom, att helvetets portar inte ska bli det övermäktiga. Han har inte sagt, att dessa avgrundsmakter inte ska anfäkta oss, utan att de inte ska bli oss övermäktiga — ett ord som antyder en kamp riktigt på liv och död.
Allt Guds ord vittnar också, att Kristi rike i oss ska inifrån och utifrån ansättas av alla avgrundens makter, så snart vi flytt från deras välde. Vårt kött är uppfyllt med alla möjliga synder; vårt hjärta beständigt "ett argt och illfundigt ting"; djävulen trägen och listig att angripa oss på alla sidor, att inskjuta i våra hjertan alla galna och syndiga begärelser samt förvända tankar om Gud. Allt sådant har Herren lämnat kvar på jorden för att kämpa med sitt rike. Genom makten och ihärdigheten av denna strid ska vi ofta bringas till det allra yttersta, så att vi omöjligt kan se hur det ska avhjälpas, för att all vår egen tröst ska gå under, och Herren ensam bli Gud, ensam bli Frälsaren.
Men då — vad har Han själv lärt oss att göra i sådan nöd? Inget annat än att ropa till Honom, fortsätta att använda ordet, men veta, att Han allena kan ge oss Anden. Och Han har försäkrat, att dessa böner aldrig ska komma på skam. Att de, som så mot sitt hjärtas fördärv ber om den Helige Ande, ber om Guds rike i själen, inte ska komma på skam, därom talar Herren på ett övermåttan kraftigt sätt i en liknelse i Lukas´ elfte kapitel.
O, den milde Frälsaren! Han säger: "Vem av er är den fader som ger sin son en sten om han ber om bröd? Eller som ger honom en orm om han ber om en fisk? Eller som ger honom en skorpion om han ber om ett ägg? Kan nu nu som är onda ge era barn goda gåvor; hur mycket mer ska inte er himmelske Fader ge den Helige Ande åt dem, som ber Honom?"
Denna liknelse borde kunna spränga alla våra otrosberg och kasta dem i havet. Tillämpa den nu på den bön, som vi här betraktar. Du ber om hjälp mot syndens och satans makt, du ber om den Helige Ande, vilket Kristus särskilt nämner — "ge den Helige Ande åt dem som ber Honom". Kan du tänka dej, att sedan Herren själv lärt oss i all nöd fly till Honom och själv sagt. "Mej förutan kan ni inget göra — åkalla mej i nöden — be, och ni ska få" o.s.v., och den arma nödställda själen kommer och gör helt enfaldigt så, som Herren har sagt, klagar inför Honom sin vanmakt och ber om frälsning — kan du tänka, att Herren då likväl inte skulle ge henne detta, utan att ditt onda hjärta och djävulen skulle ändå få råda till ditt eviga fördärv?
Då barnet begär bröd, ger nu fadern en sten; då själen ber om ett nytt, ödmjukt hjärta, ber om den Helige Ande, till tro, till frälsning och salighet, då lämnas hon ändå till evigt fördärv? Detta är ju att i stället för bröd ge en sten, ja, endast ormar och skorpioner! Är det möjligt att den gode Guden gör så?
Visst känns det i hjärtat, medan mörkrets makt omgiver oss, endast som ormar och skorpioner — vi har där också från syndafallet den gamla ormens avföda — visst tillstaddes det också satan att sålla Petrus och kindpusta Paulus. Men att det skall vara till ditt eviga fördärv, att nu, när du kvider över ditt onda inför din himmelske Fader, Han likväl skall låta det råda över dej till evigt fördärv, rakt emot sina egna försäkringar, och gäcka din tro på dessa — märk, själv bjuda dej be, men när du gör detta, då får du inte, det Han lovat, utan det eviga fördärvets skorpioner! — det är ju ett så grymt gäckande av din tillit till hans ord, att du måste göra av Gud en djävul, om du kan tro något sådant.
O, så lär dej då en gång, att Gud kan aldrig på allvar och till evigt fördärv lämna en själ som flyr till hans frälsarenamn! Men lär dej också, att Gud "förer de sina underligen", och att denna bön om Guds rike inte behövdes, om vi redan hade det i ostört åtnjutande, om inte mörkrets rike omgåve och anfäktade oss.
Kärlek av höjden
värdes beskära,
lär oss att leva
helt till din ära,
vida kring jorden
gånge din lära,
komme ditt rike.
Heligt och troget
lär oss att strida,
villigt och stilla
lär oss att bida,
seger och vila
lär oss att bida
sist i ditt rike.
Vad ska jag då trösta mej vid? Här hjälper sannerligen ingenting i himmelen eller på jorden mer än ett enda, och det är, att du äntligen låter vår Herre Gud ännu vara på sin tron, vad Han är, nämligen en sannfärdig, trofast och allsmäktig Gud, som rår med även så starka onda makter som hela ditt förskräckliga hjärta!
