"Så ska ni äta det: ni ska vara omgjordade kring era länder och ha skor på era fötter och stavar i era händer, och ni ska äta det, såsom de som hastar till vägs; ty det är Herrens passah." (2 Mos. 12:11)

Den andliga betydelsen av denna föreskrift vid påskalammets ätande i gamla testamentets tid är, att var och en, som kommer till Kristus och anammar honom, genast ska bryta upp ifrån sitt förra träldomsliv under synden, världen och fåfängan, genast ta avsked från det gamla väsendet och beträda en helt ny väg samt sedan aldrig se tillbaka, utan ila såsom en jagad flykting så fort och så långt som möjligt ifrån syndens och djävulens tjänst — och aldrig mer fästa sej vid det jordiska, aldrig söka bereda sej ett paradis här nere, utan alltid vara på resande fot, såsom den som söker ett fädernesland.

Aposteln säger: "Om ni nu är uppståndna med Kristus, så sök det som är därovan, där Kristus sitter på Guds högra hand. Far efter det som är därovan, inte efter det som är på jorden; ty ni är döda, och ert liv är fördolt med Kristus i Gud." Detta är en kristens rätta liv: vara död från det förra väsendet och uppstånden med Kristus till ett nytt liv och ha sin skatt och sitt fädernesland där Han är, i himmelen — kort sagt, att alltid vandra i Abrahams tros fotspår, om vilken det heter: "Genom tron var han en främling i det land som var honom lovat, liksom i ett främmande land, bodde i tabernakel med Isak och Jakob; ty han väntade efter en stad som hade grund, vars byggmästare och skapare Gud är. De har sett det fjärran efter och trott därpå och låtit sej nöja, bekännande sej vara gäster och främmande på jorden som sökte ett bättre fädernesland, d. ä. det himmelska."

Sådant ska hela vårt liv vara. Vi ska äta Lammet i resdräkt, vara främlingar och pilgrimer, som beständigt ilar till våra fäders land. Och en rätt pilgrim får inte, när han ser något lysande vid vägen, en guldgruva eller en skön egendom, där sätta sej ner och bygga och bo, utan måste rastlöst fortsätta sin vandring, till dess han uppnått det heliga landet och Guds stad. Han får i härberget endast ta nattrum och en nödig vederkvickelse, men inte stanna kvar. Sådant måste en kristens hela liv vara. Betänk och glöm aldrig, att Lammet ska ätas i resdräkt!

Men inte nog med det. Likasom Israels barn, samma natt som de ätit påskalammet, brådstörtande ilade ut från träldomslandet, men inom få dagar hade den gamle förtryckarens härar på hälarna, så att de inte annat såg, än att de åter skulle för samma egyptier förgås; så ska också den själ, som har den stora nåden att hava blivit utvald av världen till en Jesu efterföljare, aldrig förgäta, att han genast från den stunden ska bli eftersatt och jagad av alla de gamla fienderna. Glöm aldrig, att du går genom ett fientligt land och bär dina kostliga pärlor i lerkärl, omgiven av tusenden, som lurar på att beröva dej dina smycken: här den gamle själafienden, som har svurit oss döden och tänker utföra det med makt, med list, eller med oändlig ihärdighet; där världen, som än med hot, än med tjusande inbjudningar söker bringa dej tillbaka till sina vägar; och först och sist ditt eget falska hjärta, köttet, som alltid strider emot Anden och aldrig frågar efter Guds rike.

Skulle du i en sådan ställning ge dej till ro och sova? Här är då nödvändigt att alltid vara i full rustning, omgjordad om länderna med sanningens bälte, försedd med stav i handen och skor på fötterna, såsom de som hastar till vägs. Det är en oändlig benägenhet i människohjärtat att vilja ha någonting jordiskt till sin glädje och trevnad; även de trognas hjärtan, som sökt sin glädje i Gud, vill oupphörligt igen slingra av på något annat. Detta är just det farliga.

O, då en kristen börjar mycket nitälska och ivra för sitt jordiska, sin handel, sitt jordagods, sin avelsgård, då är det förvisso fara värt, att han så intas därav, att han förhindras från den stora nattvarden. Och dock är dessa lekamliga ting i sej själva helt oskyldiga; men hjärtat! hur går det med ditt hjärta? Endast därpå beror det. Var uppriktig! Var är ditt hjärta? — där är din skatt — och därav talar munnen. Din själabrudgums nitälskan om ditt hjärta tillåter inte, att du öppnar det för  någon annan än för honom. Du ska ha din lust i Herren.

