"Se, jag gör allting nytt!" (Upp. 21:5)

Då allt det nya, som Herren verkar i oss genom evangelium, utgör det påtagliga beviset på en verkligt skedd födelse av Anden, på ett "nytt kreatur", en ny skapelse, är det ganska viktigt att väl betrakta det. Må vi därför något närmare beskåda dessa nya ting, som hos varje pånyttfödd människa visar sej. De består inte bara i en ny andlig syn och hörsel, utan också i ett nytt hjärta, nya tankar och nytt tal, nytt leverne och nytt förhållande till hela världen.

Förut såg och hörde vi t. ex. Guds domar och tillsägelser alldeles så, som hade vi inte sett eller hört dem; och detta även då, när vi höll ordet för Guds eget ord. Vi såg med ögonen vad det sa oss, vi hörde det med öronen, men vi kunde inte förnimma det. Vi kunde se och höra det som innebar vår dom till evig död, och kunde dock genast förgäta det, kunde dock äta, dricka och sova därpå. Och likväl höll vi det för Guds ord! Nu åter set och hör vi så att det tar i oss, att vi blir både förskräckta och tröstade, både bedrövade och glada, ja, att det ger riktningen åt hela vårt liv. Förut kunde vi tänka fritt och efter eget tycke även i andliga ting; nu åter har vi ett alltid avgörande rättesnöre för våra meningar därom, nämligen Guds ord. Förut kunde vi hysa ganska goda tankar om oss själva och hade tröst och mod, även utan att nära oss med evangeliets ord; nu åter blir vi alltid nedslagna när vi tänker på oss själva, och har tröst endast genom evangelium.

Men inte bara syn, hörsel och tankar är förändrade, utan också själva hjärtat, så att vi nu har vår största lust och glädje i sådant, som förut var oss obehagligt och vidrigt; varemot vi nu lider och besväras av sådant, som förut var vår högsta lust och käraste underhållning. Men "varav hjärtat är fullt, därav talar också munnen". Förut kunde vi tala miljoner ord om idel fåfängliga ting, och detta med all lust och lätthet, men kunde på hela år inte tala en halv timme om Frälsaren och allt hans himmelska goda — vi var andligt dövstumma. Nu åter är oss inget ämne kärare än att tala om Gud, hans ord och hans nåd.

Men så är också vårt leverne förändrat. Förut levde vi fritt efter vårt eget tycke och egna lustar, så långt vår egen fördel och ära tillät. Nu har vi fått både en helig håg och en helig tuktan över allt vårt leverne.

Kort sagt: vi är såsom i en ny  värld, med nya sorger och nya fröjder, med nya strävanden och nya farhågor. Vi har kommit i ett nytt förhållande till Gud, till oss själva och till alla människor. Till Gud, ty då Han förut var oss en okänd Gud eller en fruktad domare, är Han nu vår käre Fader. Till oss själva, ty då vi förut var ense med vårt eget köttsliga hjärta, har vi nu en beständig strid med detta. Till världen, ty då vi förut stod i förtroligt förhållande till den, fruktar vi den nu som en fiende — såsom också ordet lär att den är en av de tre huvudfienderna: "djävulen, världen och vårt eget kött".

Så är "det gamla förgånget, och allting har blivit nytt".

Detta är ju dock övermåttan tänkvärt och tröstrikt. Tänk, när vi kan med ögonen se sådana nya skapelser, ja, själva hjärtats omskapelse, vilken ingen människomakt i världen kan åstadkomma! Skulle vi inte vakna och prisa den store nådefulle Guden, som gör sådana under ibland oss!

Och du, som ännu icke erfarit denna andliga omskapelse, men ser den hos andra, skulle du inte börja ana, att en sådan andlig omskapelse måste vara nödvändig till salighet för varje människa? Och allt detta nya föddes i oss endast genom nåden, genom evangeliets löfte — lagen kunde inte åstadkomma det, såsom aposteln säger: "Han som nu ger er Anden och gör sådana krafter ibland er, gör Han det genom lagens gärningar eller genom trons predikan?" Nej, endast genom löftet föddes detta nya i oss, och det just då, när vi förtvivlade på oss själva och allt eget görande. Därför kallas vi med rätta "löftets barn".

