"Se på fåglarna under himmelen, de sår inget, och inget skär de heller upp och församlar inget i ladorna, och er himmelske Far föder dem. Är ni inte mycket mer än de?" (Matt. 6:26)

För oerfarna goddagsmänskor, som ingen nöd känner, samt för livligt troende kristna, för vilka ordet är allt, behövs inte denna betraktelse. Men när en kristen kommer därhän i mörker och anfäktning, att han tvivlar på allt Guds ord, då visar Herren honom till skapelsens verk, som han inte behöver tro, utan kan se med ögonen; t. ex. emot lekamliga bekymmer säger Herren: "Se på fåglarna under himmelen; er himmelske Fader föder dem: är ni inte mycket mer än de?" Skulle Gud sörja för de små, obetydliga fåglarna, men glömma och förgäta människan, hans dyrbaraste och herrligaste skapelse, Guds avbild, barn och arvinge, herrskaren över fåglarna och djuren? Skulle Gud glömma människan? Skåda liljorna på marken! Salomo, i all sin herrlighet, var inte så klädd som en av dem. Kläder nu Gud så gräset på marken, som dock i dag står och i morgon kastas i ugnen, skulle Han inte mycket mer göra det eder — er, som är "Guds släkte"! O, ni klentrogna!

Mot fruktan för onda människor, säger Herren: "Säljs inte två sparvar för en skärv? och en av dem faller inte på jorden er Fader förutan. Ni är ju mer värda än många sparvar. Era huvudhår är alla räknade. Därför ska ni inte rädas." Du tycker dej vara övergiven av Gud; det är någon viss sak, i vilken du tycker dej alldeles hjälplös, du kan själv omöjligt hjälpa densamma. I hela världen finns ingen, som kan hjälpa den; och du har anropat Gud, så att du är hes och trött och allt ser ut lika förgäves — Gud "har sej såsom en hjälte, som är förtvivlad, och såsom en kämpe, som inte kan hjälpa".

Är det möjligt, att det verkligen förhåller sej så, som det då syns dej? Förstår du inte, att det är något djupt fördöljande av den underlige, men dock trofaste Guden? Förutsatt att du inte strider emot Herren och hans ordning, t. ex. begär helgelsekraft, förrän du blivit troende och glad i oförskylld nåd; eller du begär lekamlig hjälp, utan att vilja arbeta o.s.v. — förutsatt således, att du söker hjälpen på rätt väg, så är det alldeles omöjligt, att inte Gud skulle ge dej allt, vad som är dej bäst och nyttigast. Eller är nu Herrens arm förkortad, så att Han inte mer kan hjälpa? Och Han, som har gjort ögat, skulle Han inte se — och se din nöd? Han som gjort örat, skulle Han inte höra? Han som sköter fåglarna, skulle Han inte vårda sej om dej?

Tänk grundligt på Kristi fråga: Är ni inte mycket mer än de? Frälsaren förklarar: "Ni är mer värda än många sparvar!" Tänk! Det säger Herren själv. Ja, så måste Kristus ha ansett det, som så dyrt köpte oss: "Ni är mer värda än många sparvar". Och nu vårdar Han sej om sparvarna. Skulle Han då glömma dej? Du säger: "O, jag har syndat! Jag lider, det jag väl förtjänat; jag är med all rätt övergiven" O människa, har då Gud handlat med oss efter våra synder? Han, som utvalde oss i Kristus, förr än världens grund var lagd; Han, som i Kristus försonade världen med sej själv, då vi ännu var ovänner, då vi ingen  försoning hade, då ingen bad Honom — skulle Han nu handla med oss efter våra synder? Ska vi nu bestå för Gud genom vår egen rättfärdighet? Då bleve intet kött frälst; då skulle vi inte heller få en droppe vatten. Nu är vi däremot alla ögonblick omgivna av otaliga Guds välgärningar. Så bör vi då av det som vi ser lära oss att tro även det som vi inte ser.