O, det är bittert för naturen att aldrig få tänka på någon jordisk fröjd och sällhet, utan alltid dödas, ta avsked, ila bort! Men vad gäller! Sådan är vägen. Och för anden är det ljuvt.

Därför, låt aldrig narra dej att försöka här på jorden få något paradis! Du ska beständigt vara i resdräkt, om du ska tillhöra den korsfästes folk och gå med honom till det himmelska fäderneslandet.

Resemåltid i hast jag äter,
som ett ilbud, som ett ilbud stannar ej.
Jag står omgjordad kring mina länder,
har vandringsstaven i mina händer;
resemåltid i hast jag äter,
som ett ilbud, som ett ilbud stannar ej.

"Så ska ni äta det: ni ska vara omgjordade kring era länder och ha skor på era fötter och stavar i era händer, och ni ska äta det, såsom de som hastar till vägs; ty det är Herrens passah." (2 Mos. 12:11)

Den andliga betydelsen av denna föreskrift vid påskalammets ätande i gamla testamentets tid är, att var och en, som kommer till Kristus och anammar honom, genast ska bryta upp ifrån sitt förra träldomsliv under synden, världen och fåfängan, genast ta avsked från det gamla väsendet och beträda en helt ny väg samt sedan aldrig se tillbaka, utan ila såsom en jagad flykting så fort och så långt som möjligt ifrån syndens och djävulens tjänst — och aldrig mer fästa sej vid det jordiska, aldrig söka bereda sej ett paradis här nere, utan alltid vara på resande fot, såsom den som söker ett fädernesland.

Aposteln säger: "Om ni nu är uppståndna med Kristus, så sök det som är därovan, där Kristus sitter på Guds högra hand. Far efter det som är därovan, inte efter det som är på jorden; ty ni är döda, och ert liv är fördolt med Kristus i Gud." Detta är en kristens rätta liv: vara död från det förra väsendet och uppstånden med Kristus till ett nytt liv och ha sin skatt och sitt fädernesland där Han är, i himmelen — kort sagt, att alltid vandra i Abrahams tros fotspår, om vilken det heter: "Genom tron var han en främling i det land som var honom lovat, liksom i ett främmande land, bodde i tabernakel med Isak och Jakob; ty han väntade efter en stad som hade grund, vars byggmästare och skapare Gud är. De har sett det fjärran efter och trott därpå och låtit sej nöja, bekännande sej vara gäster och främmande på jorden som sökte ett bättre fädernesland, d. ä. det himmelska."

Sådant ska hela vårt liv vara. Vi ska äta Lammet i resdräkt, vara främlingar och pilgrimer, som beständigt ilar till våra fäders land. Och en rätt pilgrim får inte, när han ser något lysande vid vägen, en guldgruva eller en skön egendom, där sätta sej ner och bygga och bo, utan måste rastlöst fortsätta sin vandring, till dess han uppnått det heliga landet och Guds stad. Han får i härberget endast ta nattrum och en nödig vederkvickelse, men inte stanna kvar. Sådant måste en kristens hela liv vara. Betänk och glöm aldrig, att Lammet ska ätas i resdräkt!

Men inte nog med det. Likasom Israels barn, samma natt som de ätit påskalammet, brådstörtande ilade ut från träldomslandet, men inom få dagar hade den gamle förtryckarens härar på hälarna, så att de inte annat såg, än att de åter skulle för samma egyptier förgås; så ska också den själ, som har den stora nåden att hava blivit utvald av världen till en Jesu efterföljare, aldrig förgäta, att han genast från den stunden ska bli eftersatt och jagad av alla de gamla fienderna. Glöm aldrig, att du går genom ett fientligt land och bär dina kostliga pärlor i lerkärl, omgiven av tusenden, som lurar på att beröva dej dina smycken: här den gamle själafienden, som har svurit oss döden och tänker utföra det med makt, med list, eller med oändlig ihärdighet; där världen, som än med hot, än med tjusande inbjudningar söker bringa dej tillbaka till sina vägar; och först och sist ditt eget falska hjärta, köttet, som alltid strider emot Anden och aldrig frågar efter Guds rike.

