"Och ormen sa till kvinnan: Ja, skulle Gud ha sagt?" (1 Mos. 3:1)

O, att var och en, för sin dyra själs eviga väl, ville en gång för alla lära, vad som är själva huvudsaken i all djävulens strävan med oss och den egentliga punkten, varpå det kommer att bero, om vi ska räddas, eller tvärtom fångas av denne fiende. Det är nämligen den punkten, som satan först anföll — det var frågan om Guds ord — om man skulle bestämt tro, vad Gud hade sagt, eller om man inte med eget eftertänkande kunde finna skäl att tro något annat. Sannerligen, på denna punkt kommer stridens utgång att bero.

Då en gammal kristen i många årtionden kämpat med satan och sist ville med korta ord uttrycka, vad som varit huvudsaken, varpå det alltid berott, om han skulle stå eller falla, så måste han säga: Det har berott på, huruvida jag har kunnat hålla mej fast vid Guds ord, eller om jag tvärtom släppt detta ur ögonsikte och börjat endast tänka — fritt tänka, efter eget tycke, utom ordet, tänka och sväva hit och dit med egna och andras meningar. Ja, därpå beror det i alla frestelser, både dem till högra sidan och till den vänstra.

Eller hur går det till, att en kristen, som en tid uppfylldes med fasa redan vid en avlägsen tanke på någon viss synd, då den ännu var långt ifrån, kan en annan tid rentav göra förbund med samma synd och med säkert och oförskräckt mod ge sej till att fritt öva och försvara den? Endast så, att han i frestelsens tider vänt ögat ifrån Guds bud emot samma synd och börjat endast tänka — fritt tänka över saken, utan att se på ordet.

Hur går det till, att människor i religionens och samvetets namn, för Herrens skull, företar sej de största dårskaper, gör till god och helig gärning sådant som Herren aldrig begärt av oss, ja, t. o. m. det Han förbjudit, och däremot gör till synd sådant, som Herren aldrig i sitt ord talat om, varpå så många exempel ges i den judiska och påviska kyrkan, men vilket även ofta sker ibland oss? Endast så, att man inte ser efter hur Gud talat, utan man tycker så, man har en känsla, en inre röst, som säger det och det; eller att andra människor tycker och säger så, och inte att Gud säger det.

Hur går det till, att en kämpande kristen för sina synder och brister förlorar tillförsikten till Guds nåd och vänskap, blir främmande och skygg för sin Frälsare och bunden i träldomsanda, med allt vad Guds evangelium säger oss om Kristus och den eviga nåd och frihet ifrån lagen, som Han oss förvärvat? Endast så, att människan vänder sitt öga ifrån Guds ord inpå sej själv och börjar bara tänka och tänka och nu tycker, att det är alldeles omöjligt, att hon kan vara Guds barn och vän, då hon är och känner sej så och så.

O, att man kunde ropa, så att bergen darrade, den sanningen in i alla Guds barns öron och hjärtan: All satans makt över dej beror därpå, om han kan föra ditt öga ifrån Guds ord. All din seger skall bero därpå, om du kan förbli vid Guds ord. — Guds ord, Guds ord, vad säger det? Se efter, huru Gud talat. Därpå ska allt bero.

Allt är galenskap, allt är falskt, som vill anses andligt, men inte har grund i Guds ord. Blott det är gott och heligt, som Gud påbjudit: blott det är synd, som Gud förbjudit. Vad Gud kallar synd och förbjuder, det är synd och farligt, om också ditt hjärta tusentals gånger säger nej därtill, och om hela världen med alla heliga och lärda hölle det för oskyldigt. Vad Gud kallar gott och heligt, det är gott och heligt, om också du och hela världen tycker, att det är oheligt. Och vad Gud inte särskilt nämnt, det är alltid att efter kärlekslagen bedömas, användas eller försakas, allt efter som det tillfälligtvis gör gott eller ont, åt dej eller din nästa.

Så står den grundregeln fast, att vad Gud inte påbjudit, i bestämda ord eller i den allmänna kärlekslagen, det är ingen god gärning, om det än har det herrligaste sken för dina eller andras ögon. Vad Gud inte förbjudit i bestämda ord eller i den allmänna kärlekslagen, det är ingen synd, om också du och alla människor i världen tycka så.

Allt beror av Guds ord. Fasthåller du inte det, så ska du alltid vara ett rör, som drivs hit och dit av alla väder. Och då kan djävulen föra dej vart han vill.

