"Mitt folk hörde inte min röst; så har jag lämnat dem i deras hjärtas sinne, för att de må vandra efter sitt råd." (Psalt. 81:12-13)

Här ser vi vad som blir följden, när man inte känner den tid då man blir sökt, utan står emot och bedrövar Guds Helige Ande! Den gode, hulde Anden måste då vika. Och vad skulle den barmhärtige Guden annat göra? När han av evig, obegriplig kärlek sänt oss sin ende Son, som kommit till oss, blivit vår broder och vår medlare, tagit på sej våra synder och våra plikter, varit sina tjänares tjänare och uppfyllt lagen för oss samt med bittert lidande och död sonat våra missgärningar och återskaffat oss barnaskap och arv i himmelen; när han sänder oss sitt ord och sin Helige Ande, som mildeligen besöker oss, klappar på våra hjärtan och bjuder oss till nådens gästabud — då allt detta är förgäves, vi oupphörligen föraktar både hans varningar och hans nåd, mer älskar vår "köpenskap och avelsgård" än all Guds nåd, mer älskar världens vänskap än Guds vänskap, och därför beständigt står emot och bedrövar hans Helige Ande; vad skulle han då annat göra än lämna oss åt vår egen viljas råd och säga: "Vill ni inte följa mej, så ska ni följa djävulen och era egna lustar." Och så lämnar han människan åt sej själv.

Och genast är hon död och förstockad, så att inget Guds ord rör henne, utan hon kan med all säkerhet fortgå i synden, tro lögnen och falla i all villfarelse, i synd och skam. Nu heter det: "De hörde inte min röst, därför har jag lämnat dem i deras hjärtas sinne, så att de må vandra efter sitt råd." De ska synda, och det ska inte bekomma dem. Såsom också aposteln säger: "Emedan de förstod Gud och inte har prisat honom som en Gud, utan var fåfängliga i sina tankar, och deras oförnuftiga hjärta är vordet mörkt; därför har också Gud övergivit dem i deras hjärtans lustar, i orenlighet." "Då de höll sej för visa, är de vordna dårar."

Så går det till att en människa blir "förstockad". Och betänk vad detta vill säga! All andlig förnimmelseförmåga upphör. Man blir helt likgiltig och kall, otillgänglig för varje Guds ord; sinnet blir lätt och sorglöst; varken nådens ljuvliga kallelse eller lagens pilar kan rubba denna hemska dödsslummer. Man känner inte mer någon ånger för det förflutna, inte mer något bekymmer för det tillkommande. Likasom en död kropp inte känner ett glödande kol som läggs på dess bröst, liksom ingen regndroppe tränger in i en hård klippa, om det också strömmar över den ur alla himmelens fönster; så är det med den vars hjärta är förstockat.

Är han i kyrkan så röres han inte av de kraftigaste sanningar, även om de på alla andra är åtföljda av "Andens och kraftens bevisning". Han kan åskåda döpelser och nattvardsgångar, utan att det hos honom verkar någon högre stämning. Lika litet rörs han av en likbegängelse. Utbred för honom himmelens herrligheter; de lockar honom inte. Visa honom de fördömdas kval; han förskräcks inte. För honom till Golgata och ställ för hans öga honom som blödde och dog för syndare; han är lika obeveklig, kall som is, hård som sten. Vänner må bedja honom, han aktar det inte; lärare må varna honom, det rör honom inte. Han är som en sten. Stenen kan sprängas sönder men smälter inte; han blir inte mjuk. Så är det också med den förstockade. Här sannas: "Ve dem när jag är viken ifrån dem."

O, min Gud, låt mej gärna bli fattig, ja, en tiggare; låt mej gärna bli sjuk, blind och döv; låt mej bara inte bli förstockad! "Förkasta mej inte ifrån ditt ansikte och ta inte din Helige Ande ifrån mej!"

Se, den som ännu kan förskräckas för sej, ännu kan röras av Guds ord till någon omsorg om bättring, till någon lust att tro och vara ett Guds barn, den har nog bevis i sej själv, att han inte är övergiven i ett vrångt sinne; den vakte sej för den djävulen, som säger: "Du vet med dej att du har synder som beständigt följer dej; därför måste du vara övergiven av Gud." Nej, att synden förföljer oss, det bevisar inget; det är alla trognas vedermöda och klagan, så länge de finns i köttet.