Skulle du i en sådan ställning ge dej till ro och sova? Här är då nödvändigt att alltid vara i full rustning, omgjordad om länderna med sanningens bälte, försedd med stav i handen och skor på fötterna, såsom de som hastar till vägs. Det är en oändlig benägenhet i människohjärtat att vilja ha någonting jordiskt till sin glädje och trevnad; även de trognas hjärtan, som sökt sin glädje i Gud, vill oupphörligt igen slingra av på något annat. Detta är just det farliga.

O, då en kristen börjar mycket nitälska och ivra för sitt jordiska, sin handel, sitt jordagods, sin avelsgård, då är det förvisso fara värt, att han så intas därav, att han förhindras från den stora nattvarden. Och dock är dessa lekamliga ting i sej själva helt oskyldiga; men hjärtat! hur går det med ditt hjärta? Endast därpå beror det. Var uppriktig! Var är ditt hjärta? — där är din skatt — och därav talar munnen. Din själabrudgums nitälskan om ditt hjärta tillåter inte, att du öppnar det för  någon annan än för honom. Du ska ha din lust i Herren.

O, det är bittert för naturen att aldrig få tänka på någon jordisk fröjd och sällhet, utan alltid dödas, ta avsked, ila bort! Men vad gäller! Sådan är vägen. Och för anden är det ljuvt.

Därför, låt aldrig narra dej att försöka här på jorden få något paradis! Du ska beständigt vara i resdräkt, om du ska tillhöra den korsfästes folk och gå med honom till det himmelska fäderneslandet.

Resemåltid i hast jag äter,
som ett ilbud, som ett ilbud stannar ej.
Jag står omgjordad kring mina länder,
har vandringsstaven i mina händer;
resemåltid i hast jag äter,
som ett ilbud, som ett ilbud stannar ej.

"Så ska ni äta det: ni ska vara omgjordade kring era länder och ha skor på era fötter och stavar i era händer, och ni ska äta det, såsom de som hastar till vägs; ty det är Herrens passah." (2 Mos. 12:11)

Den andliga betydelsen av denna föreskrift vid påskalammets ätande i gamla testamentets tid är, att var och en, som kommer till Kristus och anammar Honom, genast ska bryta upp ifrån sitt förra träldomsliv under synden, världen och fåfängan, genast ta avsked från det gamla väsendet och beträda en helt ny väg samt sedan aldrig se tillbaka, utan ila såsom en jagad flykting så fort och så långt som möjligt ifrån syndens och djävulens tjänst — och aldrig mer fästa sej vid det jordiska, aldrig söka bereda sej ett paradis här nere, utan alltid vara på resande fot, såsom den som söker ett fädernesland.

Aposteln säger: "Om ni nu är uppståndna med Kristus, så sök det som är därovan, där Kristus sitter på Guds högra hand. Far efter det som är därovan, inte efter det som är på jorden; ty ni är döda, och ert liv är fördolt med Kristus i Gud." Detta är en kristens rätta liv: vara död från det förra väsendet och uppstånden med Kristus till ett nytt liv och ha sin skatt och sitt fädernesland där Han är, i himmelen — kort sagt, att alltid vandra i Abrahams tros fotspår, om vilken det heter: "Genom tron var han en främling i det land som var honom lovat, liksom i ett främmande land, bodde i tabernakel med Isak och Jakob; ty han väntade efter en stad som hade grund, vars byggmästare och skapare Gud är. De har sett det fjärran efter och trott därpå och låtit sej nöja, bekännande sej vara gäster och främmande på jorden som sökte ett bättre fädernesland, d. ä. det himmelska."

Sådant ska hela vårt liv vara. Vi ska äta Lammet i resdräkt, vara främlingar och pilgrimer, som beständigt ilar till våra fäders land. Och en rätt pilgrim får inte, när han ser något lysande vid vägen, en guldgruva eller en skön egendom, där sätta sej ner och bygga och bo, utan måste rastlöst fortsätta sin vandring, till dess han uppnått det heliga landet och Guds stad. Han får i härberget endast ta nattrum och en nödig vederkvickelse, men inte stanna kvar. Sådant måste en kristens hela liv vara. Betänk och glöm aldrig, att Lammet ska ätas i resdräkt!