På samma sätt bör vi också med ögat på skapelsens storverk stävja förnuftets överdåd, som vill träta med Gud, döma över hans ord och verk och betvivla, vad det inte förstår. När fordom en eljest from man, vars like inte fanns i landet, en gång föll i denna frestelse, svarade honom Herren: "Säg, är du så klok? Var var du, då jag grundade jorden! Säg mig. Vet du, vem som har satt henne sitt mått? Var var du, då morgonstjärnorna tillsammans lovade mej, och alla Guds barn fröjdade sej? Vem har tillslutit havet med sina dörrar, då det utbrast såsom utur moderlivet? Har dödens dörrar någon tid upplåtit sej för dej? Eller har du sett dörrarna åt mörkret? Vilken är vägen dit där ljuset bor? Och vilket är mörkrets rum? Kan du binda tillsammans sjustjärnornas band? Eller upplösa Orions band? Vet du hur himmelen ska regeras? Eller kan du sätta ett herradöme över honom på jorden?"

På sådana frågor skulle man försöka sej, när man vill döma över Guds ord och där är något som man inte förstår, så blir man snart glad att lämna det arbetet och säga: Tala Herre, din tjänare hör. Då har man med nytta betraktat skapelsens under.

Se fågeln som sitter på gungande gren,
den sjunger så vackert en visa
om honom som danat den skuldfri och ren,
sin Skapare vill han få prisa
med gåvan som blivit den given.

Ej sår den, ej skördar, ej samlar den in
i ladan för sej och de sina.
Men aldrig den nedslås av sorg någonsin,
den har ej för morgondag pina
och saknar ej något för dagen.

O, må jag som fågeln var gryende dag
med lovsång och tacksamhet börja.
Om än jag är fattig och ringa och svag,
behöver jag ändå ej sörja,
för jag är ju barn här i huset.

Jag mer är än fågeln och liljan i skrud,
som vissnat, då afton det blivit.
I Kristus jag är ju en utkorad brud,
bestämd för det eviga livet.

Nog får jag min lott här på jorden.

"Se på fåglarna under himmelen, de sår inget, och inget skär de heller upp och församlar inget i ladorna, och er himmelske Far föder dem. Är ni inte mycket mer än de?" (Matt. 6:26)

För oerfarna goddagsmänskor, som ingen nöd känner, samt för livligt troende kristna, för vilka ordet är allt, behövs inte denna betraktelse. Men när en kristen kommer därhän i mörker och anfäktning, att han tvivlar på allt Guds ord, då visar Herren honom till skapelsens verk, som han inte behöver tro, utan kan se med ögonen; t. ex. emot lekamliga bekymmer säger Herren: "Se på fåglarna under himmelen; er himmelske Fader föder dem: är ni inte mycket mer än de?" Skulle Gud sörja för de små, obetydliga fåglarna, men glömma och förgäta människan, hans dyrbaraste och herrligaste skapelse, Guds avbild, barn och arvinge, herrskaren över fåglarna och djuren? Skulle Gud glömma människan? Skåda liljorna på marken! Salomo, i all sin herrlighet, var inte så klädd som en av dem. Kläder nu Gud så gräset på marken, som dock i dag står och i morgon kastas i ugnen, skulle Han inte mycket mer göra det eder — er, som är "Guds släkte"! O, ni klentrogna!

Mot fruktan för onda människor, säger Herren: "Säljs inte två sparvar för en skärv? och en av dem faller inte på jorden er Fader förutan. Ni är ju mer värda än många sparvar. Era huvudhår är alla räknade. Därför ska ni inte rädas." Du tycker dej vara övergiven av Gud; det är någon viss sak, i vilken du tycker dej alldeles hjälplös, du kan själv omöjligt hjälpa densamma. I hela världen finns ingen, som kan hjälpa den; och du har anropat Gud, så att du är hes och trött och allt ser ut lika förgäves — Gud "har sej såsom en hjälte, som är förtvivlad, och såsom en kämpe, som inte kan hjälpa".

Är det möjligt, att det verkligen förhåller sej så, som det då syns dej? Förstår du inte, att det är något djupt fördöljande av den underlige, men dock trofaste Guden? Förutsatt att du inte strider emot Herren och hans ordning, t. ex. begär helgelsekraft, förrän du blivit troende och glad i oförskylld nåd; eller du begär lekamlig hjälp, utan att vilja arbeta o.s.v. — förutsatt således, att du söker hjälpen på rätt väg, så är det alldeles omöjligt, att inte Gud skulle ge dej allt, vad som är dej bäst och nyttigast. Eller är nu Herrens arm förkortad, så att Han inte mer kan hjälpa? Och Han, som har gjort ögat, skulle Han inte se — och se din nöd? Han som gjort örat, skulle Han inte höra? Han som sköter fåglarna, skulle Han inte vårda sej om dej?