Och endast dessa är Guds barn, säger aposteln. Detta är, vad han överallt inpräglar till bevis därpå, att Gud är trofast i sina ord, fastän de otrogna förkastas; ty Guds löften gäller endast de sanna israeliterna, och inte dem som endast "efter köttet är Abrahams säd". "Och om någon är i Kristus, så är han en ny skapelse." Så säger ock Johannes i första kapitlet av sitt evangelium om Guds barn: "Vilka inte är födda av blod, inte heller av köttslig vilja, inte heller av någon mans vilja, utan av Gud."

Du lever, med dej ska jag leva och vinna,
det gamla förgått, du gör världen ny.
Låt mörkrets onyttiga verk då försvinna,
låt köttets begär för din Ande fly.
Du vare mitt begär,
du vare ständigt här
tills jag dej, Frälsare,
evigt får se!

"Se, jag gör allting nytt!" (Upp. 21:5)

Då allt det nya, som Herren verkar i oss genom evangelium, utgör det påtagliga beviset på en verkligt skedd födelse av Anden, på ett "nytt kreatur", en ny skapelse, är det ganska viktigt att väl betrakta det. Må vi därför något närmare beskåda dessa nya ting, som hos varje pånyttfödd människa visar sej. De består inte bara i en ny andlig syn och hörsel, utan också i ett nytt hjärta, nya tankar och nytt tal, nytt leverne och nytt förhållande till hela världen.

Förut såg och hörde vi t. ex. Guds domar och tillsägelser alldeles så, som hade vi inte sett eller hört dem; och detta även då, när vi höll ordet för Guds eget ord. Vi såg med ögonen vad det sa oss, vi hörde det med öronen, men vi kunde inte förnimma det. Vi kunde se och höra det som innebar vår dom till evig död, och kunde dock genast förgäta det, kunde dock äta, dricka och sova därpå. Och likväl höll vi det för Guds ord! Nu åter set och hör vi så att det tar i oss, att vi blir både förskräckta och tröstade, både bedrövade och glada, ja, att det ger riktningen åt hela vårt liv. Förut kunde vi tänka fritt och efter eget tycke även i andliga ting; nu åter har vi ett alltid avgörande rättesnöre för våra meningar därom, nämligen Guds ord. Förut kunde vi hysa ganska goda tankar om oss själva och hade tröst och mod, även utan att nära oss med evangeliets ord; nu åter blir vi alltid nedslagna när vi tänker på oss själva, och har tröst endast genom evangelium.

Men inte bara syn, hörsel och tankar är förändrade, utan också själva hjärtat, så att vi nu har vår största lust och glädje i sådant, som förut var oss obehagligt och vidrigt; varemot vi nu lider och besväras av sådant, som förut var vår högsta lust och käraste underhållning. Men "varav hjärtat är fullt, därav talar också munnen". Förut kunde vi tala miljoner ord om idel fåfängliga ting, och detta med all lust och lätthet, men kunde på hela år inte tala en halv timme om Frälsaren och allt hans himmelska goda — vi var andligt dövstumma. Nu åter är oss inget ämne kärare än att tala om Gud, hans ord och hans nåd.

Men så är också vårt leverne förändrat. Förut levde vi fritt efter vårt eget tycke och egna lustar, så långt vår egen fördel och ära tillät. Nu har vi fått både en helig håg och en helig tuktan över allt vårt leverne.

Kort sagt: vi är såsom i en ny  värld, med nya sorger och nya fröjder, med nya strävanden och nya farhågor. Vi har kommit i ett nytt förhållande till Gud, till oss själva och till alla människor. Till Gud, ty då Han förut var oss en okänd Gud eller en fruktad domare, är Han nu vår käre Fader. Till oss själva, ty då vi förut var ense med vårt eget köttsliga hjärta, har vi nu en beständig strid med detta. Till världen, ty då vi förut stod i förtroligt förhållande till den, fruktar vi den nu som en fiende — såsom också ordet lär att den är en av de tre huvudfienderna: "djävulen, världen och vårt eget kött".

Så är "det gamla förgånget, och allting har blivit nytt".

Detta är ju dock övermåttan tänkvärt och tröstrikt. Tänk, när vi kan med ögonen se sådana nya skapelser, ja, själva hjärtats omskapelse, vilken ingen människomakt i världen kan åstadkomma! Skulle vi inte vakna och prisa den store nådefulle Guden, som gör sådana under ibland oss!