Stanna och tänk: Vi får ju även be Gud emot vårt eget hjärta. Han har aldrig sagt, att hjärtat ska vi själva hålla eller göra gott, hjärtat ska vi själva övervinna. Han har tvärtom sagt, att Han allena kunde skapa i oss ett nytt hjärta. Och vidare har denne allsmäktige och trofaste Guden sagt, att hans rike, som är invärtes i själarna, ska vara så skyddat under hans mäktiga hand, om vi bara vill anlita Honom, att helvetets portar inte ska bli det övermäktiga. Han har inte sagt, att dessa avgrundsmakter inte ska anfäkta oss, utan att de inte ska bli oss övermäktiga — ett ord som antyder en kamp riktigt på liv och död.
Allt Guds ord vittnar också, att Kristi rike i oss ska inifrån och utifrån ansättas av alla avgrundens makter, så snart vi flytt från deras välde. Vårt kött är uppfyllt med alla möjliga synder; vårt hjärta beständigt "ett argt och illfundigt ting"; djävulen trägen och listig att angripa oss på alla sidor, att inskjuta i våra hjertan alla galna och syndiga begärelser samt förvända tankar om Gud. Allt sådant har Herren lämnat kvar på jorden för att kämpa med sitt rike. Genom makten och ihärdigheten av denna strid ska vi ofta bringas till det allra yttersta, så att vi omöjligt kan se hur det ska avhjälpas, för att all vår egen tröst ska gå under, och Herren ensam bli Gud, ensam bli Frälsaren.
Men då — vad har Han själv lärt oss att göra i sådan nöd? Inget annat än att ropa till Honom, fortsätta att använda ordet, men veta, att Han allena kan ge oss Anden. Och Han har försäkrat, att dessa böner aldrig ska komma på skam. Att de, som så mot sitt hjärtas fördärv ber om den Helige Ande, ber om Guds rike i själen, inte ska komma på skam, därom talar Herren på ett övermåttan kraftigt sätt i en liknelse i Lukas´ elfte kapitel.
O, den milde Frälsaren! Han säger: "Vem av er är den fader som ger sin son en sten om han ber om bröd? Eller som ger honom en orm om han ber om en fisk? Eller som ger honom en skorpion om han ber om ett ägg? Kan nu nu som är onda ge era barn goda gåvor; hur mycket mer ska inte er himmelske Fader ge den Helige Ande åt dem, som ber Honom?"
Denna liknelse borde kunna spränga alla våra otrosberg och kasta dem i havet. Tillämpa den nu på den bön, som vi här betraktar. Du ber om hjälp mot syndens och satans makt, du ber om den Helige Ande, vilket Kristus särskilt nämner — "ge den Helige Ande åt dem som ber Honom". Kan du tänka dej, att sedan Herren själv lärt oss i all nöd fly till Honom och själv sagt. "Mej förutan kan ni inget göra — åkalla mej i nöden — be, och ni ska få" o.s.v., och den arma nödställda själen kommer och gör helt enfaldigt så, som Herren har sagt, klagar inför Honom sin vanmakt och ber om frälsning — kan du tänka, att Herren då likväl inte skulle ge henne detta, utan att ditt onda hjärta och djävulen skulle ändå få råda till ditt eviga fördärv?
Då barnet begär bröd, ger nu fadern en sten; då själen ber om ett nytt, ödmjukt hjärta, ber om den Helige Ande, till tro, till frälsning och salighet, då lämnas hon ändå till evigt fördärv? Detta är ju att i stället för bröd ge en sten, ja, endast ormar och skorpioner! Är det möjligt att den gode Guden gör så?
Visst känns det i hjärtat, medan mörkrets makt omgiver oss, endast som ormar och skorpioner — vi har där också från syndafallet den gamla ormens avföda — visst tillstaddes det också satan att sålla Petrus och kindpusta Paulus. Men att det skall vara till ditt eviga fördärv, att nu, när du kvider över ditt onda inför din himmelske Fader, Han likväl skall låta det råda över dej till evigt fördärv, rakt emot sina egna försäkringar, och gäcka din tro på dessa — märk, själv bjuda dej be, men när du gör detta, då får du inte, det Han lovat, utan det eviga fördärvets skorpioner! — det är ju ett så grymt gäckande av din tillit till hans ord, att du måste göra av Gud en djävul, om du kan tro något sådant.
O, så lär dej då en gång, att Gud kan aldrig på allvar och till evigt fördärv lämna en själ som flyr till hans frälsarenamn! Men lär dej också, att Gud "förer de sina underligen", och att denna bön om Guds rike inte behövdes, om vi redan hade det i ostört åtnjutande, om inte mörkrets rike omgåve och anfäktade oss.
Kärlek av höjden
värdes beskära,
lär oss att leva
helt till din ära,
vida kring jorden
gånge din lära,
komme ditt rike.