Får bara Anden straffa dej, och du söker förlossning, men under tiden håller dej vid nådastolen, hör evangelium och, rakt emot allt förnuft och känsla, söker tro på det evigt renande blodet, då bor ännu Anden hos dej såsom i sin rätta verkstad. Hans hela ämbete är endast att sköta sjuka syndare. Bleve du helt fri från varje synd, då hade han inget mer hos dej att göra. Kristi rike är ett syndarerike.

Därför, låt inte förvilla dej! Det är endast dem som "inte låter Guds Ande straffa sej", som han måste lämna — varifrån Gud oss nådigt bevare!

Gud, Gud, ta inte din Helige Ande ifrån mej! Ta inte din Helige Ande ifrån mej!

O gode Ande, led du mej
till sanningen och livet!
Skriv i mitt hjärta vad av dej
i livets ord är skrivet.
Styrkt av din kraft, ledd av din nåd
jag vill ditt kärleksfulla råd
i ord och gärning prisa.

"Mitt folk hörde inte min röst; så har jag lämnat dem i deras hjärtas sinne, för att de må vandra efter sitt råd." (Psalt. 81:12-13)

Här ser vi vad som blir följden, när man inte känner den tid då man blir sökt, utan står emot och bedrövar Guds Helige Ande! Den gode, hulde Anden måste då vika. Och vad skulle den barmhärtige Guden annat göra? När han av evig, obegriplig kärlek sänt oss sin ende Son, som kommit till oss, blivit vår broder och vår medlare, tagit på sej våra synder och våra plikter, varit sina tjänares tjänare och uppfyllt lagen för oss samt med bittert lidande och död sonat våra missgärningar och återskaffat oss barnaskap och arv i himmelen; när han sänder oss sitt ord och sin Helige Ande, som mildeligen besöker oss, klappar på våra hjärtan och bjuder oss till nådens gästabud — då allt detta är förgäves, vi oupphörligen föraktar både hans varningar och hans nåd, mer älskar vår "köpenskap och avelsgård" än all Guds nåd, mer älskar världens vänskap än Guds vänskap, och därför beständigt står emot och bedrövar hans Helige Ande; vad skulle han då annat göra än lämna oss åt vår egen viljas råd och säga: "Vill ni inte följa mej, så ska ni följa djävulen och era egna lustar." Och så lämnar han människan åt sej själv.

Och genast är hon död och förstockad, så att inget Guds ord rör henne, utan hon kan med all säkerhet fortgå i synden, tro lögnen och falla i all villfarelse, i synd och skam. Nu heter det: "De hörde inte min röst, därför har jag lämnat dem i deras hjärtas sinne, så att de må vandra efter sitt råd." De ska synda, och det ska inte bekomma dem. Såsom också aposteln säger: "Emedan de förstod Gud och inte har prisat honom som en Gud, utan var fåfängliga i sina tankar, och deras oförnuftiga hjärta är vordet mörkt; därför har också Gud övergivit dem i deras hjärtans lustar, i orenlighet." "Då de höll sej för visa, är de vordna dårar."

Så går det till att en människa blir "förstockad". Och betänk vad detta vill säga! All andlig förnimmelseförmåga upphör. Man blir helt likgiltig och kall, otillgänglig för varje Guds ord; sinnet blir lätt och sorglöst; varken nådens ljuvliga kallelse eller lagens pilar kan rubba denna hemska dödsslummer. Man känner inte mer någon ånger för det förflutna, inte mer något bekymmer för det tillkommande. Likasom en död kropp inte känner ett glödande kol som läggs på dess bröst, liksom ingen regndroppe tränger in i en hård klippa, om det också strömmar över den ur alla himmelens fönster; så är det med den vars hjärta är förstockat.

Är han i kyrkan så röres han inte av de kraftigaste sanningar, även om de på alla andra är åtföljda av "Andens och kraftens bevisning". Han kan åskåda döpelser och nattvardsgångar, utan att det hos honom verkar någon högre stämning. Lika litet rörs han av en likbegängelse. Utbred för honom himmelens herrligheter; de lockar honom inte. Visa honom de fördömdas kval; han förskräcks inte. För honom till Golgata och ställ för hans öga honom som blödde och dog för syndare; han är lika obeveklig, kall som is, hård som sten. Vänner må bedja honom, han aktar det inte; lärare må varna honom, det rör honom inte. Han är som en sten. Stenen kan sprängas sönder men smälter inte; han blir inte mjuk. Så är det också med den förstockade. Här sannas: "Ve dem när jag är viken ifrån dem."

