"Låt ert ljus lysa för människorna, så att de ser era goda gärningar och prisar er Fader, som är i himmelen." (Matt. 5:16)

O vilken skön och glädjande syn, som kan fröjda både himmelen och jorden, när en kristen som brinner av nitälskan för trons väg, för Lammets ära, brinner av nit mot gärningarnas förtjänst inför Gud, likväl på samma gång är själv den mest välgörande människa, rik på goda gärningar och flitig i Herrens tjänst! O, detta sammanhang kan alldeles dräpa satan, så grämer det honom, eftersom det inte finns något som så kan förstöra hans rike, som så starkt och klart vittnar om evangeliets sanning — ingenting, som så mäktigt griper sinnena och övertygar dem, som just detta samband mellan nitet mot gärningarnas förtjänst och rikedomen i gärningarnas bevisning.

Har jag bara det ena, har jag endast nit för trons väg och emot gärningarnas förtjänst inför Gud, men inte själv bevisar några goda gärningar, så dömer alla människor: "Det är en mycket bekväm väg till saligheten att bara tro och slippa göra något gott!" Men har du alla medmänniskors och grannars vittnesbörd, att ingen är mer villig och glad att göra goda gärningar än just du, som så mycket försmädar och nedsätter gärningarna då fråga är om rättfärdighet inför Gud, då "stoppar du alldeles munnen till på de galna och oförståndiga människorna". Då ska alla redliga själar nödgas tänka: "Nej, det är inte för sin egen maklighet, denne talar emot gärningarnas förtjänst, han bevisar själv annat."

Därför är de mycket dyrbara kristna, som på det närmaste förenar dessa två stycken: att de nitälskar blott för Lammets förtjänst, men själva på samma gång är rika på goda gärningar. Bedjom Gud, att vi måtte länge få behålla sådana kristna på jorden! Ty det är genom sådana Kristi rike och evangeliets ära på det kraftigaste befrämjas.

Däremot, vilken försmädelse för det kristna namnet, när en kristen som bekänner tron lever andligen lättjefull och ofruktbar, ja, genom framstående oarter "giver lastaren rum"; när de som hör hans vackra bekännelse, men också ser hans dåliga leverne, ska med förakt vända sej om och säga: "Betyder din vackra bekännelse inget mer, då kan också jag vara en kristen" o.s.v. Och så har den själen fått det starkaste stöd för sin obotfärdighet, sitt förakt för ordet om bättring och omvändelse — och det stödet har han fått av dej — av en kristen, som skulle tvärtom bort tjäna till hans väckande.

O vilken förfärlig sak för samvetet, när din prövotid är slut, det är slut med alla tillfällen att göra något bättre, du har fått bud: Gör räkenskap, du får inte längre vara min fogde! O, vilken hjärtfrätande ångest, när du ska komma ihåg, hur mycket du hört och trott och bekänt om Kristi kärlek, om Kristi lidande, men hur du inte levat för Honom och hans ära, utan levat dej själv, bara efter köttets behag, och när du tänker på, hur de, som levat med dej under nådetiden, fått så liten uppbyggelse av dej, bara för ditt dåliga levernes skull; då du ska med grämelse säga dej: Ack, mina barn, mina tjänare, de har av mej väl hört goda ord, men sett dåliga gärningar, därför gick det goda de hörde så litet till deras hjärtan. Mina tjänare har lämnat mitt hus med det intrycket: "De som talar mycket om Gud är skrymtare" — och har så lärt sej förakta ordet.

Gud bevare alla trogna i tid! Det är visserligen sant, att ingen undgår samvetets förebråelser eller satans glödande skott, ingen är fullkomlig — och allraminst ska den blinda världen göra oss rättvisa, utan ska försmäda också det bästa leverne, såsom den också sa allt ont om själva herrlighetens Herre. Men vi har alla ett medvetande om skillnaden mellan den köttets svaghet, för vilken jag är i ånger, bättringskamp, erkänsla, och däremot de oarter, som alldeles okuvade får regera, och som utgör mitt egentliga leverne. Det är genom sådana evangelium blir försmädat; ty om jag själv begråter och öppet straffar mina fel, har jag därmed givit Gud äran och räddat evangelium från försmädelsen för dessa.