Heligt och troget
lär oss att strida,
villigt och stilla
lär oss att bida,
seger och vila
lär oss att bida
sist i ditt rike.
fredag 8 april 2016
"Fader vår som är i himmelen." (Matt. 6:9)
Ingen kristen bör gå vidare in i bönen Fader vår, förrän han först väl eftersinnat om han med barnaförtröstan menar vad han säger i det första ordet, nämligen att Gud är hans hulde Fader och han Guds älskade barn. Ty det är just av en verklig hjärtats tro på detta första ordet, som hela bönens tröst och kraft beror. Kan du av hjärtat kalla Gud din Fader, tror du av hjärtat, att du är Guds kära barn, och du besinnar vad det vill säga — o, då ska du med salig tillförsikt även bedja det som vidare följer i den dyra bönen.
Men här möter vi varjehanda brister även hos eljest gudfruktiga själar. För det första de ännu inte frigjorda och troende, utan mer självarbetande själar, vilka dock under tiden på ett visst lösligt sätt håller sej för Guds barn, men inte i den stora, verkliga betydelse, som det ordet äger i Kristi mun, utan bara i den meningen att de inte är av världen, att de är bland de fromma, att de tillhör det folk som söker och älskar Gud. I denna ytliga mening kan man ganska lätt tala om "Guds barn". Men att veta sej tillhöra de fromma är alldeles inte detsamma som att tro att "Gud är vår rätte Fader och vi hans rätta barn"; ty vad det betecknar ska du märka av Kristi ord om vårt broderskap med honom. Betänk dock — och Gud give oss i denna stund öppnade ögon att se! — vad det betecknar, då Herren efter fullbordat försoningsverk på sin uppståndelsedag börjar föra det språket: "Gå till mina bröder och säg dem: Jag far upp till min Fader och er Fader, till min Gud och er Gud."
Märker du här vad det vill säga att vara Guds barn? Här säger Herren först bröder; men inte därmed nog. För att ingen skulle förbise vad bröder betecknade, tillägger Han: "Min och er Fader, min och eder Gud." Därmed har ju Herren Kristus uttryckligen framhållit den egentliga betydelsen av bröder, och då får ordet Guds barn en sådan betydelse att änglarna i himmelen kan skyla sina anleten därvid.
Guds barn! Det var detta stora, som Gud i begynnelsen tänkte, då han skapade människan och, som var och en kan med ögonen se, skapade allt vad som är på jorden för människan. Människan — Guds barn! Det var detta stora förhållande, som gjorde, att Guds evige Son kunde bli människobarn och sålunda inför alla andra bevisa att vi var bröder.
Men här måste vi bekänna att våra hjärtan är alltför trånga för att rätt kunna omfatta något så stort. Och dock är det en så väsentlig skillnad mellan den enas och den andras tro i detta stycke, att den ena kan aldrig nog förundra sej över höjden och djupet, bredden och längden av denna herrlighet, kan aldrig rätt få det in i sitt hjärta, såsom han ser det och tror det, men har ändå däri redan sin största glädje på jorden; då däremot den andra kan med lätthet tro, så mycket han åstundar, men har ingen förundran och ingen glädje därav, han har ännu inte sett så mycket av vad det vill säga att vara Guds barn.
Detta är det första felet i tron på ordet Fader vår. Det andra är, att även de troende, som en tid varit saliga i detta herrliga barnaskap, på nytt sjunker ner i sitt eget armod, börjar se på sej själva och förlora det rätta barnaförtroendet till Gud. Somliga ber då Herrens bön med en viss vårdslöshet, så att de inte besinnar vad de säger i ordet Fader vår, och kan då helt lätt komma över det, men är också därför torra och olustiga genom hela bönen; andra åter har rentav ett bundet samvete, eftersom de gjort något svårare fall eller nedsjunkit i mäktiga frestelser och syndabojor, som nu i bönen möter dem med en förskräckande stämma: "Vill du be till Gud, vill du kalla Gud din Fader, du, som syndat så och så, du som vet med dej det och det!" Av detta uppstår de allrastörsta svårigheter för att med rätt tillförsikt kunna säga: Fader vår.
Måtte var och en besinna, att till vilkendera klass han än hör, är det över all beskrivning viktigt att inte på detta sätt fortsätta att utan tro och mening säga: Fader vår; ty detta är den punkt som själva livet beror på, nämligen att vi har en verklig barnaförtröstan till Gud och med verklig mening kan åkalla honom såsom vår Fader. Blir samvetet antingen på nytt fångat under träldomens ok, så att man förskräcks för att i denna bön nalkas den himmelske Fadern, eller somnar det in på nytt, så att man i lättsinne säger "Fader vår", utan att mena vad man säger, så leder det i båda fallen till andlig död.