Tänk grundligt på Kristi fråga: Är ni inte mycket mer än de? Frälsaren förklarar: "Ni är mer värda än många sparvar!" Tänk! Det säger Herren själv. Ja, så måste Kristus ha ansett det, som så dyrt köpte oss: "Ni är mer värda än många sparvar". Och nu vårdar Han sej om sparvarna. Skulle Han då glömma dej? Du säger: "O, jag har syndat! Jag lider, det jag väl förtjänat; jag är med all rätt övergiven" O människa, har då Gud handlat med oss efter våra synder? Han, som utvalde oss i Kristus, förr än världens grund var lagd; Han, som i Kristus försonade världen med sej själv, då vi ännu var ovänner, då vi ingen  försoning hade, då ingen bad Honom — skulle Han nu handla med oss efter våra synder? Ska vi nu bestå för Gud genom vår egen rättfärdighet? Då bleve intet kött frälst; då skulle vi inte heller få en droppe vatten. Nu är vi däremot alla ögonblick omgivna av otaliga Guds välgärningar. Så bör vi då av det som vi ser lära oss att tro även det som vi inte ser.

På samma sätt bör vi också med ögat på skapelsens storverk stävja förnuftets överdåd, som vill träta med Gud, döma över hans ord och verk och betvivla, vad det inte förstår. När fordom en eljest from man, vars like inte fanns i landet, en gång föll i denna frestelse, svarade honom Herren: "Säg, är du så klok? Var var du, då jag grundade jorden! Säg mig. Vet du, vem som har satt henne sitt mått? Var var du, då morgonstjärnorna tillsammans lovade mej, och alla Guds barn fröjdade sej? Vem har tillslutit havet med sina dörrar, då det utbrast såsom utur moderlivet? Har dödens dörrar någon tid upplåtit sej för dej? Eller har du sett dörrarna åt mörkret? Vilken är vägen dit där ljuset bor? Och vilket är mörkrets rum? Kan du binda tillsammans sjustjärnornas band? Eller upplösa Orions band? Vet du hur himmelen ska regeras? Eller kan du sätta ett herradöme över honom på jorden?"

På sådana frågor skulle man försöka sej, när man vill döma över Guds ord och där är något som man inte förstår, så blir man snart glad att lämna det arbetet och säga: Tala Herre, din tjänare hör. Då har man med nytta betraktat skapelsens under.

Se fågeln som sitter på gungande gren,
den sjunger så vackert en visa
om honom som danat den skuldfri och ren,
sin Skapare vill han få prisa
med gåvan som blivit den given.

Ej sår den, ej skördar, ej samlar den in
i ladan för sej och de sina.
Men aldrig den nedslås av sorg någonsin,
den har ej för morgondag pina
och saknar ej något för dagen.

O, må jag som fågeln var gryende dag
med lovsång och tacksamhet börja.
Om än jag är fattig och ringa och svag,
behöver jag ändå ej sörja,
för jag är ju barn här i huset.

Jag mer är än fågeln och liljan i skrud,
som vissnat, då afton det blivit.
I Kristus jag är ju en utkorad brud,
bestämd för det eviga livet.
Nog får jag min lott här på jorden.

"Se på fåglarna under himmelen, de sår inget, och inget skär de heller upp och församlar inget i ladorna, och er himmelske Far föder dem. Är ni inte mycket mer än de?" (Matt. 6:26)

För oerfarna goddagsmänskor, som ingen nöd känner, samt för livligt troende kristna, för vilka ordet är allt, behövs inte denna betraktelse. Men när en kristen kommer därhän i mörker och anfäktning, att han tvivlar på allt Guds ord, då visar Herren honom till skapelsens verk, som han inte behöver tro, utan kan se med ögonen; t. ex. emot lekamliga bekymmer säger Herren: "Se på fåglarna under himmelen; er himmelske Fader föder dem: är ni inte mycket mer än de?" Skulle Gud sörja för de små, obetydliga fåglarna, men glömma och förgäta människan, hans dyrbaraste och herrligaste skapelse, Guds avbild, barn och arvinge, herrskaren över fåglarna och djuren? Skulle Gud glömma människan? Skåda liljorna på marken! Salomo, i all sin herrlighet, var inte så klädd som en av dem. Kläder nu Gud så gräset på marken, som dock i dag står och i morgon kastas i ugnen, skulle Han inte mycket mer göra det eder — er, som är "Guds släkte"! O, ni klentrogna!