Men märk ännu, vad som nyss sades om sambandet mellan nitälskandet om tron och bevisandet av goda gärningar. Om du däremot jämte dina goda gärningar först och sist talar om sådana, så att gärningar och Kristi efterföljelse är A och O i ditt tal, då kan man med skäl befara, att dessa utgör din hjärtetröst, din hemliga trosgrund; "ty varav hjärtat är fullt, därav talar munnen." Nej, visan måste vara om Lammet — "Lammet, som är dödat och återlöst oss åt Gud med sitt blod." Gärningarna måste flyta just av denna Kristi kärlek. Då får Kristus all äran, så att inte vårt, utan hans namn blir ärat och hållet heligt.

Det lilla ljus jag har, det ska få lysa klart,
det lilla ljus jag har, det ska få lysa klart,
det lilla ljus jag har, det ska få lysa klart,
lysa klart, klart, klart, lysa klart.

"Låt ert ljus lysa för människorna, så att de ser era goda gärningar och prisar er Fader, som är i himmelen." (Matt. 5:16)

O vilken skön och glädjande syn, som kan fröjda både himmelen och jorden, när en kristen som brinner av nitälskan för trons väg, för Lammets ära, brinner av nit mot gärningarnas förtjänst inför Gud, likväl på samma gång är själv den mest välgörande människa, rik på goda gärningar och flitig i Herrens tjänst! O, detta sammanhang kan alldeles dräpa satan, så grämer det honom, eftersom det inte finns något som så kan förstöra hans rike, som så starkt och klart vittnar om evangeliets sanning — ingenting, som så mäktigt griper sinnena och övertygar dem, som just detta samband mellan nitet mot gärningarnas förtjänst och rikedomen i gärningarnas bevisning.

Har jag bara det ena, har jag endast nit för trons väg och emot gärningarnas förtjänst inför Gud, men inte själv bevisar några goda gärningar, så dömer alla människor: "Det är en mycket bekväm väg till saligheten att bara tro och slippa göra något gott!" Men har du alla medmänniskors och grannars vittnesbörd, att ingen är mer villig och glad att göra goda gärningar än just du, som så mycket försmädar och nedsätter gärningarna då fråga är om rättfärdighet inför Gud, då "stoppar du alldeles munnen till på de galna och oförståndiga människorna". Då ska alla redliga själar nödgas tänka: "Nej, det är inte för sin egen maklighet, denne talar emot gärningarnas förtjänst, han bevisar själv annat."

Därför är de mycket dyrbara kristna, som på det närmaste förenar dessa två stycken: att de nitälskar blott för Lammets förtjänst, men själva på samma gång är rika på goda gärningar. Bedjom Gud, att vi måtte länge få behålla sådana kristna på jorden! Ty det är genom sådana Kristi rike och evangeliets ära på det kraftigaste befrämjas.

Däremot, vilken försmädelse för det kristna namnet, när en kristen som bekänner tron lever andligen lättjefull och ofruktbar, ja, genom framstående oarter "giver lastaren rum"; när de som hör hans vackra bekännelse, men också ser hans dåliga leverne, ska med förakt vända sej om och säga: "Betyder din vackra bekännelse inget mer, då kan också jag vara en kristen" o.s.v. Och så har den själen fått det starkaste stöd för sin obotfärdighet, sitt förakt för ordet om bättring och omvändelse — och det stödet har han fått av dej — av en kristen, som skulle tvärtom bort tjäna till hans väckande.

O vilken förfärlig sak för samvetet, när din prövotid är slut, det är slut med alla tillfällen att göra något bättre, du har fått bud: Gör räkenskap, du får inte längre vara min fogde! O, vilken hjärtfrätande ångest, när du ska komma ihåg, hur mycket du hört och trott och bekänt om Kristi kärlek, om Kristi lidande, men hur du inte levat för Honom och hans ära, utan levat dej själv, bara efter köttets behag, och när du tänker på, hur de, som levat med dej under nådetiden, fått så liten uppbyggelse av dej, bara för ditt dåliga levernes skull; då du ska med grämelse säga dej: Ack, mina barn, mina tjänare, de har av mej väl hört goda ord, men sett dåliga gärningar, därför gick det goda de hörde så litet till deras hjärtan. Mina tjänare har lämnat mitt hus med det intrycket: "De som talar mycket om Gud är skrymtare" — och har så lärt sej förakta ordet.