Hur kraftigt blev inte detta predikat för oss i den märkvärdiga striden mellan satan och Kristus, då Han, som kunnat själv tala de heligaste och renaste Guds ord, likväl inte svarar satan med ett enda eget ord, utan endast med Skriftens: Det står skrivet — det står skrivet. Betänk blott, och minns det i alla dina livsdagar, att Herren Kristus själv visste ingenting att säga emot satan, utom endast: Det står skrivet.

Är inte detta ett starkt åskslag mot alla våra egna tankar och tycken, och ett evärdeligt vittnesbörd om att allt, vad djävulen vill med sina frestelser, är att föra oss ifrån ordet, och att allt, vad som ska övervinna honom, är att hålla sej fast vid det som Gud talat.

Herre, ditt ord är mitt fäste i nöden,
om den ock vore än aldrig så svår.
Själv har du sagt, att i livet och döden
ständigt på ordet förtrösta jag får.

"Och ormen sa till kvinnan: Ja, skulle Gud ha sagt?" (1 Mos. 3:1)

O, att var och en, för sin dyra själs eviga väl, ville en gång för alla lära, vad som är själva huvudsaken i all djävulens strävan med oss och den egentliga punkten, varpå det kommer att bero, om vi ska räddas, eller tvärtom fångas av denne fiende. Det är nämligen den punkten, som satan först anföll — det var frågan om Guds ord — om man skulle bestämt tro, vad Gud hade sagt, eller om man inte med eget eftertänkande kunde finna skäl att tro något annat. Sannerligen, på denna punkt kommer stridens utgång att bero.

Då en gammal kristen i många årtionden kämpat med satan och sist ville med korta ord uttrycka, vad som varit huvudsaken, varpå det alltid berott, om han skulle stå eller falla, så måste han säga: Det har berott på, huruvida jag har kunnat hålla mej fast vid Guds ord, eller om jag tvärtom släppt detta ur ögonsikte och börjat endast tänka — fritt tänka, efter eget tycke, utom ordet, tänka och sväva hit och dit med egna och andras meningar. Ja, därpå beror det i alla frestelser, både dem till högra sidan och till den vänstra.

Eller hur går det till, att en kristen, som en tid uppfylldes med fasa redan vid en avlägsen tanke på någon viss synd, då den ännu var långt ifrån, kan en annan tid rentav göra förbund med samma synd och med säkert och oförskräckt mod ge sej till att fritt öva och försvara den? Endast så, att han i frestelsens tider vänt ögat ifrån Guds bud emot samma synd och börjat endast tänka — fritt tänka över saken, utan att se på ordet.

Hur går det till, att människor i religionens och samvetets namn, för Herrens skull, företar sej de största dårskaper, gör till god och helig gärning sådant som Herren aldrig begärt av oss, ja, t. o. m. det Han förbjudit, och däremot gör till synd sådant, som Herren aldrig i sitt ord talat om, varpå så många exempel ges i den judiska och påviska kyrkan, men vilket även ofta sker ibland oss? Endast så, att man inte ser efter hur Gud talat, utan man tycker så, man har en känsla, en inre röst, som säger det och det; eller att andra människor tycker och säger så, och inte att Gud säger det.

Hur går det till, att en kämpande kristen för sina synder och brister förlorar tillförsikten till Guds nåd och vänskap, blir främmande och skygg för sin Frälsare och bunden i träldomsanda, med allt vad Guds evangelium säger oss om Kristus och den eviga nåd och frihet ifrån lagen, som Han oss förvärvat? Endast så, att människan vänder sitt öga ifrån Guds ord inpå sej själv och börjar bara tänka och tänka och nu tycker, att det är alldeles omöjligt, att hon kan vara Guds barn och vän, då hon är och känner sej så och så.

O, att man kunde ropa, så att bergen darrade, den sanningen in i alla Guds barns öron och hjärtan: All satans makt över dej beror därpå, om han kan föra ditt öga ifrån Guds ord. All din seger skall bero därpå, om du kan förbli vid Guds ord. — Guds ord, Guds ord, vad säger det? Se efter, huru Gud talat. Därpå ska allt bero.