Det andliga livet är ett förtroligt barnaliv med Gud; såsom aposteln säger: "Ni har inte fått träldomens anda åter till räddhåga, utan ni har fått utkorade barns anda, i vilken vi ropar: Abba, käre Fader. Densamme Anden vittnar med vår ande, att vi är Guds barn."
Guds barn jag är!
Ack saliga ro och glädje!
Guds barn jag är!
För vem ska jag säga min glädje?
För Gud vill jag säga min glädje!
Guds barn jag är!
Guds barn jag är!
Ack saliga ro och glädje!
Men här möter vi varjehanda brister även hos eljest gudfruktiga själar. För det första de ännu inte frigjorda och troende, utan mer självarbetande själar, vilka dock under tiden på ett visst lösligt sätt håller sej för Guds barn, men inte i den stora, verkliga betydelse, som det ordet äger i Kristi mun, utan bara i den meningen att de inte är av världen, att de är bland de fromma, att de tillhör det folk som söker och älskar Gud. I denna ytliga mening kan man ganska lätt tala om "Guds barn". Men att veta sej tillhöra de fromma är alldeles inte detsamma som att tro att "Gud är vår rätte Fader och vi hans rätta barn"; ty vad det betecknar ska du märka av Kristi ord om vårt broderskap med honom. Betänk dock — och Gud give oss i denna stund öppnade ögon att se! — vad det betecknar, då Herren efter fullbordat försoningsverk på sin uppståndelsedag börjar föra det språket: "Gå till mina bröder och säg dem: Jag far upp till min Fader och er Fader, till min Gud och er Gud."
Märker du här vad det vill säga att vara Guds barn? Här säger Herren först bröder; men inte därmed nog. För att ingen skulle förbise vad bröder betecknade, tillägger Han: "Min och er Fader, min och eder Gud." Därmed har ju Herren Kristus uttryckligen framhållit den egentliga betydelsen av bröder, och då får ordet Guds barn en sådan betydelse att änglarna i himmelen kan skyla sina anleten därvid.
Guds barn! Det var detta stora, som Gud i begynnelsen tänkte, då han skapade människan och, som var och en kan med ögonen se, skapade allt vad som är på jorden för människan. Människan — Guds barn! Det var detta stora förhållande, som gjorde, att Guds evige Son kunde bli människobarn och sålunda inför alla andra bevisa att vi var bröder.
Men här måste vi bekänna att våra hjärtan är alltför trånga för att rätt kunna omfatta något så stort. Och dock är det en så väsentlig skillnad mellan den enas och den andras tro i detta stycke, att den ena kan aldrig nog förundra sej över höjden och djupet, bredden och längden av denna herrlighet, kan aldrig rätt få det in i sitt hjärta, såsom han ser det och tror det, men har ändå däri redan sin största glädje på jorden; då däremot den andra kan med lätthet tro, så mycket han åstundar, men har ingen förundran och ingen glädje därav, han har ännu inte sett så mycket av vad det vill säga att vara Guds barn.
Detta är det första felet i tron på ordet Fader vår. Det andra är, att även de troende, som en tid varit saliga i detta herrliga barnaskap, på nytt sjunker ner i sitt eget armod, börjar se på sej själva och förlora det rätta barnaförtroendet till Gud. Somliga ber då Herrens bön med en viss vårdslöshet, så att de inte besinnar vad de säger i ordet Fader vår, och kan då helt lätt komma över det, men är också därför torra och olustiga genom hela bönen; andra åter har rentav ett bundet samvete, eftersom de gjort något svårare fall eller nedsjunkit i mäktiga frestelser och syndabojor, som nu i bönen möter dem med en förskräckande stämma: "Vill du be till Gud, vill du kalla Gud din Fader, du, som syndat så och så, du som vet med dej det och det!" Av detta uppstår de allrastörsta svårigheter för att med rätt tillförsikt kunna säga: Fader vår.
Måtte var och en besinna, att till vilkendera klass han än hör, är det över all beskrivning viktigt att inte på detta sätt fortsätta att utan tro och mening säga: Fader vår; ty detta är den punkt som själva livet beror på, nämligen att vi har en verklig barnaförtröstan till Gud och med verklig mening kan åkalla honom såsom vår Fader. Blir samvetet antingen på nytt fångat under träldomens ok, så att man förskräcks för att i denna bön nalkas den himmelske Fadern, eller somnar det in på nytt, så att man i lättsinne säger "Fader vår", utan att mena vad man säger, så leder det i båda fallen till andlig död.
Det andliga livet är ett förtroligt barnaliv med Gud; såsom aposteln säger: "Ni har inte fått träldomens anda åter till räddhåga, utan ni har fått utkorade barns anda, i vilken vi ropar: Abba, käre Fader. Densamme Anden vittnar med vår ande, att vi är Guds barn."
Guds barn jag är!
Ack saliga ro och glädje!