Men inte nog med det. Likasom Israels barn, samma natt som de ätit påskalammet, brådstörtande ilade ut från träldomslandet, men inom få dagar hade den gamle förtryckarens härar på hälarna, så att de inte annat såg, än att de åter skulle för samma egyptier förgås; så ska också den själ, som har den stora nåden att hava blivit utvald av världen till en Jesu efterföljare, aldrig förgäta, att han genast från den stunden ska bli eftersatt och jagad av alla de gamla fienderna. Glöm aldrig, att du går genom ett fientligt land och bär dina kostliga pärlor i lerkärl, omgiven av tusenden, som lurar på att beröva dej dina smycken: här den gamle själafienden, som har svurit oss döden och tänker utföra det med makt, med list, eller med oändlig ihärdighet; där världen, som än med hot, än med tjusande inbjudningar söker bringa dej tillbaka till sina vägar; och först och sist ditt eget falska hjärta, köttet, som alltid strider emot Anden och aldrig frågar efter Guds rike.

Skulle du i en sådan ställning ge dej till ro och sova? Här är då nödvändigt att alltid vara i full rustning, omgjordad om länderna med sanningens bälte, försedd med stav i handen och skor på fötterna, såsom de som hastar till vägs. Det är en oändlig benägenhet i människohjärtat att vilja ha någonting jordiskt till sin glädje och trevnad; även de trognas hjärtan, som sökt sin glädje i Gud, vill oupphörligt igen slingra av på något annat. Detta är just det farliga.

O, då en kristen börjar mycket nitälska och ivra för sitt jordiska, sin handel, sitt jordagods, sin avelsgård, då är det förvisso fara värt, att han så intas därav, att han förhindras från den stora nattvarden. Och dock är dessa lekamliga ting i sej själva helt oskyldiga; men hjärtat! hur går det med ditt hjärta? Endast därpå beror det. Var uppriktig! Var är ditt hjärta? — där är din skatt — och därav talar munnen. Din själabrudgums nitälskan om ditt hjärta tillåter inte, att du öppnar det för  någon annan än för Honom. Du ska ha din lust i Herren.

O, det är bittert för naturen att aldrig få tänka på någon jordisk fröjd och sällhet, utan alltid dödas, ta avsked, ila bort! Men vad gäller! Sådan är vägen. Och för anden är det ljuvt.

Därför, låt aldrig narra dej att försöka här på jorden få något paradis! Du ska beständigt vara i resdräkt, om du ska tillhöra den korsfästes folk och gå med Honom till det himmelska fäderneslandet.

Resemåltid i hast jag äter,
som ett ilbud, som ett ilbud stannar ej.
Jag står omgjordad kring mina länder,
har vandringsstaven i mina händer;
resemåltid i hast jag äter,
som ett ilbud, som ett ilbud stannar ej.

"Så skolen I äta det: I skolen vara gjordade omkring edra länder och hava skor på edra fötter och stavar i edra händer, och I skolen äta det, såsom de där hasta till vägs; ty det är Herren passah." (2 Mos. 12:11)

Den andliga betydelsen av denna föreskrift vid påskalammets ätande i gamla testamentets tid är, att var och en, som kommer till Kristus och anammar Honom, skall genast bryta upp ifrån sitt förra träldomsliv under synden, världen och fåfängan, genast taga avsked ifrån det gamla väsendet och beträda en helt ny väg samt sedan aldrig se tillbaka, utan ila såsom en jagad flykting så fort och så långt som möjligt ifrån syndens och djävulens tjänst — och aldrig mer fästa sig vid det jordiska, aldrig söka bereda sig ett paradis här nere, utan alltid vara på resande fot, såsom den där söker ett fädernesland.

Aposteln säger: "Om I nu ären uppståndna med Kristus, så söken det, som är ovantill, där Kristus är sittande på Guds högra hand. Faren efter det, som är ovantill, icke efter det, som är på jorden; ty I ären döda, och edert liv är fördolt med Kristus i Gud." Detta är en kristens rätta liv: vara död ifrån det förra väsendet och uppstånden med Kristus till ett nytt liv och hava sin skatt och sitt fädernesland, där Han är, i himmelen — korteligen, att alltid vandra i Abrahams tros fotspår, om vilken det heter: "Genom tron var han en främling uti det landet, som var honom lovat, likasom uti ett främmande land, bodde uti tabernakel med Isaac och Jacob; ty han väntade efter en stad, som hade grund, vilkens byggmästare och skapare Gud är. De hava sett det fjärran efter och trott däruppå och låtit sig nöja, bekännande sig vara gäster och främmande på jorden, som sökte ett bättre fädernesland, d. ä. det himmelska."