O, min Gud, låt mej gärna bli fattig, ja, en tiggare; låt mej gärna bli sjuk, blind och döv; låt mej bara inte bli förstockad! "Förkasta mej inte ifrån ditt ansikte och ta inte din Helige Ande ifrån mej!"

Se, den som ännu kan förskräckas för sej, ännu kan röras av Guds ord till någon omsorg om bättring, till någon lust att tro och vara ett Guds barn, den har nog bevis i sej själv, att han inte är övergiven i ett vrångt sinne; den vakte sej för den djävulen, som säger: "Du vet med dej att du har synder som beständigt följer dej; därför måste du vara övergiven af Gud." Nej, att synden förföljer oss, det bevisar inget; det är alla trognas vedermöda och klagan, så länge de finns i köttet.

Får bara Anden straffa dej, och du söker förlossning, men under tiden håller dej vid nådastolen, hör evangelium och, rakt emot allt förnuft och känsla, söker tro på det evigt renande blodet, då bor ännu Anden hos dej såsom i sin rätta verkstad. Hans hela ämbete är endast att sköta sjuka syndare. Bleve du helt fri från varje synd, då hade han inget mer hos dej att göra. Kristi rike är ett syndarerike.

Därför, låt inte förvilla dej! Det är endast dem som "inte låter Guds Ande straffa sej", som han måste lämna — varifrån Gud oss nådigt bevare!

Gud, Gud, ta inte din Helige Ande ifrån mej! Ta inte din Helige Ande ifrån mej!

O gode Ande, led du mej
till sanningen och livet!
Skriv i mitt hjärta vad av dej
i livets ord är skrivet.
Styrkt av din kraft, ledd av din nåd
jag vill ditt kärleksfulla råd
i ord och gärning prisa.

"Mitt folk hörde inte min röst; så har jag lämnat dem i deras hjärtas sinne, för att de må vandra efter sitt råd." (Psalt. 81:12-13)

Här ser vi vad som blir följden, när man inte känner den tid då man blir sökt, utan står emot och bedrövar Guds Helige Ande! Den gode, hulde Anden måste då vika. Och vad skulle den barmhärtige Guden annat göra? När han av evig, obegriplig kärlek sänt oss sin ende Son, som kommit till oss, blivit vår broder och vår medlare, tagit på sej våra synder och våra plikter, varit sina tjänares tjänare och uppfyllt lagen för oss samt med bittert lidande och död sonat våra missgärningar och återskaffat oss barnaskap och arv i himmelen; när han sänder oss sitt ord och sin Helige Ande, som mildeligen besöker oss, klappar på våra hjärtan och bjuder oss till nådens gästabud — då allt detta är förgäves, vi oupphörligen föraktar både hans varningar och hans nåd, mer älskar vår "köpenskap och avelsgård" än all Guds nåd, mer älskar världens vänskap än Guds vänskap, och därför beständigt står emot och bedrövar hans Helige Ande; vad skulle han då annat göra än lämna oss åt vår egen viljas råd och säga: "Vill ni inte följa mej, så ska ni följa djävulen och era egna lustar." Och så lämnar han människan åt sej själv.

Och genast är hon död och förstockad, så att inget Guds ord rör henne, utan hon kan med all säkerhet fortgå i synden, tro lögnen och falla i all villfarelse, i synd och skam. Nu heter det: "De hörde inte min röst, därför har jag lämnat dem i deras hjärtas sinne, så att de må vandra efter sitt råd." De ska synda, och det ska inte bekomma dem. Såsom också aposteln säger: "Emedan de förstod Gud och inte har prisat honom som en Gud, utan var fåfängliga i sina tankar, och deras oförnuftiga hjärta är vordet mörkt; därför har också Gud övergivit dem i deras hjärtans lustar, i orenlighet." "Då de höll sej för visa, är de vordna dårar."

Så går det till att en människa blir "förstockad". Och betänk vad detta vill säga! All andlig förnimmelseförmåga upphör. Man blir helt likgiltig och kall, otillgänglig för varje Guds ord; sinnet blir lätt och sorglöst; varken nådens ljuvliga kallelse eller lagens pilar kan rubba denna hemska dödsslummer. Man känner inte mer någon ånger för det förflutna, inte mer något bekymmer för det tillkommande. Likasom en död kropp inte känner ett glödande kol som läggs på dess bröst, liksom ingen regndroppe tränger in i en hård klippa, om det också strömmar över den ur alla himmelens fönster; så är det med den vars hjärta är förstockat.

