"Herrens ord förblir i evighet." (1 Petr. 1:25)

Vilken kraft och betydelse ett ord eller löfte har, om det bara är givet av en person som inte kan svika det, låter oss Paulus förstå då han säger att den som vill ha Kristus med all hans förtjänst inte behöver säga: "vem vill fara upp i höjden? - d.v.s. för att hämta Kristus hit ned - eller vem vill fara ned i djupet? - d.v.s. för att hämta Kristus upp igen ifrån de döda; utan vad säger Skriften? Ordet är hart när dig, nämligen i ditt hjärta och i din mun", då du tror i ditt hjärta och bekänner med din mun det "ordet om tron".

Observera: han säger: "Ordet är hart när dej" — där har du allt vad du vill ha, menar han, när du blott omfattar ordet. Paulus menar att ett ord av Gud är alldeles lika mycket värt, som om vi hade själva saken i vår hand. Att ett pålitligt löfte har sådan vikt och betydelse, därom är vi mycket förståndiga så snart det rör mänskliga ting; men när det rör de himmelska, där vi har själve Gud till löftesman, då är vi inte förståndiga nog att vara rätt trygga.

Vi vill ännu belysa detta med en liknelse från ett mycket bekant förhållande: Om jag än inte äger en enda skilling verkligt mynt, är jag ändå alltid fullkomligt nöjd bara jag har tillräckligt av en viss sorts papper som vi kallar sedlar, på vilka står några ord som alldeles betrygga oss, nämligen de orden att "rikets bank inlöser denna sedel" med så och så mycket. Då är vi så trygga att vi inte ens bryr oss om att någonsin utväxla dessa sedlar mot verkligt mynt, utan hela vårt liv igenom kan så gömma och värdera dem som om det vore pengar, ja, så att vi kallar dem pengar, och de flesta människor inte vet annat än att det är pengar; för de gäller i all vår handel som verkligt mynt.

Vad är det nu som ger dessa papper ett sådant värde? Endast några ord, endast ett löfte, nämligen att de vid anfordran inlöses mot verkligt mynt.

Se, sådan vikt menade Paulus att även Guds ord och löfte skulle äga, då han sa: "Säg inte: vem vill fara upp i höjden för att hämta Kristus hit ned?" Det behövs inte, säger han; ordet är hart när dej. Då har du Kristus, himmel och salighet, om du bara gömmer ordet i ditt hjärta och litar på det.

Även vår himmelske konung har utgivit sedlar på jorden, nämligen i sitt ord. O, att vi en gång bleve så förståndiga, att vi kunde lika fast lita på de ord Gud givit oss i den stora sedelboken, bibeln, som vi litar på en jordisk konungs ord! Gud ska sannerligen inte svika dessa sina egna försäkringar, när det en gång gäller att vi vill utväxla dem mot deras utlovade verklighet, vill ha själva himmelen och saligheten.

Måtte även denna bild påminna oss om vilken vikt och betydelse ett Guds ord och löfte äger! Vi ska aldrig kunna förbli i tron, i en verklig tillförsikt till all den outsägliga herrlighet som ordet lovar, om vi inte djupt i vår själ inpräglar vad det gäller att Gud själv har sagt det. Det är ju något så stort att Gud själv givit oss löften, så att vi bara för dess storhet inte kan besinna det. Eller kan väl någonting vara säkrare än det Gud själv lovat? Skulle Gud kunna svika? Gud? Hur obegripligt fördärvade är inte våra själskrafter, när vi aldrig kan rätt besinna detta!

Aposteln säger att Gud inte bara uttalat det stora löftet i Kristus, utan också med sin heliga ed bekräftat det. Han säger: "Då Gud ville rikligen bevisa arvingarna till löftet sitt uppsåts fasthet, la han däruppå en ed — och då han ingen större hade, vid vilken han kunde svärja, svor han vid sej själv — så att vi genom två osvikliga ting (löftet och eden), i vilka det är omöjligt att Gud skulle ljuga, skulle ha en stark tröst, vi, som har flytt därtill, att vi måtte få det hopp som är tillbjudet."