Guds barn jag är!
För vem ska jag säga min glädje?
För Gud vill jag säga min glädje!
Guds barn jag är!
Guds barn jag är!
Ack saliga ro och glädje!
tisdag 8 april 2014
"Fader vår, som är i himmelen." (Matt. 6:9)
Ingen kristen bör gå vidare in i bönen Fader vår, förr än han först väl eftersinnat, om han med barnaförtröstan menar, vad han säger i det första ordet, nämligen att Gud är hans hulde Fader, och han Guds älskliga barn. Ty det är just av en verklig hjärtats tro på detta första ordet, som hela bönens tröst och kraft beror. Kan du av hjärtat kalla Gud din Fader, tror du av hjärtat, att du är Guds kära barn, och du besinnar, vad det vill säga — o, då skall du med salig tillförsikt även bedja det, som vidare följer i den dyra bönen.
Men här möta vi varjehanda brister även hos eljest gudfruktiga själar. För det första de ännu icke frigjorda och troende, utan mer självarbetande själar, vilka dock under tiden på ett visst lösligt sätt hålla sig för Guds barn, men icke i den stora, verkliga betydelse, som det ordet i Kristi mun äger, utan blott i den mening, att de icke äro av världen, de äro av de fromma, de tillhöra det folk, som söker och älskar Gud. I denna ytliga mening kan man ganska lätt tala om "Guds barn". Men att veta sig tillhöra de fromma är alldeles icke detsamma som att tro, det "Gud är vår rätte Fader och vi hans rätta barn"; ty vad det betecknar, skall du märka av Kristi ord om vårt broderskap med Honom. Betänk dock — och Gud give oss i denna stund öppnade ögon att se! — vad det betecknar, då Herren efter fullbordat försoningsverk på sin uppståndelsedag begynner föra det språket: "Gå till mina bröder och säg dem: Jag far upp till min Fader och eder Fader, till min Gud och eder Gud."
Märker du här, vad det vill säga att vara Guds barn? Här säger Herren först bröder; men icke därmed nog. På det ingen skulle förbise, vad broder betecknade, tillägger Han: "Min och eder Fader, min och eder Gud." Därmed har ju Herren Kristus uttryckligen framhållit den egentliga betydelsen av broder, och då får ordet Guds barn en betydelse sådan, att änglarna i himmelen kunna skyla sina anleten därvid.
Guds barn! Det var detta stora, som Gud i begynnelsen tänkte, då Han skapade människan och, såsom var och en kan med ögonen se, skapade allt, vad som är på jorden, för människan. Människan — Guds barn! Det var detta stora förhållande, som gjorde, att Guds evige Son kunde bliva människobarn och sålunda inför alla andra bevisa, att vi voro bröder.
Men här måste vi bekänna, att våra hjärtan äro alltför trånga för att kunna rätteligen omfatta något så stort. Och dock är det en så väsentlig skillnad emellan den enas och den andras tro i detta stycke, att den ena kan aldrig nog förundra sig över höjden och djupet, bredden och längden av denna herrlighet, kan aldrig rätt få det in i sitt hjärta, såsom han ser det och tror det, men har dock däri redan sin största glädje på jorden; då däremot den andra kan med lätthet tro, så mycket han åstundar, men har ingen förundran och ingen glädje därav, han har ännu icke sett så mycket av vad det vill säga att vara Guds barn.
Detta är det första felet i tron på ordet Fader vår. Det andra är, att även de troende, som en tid varit saliga i detta herrliga barnaskap, på nytt nedsjunka i sitt eget armod, börja se på sig själva och förlora det rätta barnaförtroendet till Gud. Somliga bedja då Herrens bön med en viss vårdslöshet, så att de icke besinna, vad de säga i ordet Fader vår, och kunna då helt lätt överkomma det, men äro ock därför torra och olustiga genom hela bönen; andra åter hava rentav ett bundet samvete, emedan de gjort något svårare fall eller nedsjunkit i mäktiga frestelser och syndabojor, som nu i bönen möta dem med en förskräckande stämma: "Vill du bedja Gud, du kalla Gud din Fader, du, som så och så syndat, som vet med dig det och det!" Härav uppstå de allrastörsta svårigheter för att kunna med rätt tillförsikt säga: Fader vår.
Måtte var och en besinna, att till vilkendera klass han hör, det är över all beskrivning viktigt att icke på detta sätt fortfara att utan tro och mening säga: Fader vår; ty detta är den punkt, varpå själva livet beror, nämligen att vi hava en verklig barnatröst till Gud och kunna med verklig mening åkalla Honom såsom vår Fader. Blir samvetet antingen på nytt fångat under träldomens ok, så att man förskräckes för att i denna bön nalkas den himmelske Fadern, eller det på nytt insomnar, så att man i lättsinne säger "Fader vår", utan att mena, vad man säger, så leder det i båda fallen till andlig död.