Allt är galenskap, allt är falskt, som vill anses andligt, men inte har grund i Guds ord. Blott det är gott och heligt, som Gud påbjudit: blott det är synd, som Gud förbjudit. Vad Gud kallar synd och förbjuder, det är synd och farligt, om också ditt hjärta tusentals gånger säger nej därtill, och om hela världen med alla heliga och lärda hölle det för oskyldigt. Vad Gud kallar gott och heligt, det är gott och heligt, om också du och hela världen tycker, att det är oheligt. Och vad Gud inte särskilt nämnt, det är alltid att efter kärlekslagen bedömas, användas eller försakas, allt efter som det tillfälligtvis gör gott eller ont, åt dej eller din nästa.

Så står den grundregeln fast, att vad Gud inte påbjudit, i bestämda ord eller i den allmänna kärlekslagen, det är ingen god gärning, om det än har det herrligaste sken för dina eller andras ögon. Vad Gud inte förbjudit i bestämda ord eller i den allmänna kärlekslagen, det är ingen synd, om också du och alla människor i världen tycka så.

Allt beror av Guds ord. Fasthåller du inte det, så ska du alltid vara ett rör, som drivs hit och dit av alla väder. Och då kan djävulen föra dej vart han vill.

Hur kraftigt blev inte detta predikat för oss i den märkvärdiga striden mellan satan och Kristus, då Han, som kunnat själv tala de heligaste och renaste Guds ord, likväl inte svarar satan med ett enda eget ord, utan endast med Skriftens: Det står skrivet — det står skrivet. Betänk blott, och minns det i alla dina livsdagar, att Herren Kristus själv visste ingenting att säga emot satan, utom endast: Det står skrivet.

Är inte detta ett starkt åskslag mot alla våra egna tankar och tycken, och ett evärdeligt vittnesbörd om att allt, vad djävulen vill med sina frestelser, är att föra oss ifrån ordet, och att allt, vad som ska övervinna honom, är att hålla sej fast vid det som Gud talat.

Herre, ditt ord är mitt fäste i nöden,
om den ock vore än aldrig så svår.
Själv har du sagt, att i livet och döden
ständigt på ordet förtrösta jag får.

"Och ormen sa till kvinnan: Ja, skulle Gud ha sagt?" (1 Mos. 3:1)

O, att var och en, för sin dyra själs eviga väl, ville en gång för alla lära, vad som är själva huvudsaken i all djävulens strävan med oss och den egentliga punkten, varpå det kommer att bero, om vi ska räddas, eller tvärtom fångas av denne fiende. Det är nämligen den punkten, som satan först anföll — det var frågan om Guds ord — om man skulle bestämt tro, vad Gud hade sagt, eller om man inte med eget eftertänkande kunde finna skäl att tro något annat. Sannerligen, på denna punkt kommer stridens utgång att bero.

Då en gammal kristen i många årtionden kämpat med satan och sist ville med korta ord uttrycka, vad som varit huvudsaken, varpå det alltid berott, om han skulle stå eller falla, så måste han säga: Det har berott på, huruvida jag har kunnat hålla mej fast vid Guds ord, eller om jag tvärtom släppt detta ur ögonsikte och börjat endast tänka — fritt tänka, efter eget tycke, utom ordet, tänka och sväva hit och dit med egna och andras meningar. Ja, därpå beror det i alla frestelser, både dem till högra sidan och till den vänstra.

Eller hur går det till, att en kristen, som en tid uppfylldes med fasa redan vid en avlägsen tanke på någon viss synd, då den ännu var långt ifrån, kan en annan tid rentav göra förbund med samma synd och med säkert och oförskräckt mod ge sej till att fritt öva och försvara den? Endast så, att han i frestelsens tider vänt ögat ifrån Guds bud emot samma synd och börjat endast tänka — fritt tänka över saken, utan att se på ordet.

Hur går det till, att människor i religionens och samvetets namn, för Herrens skull, företar sej de största dårskaper, gör till god och helig gärning sådant som Herren aldrig begärt av oss, ja, t. o. m. det Han förbjudit, och däremot gör till synd sådant, som Herren aldrig i sitt ord talat om, varpå så många exempel ges i den judiska och påviska kyrkan, men vilket även ofta sker ibland oss? Endast så, att man inte ser efter hur Gud talat, utan man tycker så, man har en känsla, en inre röst, som säger det och det; eller att andra människor tycker och säger så, och inte att Gud säger det.

Hur går det till, att en kämpande kristen för sina synder och brister förlorar tillförsikten till Guds nåd och vänskap, blir främmande och skygg för sin Frälsare och bunden i träldomsanda, med allt vad Guds evangelium säger oss om Kristus och den eviga nåd och frihet ifrån lagen, som Han oss förvärvat? Endast så, att människan vänder sitt öga ifrån Guds ord inpå sej själv och börjar bara tänka och tänka och nu tycker, att det är alldeles omöjligt, att hon kan vara Guds barn och vän, då hon är och känner sej så och så.