Mot fruktan för onda människor, säger Herren: "Säljs inte två sparvar för en skärv? och en av dem faller inte på jorden er Fader förutan. Ni är ju mer värda än många sparvar. Era huvudhår är alla räknade. Därför ska ni inte rädas." Du tycker dej vara övergiven av Gud; det är någon viss sak, i vilken du tycker dej alldeles hjälplös, du kan själv omöjligt hjälpa densamma. I hela världen finns ingen, som kan hjälpa den; och du har anropat Gud, så att du är hes och trött och allt ser ut lika förgäves — Gud "har sej såsom en hjälte, som är förtvivlad, och såsom en kämpe, som inte kan hjälpa".

Är det möjligt, att det verkligen förhåller sej så, som det då syns dej? Förstår du inte, att det är något djupt fördöljande av den underlige, men dock trofaste Guden? Förutsatt att du inte strider emot Herren och hans ordning, t. ex. begär helgelsekraft, förrän du blivit troende och glad i oförskylld nåd; eller du begär lekamlig hjälp, utan att vilja arbeta o.s.v. — förutsatt således, att du söker hjälpen på rätt väg, så är det alldeles omöjligt, att inte Gud skulle ge dej allt, vad som är dej bäst och nyttigast. Eller är nu Herrens arm förkortad, så att Han inte mer kan hjälpa? Och Han, som har gjort ögat, skulle Han inte se — och se din nöd? Han som gjort örat, skulle Han inte höra? Han som sköter fåglarna, skulle Han inte vårda sej om dej?

Tänk grundligt på Kristi fråga: Är ni inte mycket mer än de? Frälsaren förklarar: "Ni är mer värda än många sparvar!" Tänk! Det säger Herren själv. Ja, så måste Kristus ha ansett det, som så dyrt köpte oss: "Ni är mer värda än många sparvar". Och nu vårdar Han sej om sparvarna. Skulle Han då glömma dej? Du säger: "O, jag har syndat! Jag lider, det jag väl förtjänat; jag är med all rätt övergiven" O människa, har då Gud handlat med oss efter våra synder? Han, som utvalde oss i Kristus, förr än världens grund var lagd; Han, som i Kristus försonade världen med sej själv, då vi ännu var ovänner, då vi ingen  försoning hade, då ingen bad Honom — skulle Han nu handla med oss efter våra synder? Ska vi nu bestå för Gud genom vår egen rättfärdighet? Då bleve intet kött frälst; då skulle vi inte heller få en droppe vatten. Nu är vi däremot alla ögonblick omgivna av otaliga Guds välgärningar. Så bör vi då av det som vi ser lära oss att tro även det som vi inte ser.

På samma sätt bör vi också med ögat på skapelsens storverk stävja förnuftets överdåd, som vill träta med Gud, döma över hans ord och verk och betvivla, vad det inte förstår. När fordom en eljest from man, vars like inte fanns i landet, en gång föll i denna frestelse, svarade honom Herren: "Säg, är du så klok? Var var du, då jag grundade jorden! Säg mig. Vet du, vem som har satt henne sitt mått? Var var du, då morgonstjärnorna tillsammans lovade mej, och alla Guds barn fröjdade sej? Vem har tillslutit havet med sina dörrar, då det utbrast såsom utur moderlivet? Har dödens dörrar någon tid upplåtit sej för dej? Eller har du sett dörrarna åt mörkret? Vilken är vägen dit där ljuset bor? Och vilket är mörkrets rum? Kan du binda tillsammans sjustjärnornas band? Eller upplösa Orions band? Vet du hur himmelen ska regeras? Eller kan du sätta ett herradöme över honom på jorden?"

På sådana frågor skulle man försöka sej, när man vill döma över Guds ord och där är något som man inte förstår, så blir man snart glad att lämna det arbetet och säga: Tala Herre, din tjänare hör. Då har man med nytta betraktat skapelsens under.