Och du, som ännu icke erfarit denna andliga omskapelse, men ser den hos andra, skulle du inte börja ana, att en sådan andlig omskapelse måste vara nödvändig till salighet för varje människa? Och allt detta nya föddes i oss endast genom nåden, genom evangeliets löfte — lagen kunde inte åstadkomma det, såsom aposteln säger: "Han som nu ger er Anden och gör sådana krafter ibland er, gör Han det genom lagens gärningar eller genom trons predikan?" Nej, endast genom löftet föddes detta nya i oss, och det just då, när vi förtvivlade på oss själva och allt eget görande. Därför kallas vi med rätta "löftets barn".

Och endast dessa är Guds barn, säger aposteln. Detta är, vad han överallt inpräglar till bevis därpå, att Gud är trofast i sina ord, fastän de otrogna förkastas; ty Guds löften gäller endast de sanna israeliterna, och inte dem som endast "efter köttet är Abrahams säd". "Och om någon är i Kristus, så är han en ny skapelse." Så säger ock Johannes i första kapitlet av sitt evangelium om Guds barn: "Vilka inte är födda av blod, inte heller av köttslig vilja, inte heller av någon mans vilja, utan av Gud."

Du lever, med dej ska jag leva och vinna,
det gamla förgått, du gör världen ny.
Låt mörkrets onyttiga verk då försvinna,
låt köttets begär för din Ande fly.
Du vare mitt begär,
du vare ständigt här
tills jag dej, Frälsare,
evigt får se!

"Se, jag gör allting nytt!" (Upp. 21:5)

Då allt det nya, som Herren verkar i oss genom evangelium, utgör det påtagliga beviset på en verkligt skedd födelse av Anden, på ett "nytt kreatur", en ny skapelse, är det ganska viktigt att väl betrakta det. Må vi därför något närmare beskåda dessa nya ting, som hos varje pånyttfödd människa visar sej. De består inte bara i en ny andlig syn och hörsel, utan också i ett nytt hjärta, nya tankar och nytt tal, nytt leverne och nytt förhållande till hela världen.

Förut såg och hörde vi t. ex. Guds domar och tillsägelser alldeles så, som hade vi inte sett eller hört dem; och detta även då, när vi höll ordet för Guds eget ord. Vi såg med ögonen vad det sa oss, vi hörde det med öronen, men vi kunde inte förnimma det. Vi kunde se och höra det som innebar vår dom till evig död, och kunde dock genast förgäta det, kunde dock äta, dricka och sova därpå. Och likväl höll vi det för Guds ord! Nu åter set och hör vi så att det tar i oss, att vi blir både förskräckta och tröstade, både bedrövade och glada, ja, att det ger riktningen åt hela vårt liv. Förut kunde vi tänka fritt och efter eget tycke även i andliga ting; nu åter har vi ett alltid avgörande rättesnöre för våra meningar därom, nämligen Guds ord. Förut kunde vi hysa ganska goda tankar om oss själva och hade tröst och mod, även utan att nära oss med evangeliets ord; nu åter blir vi alltid nedslagna när vi tänker på oss själva, och har tröst endast genom evangelium.

Men inte bara syn, hörsel och tankar är förändrade, utan också själva hjärtat, så att vi nu har vår största lust och glädje i sådant, som förut var oss obehagligt och vidrigt; varemot vi nu lider och besväras av sådant, som förut var vår högsta lust och käraste underhållning. Men "varav hjärtat är fullt, därav talar också munnen". Förut kunde vi tala miljoner ord om idel fåfängliga ting, och detta med all lust och lätthet, men kunde på hela år inte tala en halv timme om Frälsaren och allt hans himmelska goda — vi var andligt dövstumma. Nu åter är oss inget ämne kärare än att tala om Gud, hans ord och hans nåd.

Men så är också vårt leverne förändrat. Förut levde vi fritt efter vårt eget tycke och egna lustar, så långt vår egen fördel och ära tillät. Nu har vi fått både en helig håg och en helig tuktan över allt vårt leverne.