O, att man kunde ropa, så att bergen darrade, den sanningen in i alla Guds barns öron och hjärtan: All satans makt över dej beror därpå, om han kan föra ditt öga ifrån Guds ord. All din seger skall bero därpå, om du kan förbli vid Guds ord. — Guds ord, Guds ord, vad säger det? Se efter, huru Gud talat. Därpå ska allt bero.

Allt är galenskap, allt är falskt, som vill anses andligt, men inte har grund i Guds ord. Blott det är gott och heligt, som Gud påbjudit: blott det är synd, som Gud förbjudit. Vad Gud kallar synd och förbjuder, det är synd och farligt, om också ditt hjärta tusentals gånger säger nej därtill, och om hela världen med alla heliga och lärda hölle det för oskyldigt. Vad Gud kallar gott och heligt, det är gott och heligt, om också du och hela världen tycker, att det är oheligt. Och vad Gud inte särskilt nämnt, det är alltid att efter kärlekslagen bedömas, användas eller försakas, allt efter som det tillfälligtvis gör gott eller ont, åt dej eller din nästa.

Så står den grundregeln fast, att vad Gud inte påbjudit, i bestämda ord eller i den allmänna kärlekslagen, det är ingen god gärning, om det än har det herrligaste sken för dina eller andras ögon. Vad Gud inte förbjudit i bestämda ord eller i den allmänna kärlekslagen, det är ingen synd, om också du och alla människor i världen tycka så.

Allt beror av Guds ord. Fasthåller du inte det, så ska du alltid vara ett rör, som drivs hit och dit av alla väder. Och då kan djävulen föra dej vart han vill.

Hur kraftigt blev inte detta predikat för oss i den märkvärdiga striden mellan satan och Kristus, då Han, som kunnat själv tala de heligaste och renaste Guds ord, likväl inte svarar satan med ett enda eget ord, utan endast med Skriftens: Det står skrivet — det står skrivet. Betänk blott, och minns det i alla dina livsdagar, att Herren Kristus själv visste ingenting att säga emot satan, utom endast: Det står skrivet.

Är inte detta ett starkt åskslag mot alla våra egna tankar och tycken, och ett evärdeligt vittnesbörd om att allt, vad djävulen vill med sina frestelser, är att föra oss ifrån ordet, och att allt, vad som ska övervinna honom, är att hålla sej fast vid det som Gud talat.

Herre, ditt ord är mitt fäste i nöden,
om den ock vore än aldrig så svår.
Själv har du sagt, att i livet och döden
ständigt på ordet förtrösta jag får.

"Och ormen sade till kvinnan: Ja, skulle Gud hava sagt?" (1 Mos. 3:1)

O, att var och en, för sin dyra själs eviga väl, ville en gång för alla lära, vad som är själva huvudsaken i all djävulens strävan med oss och den egentliga punkten, varpå det kommer att bero, om vi ska räddas, eller tvärtom fångas av denne fiende. Det är nämligen den punkten, som satan först anföll — det var frågan om Guds ord — om man skulle bestämt tro, vad Gud hade sagt, eller om man inte med eget eftertänkande kunde finna skäl att tro något annat. Sannerligen, på denna punkt kommer stridens utgång att bero.

Då en gammal kristen i många årtionden kämpat med satan och sist ville med korta ord uttrycka, vad som varit huvudsaken, varpå det alltid berott, om han skulle stå eller falla, så måste han säga: Det har berott på, huruvida jag har kunnat hålla mej fast vid Guds ord, eller om jag tvärtom släppt detta ur ögonsikte och börjat endast tänka — fritt tänka, efter eget tycke, utom ordet, tänka och sväva hit och dit med egna och andras meningar. Ja, därpå beror det i alla frestelser, både dem till högra sidan och till den vänstra.

Eller hur går det till, att en kristen, som en tid uppfylldes med fasa redan vid en avlägsen tanke på någon viss synd, då den ännu var långt ifrån, kan en annan tid rentav göra förbund med samma synd och med säkert och oförskräckt mod ge sej till att fritt öva och försvara den? Endast så, att han i frestelsens tider vänt ögat ifrån Guds bud emot samma synd och börjat endast tänka — fritt tänka över saken, utan att se på ordet.