O, vår store, nåderike Gud! Har du också med din heliga ed bekräftat ditt ord, och vi tror ändå inte! Hjälp oss, hjälp oss från våra ömkliga hjärtans mörker och otro! Store, gode Gud! Förlåt oss och hjälp oss!

Guds ord och löfte skall bestå,
det oss till frälsning blivit.
Han varje dag med oss vill gå,
sin Ande han oss givit.
Därför är vi väl till mods,
fast vi vågar gods
och ära, liv och allt.
Ske blott som Gud befallt!
Guds rike vi behåller.

"Herrens ord förblir i evighet." (1 Petr. 1:25)

Vilken kraft och betydelse ett ord eller löfte har, om det bara är givet av en person som inte kan svika det, låter oss Paulus förstå då han säger att den som vill ha Kristus med all hans förtjänst inte behöver säga: "vem vill fara upp i höjden? - d.v.s. för att hämta Kristus hit ned - eller vem vill fara ned i djupet? - d.v.s. för att hämta Kristus upp igen ifrån de döda; utan vad säger Skriften? Ordet är hart när dig, nämligen i ditt hjärta och i din mun", då du tror i ditt hjärta och bekänner med din mun det "ordet om tron".

Observera: han säger: "Ordet är hart när dej" — där har du allt vad du vill ha, menar han, när du blott omfattar ordet. Paulus menar att ett ord av Gud är alldeles lika mycket värt, som om vi hade själva saken i vår hand. Att ett pålitligt löfte har sådan vikt och betydelse, därom är vi mycket förståndiga så snart det rör mänskliga ting; men när det rör de himmelska, där vi har själve Gud till löftesman, då är vi inte förståndiga nog att vara rätt trygga.

Vi vill ännu belysa detta med en liknelse från ett mycket bekant förhållande: Om jag än inte äger en enda skilling verkligt mynt, är jag ändå alltid fullkomligt nöjd bara jag har tillräckligt av en viss sorts papper som vi kallar sedlar, på vilka står några ord som alldeles betrygga oss, nämligen de orden att "rikets bank inlöser denna sedel" med så och så mycket. Då är vi så trygga att vi inte ens bryr oss om att någonsin utväxla dessa sedlar mot verkligt mynt, utan hela vårt liv igenom kan så gömma och värdera dem som om det vore pengar, ja, så att vi kallar dem pengar, och de flesta människor inte vet annat än att det är pengar; för de gäller i all vår handel som verkligt mynt.

Vad är det nu som ger dessa papper ett sådant värde? Endast några ord, endast ett löfte, nämligen att de vid anfordran inlöses mot verkligt mynt.

Se, sådan vikt menade Paulus att även Guds ord och löfte skulle äga, då han sa: "Säg inte: vem vill fara upp i höjden för att hämta Kristus hit ned?" Det behövs inte, säger han; ordet är hart när dej. Då har du Kristus, himmel och salighet, om du bara gömmer ordet i ditt hjärta och litar på det.

Även vår himmelske konung har utgivit sedlar på jorden, nämligen i sitt ord. O, att vi en gång bleve så förståndiga, att vi kunde lika fast lita på de ord Gud givit oss i den stora sedelboken, bibeln, som vi litar på en jordisk konungs ord! Gud ska sannerligen inte svika dessa sina egna försäkringar, när det en gång gäller att vi vill utväxla dem mot deras utlovade verklighet, vill ha själva himmelen och saligheten.