Gud bevare alla trogna i tid! Det är visserligen sant, att ingen undgår samvetets förebråelser eller satans glödande skott, ingen är fullkomlig — och allraminst ska den blinda världen göra oss rättvisa, utan ska försmäda också det bästa leverne, såsom den också sa allt ont om själva herrlighetens Herre. Men vi har alla ett medvetande om skillnaden mellan den köttets svaghet, för vilken jag är i ånger, bättringskamp, erkänsla, och däremot de oarter, som alldeles okuvade får regera, och som utgör mitt egentliga leverne. Det är genom sådana evangelium blir försmädat; ty om jag själv begråter och öppet straffar mina fel, har jag därmed givit Gud äran och räddat evangelium från försmädelsen för dessa.

Men märk ännu, vad som nyss sades om sambandet mellan nitälskandet om tron och bevisandet av goda gärningar. Om du däremot jämte dina goda gärningar först och sist talar om sådana, så att gärningar och Kristi efterföljelse är A och O i ditt tal, då kan man med skäl befara, att dessa utgör din hjärtetröst, din hemliga trosgrund; "ty varav hjärtat är fullt, därav talar munnen." Nej, visan måste vara om Lammet — "Lammet, som är dödat och återlöst oss åt Gud med sitt blod." Gärningarna måste flyta just av denna Kristi kärlek. Då får Kristus all äran, så att inte vårt, utan hans namn blir ärat och hållet heligt.

Det lilla ljus jag har, det ska få lysa klart,
det lilla ljus jag har, det ska få lysa klart,
det lilla ljus jag har, det ska få lysa klart,
lysa klart, klart, klart, lysa klart.

"Låt ert ljus lysa för människorna, så att de ser era goda gärningar och prisar er Fader, som är i himmelen." (Matt. 5:16)

O vilken skön och glädjande syn, som kan fröjda både himmelen och jorden, när en kristen som brinner av nitälskan för trons väg, för Lammets ära, brinner av nit mot gärningarnas förtjänst inför Gud, likväl på samma gång är själv den mest välgörande människa, rik på goda gärningar och flitig i Herrens tjänst! O, detta sammanhang kan alldeles dräpa satan, så grämer det honom, eftersom det inte finns något som så kan förstöra hans rike, som så starkt och klart vittnar om evangeliets sanning — ingenting, som så mäktigt griper sinnena och övertygar dem, som just detta samband mellan nitet mot gärningarnas förtjänst och rikedomen i gärningarnas bevisning.

Har jag bara det ena, har jag endast nit för trons väg och emot gärningarnas förtjänst inför Gud, men inte själv bevisar några goda gärningar, så dömer alla människor: "Det är en mycket bekväm väg till saligheten att bara tro och slippa göra något gott!" Men har du alla medmänniskors och grannars vittnesbörd, att ingen är mer villig och glad att göra goda gärningar än just du, som så mycket försmädar och nedsätter gärningarna då fråga är om rättfärdighet inför Gud, då "stoppar du alldeles munnen till på de galna och oförståndiga människorna". Då ska alla redliga själar nödgas tänka: "Nej, det är inte för sin egen maklighet, denne talar emot gärningarnas förtjänst, han bevisar själv annat."

Därför är de mycket dyrbara kristna, som på det närmaste förenar dessa två stycken: att de nitälskar blott för Lammets förtjänst, men själva på samma gång är rika på goda gärningar. Bedjom Gud, att vi måtte länge få behålla sådana kristna på jorden! Ty det är genom sådana Kristi rike och evangeliets ära på det kraftigaste befrämjas.

Däremot, vilken försmädelse för det kristna namnet, när en kristen som bekänner tron lever andligen lättjefull och ofruktbar, ja, genom framstående oarter "giver lastaren rum"; när de som hör hans vackra bekännelse, men också ser hans dåliga leverne, ska med förakt vända sej om och säga: "Betyder din vackra bekännelse inget mer, då kan också jag vara en kristen" o.s.v. Och så har den själen fått det starkaste stöd för sin obotfärdighet, sitt förakt för ordet om bättring och omvändelse — och det stödet har han fått av dej — av en kristen, som skulle tvärtom bort tjäna till hans väckande.