Det andliga livet är ett förtroligt barnaliv med Gud; såsom aposteln säger: "I haven icke fått träldomens anda åter till räddhåga, utan I haven fått utkorade barns anda, i vilken vi ropa: Abba, käre Fader. Densamme Anden vittnar med vår anda, att vi äro Guds barn."
Guds barn jag är!
Ack saliga ro och glädje!
Guds barn jag är!
För vem ska jag säga min glädje?
För Gud vill jag säga min glädje!
Guds barn jag är!
Guds barn jag är!
Ack saliga ro och glädje!
Men här möta vi varjehanda brister även hos eljest gudfruktiga själar. För det första de ännu icke frigjorda och troende, utan mer självarbetande själar, vilka dock under tiden på ett visst lösligt sätt hålla sig för Guds barn, men icke i den stora, verkliga betydelse, som det ordet i Kristi mun äger, utan blott i den mening, att de icke äro av världen, de äro av de fromma, de tillhöra det folk, som söker och älskar Gud. I denna ytliga mening kan man ganska lätt tala om "Guds barn". Men att veta sig tillhöra de fromma är alldeles icke detsamma som att tro, det "Gud är vår rätte Fader och vi hans rätta barn"; ty vad det betecknar, skall du märka av Kristi ord om vårt broderskap med Honom. Betänk dock — och Gud give oss i denna stund öppnade ögon att se! — vad det betecknar, då Herren efter fullbordat försoningsverk på sin uppståndelsedag begynner föra det språket: "Gå till mina bröder och säg dem: Jag far upp till min Fader och eder Fader, till min Gud och eder Gud."
Märker du här, vad det vill säga att vara Guds barn? Här säger Herren först bröder; men icke därmed nog. På det ingen skulle förbise, vad broder betecknade, tillägger Han: "Min och eder Fader, min och eder Gud." Därmed har ju Herren Kristus uttryckligen framhållit den egentliga betydelsen av broder, och då får ordet Guds barn en betydelse sådan, att änglarna i himmelen kunna skyla sina anleten därvid.
Guds barn! Det var detta stora, som Gud i begynnelsen tänkte, då Han skapade människan och, såsom var och en kan med ögonen se, skapade allt, vad som är på jorden, för människan. Människan — Guds barn! Det var detta stora förhållande, som gjorde, att Guds evige Son kunde bliva människobarn och sålunda inför alla andra bevisa, att vi voro bröder.
Men här måste vi bekänna, att våra hjärtan äro alltför trånga för att kunna rätteligen omfatta något så stort. Och dock är det en så väsentlig skillnad emellan den enas och den andras tro i detta stycke, att den ena kan aldrig nog förundra sig över höjden och djupet, bredden och längden av denna herrlighet, kan aldrig rätt få det in i sitt hjärta, såsom han ser det och tror det, men har dock däri redan sin största glädje på jorden; då däremot den andra kan med lätthet tro, så mycket han åstundar, men har ingen förundran och ingen glädje därav, han har ännu icke sett så mycket av vad det vill säga att vara Guds barn.
Detta är det första felet i tron på ordet Fader vår. Det andra är, att även de troende, som en tid varit saliga i detta herrliga barnaskap, på nytt nedsjunka i sitt eget armod, börja se på sig själva och förlora det rätta barnaförtroendet till Gud. Somliga bedja då Herrens bön med en viss vårdslöshet, så att de icke besinna, vad de säga i ordet Fader vår, och kunna då helt lätt överkomma det, men äro ock därför torra och olustiga genom hela bönen; andra åter hava rentav ett bundet samvete, emedan de gjort något svårare fall eller nedsjunkit i mäktiga frestelser och syndabojor, som nu i bönen möta dem med en förskräckande stämma: "Vill du bedja Gud, du kalla Gud din Fader, du, som så och så syndat, som vet med dig det och det!" Härav uppstå de allrastörsta svårigheter för att kunna med rätt tillförsikt säga: Fader vår.
Måtte var och en besinna, att till vilkendera klass han hör, det är över all beskrivning viktigt att icke på detta sätt fortfara att utan tro och mening säga: Fader vår; ty detta är den punkt, varpå själva livet beror, nämligen att vi hava en verklig barnatröst till Gud och kunna med verklig mening åkalla Honom såsom vår Fader. Blir samvetet antingen på nytt fångat under träldomens ok, så att man förskräckes för att i denna bön nalkas den himmelske Fadern, eller det på nytt insomnar, så att man i lättsinne säger "Fader vår", utan att mena, vad man säger, så leder det i båda fallen till andlig död.
Det andliga livet är ett förtroligt barnaliv med Gud; såsom aposteln säger: "I haven icke fått träldomens anda åter till räddhåga, utan I haven fått utkorade barns anda, i vilken vi ropa: Abba, käre Fader. Densamme Anden vittnar med vår anda, att vi äro Guds barn."