Hur går det till, att människor i religionens och samvetets namn, för Herrens skull, företar sej de största dårskaper, gör till god och helig gärning sådant som Herren aldrig begärt av oss, ja, t. o. m. det Han förbjudit, och däremot gör till synd sådant, som Herren aldrig i sitt ord talat om, varpå så många exempel ges i den judiska och påviska kyrkan, men vilket även ofta sker ibland oss? Endast så, att man inte ser efter hur Gud talat, utan man tycker så, man har en känsla, en inre röst, som säger det och det; eller att andra människor tycker och säger så, och inte att Gud säger det.

Hur går det till, att en kämpande kristen för sina synder och brister förlorar tillförsikten till Guds nåd och vänskap, blir främmande och skygg för sin Frälsare och bunden i träldomsanda, med allt vad Guds evangelium säger oss om Kristus och den eviga nåd och frihet ifrån lagen, som Han oss förvärvat? Endast så, att människan vänder sitt öga ifrån Guds ord inpå sej själv och börjar bara tänka och tänka och nu tycker, att det är alldeles omöjligt, att hon kan vara Guds barn och vän, då hon är och känner sej så och så.

O, att man kunde ropa, så att bergen darrade, den sanningen in i alla Guds barns öron och hjärtan: All satans makt över dej beror därpå, om han kan föra ditt öga ifrån Guds ord. All din seger skall bero därpå, om du kan förbli vid Guds ord. — Guds ord, Guds ord, vad säger det? Se efter, huru Gud talat. Därpå ska allt bero.

Allt är galenskap, allt är falskt, som vill anses andligt, men inte har grund i Guds ord. Blott det är gott och heligt, som Gud påbjudit: blott det är synd, som Gud förbjudit. Vad Gud kallar synd och förbjuder, det är synd och farligt, om också ditt hjärta tusentals gånger säger nej därtill, och om hela världen med alla heliga och lärda hölle det för oskyldigt. Vad Gud kallar gott och heligt, det är gott och heligt, om också du och hela världen tycker, att det är oheligt. Och vad Gud inte särskilt nämnt, det är alltid att efter kärlekslagen bedömas, användas eller försakas, allt efter som det tillfälligtvis gör gott eller ont, åt dej eller din nästa.

Så står den grundregeln fast, att vad Gud inte påbjudit, i bestämda ord eller i den allmänna kärlekslagen, det är ingen god gärning, om det än har det herrligaste sken för dina eller andras ögon. Vad Gud inte förbjudit i bestämda ord eller i den allmänna kärlekslagen, det är ingen synd, om också du och alla människor i världen tycka så.

Allt beror av Guds ord. Fasthåller du inte det, så ska du alltid vara ett rör, som drivs hit och dit av alla väder. Och då kan djävulen föra dej vart han vill.

Hur kraftigt blev inte detta predikat för oss i den märkvärdiga striden mellan satan och Kristus, då Han, som kunnat själv tala de heligaste och renaste Guds ord, likväl inte svarar satan med ett enda eget ord, utan endast med Skriftens: Det står skrivet — det står skrivet. Betänk blott, och minns det i alla dina livsdagar, att Herren Kristus själv visste ingenting att säga emot satan, utom endast: Det står skrivet.

Är inte detta ett starkt åskslag mot alla våra egna tankar och tycken, och ett evärdeligt vittnesbörd därom, att allt, vad djävulen vill med sina frestelser, är att föra oss ifrån ordet, och att allt, vad som ska övervinna honom, är att hålla sej fast vid det som Gud talat.

Herre, ditt ord är mitt fäste i nöden,
om den ock vore än aldrig så svår.
Själv har du sagt, att i livet och döden
ständigt på ordet förtrösta jag får.

"Och ormen sade till kvinnan: Ja, skulle Gud hava sagt?" (1 Mos. 3:1)

O, att var och en, för sin dyra själs eviga väl, ville en gång för alla lära, vad som är själva huvudsaken i all djävulens strävan med oss och den egentliga punkten, varpå det kommer att bero, om vi skola räddas, eller tvärtom fångas av denne fiende. Det är nämligen den punkten, som satan först anföll — det var frågan om Guds ord — om man skulle bestämt tro, vad Gud hade sagt, eller om man icke med eget eftertänkande kunde finna skäl att tro något annat. Sannerligen, på denna punkt kommer stridens utgång att bero.