O vilken förfärlig sak för samvetet, när din prövotid är slut, det är slut med alla tillfällen att göra något bättre, du har fått bud: Gör räkenskap, du får inte längre vara min fogde! O, vilken hjärtfrätande ångest, när du ska komma ihåg, hur mycket du hört och trott och bekänt om Kristi kärlek, om Kristi lidande, men hur du inte levat för Honom och hans ära, utan levat dej själv, bara efter köttets behag, och när du tänker på, hur de, som levat med dej under nådetiden, fått så liten uppbyggelse av dej, bara för ditt dåliga levernes skull; då du ska med grämelse säga dej: Ack, mina barn, mina tjänare, de har av mej väl hört goda ord, men sett dåliga gärningar, därför gick det goda de hörde så litet till deras hjärtan. Mina tjänare har lämnat mitt hus med det intrycket: "De som talar mycket om Gud är skrymtare" — och har så lärt sej förakta ordet.

Gud bevare alla trogna i tid! Det är visserligen sant, att ingen undgår samvetets förebråelser eller satans glödande skott, ingen är fullkomlig — och allraminst ska den blinda världen göra oss rättvisa, utan ska försmäda också det bästa leverne, såsom den också sa allt ont om själva herrlighetens Herre. Men vi har alla ett medvetande om skillnaden mellan den köttets svaghet, för vilken jag är i ånger, bättringskamp, erkänsla, och däremot de oarter, som alldeles okuvade får regera, och som utgör mitt egentliga leverne. Det är genom sådana evangelium blir försmädat; ty om jag själv begråter och öppet straffar mina fel, har jag därmed givit Gud äran och räddat evangelium från försmädelsen för dessa.

Men märk ännu, vad som nyss sades om sambandet mellan nitälskandet om tron och bevisandet av goda gärningar. Om du däremot jämte dina goda gärningar först och sist talar om sådana, så att gärningar och Kristi efterföljelse är A och O i ditt tal, då kan man med skäl befara, att dessa utgör din hjärtetröst, din hemliga trosgrund; "ty varav hjärtat är fullt, därav talar munnen." Nej, visan måste vara om Lammet — "Lammet, som är dödat och återlöst oss åt Gud med sitt blod." Gärningarna måste flyta just av denna Kristi kärlek. Då får Kristus all äran, så att inte vårt, utan hans namn blir ärat och hållet heligt.

Det lilla ljus jag har, det ska få lysa klart,
det lilla ljus jag har, det ska få lysa klart,
det lilla ljus jag har, det ska få lysa klart,
lysa klart, klart, klart, lysa klart.

"Låt ert ljus lysa för människorna, så att de ser era goda gärningar och prisar er Fader, som är i himmelen." (Matt. 5:16)

O vilken skön och glädjande syn, som kan fröjda både himmelen och jorden, när en kristen som brinner av nitälskan för trons väg, för Lammets ära, brinner av nit mot gärningarnas förtjänst inför Gud, likväl på samma gång är själv den mest välgörande människa, rik på goda gärningar och flitig i Herrens tjänst! O, detta sammanhang kan alldeles dräpa satan, så grämer det honom, eftersom det inte finns något som så kan förstöra hans rike, som så starkt och klart vittnar om evangeliets sanning — ingenting, som så mäktigt griper sinnena och övertygar dem, som just detta samband mellan nitet mot gärningarnas förtjänst och rikedomen i gärningarnas bevisning.

Har jag bara det ena, har jag endast nit för trons väg och emot gärningarnas förtjänst inför Gud, men inte själv bevisar några goda gärningar, så dömer alla människor: "Det är en mycket bekväm väg till saligheten att bara tro och slippa göra något gott!" Men har du alla medmänniskors och grannars vittnesbörd, att ingen är mer villig och glad att göra goda gärningar än just du, som så mycket försmädar och nedsätter gärningarna då fråga är om rättfärdighet inför Gud, då "stoppar du alldeles munnen till på de galna och oförståndiga människorna". Då ska alla redliga själar nödgas tänka: "Nej, det är inte för sin egen maklighet, denne talar emot gärningarnas förtjänst, han bevisar själv annat."