Se fågeln som sitter på gungande gren,
den sjunger så vackert en visa
om honom som danat den skuldfri och ren,
sin Skapare vill han få prisa
med gåvan som blivit den given.

Ej sår den, ej skördar, ej samlar den in
i ladan för sej och de sina.
Men aldrig den nedslås av sorg någonsin,
den har ej för morgondag pina
och saknar ej något för dagen.

O, må jag som fågeln var gryende dag
med lovsång och tacksamhet börja.
Om än jag är fattig och ringa och svag,
behöver jag ändå ej sörja,
för jag är ju barn här i huset.

Jag mer är än fågeln och liljan i skrud,
som vissnat, då afton det blivit.
I Kristus jag är ju en utkorad brud,
bestämd för det eviga livet.
Nog får jag min lott här på jorden.

"Se på fåglarna under himmelen, de sår intet, och intet skär de heller upp och församla intet i ladorna, och er himmelske Fader föder dem. Är ni inte mycket mer än de?" (Matt. 6:26)

För oerfarna goddagsmänskor, som ingen nöd känner, samt för livligt troende kristna, för vilka ordet är allt, behövs inte denna betraktelse. Men när en kristen kommer därhän i mörker och anfäktning, att han tvivlar på allt Guds ord, då visar Herren honom till skapelsens verk, som han inte behöver tro, utan kan se med ögonen; t. ex. emot lekamliga bekymmer säger Herren: "Se på fåglarna under himmelen; er himmelske Fader föder dem: är ni inte mycket mer än de?" Skulle Gud sörja för de små, obetydliga fåglarna, men glömma och förgäta människan, hans dyrbaraste och herrligaste skapelse, Guds avbild, barn och arvinge, herrskaren över fåglarna och djuren? Skulle Gud glömma människan? Skåda liljorna på marken! Salomo, i all sin herrlighet, var inte så klädd som en av dem. Kläder nu Gud så gräset på marken, som dock i dag står och i morgon kastas i ugnen, skulle Han inte mycket mer göra det eder — er, som är "Guds släkte"! O, ni klentrogna!

Mot fruktan för onda människor, säger Herren: "Säljs inte två sparvar för en skärv? och en av dem faller inte på jorden er Fader förutan. Ni är ju mer värda än många sparvar. Era huvudhår är alla räknade. Därför ska ni inte rädas." Du tycker dej vara övergiven av Gud; det är någon viss sak, i vilken du tycker dej alldeles hjälplös, du kan själv omöjligt hjälpa densamma. I hela världen finns ingen, som kan hjälpa den; och du har anropat Gud, så att du är hes och trött och allt ser ut lika förgäves — Gud "har sej såsom en hjälte, som är förtvivlad, och såsom en kämpe, som inte kan hjälpa".

Är det möjligt, att det verkligen förhåller sej så, som det då syns dej? Förstår du inte, att det är något djupt fördöljande av den underlige, men dock trofaste Guden? Förutsatt att du inte strider emot Herren och hans ordning, t. ex. begär helgelsekraft, förrän du blivit troende och glad i oförskylld nåd; eller du begär lekamlig hjälp, utan att vilja arbeta o.s.v. — förutsatt således, att du söker hjälpen på rätt väg, så är det alldeles omöjligt, att inte Gud skulle ge dej allt, vad som är dej bäst och nyttigast. Eller är nu Herrens arm förkortad, så att Han inte mer kan hjälpa? Och Han, som har gjort ögat, skulle Han inte se — och se din nöd? Han som gjort örat, skulle Han inte höra? Han som sköter fåglarna, skulle Han inte vårda sej om dej?

Tänk grundligt på Kristi fråga: Är ni inte mycket mer än de? Frälsaren förklarar: "Ni är mer värda än många sparvar!" Tänk! Det säger Herren själv. Ja, så måste Kristus ha ansett det, som så dyrt köpte oss: "Ni är mer värda än många sparvar". Och nu vårdar Han sej om sparvarna. Skulle Han då glömma dej? Du säger: "O, jag har syndat! Jag lider, det jag väl förtjänat; jag är med all rätt övergiven" O människa, har då Gud handlat med oss efter våra synder? Han, som utvalde oss i Kristus, förr än världens grund var lagd; Han, som i Kristus försonade världen med sej själv, då vi ännu var ovänner, då vi ingen  försoning hade, då ingen bad Honom — skulle Han nu handla med oss efter våra synder? Ska vi nu bestå för Gud genom vår egen rättfärdighet? Då bleve intet kött frälst; då skulle vi inte heller få en droppe vatten. Nu är vi däremot alla ögonblick omgivna av otaliga Guds välgärningar. Så bör vi då av det som vi ser lära oss att tro även det som vi inte ser.