Då en gammal kristen i många årtionden kämpat med satan och sist ville med korta ord uttrycka, vad som varit huvudsaken, varpå det alltid berott, om han skulle stå eller falla, så måste han säga: Det har berott på, huruvida jag har kunnat hålla mig fast vid Guds ord, eller om jag tvärtom släppt detta ur ögonsikte och börjat endast tänka — fritt tänka, efter eget tycke, utom ordet, tänka och sväva hit och dit med egna och andras meningar. Ja, därpå beror det i alla frestelser, både dem till högra sidan och till den vänstra.

Eller huru går det till, att en kristen, som en tid uppfylldes med fasa blott vid en avlägsen tanke på någon viss synd, då den ännu var långt ifrån, kan en annan tid rentav göra förbund med samma synd och med säkert och oförskräckt mod giva sig till att fritt öva och försvara henne? Endast så, att han har i frestelsens tider vänt ögat ifrån Guds bud emot samma synd och börjat endast tänka — fritt tänka över saken, utan att se på ordet.

Huru går det till, att människor i religionens och samvetets namn, för Herrens skull, företaga sig de största dårskaper, göra till god och helig gerning, sådant som Herren aldrig begärt av oss, ja, t. o. m. det Han förbjudit, och däremot göra till synd sådant, som Herren aldrig i sitt ord talat om, varpå så många exempel givas i den judiska och påviska kyrkan, men vilket även ofta sker ibland oss? Endast så, att man icke ser efter, huru Gud talat, utan man tycker så, man har en känsla, en inre röst, som säger det och det; eller att andra människor tycka och säga så, och icke att Gud säger det.

Huru går det till, att en kämpande kristen för sina synder och brister förlorar tillförsikten till Guds nåd och vänskap, blir främmande och skygg för sin Frälsare och bunden i träldomsanda, med allt vad Guds evangelium säger oss om Kristus och den eviga nåd och frihet ifrån lagen, som Han oss förvärvat? Endast så, att människan vänder sitt öga ifrån Guds ord inpå sig själv och börjar blott tänka och tänka och nu tycker, att det är alldeles omöjligt, att hon kan vara Guds barn och vän, då hon är och känner sig så och så.

O, att man kunde ropa, så att bergen darrade, den sanningen in i alla Guds barns öron och hjärtan: All satans makt över dig beror därpå, om han kan föra ditt öga ifrån Guds ord. All din seger skall bero därpå, om du kan bliva vid Guds ord. — Guds ord, Guds ord, vad säger det? Se efter, huru Gud talat. Därpå skall allt bero.

Allt är galenskap, allt är falskt, som vill anses andligt, men icke har grund i Guds ord. Blott det är gott och heligt, som Gud påbjudit: blott det är synd, som Gud förbjudit. Vad Gud kallar synd och förbjuder, det är synd och farligt, om ock ditt hjärta tusende gånger säger nej därtill, och om hela världen med alla heliga och lärda hölle det för oskyldigt. Vad Gud kallar gott och heligt, det är gott och heligt, om ock du och hela världen tycker, att det är oheligt. Och vad Gud icke särskilt nämnt, det är alltid att efter kärlekslagen bedömas, användas eller försakas, allt efter som det tillfälligtvis gör gott eller ontt, åt dig eller din nästa.

Så står den grundregeln fast, att vad Gud icke påbjudit, i bestämda ord eller i den allmänna kärlekslagen, det är ingen god gärning, om det ock har det herrligaste sken för dina eller andras ögon. Vad Gud icke förbjudit i bestämda ord eller i den allmänna kärlekslagen, det är ingen synd, om ock du och alla människor i världen tycka så.

Allt beror av Guds ord. Fasthåller du icke det, så skall du alltid vara ett rör, som drives hit och dit av alla väder. Och då kan djävulen föra dig, vart han vill.

Huru kraftigt blev icke detta predikat för oss i den märkvärdiga striden mellan satan och Kristus, då Han, som kunnat själv tala de heligaste och renaste Guds ord, likväl icke svarar satan med ett enda eget ord, utan endast med Skriftens: Det står skrivet — det står skrivet. Betänk blott, och minns det i alla dina livsdagar, att Herren Kristus själv visste ingenting att säga emot satan, utan endast: Det står skrivet.

Är icke detta ett starkt åskslag emot alla våra egna tankar och tycken, och ett evärdeligt vittnesbörd därom, att allt, vad djävulen vill med sina frestelser, är att föra oss ifrån ordet, och att allt, vad som skall övervinna honom, är att hålla sig fast vid det, som Gud talat.