Kort sagt: vi är såsom i en ny  värld, med nya sorger och nya fröjder, med nya strävanden och nya farhågor. Vi har kommit i ett nytt förhållande till Gud, till oss själva och till alla människor. Till Gud, ty då Han förut var oss en okänd Gud eller en fruktad domare, är Han nu vår käre Fader. Till oss själva, ty då vi förut var ense med vårt eget köttsliga hjärta, har vi nu en beständig strid med detta. Till världen, ty då vi förut stod i förtroligt förhållande till den, fruktar vi den nu som en fiende — såsom också ordet lär att den är en av de tre huvudfienderna: "djävulen, världen och vårt eget kött".

Så är "det gamla förgånget, och allting har blivit nytt".

Detta är ju dock övermåttan tänkvärt och tröstrikt. Tänk, när vi kan med ögonen se sådana nya skapelser, ja, själva hjärtats omskapelse, vilken ingen människomakt i världen kan åstadkomma! Skulle vi inte vakna och prisa den store nådefulle Guden, som gör sådana under ibland oss!

Och du, som ännu icke erfarit denna andliga omskapelse, men ser den hos andra, skulle du inte börja ana, att en sådan andlig omskapelse måste vara nödvändig till salighet för varje människa? Och allt detta nya föddes i oss endast genom nåden, genom evangeliets löfte — lagen kunde inte åstadkomma det, såsom aposteln säger: "Han som nu ger er Anden och gör sådana krafter ibland er, gör Han det genom lagens gärningar eller genom trons predikan?" Nej, endast genom löftet föddes detta nya i oss, och det just då, när vi förtvivlade på oss själva och allt eget görande. Därför kallas vi med rätta "löftets barn".

Och endast dessa är Guds barn, säger aposteln. Detta är, vad han överallt inpräglar till bevis därpå, att Gud är trofast i sina ord, fastän de otrogna förkastas; ty Guds löften gäller endast de sanna israeliterna, och inte dem som endast "efter köttet är Abrahams säd". "Och om någon är i Kristus, så är han en ny skapelse." Så säger ock Johannes i första kapitlet av sitt evangelium om Guds barn: "Vilka inte är födda av blod, inte heller av köttslig vilja, inte heller av någon mans vilja, utan av Gud."

Du lever, med dej ska jag leva och vinna,
det gamla förgått, du gör världen ny.
Låt mörkrets onyttiga verk då försvinna,
låt köttets begär för din Ande fly.
Du vare mitt begär,
du vare ständigt här
tills jag dej, Frälsare,
evigt får se!

"Se, jag gör allting nytt." (Upp. 21:5)

Då allt det nya, som Herren verkar i oss genom evangelium, utgör det påtagliga beviset på en verkligt skedd födelse av Anden, på ett "nytt kreatur", en ny skapelse, är det ganska viktigt att väl betrakta det. Må vi därför något närmare beskåda dessa nya ting, som hos varje pånyttfödd människa visar sej. De består inte bara i en ny andlig syn och hörsel, utan också i ett nytt hjärta, nya tankar och nytt tal, nytt leverne och nytt förhållande till hela världen.

Förut såg och hörde vi t. ex. Guds domar och tillsägelser alldeles så, som hade vi inte sett eller hört dem; och detta även då, när vi höll ordet för Guds eget ord. Vi såg med ögonen vad det sa oss, vi hörde det med öronen, men vi kunde inte förnimma det. Vi kunde se och höra det som innebar vår dom till evig död, och kunde dock genast förgäta det, kunde dock äta, dricka och sova därpå. Och likväl höll vi det för Guds ord! Nu åter set och hör vi så att det tar i oss, att vi blir både förskräckta och tröstade, både bedrövade och glada, ja, att det ger riktningen åt hela vårt liv. Förut kunde vi tänka fritt och efter eget tycke även i andliga ting; nu åter har vi ett alltid avgörande rättesnöre för våra meningar därom, nämligen Guds ord. Förut kunde vi hysa ganska goda tankar om oss själva och hade tröst och mod, även utan att nära oss med evangeliets ord; nu åter blir vi alltid nedslagna när vi tänker på oss själva, och har tröst endast genom evangelium.