På samma sätt bör vi också med ögat på skapelsens storverk stävja förnuftets överdåd, som vill träta med Gud, döma över hans ord och verk och betvivla, vad det inte förstår. När fordom en eljest from man, vars like inte fanns i landet, en gång föll i denna frestelse, svarade honom Herren: "Säg, är du så klok? Var var du, då jag grundade jorden! Säg mig. Vet du, vem som har satt henne sitt mått? Var var du, då morgonstjärnorna tillsammans lovade mej, och alla Guds barn fröjdade sej? Vem har tillslutit havet med sina dörrar, då det utbrast såsom utur moderlivet? Har dödens dörrar någon tid upplåtit sej för dej? Eller har du sett dörrarna åt mörkret? Vilken är vägen dit där ljuset bor? Och vilket är mörkrets rum? Kan du binda tillsammans sjustjärnornas band? Eller upplösa Orions band? Vet du hur himmelen ska regeras? Eller kan du sätta ett herradöme över honom på jorden?"

På sådana frågor skulle man försöka sej, när man vill döma över Guds ord och där är något som man inte förstår, så blir man snart glad att lämna det arbetet och säga: Tala Herre, din tjänare hör. Då har man med nytta betraktat skapelsens under.

Se fågeln som sitter på gungande gren,
den sjunger så vackert en visa
om honom som danat den skuldfri och ren,
sin Skapare vill han få prisa
med gåvan som blivit den given.

Ej sår den, ej skördar, ej samlar den in
i ladan för sej och de sina.
Men aldrig den nedslås av sorg någonsin,
den har ej för morgondag pina
och saknar ej något för dagen.

O, må jag som fågeln var gryende dag
med lovsång och tacksamhet börja.
Om än jag är fattig och ringa och svag,
behöver jag ändå ej sörja,
för jag är ju barn här i huset.

Jag mer är än fågeln och liljan i skrud,
som vissnat, då afton det blivit.
I Kristus jag är ju en utkorad brud,
bestämd för det eviga livet.
Nog får jag min lott här på jorden.

"Sen uppå fåglarna under himmelen, de så intet, och intet skära de heller upp och församla intet i ladorna, och eder himmelske Fader föder dem. Ären I icke mycket mer än de?" (Matt. 6:26)

För oerfarna goddagsmenniskor, som ingen nöd känna, samt för lifligt troende christna, för hwilka ordet är allt, behöfwes icke denna betraktelse. Men när en christen kommer derhän i mörker och anfäktning, att han twiflar på allt Guds ord, då wisar Herren honom till skapelsens werk, dem han icke behöfwer tro, utan kan se med ögonen; t. ex. emot lekamliga bekymmer säger Herren: "Sen uppå fåglarna under himmelen; eder himmelske Fader föder dem: ären I icke mycket mer än de?" Skulle Gud sörja för de små, obetydliga fåglarna, men glömma och förgäta menniskan, hans dyrbaraste och herrligaste skapelse, Guds afbild, barn och arfwinge, herrskaren öfwer fåglarna och djuren? Skulle Gud glömma menniskan? Skåden liljorna på marken! Salomo, i all sin herrlighet, war icke så klädd som en af dem. Kläder nu Gud så gräset på marken, som dock i dag står och i morgon kastas i ugnen, skulle Han icke mycket mer göra det eder — eder, som ären "Guds slägte"! O, I klentrogna!

Mot fruktan för onda menniskor, säger Herren: "Säljas icke twå sparfwar för en skärf? och en af dem faller icke på jorden eder Fader förutan. I ären ju mer wärda än många sparfwar. Edra hufwudhår äro alla räknade. Derföre skolen I icke rädas." Du tycker dig wara öfwergifwen af Gud; det är någon wiss sak, i hwilken du tycker dig alldeles hjelplös, du kan sjelf omöjligt hjelpa densamma. I hela werlden finns ingen, som kan hjelpa den; och du har anropat Gud, så att du är hes och worden trött och allt ser ut lika förgäfwes — Gud "har sig såsom en hjelte, som är förtwiflad, och såsom en kämpe, den icke kan hjelpa".