Måtte även denna bild påminna oss om vilken vikt och betydelse ett Guds ord och löfte äger! Vi ska aldrig kunna förbli i tron, i en verklig tillförsikt till all den outsägliga herrlighet som ordet lovar, om vi inte djupt i vår själ inpräglar vad det gäller att Gud själv har sagt det. Det är ju något så stort att Gud själv givit oss löften, så att vi bara för dess storhet inte kan besinna det. Eller kan väl någonting vara säkrare än det Gud själv lovat? Skulle Gud kunna svika? Gud? Hur obegripligt fördärvade är inte våra själskrafter, när vi aldrig kan rätt besinna detta!

Aposteln säger att Gud inte bara uttalat det stora löftet i Kristus, utan också med sin heliga ed bekräftat det. Han säger: "Då Gud ville rikligen bevisa arvingarna till löftet sitt uppsåts fasthet, la han däruppå en ed — och då han ingen större hade, vid vilken han kunde svärja, svor han vid sej själv — så att vi genom två osvikliga ting (löftet och eden), i vilka det är omöjligt att Gud skulle ljuga, skulle ha en stark tröst, vi, som har flytt därtill, att vi måtte få det hopp som är tillbjudet."

O, vår store, nåderike Gud! Har du också med din heliga ed bekräftat ditt ord, och vi tror ändå inte! Hjälp oss, hjälp oss från våra ömkliga hjärtans mörker och otro! Store, gode Gud! Förlåt oss och hjälp oss!

Guds ord och löfte skall bestå,
det oss till frälsning blivit.
Han varje dag med oss vill gå,
sin Ande han oss givit.
Därför är vi väl till mods,
fast vi vågar gods
och ära, liv och allt.
Ske blott som Gud befallt!
Guds rike vi behåller.

"Herrens ord förblir i evighet." (1 Petr. 1:25)

Vilken kraft och betydelse ett ord eller löfte har, om det bara är givet av en person som inte kan svika det, låter oss Paulus förstå då han säger att den som vill ha Kristus med all hans förtjänst inte behöver säga: "vem vill fara upp i höjden? - d.v.s. för att hämta Kristus hit ned - eller vem vill fara ned i djupet? - d.v.s. för att hämta Kristus upp igen ifrån de döda; utan vad säger Skriften? Ordet är hart när dig, nämligen i ditt hjärta och i din mun", då du tror i ditt hjärta och bekänner med din mun det "ordet om tron".

Observera: han säger: "Ordet är hart när dej" — där har du allt vad du vill ha, menar han, när du blott omfattar ordet. Paulus menar att ett ord av Gud är alldeles lika mycket värt, som om vi hade själva saken i vår hand. Att ett pålitligt löfte har sådan vikt och betydelse, därom är vi mycket förståndiga så snart det rör mänskliga ting; men när det rör de himmelska, där vi har själve Gud till löftesman, då är vi inte förståndiga nog att vara rätt trygga.

Vi vill ännu belysa detta med en liknelse från ett mycket bekant förhållande: Om jag än inte äger en enda skilling verkligt mynt, är jag ändå alltid fullkomligt nöjd bara jag har tillräckligt av en viss sorts papper som vi kallar sedlar, på vilka står några ord som alldeles betrygga oss, nämligen de orden att "rikets bank inlöser denna sedel" med så och så mycket. Då är vi så trygga att vi inte ens bryr oss om att någonsin utväxla dessa sedlar mot verkligt mynt, utan hela vårt liv igenom kan så gömma och värdera dem som om det vore pengar, ja, så att vi kallar dem pengar, och de flesta människor inte vet annat än att det är pengar; för de gäller i all vår handel som verkligt mynt.

Vad är det nu som ger dessa papper ett sådant värde? Endast några ord, endast ett löfte, nämligen att de vid anfordran inlöses mot verkligt mynt.

Se, sådan vikt menade Paulus att även Guds ord och löfte skulle äga, då han sa: "Säg inte: vem vill fara upp i höjden för att hämta Kristus hit ned?" Det behövs inte, säger han; ordet är hart när dej. Då har du Kristus, himmel och salighet, om du bara gömmer ordet i ditt hjärta och litar på det.