Men inte bara syn, hörsel och tankar är förändrade, utan också själva hjärtat, så att vi nu har vår största lust och glädje i sådant, som förut var oss obehagligt och vidrigt; varemot vi nu lider och besväras av sådant, som förut var vår högsta lust och käraste underhållning. Men "varav hjärtat är fullt, därav talar också munnen". Förut kunde vi tala miljoner ord om idel fåfängliga ting, och detta med all lust och lätthet, men kunde på hela år inte tala en halv timme om Frälsaren och allt hans himmelska goda — vi var andligt dövstumma. Nu åter är oss inget ämne kärare än att tala om Gud, hans ord och hans nåd.

Men så är också vårt leverne förändrat. Förut levde vi fritt efter vårt eget tycke och egna lustar, så långt vår egen fördel och ära tillät. Nu har vi fått både en helig håg och en helig tuktan över allt vårt leverne.

Kort sagt: vi är såsom i en ny  värld, med nya sorger och nya fröjder, med nya strävanden och nya farhågor. Vi har kommit i ett nytt förhållande till Gud, till oss själva och till alla människor. Till Gud, ty då Han förut var oss en okänd Gud eller en fruktad domare, är Han nu vår käre Fader. Till oss själva, ty då vi förut var ense med vårt eget köttsliga hjärta, har vi nu en beständig strid med detta. Till världen, ty då vi förut stod i förtroligt förhållande till den, fruktar vi den nu som en fiende — såsom också ordet lär att den är en av de tre huvudfienderna: "djävulen, världen och vårt eget kött".

Så är "det gamla förgånget, och allting har blivit nytt".

Detta är ju dock övermåttan tänkvärt och tröstrikt. Tänk, när vi kan med ögonen se sådana nya skapelser, ja, själva hjärtats omskapelse, vilken ingen människomakt i världen kan åstadkomma! Skulle vi inte vakna och prisa den store nådefulle Guden, som gör sådana under ibland oss!

Och du, som ännu icke erfarit denna andliga omskapelse, men ser den hos andra, skulle du inte börja ana, att en sådan andlig omskapelse måste vara nödvändig till salighet för varje människa? Och allt detta nya föddes i oss endast genom nåden, genom evangeliets löfte — lagen kunde inte åstadkomma det, såsom aposteln säger: "Han som nu ger er Anden och gör sådana krafter ibland er, gör Han det genom lagens gärningar eller genom trons predikan?" Nej, endast genom löftet föddes detta nya i oss, och det just då, när vi förtvivlade på oss själva och allt eget görande. Därför kallas vi med rätta "löftets barn".

Och endast dessa är Guds barn, säger aposteln. Detta är, vad han överallt inpräglar till bevis därpå, att Gud är trofast i sina ord, fastän de otrogna förkastas; ty Guds löften gäller endast de sanna israeliterna, och inte dem som endast "efter köttet är Abrahams säd". "Och om någon är i Kristus, så är han en ny skapelse." Så säger ock Johannes i första kapitlet av sitt evangelium om Guds barn: "Vilka inte är födda av blod, inte heller av köttslig vilja, inte heller av någon mans vilja, utan av Gud."

Du lever, med dej ska jag leva och vinna,
det gamla förgått, du gör världen ny.
Låt mörkrets onyttiga verk då försvinna,
låt köttets begär för din Ande fly.
Du vare mitt begär,
du vare ständigt här
tills jag dej, Frälsare,
evigt får se!

"Si, jag gör allting nytt." (Upp. 21:5)

Då allt det nya, vilket Herren verkar uti oss genom evangelium, utgör det påtagliga beviset på en verkligt skedd födelse av Anden, på ett "nytt kreatur", en ny skapelse, är det ganska viktigt att väl betrakta det. Må vi därför något närmare beskåda dessa nya ting, som hos varje pånyttfödd människa visa sig. De bestå icke blott i en ny andlig syn och hörsel, utan ock i ett nytt hjärta, nya tankar och nytt tal, nytt leverne och nytt förhållande till hela världen.

Förut sågo och hörde vi t. ex. Guds domar och tillsägelser alldeles så, som hade vi icke sett eller hört dem; och detta även då, när vi höllo ordet för Guds eget ord. Vi sågo med ögonen, vad det sade oss, vi hörde det med öronen, men vi kunde icke förnimma det. Vi kunde se och höra det, som innebar vår dom till evig död, och kunde dock genast förgäta det, kunde dock äta, dricka och sova därpå. Och likväl höllo vi det för Guds ord! Nu åter se och höra vi så, att det tager uti oss, att vi bliva både förskräckta och tröstade, både bedrövade och glada, ja, att det giver riktningen åt hela vårt liv. Förut kunde vi tänka fritt och efter eget tycke även i andliga ting; nu åter hava vi ett alltid avgörande rättesnöre för våra meningar därom, nämligen Guds ord. Förut kunde vi hysa ganska goda tankar om oss själva och hade tröst och mod, även utan att nära oss med evangelii ord; nu åter bliva vi alltid nedslagna, när vi tänka på oss själva, och hava tröst endast genom evangelium.