Är det möjligt, att det werkligen förhåller sig så, som det då synes dig? Förstår du icke, att det är något djupt fördöljande af den underlige, men dock trofaste Guden? Förutsatt, att du icke strider emot Herren och hans ordning, t. ex. begär helgelsekraft, förr än du blifwit troende och glad i oförskylld nåd; eller du begär lekamlig hjelp, utan att wilja arbeta o.s.w. — förutsatt således, att du söker hjelpen på rätt wäg, så är det alldeles omöjligt, att icke Gud skulle gifwa dig allt, hwad som är dig bäst och nyttigast. Eller är nu Herrens arm förkortad, att Han icke mer kan hjelpa? Och Han, som har gjort ögat, skulle Han icke se — och se din nöd? Han som gjort örat, skulle Han icke höra? Han som sköter fåglarna, skulle Han icke wårda sig om dig?

Tänk grundligt på Christi fråga: Ären I icke mycket mer än de? Frälsaren förklarar: "I ären mer wärda än många sparfwar!" Tänk! Det säger Herren sjelf. Ja, så måste Christus hafwa ansett det, som så dyrt köpte oss: "I ären mer wärda än många sparfwar". Och nu wårdar Han sig om sparfwarna. Skulle Han då glömma dig? Du säger: "O, jag har syndat! Jag lider, det jag wäl förtjent; jag är med all rätt öfwergifwen" O menniska, har då Gud handlat med oss efter wåra synder? Han, aom utwalde oss i Christus, förr än werldens grund war lagd; Han, som i Christus försonade werlden med sig sjelf, då wi ännu woro owänner, då wi ingen försoning hade, då ingen bad Honom — skulle Han nu handla med oss efter wåra synder? Skola wi nu bestå för Gud genom wår egen rättfärdighet? Då blefwe intet kött frälst; då skulle wi icke heller få en droppe watten. Nu äro wi deremot alla ögonblick omgifna af otaliga Guds wälgerningar. Så böra wi då af det, som wi se, lära oss att tro äfwen det, som wi icke se.

På samma sätt böra wi ock med ögat på skapelsens storwerk stäfja förnuftets öfwerdåd, som will träta med Gud, döma öfwer hans ord och werk och betwifla, hwad det icke förstår. När fordom en eljest from man, hwars like icke fanns i landet, en gång föll i denna frestelse, swarade honom Herren: "Säg, är du så klok? Hwar war du, då jag grundade jorden! Säg mig. Wet du, ho har satt henne sitt mått? Hwar war du, då morgonstjernorna tillsammans lofwade mig, och alla Guds barn fröjdade sig. Ho har tillslutit hafwet med sina dörrar, då det utbrast såsom utur moderlifwet? Hafwa dödens dörrar någon tid upplåtit sig för dig? Eller har du sett dörrarna åt mörkret? Hwilken är wägen dit, der ljuset bor? Och hwilket är mörkrets rum? Kan du binda tillsammans sjustjernornas band? eller upplösa Orions band? Wet du, huru himmelen skall regeras? Eller kan du sätta ett herradöme öfwer honom på jorden?"

På sådana frågor skulle man försöka sig, när man will döma öfwer Guds ord, och der är något, som man icke förstår, så blir man snart glad att lemna det arbetet och säga: Tala Herre, din tjenare hör till. Då har man med nytta betraktat skapelsens under.

Se fågeln som sitter på gungande gren,
den sjunger så vackert en visa
om honom som danat den skuldfri och ren,
sin Skapare vill han få prisa
med gåvan som blivit den given.

Ej sår den, ej skördar, ej samlar den in
i ladan för sej och de sina.
Men aldrig den nedslås av sorg någonsin,
den har ej för morgondag pina
och saknar ej något för dagen.

O, må jag som fågeln var gryende dag
med lovsång och tacksamhet börja.
Om än jag är fattig och ringa och svag,
behöver jag ändå ej sörja,
för jag är ju barn här i huset.

Jag mer är än fågeln och liljan i skrud,
som vissnat, då afton det blivit.
I Kristus jag är ju en utkorad brud,
bestämd för det eviga livet.
Nog får jag min lott här på jorden.