Guds barn jag är!
Ack saliga ro och glädje!
Guds barn jag är!
För vem ska jag säga min glädje?
För Gud vill jag säga min glädje!
Guds barn jag är!
Guds barn jag är!
Ack saliga ro och glädje!
måndag 8 april 2013
"Fader vår, som är i himmelen." (Matt. 6:9)
Ingen kristen bör gå vidare in i bönen Fader vår, förr än han
först väl eftersinnat, om han med barnaförtröstan menar, vad han
säger i det första ordet, nämligen att Gud är hans hulde Fader, och
han Guds älskliga barn. Ty det är just av en verklig hjärtats tro på
detta första ordet, som hela bönens tröst och kraft beror. Kan du av hjärtat kalla Gud din Fader, tror du av hjärtat, att du är Guds kära
barn, och du besinnar, vad det vill säga — o, då skall du med salig
tillförsikt även bedja det, som vidare följer i den dyra bönen.
Men här möta vi varjehanda brister även hos eljest gudfruktiga själar. För det första de ännu icke frigjorda och troende, utan mer självarbetande själar, vilka dock under tiden på ett visst lösligt sätt hålla sig för Guds barn, men icke i den stora, verkliga betydelse, som det ordet i Kristi mun äger, utan blott i den mening, att de icke äro av världen, de äro av de fromma, de tillhöra det folk, som söker och älskar Gud. I denna ytliga mening kan man ganska lätt tala om "Guds barn". Men att veta sig tillhöra de fromma är alldeles icke detsamma som att tro, det "Gud är vår rätte Fader och vi hans rätta barn"; ty vad det betecknar, skall du märka av Kristi ord om vårt broderskap med Honom. Betänk dock — och Gud give oss i denna stund öppnade ögon att se! — vad det betecknar, då Herren efter fullbordat försoningsverk på sin uppståndelsedag begynner föra det språket: "Gå till mina bröder och säg dem: Jag far upp till min Fader och eder Fader, till min Gud och eder Gud."
Märker du här, vad det vill säga att vara Guds barn? Här säger Herren först bröder; men icke därmed nog. På det ingen skulle förbise, vad broder betecknade, tillägger Han: "Min och eder Fader, min och eder Gud." Därmed har ju Herren Kristus uttryckligen framhållit den egentliga betydelsen av broder, och då får ordet Guds barn en betydelse sådan, att änglarna i himmelen kunna skyla sina anleten därvid.
Guds barn! Det var detta stora, som Gud i begynnelsen tänkte, då Han skapade människan och, såsom var och en kan med ögonen se, skapade allt, vad som är på jorden, för människan. Människan — Guds barn! Det var detta stora förhållande, som gjorde, att Guds evige Son kunde bliva människobarn och sålunda inför alla andra bevisa, att vi voro bröder.
Men här måste vi bekänna, att våra hjärtan äro alltför trånga för att kunna rätteligen omfatta något så stort. Och dock är det en så väsentlig skillnad emellan den enas och den andras tro i detta stycke, att den ena kan aldrig nog förundra sig över höjden och djupet, bredden och längden av denna herrlighet, kan aldrig rätt få det in i sitt hjärta, såsom han ser det och tror det, men har dock däri redan sin största glädje på jorden; då däremot den andra kan med lätthet tro, så mycket han åstundar, men har ingen förundran och ingen glädje därav, han har ännu icke sett så mycket av vad det vill säga att vara Guds barn.
Detta är det första felet i tron på ordet Fader vår. Det andra är, att även de troende, som en tid varit saliga i detta herrliga barnaskap, på nytt nedsjunka i sitt eget armod, börja se på sig själva och förlora det rätta barnaförtroendet till Gud. Somliga bedja då Herrens bön med en viss vårdslöshet, så att de icke besinna, vad de säga i ordet Fader vår, och kunna då helt lätt överkomma det, men äro ock därför torra och olustiga genom hela bönen; andra åter hava rentav ett bundet samvete, emedan de gjort något svårare fall eller nedsjunkit i mäktiga frestelser och syndabojor, som nu i bönen möta dem med en förskräckande stämma: "Vill du bedja Gud, du kalla Gud din Fader, du, som så och så syndat, som vet med dig det och det!" Härav uppstå de allrastörsta svårigheter för att kunna med rätt tillförsikt säga: Fader vår.
Måtte var och en besinna, att till vilkendera klass han hör, det är över all beskrivning viktigt att icke på detta sätt fortfara att utan tro och mening säga: Fader vår; ty detta är den punkt, varpå själva livet beror, nämligen att vi hava en verklig barnatröst till Gud och kunna med verklig mening åkalla Honom såsom vår Fader. Blir samvetet antingen på nytt fångat under träldomens ok, så att man förskräckes för att i denna bön nalkas den himmelske Fadern, eller det på nytt insomnar, så att man i lättsinne säger "Fader vår", utan att mena, vad man säger, så leder det i båda fallen till andlig död.