Är han i kyrkan så röres han inte av de kraftigaste sanningar, även om de på alla andra är åtföljda av "Andens och kraftens bevisning". Han kan åskåda döpelser och nattvardsgångar, utan att det hos honom verkar någon högre stämning. Lika litet rörs han av en likbegängelse. Utbred för honom himmelens herrligheter; de lockar honom inte. Visa honom de fördömdas kval; han förskräcks inte. För honom till Golgata och ställ för hans öga honom som blödde och dog för syndare; han är lika obeveklig, kall som is, hård som sten. Vänner må bedja honom, han aktar det inte; lärare må varna honom, det rör honom inte. Han är som en sten. Stenen kan sprängas sönder men smälter inte; han blir inte mjuk. Så är det också med den förstockade. Här sannas: "Ve dem när jag är viken ifrån dem."

O, min Gud, låt mej gärna bli fattig, ja, en tiggare; låt mej gärna bli sjuk, blind och döv; låt mej bara inte bli förstockad! "Förkasta mej inte ifrån ditt ansikte och ta inte din Helige Ande ifrån mej!"

Se, den som ännu kan förskräckas för sej, ännu kan röras av Guds ord till någon omsorg om bättring, till någon lust att tro och vara ett Guds barn, den har nog bevis i sej själv, att han inte är övergiven i ett vrångt sinne; den vakte sej för den djävulen, som säger: "Du vet med dej att du har synder som beständigt följer dej; därför måste du vara övergiven af Gud." Nej, att synden förföljer oss, det bevisar inget; det är alla trognas vedermöda och klagan, så länge de finns i köttet.

Får bara Anden straffa dej, och du söker förlossning, men under tiden håller dej vid nådastolen, hör evangelium och, rakt emot allt förnuft och känsla, söker tro på det evigt renande blodet, då bor ännu Anden hos dej såsom i sin rätta verkstad. Hans hela ämbete är endast att sköta sjuka syndare. Bleve du helt fri från varje synd, då hade han inget mer hos dej att göra. Kristi rike är ett syndarerike.

Därför, låt inte förvilla dej! Det är endast dem som "inte låter Guds Ande straffa sej", som han måste lämna — varifrån Gud oss nådigt bevare!

Gud, Gud, ta inte din Helige Ande ifrån mej! Ta inte din Helige Ande ifrån mej!

"Mitt folk hörde icke min röst; så har jag låtit dem i deras hjärtas sinne, att de må vandra efter sitt råd." (Psalt. 81:12-13)

Här se wi, hwad som blir följden, när man icke känner den tid, deruti man warder sökt, utan emotstår och bedröfwaf Guds Helige Ande? Den gode, hulde Anden måste då wika. Och hwad skulle den barmhertige Guden annat göra? När Han af ewig, obegriplig kärlek sändt oss sin ende Son, som kommit till oss, blifwit wår broder och wår medlare, påtagit sig wåra synder och wåra pligter, warit sina tjenares tjenare och uppfyllt lagen för oss samt med bittert lidande och död försonat wåra missgerningar och återskaffat oss barnaskap och arf i himmelen; när Han sänder oss sitt ord och sin Helige Ande, som mildeligen besöker oss, klappar på wåra hjertan och bjuder oss till nådens gästabud — då allt detta är förgäfwes, wi förakta oupphörligen både hans warningar och hans nåd, älska mer wår "köpenskap och afwelsgård" än all Guds nåd, älska mer werldens wänskap än Guds wänskap, och derföre beständigt stå emot och bedröfwa hans Helige Ande; hwad skulle Han då annat göra än lemna oss åt wår egen wiljas råd och säga: "Wiljen I icke följa mig, så skolen I följa djefwulen och edra egna lustar." Och så lemnar Han menniskan åt sig sjelf.

Och genast är hon död och förstockad, så att intet Guds ord rör henne, utan hon kan med all säkerhet fortgå i synden, tro lögnen och falla i all willfarelse, i synd och skam. Nu heter det: "De hörde icke min röst, derföre har jag låtit dem uti deras hjertas sinne, att de må wandra efter sitt råd." De skola synda, och det skall icke bekomma dem. Såsom ock apostelen säger: "Medan de förstodo Gud och hafwa icke prisat Honom som en Gud, utan woro fåfängliga i sina tankar, och deras oförnuftiga hjerta är wordet mörkt; derföre har ock Gud öfwergifwit dem i deras hjertans lustar, uti orenlighet." "Då de höllo sig för wisa, äro de wordna dårar."