Men icke blott syn, hörsel och tankar äro förändrade, utan ock själva hjärtat, så att vi nu hava vår största lust och glädje i sådant, som förut var oss obehagligt och vidrigt; varemot vi nu lida och besväras av sådant, som förut var vår högsta lust och käraste underhållning. Men "därmed hjärtat är fullt, därav talar ock munnen". Förut kunde vi tala millioner ord om idel fåfängliga ting, och detta med all lust och lätthet, men kunde på hela år icke tala en halv timme om Frälsaren och allt hans himmelska goda — vi voro andliga dumbar; nu åter är oss intet ämne kärare än att tala om Gud, hans ord och hans nåd.

Men så är ock vårt leverne förändrat. Förut levde vi fritt efter vårt eget tycke och egna lustar, så långt vår egen fördel och ära tilläto. Nu hava vi fått både en helig håg och en helig tuktan över allt vårt leverne.

Kortligen, vi äro såsom i en ny  värld, med nya sorger och nya fröjder, med nya strävanden och nya farhågor. Vi hava kommit i ett nytt förhållande till Gud, till oss själva och till alla människor: till Gud, ty då Han förut var oss en okänd Gud eller en fruktad domare, är Han nu vår käre Fader; till oss själva, ty då vi förut voro ense med vårt eget köttsliga hjärta, hava vi nu en beständig strid med detsamma; till världen, ty då vi förut stodo med henne i förtroligt förhållande, frukta vi henne nu som en fiende — såsom ock ordet lärer, att hon är en av de tre huvudfienderna, "djävulen, världen och vårt eget kött".

Så är "det gamla förgånget, och allting är vordet nytt".

Detta är ju dock övermåttan tänkvärt och tröstrikt. Tänk, när vi kunna med ögonen se sådana nya skapelser, ja, själva hjärtats omskapelse, vilken ingen människomakt i världen kan åstadkomma! Skulle vi icke vakna och prisa den store nådefulle Guden, som gör sådana under ibland oss!

Och du, som ännu icke erfarit denna andliga omskapelse, men ser den hos andra, skulle du icke börja att ana, det en sådan andlig omskapelse måste vara nödvändig till salighet för varje människa? Och allt detta nya föddes uti oss endast genom nåden, genom evangelii löfte — lagen kunde icke åstadkomma det, såsom aposteln säger: "Han som nu giver eder Anden och gör sådana krafter ibland eder, gör Han det genom lagens gärningar, eller genom trons predikan?" Nej, endast genom löftet föddes detta nya uti oss, och det just då, när vi förtvivlade på oss själva och allt eget görande. Därför kallas vi med rätta "löftets barn".

Och dessa allena äro Guds barn, säger aposteln. Detta är, vad han överallt inpräglar till bevis därpå, att Gud är trofast i sina ord, fastän de otrogna förkastas; ty Guds löften gälla allenast de sanna israeliter, och icke dem som endast "efter köttet äro Abrahams säd". "Och var någon är i Kristus, så är han ett nytt kreatur." Så säger ock Johannes i första kapitlet av sitt evangelium om Guds barn: "Vilka icke äro födda av blod, icke heller av köttslig vilja, icke heller av någon mans vilja, utan av Gud."

"Si, jag gör allting nytt." (Upp. 21:5)

Då allt det nya, vilket Herren verkar uti oss genom evangelium, utgör det påtagliga beviset på en verkligt skedd födelse av Anden, på ett "nytt kreatur", en ny skapelse, är det ganska viktigt att väl betrakta det. Må vi därför något närmare beskåda dessa nya ting, som hos varje pånyttfödd människa visa sig. De bestå icke blott i en ny andlig syn och hörsel, utan ock i ett nytt hjärta, nya tankar och nytt tal, nytt leverne och nytt förhållande till hela världen.