Sådant skall hela vårt liv vara. Vi skola äta Lammet i resdräkt, vara främlingar och pilgrimer, som beständigt ila till våra fäders land. Och en rätt pilgrim får icke, när han ser något lysande vid vägen, en guldgruva eller en skön egendom, där sätta sig ned och bygga och bo, utan måste rastlöst fortsätta sin vandring, tilldess han uppnått det heliga landet och Guds stad. Han får i härberget endast taga nattrum och en nödig vederkvickelse, men icke kvarstanna. Sådant måste en kristens hela liv vara. Betänk och glöm aldrig, att Lammet skall ätas i resdräkt.

Men icke härmed nog. Likasom Israels barn, samma natt som de ätit påskalammet, brådstörtande ilade ut från träldomslandet, men inom få dagar hade den gamle förtryckarens härar på hälarna, så att de icke annat sågo, än att de åter skulle för samma egyptier förgås; så skall ock den själ, som har den stora nåden att hava blivit utvald av världen till en Jesu efterföljare, aldrig förgäta, att han genast från den stunden skall bliva eftersatt och jagad av alla de gamla fienderna. Glöm aldrig, att du går genom ett fientligt land och bär dina kostliga pärlor uti lerkar, omgiven av tusenden, som lura på att beröva dig dina smycken: här den gamle själafienden, som har svurit oss döden och tänker utföra det med makt, med list, eller med oändlig ihärdighet; där världen, som än med hot, än med tjusande inbjudningar söker bringa dig tillbaka till sina vägar; och först och sist ditt eget falska hjärta, köttet, som städse strider emot Anden och aldrig frågar efter Guds rike.

Skulle du i en sådan ställning giva dig till ro och sova? Här är då nödigt att städse vara i full rustning, omgjordad om länderna med sanningens bälte, försedd med stav i handen och skor på fötterna, såsom de där hasta till vägs. Det är en oändlig benägenhet i människohjärtat att vilja hava någonting jordiskt till sin glädje och trevnad; även de trognas hjärtan, som sökt sin glädje i Gud, vilja oupphörligt igen slingra av på något annat. Detta är just det farliga.

O, då en kristen begynner mycket nitälska och ivra för sitt jordiska, sin handel, sitt jordagods, sin avelsgård, då är det visserligen fara, att han så intages därav, att han förhindras från den stora nattvarden. Och dock äro dessa lekamliga ting i sig själva helt oskyldiga; men hjärtat! huru går det med ditt hjärta? Blott därpå beror det. Var uppriktig! Var är ditt hjärta? — där är din skatt — och därav talar munnen. Din själabrudgummes nitälskan om ditt hjärta tillåter icke, att du öppnar det för  någon annan än för Honom. Du skall hava din lust i Herren.

O, det är bittert för naturen att aldrig få tänka på någon jordisk fröjd och sällhet, utan alltid dödas, taga avsked, ila bort! Men vad gäller! Sådan är vägen. Och för anden är det ljuvt.

Därför, låt aldrig narra dig att försöka här på jorden få något paradis! Du skall beständigt vara i resdräkt, om du skall tillhöra den korsfästes folk och gå med Honom till det himmelska fäderneslandet.

Resemåltid i hast jag äter,
som ett ilbud, som ett ilbud stannar ej.
Jag står omgjordad kring mina länder,
har vandringsstaven i mina händer;
resemåltid i hast jag äter,
som ett ilbud, som ett ilbud stannar ej.

"Så skolen I äta det: I skolen vara gjordade omkring edra länder och hava skor på edra fötter och stavar i edra händer, och I skolen äta det, såsom de där hasta till vägs; ty det är Herren passah." (2 Mos. 12:11)

Den andliga betydelsen av denna föreskrift vid påskalammets ätande i gamla testamentets tid är, att var och en, som kommer till Kristus och anammar Honom, skall genast bryta upp ifrån sitt förra träldomsliv under synden, världen och fåfängan, genast taga avsked ifrån det gamla väsendet och beträda en helt ny väg samt sedan aldrig se tillbaka, utan ila såsom en jagad flykting så fort och så långt som möjligt ifrån syndens och djävulens tjänst — och aldrig mer fästa sig vid det jordiska, aldrig söka bereda sig ett paradis här nere, utan alltid vara på resande fot, såsom den där söker ett fädernesland.