Även vår himmelske konung har utgivit sedlar på jorden, nämligen i sitt ord. O, att vi en gång bleve så förståndiga, att vi kunde lika fast lita på de ord Gud givit oss i den stora sedelboken, bibeln, som vi litar på en jordisk konungs ord! Gud ska sannerligen inte svika dessa sina egna försäkringar, när det en gång gäller att vi vill utväxla dem mot deras utlovade verklighet, vill ha själva himmelen och saligheten.

Måtte även denna bild påminna oss om vilken vikt och betydelse ett Guds ord och löfte äger! Vi ska aldrig kunna förbli i tron, i en verklig tillförsikt till all den outsägliga herrlighet som ordet lovar, om vi inte djupt i vår själ inpräglar vad det gäller att Gud själv har sagt det. Det är ju något så stort att Gud själv givit oss löften, så att vi bara för dess storhet inte kan besinna det. Eller kan väl någonting vara säkrare än det Gud själv lovat? Skulle Gud kunna svika? Gud? Hur obegripligt fördärvade är inte våra själskrafter, när vi aldrig kan rätt besinna detta!

Aposteln säger att Gud inte bara uttalat det stora löftet i Kristus, utan också med sin heliga ed bekräftat det. Han säger: "Då Gud ville rikligen bevisa arvingarna till löftet sitt uppsåts fasthet, la han däruppå en ed — och då han ingen större hade, vid vilken han kunde svärja, svor han vid sej själv — så att vi genom två osvikliga ting (löftet och eden), i vilka det är omöjligt att Gud skulle ljuga, skulle ha en stark tröst, vi, som har flytt därtill, att vi måtte få det hopp som är tillbjudet."

O, vår store, nåderike Gud! Har du också med din heliga ed bekräftat ditt ord, och vi tror ändå inte! Hjälp oss, hjälp oss från våra ömkliga hjärtans mörker och otro! Store, gode Gud! Förlåt oss och hjälp oss!

Guds ord och löfte skall bestå,
det oss till frälsning blivit.
Han varje dag med oss vill gå,
sin Ande han oss givit.
Därför är vi väl till mods,
fast vi vågar gods
och ära, liv och allt.
Ske blott som Gud befallt!
Guds rike vi behåller.

"Herrens ord förbliver evinnerligen." (1 Petr. 1:25)

Vad kraft och betydenhet ett ord eller löfte har, när det blott är givet av en person, som icke kan svika det, låter oss Paulus förstå, då han säger, att den, som vill hava Kristus med all hans förtjänst, behöver icke säga: "Vem vill fara upp i höjden? - det är, att hämta Kristus här ned - eller, vem vill fara ned i djupet? - det är, att hämta Kristus upp igen ifrån de döda; utan vad säger Skriften? Ordet är hart när dig, nämligen i ditt hjärta och i din mun", då du tror i ditt hjärta och bekänner med din mun det "ordet om tron".

Märk! han säger: "Ordet är hart när dig" — där har du allt, vad du vill hava, menar han, när du blott omfattar ordet. Paulus menar, att ett ord av Gud är alldeles lika mycket, som om vi hade själva saken i vår hand. Att ett pålitligt löfte har sådan vikt och betydelse, därom äro vi mycket förståndiga, så snart det rör mänskliga ting; men när det rör de himmelska, där vi hava själva Gud till löftesman, då äro vi icke förståndiga nog att vara rätt trygga.

Vi vilja ännu belysa detta med en liknelse av ett mycket bekant förhållande: Om jag ock icke äger en enda skilling verkligt mynt, är jag dock alltid fullkomligt nöjd, blott jag har tillräckligt av en viss sorts papper, som vi kalla sedlar, på vilka stå några ord, som alldeles betrygga oss, nämligen de orden, att "rikets bank inlöser denna sedel" med så och så mycket. Då äro vi så trygga, att vi icke ens bry oss om att någonsin utväxla dessa sedlar mot verkligt mynt, utan kunna hela vårt liv igenom så gömma och värdera dem, som om det vore penningar, ja, så att vi kalla dem penningar, och de flesta människor icke annat veta, än att det är penningar; ty de gälla i all vår handel såsom verkligt mynt.