Det andliga livet är ett förtroligt barnaliv med Gud; såsom aposteln säger: "I haven icke fått träldomens anda åter till räddhåga, utan I haven fått utkorade barns anda, i vilken vi ropa: Abba, käre Fader. Densamme Anden vittnar med vår anda, att vi äro Guds barn."
Men här möta vi varjehanda brister även hos eljest gudfruktiga själar. För det första de ännu icke frigjorda och troende, utan mer självarbetande själar, vilka dock under tiden på ett visst lösligt sätt hålla sig för Guds barn, men icke i den stora, verkliga betydelse, som det ordet i Kristi mun äger, utan blott i den mening, att de icke äro av världen, de äro av de fromma, de tillhöra det folk, som söker och älskar Gud. I denna ytliga mening kan man ganska lätt tala om "Guds barn". Men att veta sig tillhöra de fromma är alldeles icke detsamma som att tro, det "Gud är vår rätte Fader och vi hans rätta barn"; ty vad det betecknar, skall du märka av Kristi ord om vårt broderskap med Honom. Betänk dock — och Gud give oss i denna stund öppnade ögon att se! — vad det betecknar, då Herren efter fullbordat försoningsverk på sin uppståndelsedag begynner föra det språket: "Gå till mina bröder och säg dem: Jag far upp till min Fader och eder Fader, till min Gud och eder Gud."
Märker du här, vad det vill säga att vara Guds barn? Här säger Herren först bröder; men icke därmed nog. På det ingen skulle förbise, vad broder betecknade, tillägger Han: "Min och eder Fader, min och eder Gud." Därmed har ju Herren Kristus uttryckligen framhållit den egentliga betydelsen av broder, och då får ordet Guds barn en betydelse sådan, att änglarna i himmelen kunna skyla sina anleten därvid.
Guds barn! Det var detta stora, som Gud i begynnelsen tänkte, då Han skapade människan och, såsom var och en kan med ögonen se, skapade allt, vad som är på jorden, för människan. Människan — Guds barn! Det var detta stora förhållande, som gjorde, att Guds evige Son kunde bliva människobarn och sålunda inför alla andra bevisa, att vi voro bröder.
Men här måste vi bekänna, att våra hjärtan äro alltför trånga för att kunna rätteligen omfatta något så stort. Och dock är det en så väsentlig skillnad emellan den enas och den andras tro i detta stycke, att den ena kan aldrig nog förundra sig över höjden och djupet, bredden och längden av denna herrlighet, kan aldrig rätt få det in i sitt hjärta, såsom han ser det och tror det, men har dock däri redan sin största glädje på jorden; då däremot den andra kan med lätthet tro, så mycket han åstundar, men har ingen förundran och ingen glädje därav, han har ännu icke sett så mycket av vad det vill säga att vara Guds barn.
Detta är det första felet i tron på ordet Fader vår. Det andra är, att även de troende, som en tid varit saliga i detta herrliga barnaskap, på nytt nedsjunka i sitt eget armod, börja se på sig själva och förlora det rätta barnaförtroendet till Gud. Somliga bedja då Herrens bön med en viss vårdslöshet, så att de icke besinna, vad de säga i ordet Fader vår, och kunna då helt lätt överkomma det, men äro ock därför torra och olustiga genom hela bönen; andra åter hava rentav ett bundet samvete, emedan de gjort något svårare fall eller nedsjunkit i mäktiga frestelser och syndabojor, som nu i bönen möta dem med en förskräckande stämma: "Vill du bedja Gud, du kalla Gud din Fader, du, som så och så syndat, som vet med dig det och det!" Härav uppstå de allrastörsta svårigheter för att kunna med rätt tillförsikt säga: Fader vår.
Måtte var och en besinna, att till vilkendera klass han hör, det är över all beskrivning viktigt att icke på detta sätt fortfara att utan tro och mening säga: Fader vår; ty detta är den punkt, varpå själva livet beror, nämligen att vi hava en verklig barnatröst till Gud och kunna med verklig mening åkalla Honom såsom vår Fader. Blir samvetet antingen på nytt fångat under träldomens ok, så att man förskräckes för att i denna bön nalkas den himmelske Fadern, eller det på nytt insomnar, så att man i lättsinne säger "Fader vår", utan att mena, vad man säger, så leder det i båda fallen till andlig död.
Det andliga livet är ett förtroligt barnaliv med Gud; såsom aposteln säger: "I haven icke fått träldomens anda åter till räddhåga, utan I haven fått utkorade barns anda, i vilken vi ropa: Abba, käre Fader. Densamme Anden vittnar med vår anda, att vi äro Guds barn."
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)