Aposteln säger: "Om I nu ären uppståndna med Kristus, så söken det, som är ovantill, där Kristus är sittande på Guds högra hand. Faren efter det, som är ovantill, icke efter det, som är på jorden; ty I ären döda, och edert liv är fördolt med Kristus i Gud." Detta är en kristens rätta liv: vara död ifrån det förra väsendet och uppstånden med Kristus till ett nytt liv och hava sin skatt och sitt fädernesland, där Han är, i himmelen — korteligen, att alltid vandra i Abrahams tros fotspår, om vilken det heter: "Genom tron var han en främling uti det landet, som var honom lovat, likasom uti ett främmande land, bodde uti tabernakel med Isaac och Jacob; ty han väntade efter en stad, som hade grund, vilkens byggmästare och skapare Gud är. De hava sett det fjärran efter och trott däruppå och låtit sig nöja, bekännande sig vara gäster och främmande på jorden, som sökte ett bättre fädernesland, d. ä. det himmelska."

Sådant skall hela vårt liv vara. Vi skola äta Lammet i resdräkt, vara främlingar och pilgrimer, som beständigt ila till våra fäders land. Och en rätt pilgrim får icke, när han ser något lysande vid vägen, en guldgruva eller en skön egendom, där sätta sig ned och bygga och bo, utan måste rastlöst fortsätta sin vandring, tilldess han uppnått det heliga landet och Guds stad. Han får i härberget endast taga nattrum och en nödig vederkvickelse, men icke kvarstanna. Sådant måste en kristens hela liv vara. Betänk och glöm aldrig, att Lammet skall ätas i resdräkt.

Men icke härmed nog. Likasom Israels barn, samma natt som de ätit påskalammet, brådstörtande ilade ut från träldomslandet, men inom få dagar hade den gamle förtryckarens härar på hälarna, så att de icke annat sågo, än att de åter skulle för samma egyptier förgås; så skall ock den själ, som har den stora nåden att hava blivit utvald av världen till en Jesu efterföljare, aldrig förgäta, att han genast från den stunden skall bliva eftersatt och jagad av alla de gamla fienderna. Glöm aldrig, att du går genom ett fientligt land och bär dina kostliga pärlor uti lerkar, omgiven av tusenden, som lura på att beröva dig dina smycken: här den gamle själafienden, som har svurit oss döden och tänker utföra det med makt, med list, eller med oändlig ihärdighet; där världen, som än med hot, än med tjusande inbjudningar söker bringa dig tillbaka till sina vägar; och först och sist ditt eget falska hjärta, köttet, som städse strider emot Anden och aldrig frågar efter Guds rike.

Skulle du i en sådan ställning giva dig till ro och sova? Här är då nödigt att städse vara i full rustning, omgjordad om länderna med sanningens bälte, försedd med stav i handen och skor på fötterna, såsom de där hasta till vägs. Det är en oändlig benägenhet i människohjärtat att vilja hava någonting jordiskt till sin glädje och trevnad; även de trognas hjärtan, som sökt sin glädje i Gud, vilja oupphörligt igen slingra av på något annat. Detta är just det farliga.

O, då en kristen begynner mycket nitälska och ivra för sitt jordiska, sin handel, sitt jordagods, sin avelsgård, då är det visserligen fara, att han så intages därav, att han förhindras från den stora nattvarden. Och dock äro dessa lekamliga ting i sig själva helt oskyldiga; men hjärtat! huru går det med ditt hjärta? Blott därpå beror det. Var uppriktig! Var är ditt hjärta? — där är din skatt — och därav talar munnen. Din själabrudgummes nitälskan om ditt hjärta tillåter icke, att du öppnar det för någon annan än för Honom. Du skall hava din lust i Herren.

O, det är bittert för naturen att aldrig få tänka på någon jordisk fröjd och sällhet, utan alltid dödas, taga avsked, ila bort! Men vad gäller! Sådan är vägen. Och för anden är det ljuvt.

Därför, låt aldrig narra dig att försöka här på jorden få något paradis! Du skall beständigt vara i resdräkt, om du skall tillhöra den korsfästes folk och gå med Honom till det himmelska fäderneslandet.