Vad är det nu, som giver dessa papper ett sådant värde? Endast några ord, endast ett löfte, nämligen att de vid anfordran inlösas mot verkligt mynt.

Si, sådan vikt menade Paulus, att även Guds ord och löfte skulle äga, då han sade: "Säg icke: vem vill fara upp i höjden att hämta Kristus här ned?" Det behövs icke, säger han; ordet är hart när dig. Då har du Kristus, himmel och salighet, om du blott gömmer ordet i ditt hjärta och litar på det.

Även vår himmelske konung har utgivit sedlar på jorden, nämligen i sitt ord. O, att vi en gång bleve så förståndiga, att vi kunde lika fast lita på de ord, Gud givit oss i den stora sedelboken, bibeln, som vi lita på en jordisk konungs ord! Gud skall sannerligen icke svika dessa sina egna försäkringar, när det en gång gäller, att vi vilja utväxla dem mot deras utlovade verklighet, vilja hava själva himmelen och saligheten.

Måtte även denna bild påminna oss, vad vikt och betydelse ett Guds ord och löfte äger! Vi skola aldrig kunna förbliva i tron, i en verklig tillförsikt till all den outsägliga herrlighet, som ordet lovar, om vi icke djupt i vår själ inprägla, vad det gäller, att Gud själv har sagt det. Det är ju något så stort, att Gud själv givit oss löften, att vi blott för dess storhet icke kunna besinna det. Eller kan väl någonting vara säkrare, än det Gud själv lovat? Skulle Gud kunna svika? Gud? Huru obegripligt fördärvade äro icke våra själskrafter, att vi aldrig kunna rätt besinna sådant!

Aposteln säger, att Gud har icke blott uttalat det stora löftet i Kristus, utan ock med sin heliga ed bekräftat det. Han säger: "Då Gud ville rikligen bevisa arvingarna till löftet sitt uppsåts fasthet, lade Han däruppå en ed — och då Han ingen större hade, vid vilken Han kunde svärja, svor Han vid sig själv — att vi genom två osvikliga ting (löftet och eden), i vilka det är omöjligt, att Gud skulle ljuga, skulle hava en stark tröst, vi, som hava flytt därtill, att vi måtte få det hopp, som är tillbjudet."

O, vår store, nåderike Gud! Har du ock med din heliga ed bekräftat ditt ord, och vi likväl icke tro! Hjälp oss, hjälp oss för våra ömkliga hjärtans mörker och otro! Store, gode Gud! förlåt oss och hjälp oss!

Guds ord och löfte skall bestå,
det oss till frälsning blivit.
Han varje dag med oss vill gå,
sin Ande han oss givit.
Därför är vi väl till mods,
fast vi vågar gods
och ära, liv och allt.
Ske blott som Gud befallt!
Guds rike vi behåller.

"Herrens ord förbliver evinnerligen." (1 Petr. 1:25)

Vad kraft och betydenhet ett ord eller löfte har, när det blott är givet av en person, som icke kan svika det, låter oss Paulus förstå, då han säger, att den, som vill hava Kristus med all hans förtjänst, behöver icke säga: "Vem vill fara upp i höjden? - det är, att hämta Kristus här ned - eller, vem vill fara ned i djupet? - det är, att hämta Kristus upp igen ifrån de döda; utan vad säger Skriften? Ordet är hart när dig, nämligen i ditt hjärta och i din mun", då du tror i ditt hjärta och bekänner med din mun det "ordet om tron".