Därför är de mycket dyrbara kristna, som på det närmaste förenar dessa två stycken: att de nitälskar blott för Lammets förtjänst, men själva på samma gång är rika på goda gärningar. Bedjom Gud, att vi måtte länge få behålla sådana kristna på jorden! Ty det är genom sådana Kristi rike och evangeliets ära på det kraftigaste befrämjas.

Däremot, vilken försmädelse för det kristna namnet, när en kristen som bekänner tron lever andligen lättjefull och ofruktbar, ja, genom framstående oarter "giver lastaren rum"; när de som hör hans vackra bekännelse, men också ser hans dåliga leverne, ska med förakt vända sej om och säga: "Betyder din vackra bekännelse inget mer, då kan också jag vara en kristen" o.s.v. Och så har den själen fått det starkaste stöd för sin obotfärdighet, sitt förakt för ordet om bättring och omvändelse — och det stödet har han fått av dej — av en kristen, som skulle tvärtom bort tjäna till hans väckande.

O vilken förfärlig sak för samvetet, när din prövotid är slut, det är slut med alla tillfällen att göra något bättre, du har fått bud: Gör räkenskap, du får inte längre vara min fogde! O, vilken hjärtfrätande ångest, när du ska komma ihåg, hur mycket du hört och trott och bekänt om Kristi kärlek, om Kristi lidande, men hur du inte levat för Honom och hans ära, utan levat dej själv, bara efter köttets behag, och när du tänker på, hur de, som levat med dej under nådetiden, fått så liten uppbyggelse av dej, bara för ditt dåliga levernes skull; då du ska med grämelse säga dej: Ack, mina barn, mina tjänare, de har av mej väl hört goda ord, men sett dåliga gärningar, därför gick det goda de hörde så litet till deras hjärtan. Mina tjänare har lämnat mitt hus med det intrycket: "De som talar mycket om Gud är skrymtare" — och har så lärt sej förakta ordet.

Gud bevare alla trogna i tid! Det är visserligen sant, att ingen undgår samvetets förebråelser eller satans glödande skott, ingen är fullkomlig — och allraminst ska den blinda världen göra oss rättvisa, utan ska försmäda också det bästa leverne, såsom den också sa allt ont om själva herrlighetens Herre. Men vi har alla ett medvetande om skillnaden mellan den köttets svaghet, för vilken jag är i ånger, bättringskamp, erkänsla, och däremot de oarter, som alldeles okuvade får regera, och som utgör mitt egentliga leverne. Det är genom sådana evangelium blir försmädat; ty om jag själv begråter och öppet straffar mina fel, har jag därmed givit Gud äran och räddat evangelium från försmädelsen för dessa.

 Men märk ännu, vad som nyss sades om sambandet mellan nitälskandet om tron och bevisandet av goda gärningar. Om du däremot jämte dina goda gärningar först och sist talar om sådana, så att gärningar och Kristi efterföljelse är A och O i ditt tal, då kan man med skäl befara, att dessa utgör din hjärtetröst, din hemliga trosgrund; "ty varav hjärtat är fullt, därav talar munnen." Nej, visan måste vara om Lammet — "Lammet, som är dödat och återlöst oss åt Gud med sitt blod." Gärningarna måste flyta just av denna Kristi kärlek. Då får Kristus all äran, så att inte vårt, utan hans namn blir ärat och hållet heligt.

"Låten edert ljus lysa för människorna, att de må se edra goda gärningar och prisa eder Fader, som är i himmelen." (Matt. 5:16)

O, hwad skön och glädjande syn, hwilken kan fröjda både himmelen och jorden, när en christen, som brinner af nitälskan för trons wäg, för Lammets ära, brinner af nit mot gerningarnas förtjenst inför Gud, likwäl på samma gång är sjelf den mest wälgörande menniska, rik på goda gerningar och flitig i Herrens tjenst! O, detta sammanhang kan alldeles dräpa satan, så grämer det honom, emedan det icke finns något, som så kan förstöra hans rike, som så starkt och klart wittnar om evangelii sanning — ingenting, som så mäktigt griper sinnena och öfwertygar dem, som just detta samband mellan nitet mot gerningarnas förtjenst och rikedomen i gerningarnas bewisning.