Förut sågo och hörde vi t. ex. Guds domar och tillsägelser alldeles så, som hade vi icke sett eller hört dem; och detta även då, när vi höllo ordet för Guds eget ord. Vi sågo med ögonen, vad det sade oss, vi hörde det med öronen, men vi kunde icke förnimma det. Vi kunde se och höra det, som innebar vår dom till evig död, och kunde dock genast förgäta det, kunde dock äta, dricka och sova därpå. Och likväl höllo vi det för Guds ord! Nu åter se och höra vi så, att det tager uti oss, att vi bliva både förskräckta och tröstade, både bedrövade och glada, ja, att det giver riktningen åt hela vårt liv. Förut kunde vi tänka fritt och efter eget tycke även i andliga ting; nu åter hava vi ett alltid avgörande rättesnöre för våra meningar därom, nämligen Guds ord. Förut kunde vi hysa ganska goda tankar om oss själva och hade tröst och mod, även utan att nära oss med evangelii ord; nu åter bliva vi alltid nedslagna, när vi tänka på oss själva, och hava tröst endast genom evangelium.

Men icke blott syn, hörsel och tankar äro förändrade, utan ock själva hjärtat, så att vi nu hava vår största lust och glädje i sådant, som förut var oss obehagligt och vidrigt; varemot vi nu lida och besväras av sådant, som förut var vår högsta lust och käraste underhållning. Men "därmed hjärtat är fullt, därav talar ock munnen". Förut kunde vi tala millioner ord om idel fåfängliga ting, och detta med all lust och lätthet, men kunde på hela år icke tala en halv timme om Frälsaren och allt hans himmelska goda — vi voro andliga dumbar; nu åter är oss intet ämne kärare än att tala om Gud, hans ord och hans nåd.

Men så är ock vårt leverne förändrat. Förut levde vi fritt efter vårt eget tycke och egna lustar, så långt vår egen fördel och ära tilläto. Nu hava vi fått både en helig håg och en helig tuktan över allt vårt leverne.

Kortligen, vi äro såsom i en ny  värld, med nya sorger och nya fröjder, med nya strävanden och nya farhågor. Vi hava kommit i ett nytt förhållande till Gud, till oss själva och till alla människor: till Gud, ty då Han förut var oss en okänd Gud eller en fruktad domare, är Han nu vår käre Fader; till oss själva, ty då vi förut voro ense med vårt eget köttsliga hjärta, hava vi nu en beständig strid med detsamma; till världen, ty då vi förut stodo med henne i förtroligt förhållande, frukta vi henne nu som en fiende — såsom ock ordet lärer, att hon är en av de tre huvudfienderna, "djävulen, världen och vårt eget kött".

Så är "det gamla förgånget, och allting är vordet nytt".

Detta är ju dock övermåttan tänkvärt och tröstrikt. Tänk, när vi kunna med ögonen se sådana nya skapelser, ja, själva hjärtats omskapelse, vilken ingen människomakt i världen kan åstadkomma! Skulle vi icke vakna och prisa den store nådefulle Guden, som gör sådana under ibland oss!

Och du, som ännu icke erfarit denna andliga omskapelse, men ser den hos andra, skulle du icke börja att ana, det en sådan andlig omskapelse måste vara nödvändig till salighet för varje människa? Och allt detta nya föddes uti oss endast genom nåden, genom evangelii löfte — lagen kunde icke åstadkomma det, såsom aposteln säger: "Han som nu giver eder Anden och gör sådana krafter ibland eder, gör Han det genom lagens gärningar, eller genom trons predikan?" Nej, endast genom löftet föddes detta nya uti oss, och det just då, när vi förtvivlade på oss själva och allt eget görande. Därför kallas vi med rätta "löftets barn".

Och dessa allena äro Guds barn, säger aposteln. Detta är, vad han överallt inpräglar till bevis därpå, att Gud är trofast i sina ord, fastän de otrogna förkastas; ty Guds löften gälla allenast de sanna israeliter, och icke dem som endast "efter köttet äro Abrahams säd". "Och var någon är i Kristus, så är han ett nytt kreatur." Så säger ock Johannes i första kapitlet av sitt evangelium om Guds barn: "Vilka icke äro födda av blod, icke heller av köttslig vilja, icke heller av någon mans vilja, utan av Gud."