Så tillgår det, att en menniska blir "förstockad". Och betänken, hwad detta will säga! All andlig förnimmelseförmåga upphör. Man blir helt likgiltig och kall, otillgänglig för hwarje Guds ord; sinnet blir lätt och sorglöst; hwarken nådens ljufliga kallelse eller lagens pilar kunna rubba denna hemska dödsslummer. Man känner icke mer någon ånger för det förflutna, icke mer något bekymmer för det tillkommande. Likasom en död kropp icke känner ett glödande kol, som lägges på dess bröst, liksom ingen regndroppe intränger i en hård klippa, om det ock strömmar deröfwer ur alla himmelens fönster; så är det med den, hwilkens hjerta är förstockadt.

Är han i kyrkan, så röres han intet af de kraftigaste sanningar, äfwen om de på alla andra äro åtföljda af "Andens och kraftens bewisning". Han kan åskåda döpelser och nattwardsgångar, utan att det hos honom werkar någon högre stämning. Lika litet röres han af en likbegängelse. Utbred för honom himmelens herrligheter; de locka honom intet. Wisa honom de fördömdas qwal; han förskräckes icke. För honom till Golgatha och ställ för hans öga Honom, som blödde och dog för syndare; han är lika obeweklig, kall såsom is, hård såsom sten. Wänner må bedja honom, han aktar det intet; lärare må warna honom, det rör honom intet. Han är såsom en sten. Stenen kan söndersprängas, men smälter icke; han blir icke mjuk. Så är det ock med den förstockade. Här sannas: "We dem, när jag är wiken ifrån dem."

O, min Gud, låt mig gerna blifwa fattig, ja, en tiggare; låt mig gerna blifwa sjuk, blind och döf; låt mig blott icke blifwa förstockad! "Förkasta mig icke ifrån ditt ansigte och tag icke din Helige Ande ifrån mig!"

Si, den som ännu kan förskräckas för sig, ännu kan röras af Guds ord till någon omsorg om bättring, till någon lust att tro och wara ett Guds barn, den har nog bewis i sig sjelf, att han icke är öfwergifwen i wrångt sinne; den wakte sig för den djefwulen, som säger: "Du wet med dig, att du har synder, som beständigt följa dig; derföre: måste du wara öfwergifwen af Gud." Nej, att synden förföljer oss, det bewisar intet; det är alla trognas wedermöda och klagan, så länge de finnas i köttet.

Får blott Anden straffa dig, och du söker förlossning, men emellertid håller dig wid nådestolen, hör evangelium och söker, rakt emot allt förnuft och känsla, tro på det ewigt renande blodet, då bor ännu Anden hos dig såsom i sin rätta werkstad. Hans hela embete är blott att sköta sjuka syndare. Blefwe du helt fri från hwarje synd, då hade Han intet mer hos dig att göra. Christi rike är ett syndarerike.

Derföre, låt icke förwilla dig! Det är blott dem, hwilka "icke låta Guds Ande straffa sig", som Han måste lemna — derifrån Gud oss nådigt beware!

Gud, Gud, tag icke din Helige Ande ifrån mig! Tag icke din Helige Ande ifrån mig!

"Mitt folk hörde icke min röst; så har jag låtit dem i deras hjärtas sinne, att de må vandra efter sitt råd." (Psalt. 81:12-13)

Här se wi, hwad som blir följden, när man icke känner den tid, deruti man warder sökt, utan emotstår och bedröfwaf Guds Helige Ande? Den gode, hulde Anden måste då wika. Och hwad skulle den barmhertige Guden annat göra? När Han af ewig, obegriplig kärlek sändt oss sin ende Son, som kommit till oss, blifwit wår broder och wår medlare, påtagit sig wåra synder och wåra pligter, warit sina tjenares tjenare och uppfyllt lagen för oss samt med bittert lidande och död försonat wåra missgerningar och återskaffat oss barnaskap och arf i himmelen; när Han sänder oss sitt ord och sin Helige Ande, som mildeligen besöker oss, klappar på wåra hjertan och bjuder oss till nådens gästabud — då allt detta är förgäfwes, wi förakta oupphörligen både hans warningar och hans nåd, älska mer wår "köpenskap och afwelsgård" än all Guds nåd, älska mer werldens wänskap än Guds wänskap, och derföre beständigt stå emot och bedröfwa hans Helige Ande; hwad skulle Han då annat göra än lemna oss åt wår egen wiljas råd och säga: "Wiljen I icke följa mig, så skolen I följa djefwulen och edra egna lustar." Och så lemnar Han menniskan åt sig sjelf.