Har jag blott det ena, har jag blott nit för trons wäg och emot gerningarnas förtjenst inför Gud, men icke sjelf bewisar goda gerningar, så döma alla menniskor: "Det är en mycket beqwäm wäg till saligheten att blott tro och slippa att göra något godt!" Men har du alla medmenniskor och grannars wittnesbörd, att ingen är mer willig och glad att göra goda gerningar än just du, som så mycket försmädar och nedsätter gerningarne då fråga är om rättfärdighet inför Gud, då "stoppar du alldeles munnen till på de galna och oförståndiga menniskor". Då skola alla redliga själar nödgas tänka: "Nej, det är icke för sin egen maklighet, denne talar emot gerningarnas förtjenst, han bewisar sjelf annat."

Derföre äro de mycket dyrbara christna, hwilka på det närmaste förena dessa twå stycken: att de nitälska blott för Lammets förtjenst, men sjelfwa på samma gång äro rika på goda gerningar. Bedjom Gud, att wi måtte länge få behålla sådana christna på jorden! Ty det är genom sådana Christi rike och evangelii ära på det kraftigaste befrämjas.

Deremot, hwilken försmädelse för det christna namnet, när en christen, som bekänner tron, lefwer andligen lättjefull och ofruktbar, ja, genom framstående oarter gifwer lastaren rum; när de, som höra hans wackra bekännelse, men ock se hans dåliga lefwerne, skola med förakt wända sig om och säga: "Betyder din wackra bekännelse intet mer, då kan också jag wara en christen" o.s.w. Och så har den själen fått det starkaste stöd för sin obotfärdighet, sitt förakt för ordet om bättring och omwändelse — och det stödet har han fått af dig — af en christen, som skulle twärtom bort tjena till hans wäckande.

O, hwilken förfärlig sak för samwetet, när din pröfwotid är slut, det är slut med alla tillfällen att göra något bättre, du har fått bud: Gör räkenskap, du måste icke längre wara min fogde! O, hwilken hjertfrätande ångest, när du skall ihågkomma, huru mycket du hört och trott och bekänt om Christi kärlek, om Christi lidande, men huru du icke lefwat för Honom och hans ära, utan lefwat dig sjelf, blott efter köttets behag, och när du tänker på, huru de, som lefwat med dig under nådetiden, fått så liten uppbyggelse af dig, blott för ditt dåliga lefwerne; då du skall med grämelse säga dig: Ack, mina barn, mina tjenare, de hafwa af mig wäl hört goda ord, men sett dåliga gerningar, derföre gick det goda de hörde så litet till deras hjertan. Mina tjenare hafwa lemnat mitt hus med det intrycket: "De, som mycket tala om Gud, äro skrymtare" — och hafwa så lärt förakta ordet.

Gud beware alla trogna i tid! Det är wisserligen sannt, att ingen undgår samwetets förebråelser eller satans glödande skott, ingen är fullkomlig — och allraminst skall den blinda werlden göra oss rättwisa, utan skall ock försmäda det bästa lefwerne, såsom hon ock sade allt ondt om sjelfwa herrligheten Herre. Men wi hafwa alla ett medwetande om skilnaden mellan den köttets swaghet, för hwilken jag är i ånger, bättringskamp, erkänsla, och deremot de oarter, som alldeles okufwade få regera, och som utgöra mitt egentliga lefwerne. Det är genom sådana evangelium warder försmädadt; ty om jag sjelf begråter och öppet straffar mina fel, har jag dermed gifwit Gud äran och räddat evangelium från försmädelsen för dessa.

 Men märk ännu, hwad som nyss sades om sambandet mellan nitälskandet om tron och bevisandet af goda gerningar. Om du deremot jemte dina goda gerningar, först och sist talar om sådana, så att gerningar och Christi efterföljelse är A och O i ditt tal, då kan man med skäl befara, att dessa utgöra din hjertetröst, din hemliga trosgrund; "ty deraf hjertat är fullt, deraf talar munnen." Nej, wisan måste wara om Lammet — "Lammet, som är dödadt och igenlöst oss åt Gud med sitt blod." Gerningarna måste flyta just af denna Christi kärlek. Då får Christus all äran, så att icke wårt, utan hans namn warder äradt och hållet heligt.