Märk! han säger: "Ordet är hart när dig" — där har du allt, vad du vill hava, menar han, när du blott omfattar ordet. Paulus menar, att ett ord av Gud är alldeles lika mycket, som om vi hade själva saken i vår hand. Att ett pålitligt löfte har sådan vikt och betydelse, därom äro vi mycket förståndiga, så snart det rör mänskliga ting; men när det rör de himmelska, där vi hava själva Gud till löftesman, då äro vi icke förståndiga nog att vara rätt trygga.

Vi vilja ännu belysa detta med en liknelse av ett mycket bekant förhållande: Om jag ock icke äger en enda skilling verkligt mynt, är jag dock alltid fullkomligt nöjd, blott jag har tillräckligt av en viss sorts papper, som vi kalla sedlar, på vilka stå några ord, som alldeles betrygga oss, nämligen de orden, att "rikets bank inlöser denna sedel" med så och så mycket. Då äro vi så trygga, att vi icke ens bry oss om att någonsin utväxla dessa sedlar mot verkligt mynt, utan kunna hela vårt liv igenom så gömma och värdera dem, som om det vore penningar, ja, så att vi kalla dem penningar, och de flesta människor icke annat veta, än att det är penningar; ty de gälla i all vår handel såsom verkligt mynt.

Vad är det nu, som giver dessa papper ett sådant värde? Endast några ord, endast ett löfte, nämligen att de vid anfordran inlösas mot verkligt mynt.

Si, sådan vikt menade Paulus, att även Guds ord och löfte skulle äga, då han sade: "Säg icke: vem vill fara upp i höjden att hämta Kristus här ned?" Det behövs icke, säger han; ordet är hart när dig. Då har du Kristus, himmel och salighet, om du blott gömmer ordet i ditt hjärta och litar på det.

Även vår himmelske konung har utgivit sedlar på jorden, nämligen i sitt ord. O, att vi en gång bleve så förståndiga, att vi kunde lika fast lita på de ord, Gud givit oss i den stora sedelboken, bibeln, som vi lita på en jordisk konungs ord! Gud skall sannerligen icke svika dessa sina egna försäkringar, när det en gång gäller, att vi vilja utväxla dem mot deras utlovade verklighet, vilja hava själva himmelen och saligheten.

Måtte även denna bild påminna oss, vad vikt och betydelse ett Guds ord och löfte äger! Vi skola aldrig kunna förbliva i tron, i en verklig tillförsikt till all den outsägliga herrlighet, som ordet lovar, om vi icke djupt i vår själ inprägla, vad det gäller, att Gud själv har sagt det. Det är ju något så stort, att Gud själv givit oss löften, att vi blott för dess storhet icke kunna besinna det. Eller kan väl någonting vara säkrare, än det Gud själv lovat? Skulle Gud kunna svika? Gud? Huru obegripligt fördärvade äro icke våra själskrafter, att vi aldrig kunna rätt besinna sådant!

Aposteln säger, att Gud har icke blott uttalat det stora löftet i Kristus, utan ock med sin heliga ed bekräftat det. Han säger: "Då Gud ville rikligen bevisa arvingarna till löftet sitt uppsåts fasthet, lade Han däruppå en ed — och då Han ingen större hade, vid vilken Han kunde svärja, svor Han vid sig själv — att vi genom två osvikliga ting (löftet och eden), i vilka det är omöjligt, att Gud skulle ljuga, skulle hava en stark tröst, vi, som hava flytt därtill, att vi måtte få det hopp, som är tillbjudet."

O, vår store, nåderike Gud! Har du ock med din heliga ed bekräftat ditt ord, och vi likväl icke tro! Hjälp oss, hjälp oss för våra ömkliga hjärtans mörker och otro! Store, gode Gud! förlåt oss och hjälp oss!

Guds ord och löfte skall bestå,
det oss till frälsning blivit.
Han varje dag med oss vill gå,
sin Ande han oss givit.
Därför är vi väl till mods,
fast vi vågar gods
och ära, liv och allt.
Ske blott som Gud befallt!
Guds rike vi behåller.