Och genast är hon död och förstockad, så att intet Guds ord rör henne, utan hon kan med all säkerhet fortgå i synden, tro lögnen och falla i all willfarelse, i synd och skam. Nu heter det: "De hörde icke min röst, derföre har jag låtit dem uti deras hjertas sinne, att de må wandra efter sitt råd." De skola synda, och det skall icke bekomma dem. Såsom ock apostelen säger: "Medan de förstodo Gud och hafwa icke prisat Honom som en Gud, utan woro fåfängliga i sina tankar, och deras oförnuftiga hjerta är wordet mörkt; derföre har ock Gud öfwergifwit dem i deras hjertans lustar, uti orenlighet." "Då de höllo sig för wisa, äro de wordna dårar."

Så tillgår det, att en menniska blir "förstockad". Och betänken, hwad detta will säga! All andlig förnimmelseförmåga upphör. Man blir helt likgiltig och kall, otillgänglig för hwarje Guds ord; sinnet blir lätt och sorglöst; hwarken nådens ljufliga kallelse eller lagens pilar kunna rubba denna hemska dödsslummer. Man känner icke mer någon ånger för det förflutna, icke mer något bekymmer för det tillkommande. Likasom en död kropp icke känner ett glödande kol, som lägges på dess bröst, liksom ingen regndroppe intränger i en hård klippa, om det ock strömmar deröfwer ur alla himmelens fönster; så är det med den, hwilkens hjerta är förstockadt.

Är han i kyrkan, så röres han intet af de kraftigaste sanningar, äfwen om de på alla andra äro åtföljda af "Andens och kraftens bewisning". Han kan åskåda döpelser och nattwardsgångar, utan att det hos honom werkar någon högre stämning. Lika litet röres han af en likbegängelse. Utbred för honom himmelens herrligheter; de locka honom intet. Wisa honom de fördömdas qwal; han förskräckes icke. För honom till Golgatha och ställ för hans öga Honom, som blödde och dog för syndare; han är lika obeweklig, kall såsom is, hård såsom sten. Wänner må bedja honom, han aktar det intet; lärare må warna honom, det rör honom intet. Han är såsom en sten. Stenen kan söndersprängas, men smälter icke; han blir icke mjuk. Så är det ock med den förstockade. Här sannas: "We dem, när jag är wiken ifrån dem."

O, min Gud, låt mig gerna blifwa fattig, ja, en tiggare; låt mig gerna blifwa sjuk, blind och döf; låt mig blott icke blifwa förstockad! "Förkasta mig icke ifrån ditt ansigte och tag icke din Helige Ande ifrån mig!"

Si, den som ännu kan förskräckas för sig, ännu kan röras af Guds ord till någon omsorg om bättring, till någon lust att tro och wara ett Guds barn, den har nog bewis i sig sjelf, att han icke är öfwergifwen i wrångt sinne; den wakte sig för den djefwulen, som säger: "Du wet med dig, att du har synder, som beständigt följa dig; derföre: måste du wara öfwergifwen af Gud." Nej, att synden förföljer oss, det bewisar intet; det är alla trognas wedermöda och klagan, så länge de finnas i köttet.

Får blott Anden straffa dig, och du söker förlossning, men emellertid håller dig wid nådestolen, hör evangelium och söker, rakt emot allt förnuft och känsla, tro på det ewigt renande blodet, då bor ännu Anden hos dig såsom i sin rätta werkstad. Hans hela embete är blott att sköta sjuka syndare. Blefwe du helt fri från hwarje synd, då hade Han intet mer hos dig att göra. Christi rike är ett syndarerike. 

Derföre, låt icke förwilla dig! Det är blott dem, hwilka "icke låta Guds Ande straffa sig", som Han måste lemna — derifrån Gud oss nådigt beware!

Gud, Gud, tag icke din Helige Ande ifrån mig! Tag icke din Helige Ande ifrån mig!