"Gå till mina bröder och säg dem: Jag far upp till min Fader och er Fader, till min Gud och er Gud." (Joh. 20:17)

Detta var det första som den uppståndne Frälsaren talade efter sitt stora verks fullbordande; och vi märker i orden en påtaglig omsorg att fästa uppmärksamheten på ordet broder, då han med en så besynnerlig vidlyftighet uttrycker detsamma, sägande: "Min Fader och er Fader; min Gud och er Gud."

Då vi förutom detta även betänker, att Kristus inte före sin död brukade tilltala sina lärjungar med brodersnamnet — han hade väl förut kallat dem vänner och bevisat dem all kärlek, samt i allmänna ord förklarat, att "den som gjorde hans vilja skulle vara hans bror och syster och mor"; men han hade dock inte bestämt tilltalat dem med namnet bröder — utan det är först då det stora försoningsverket var fullkomnat, då syndafallet var gottgjort, ormens huvud krossat, synden försonad och den eviga rättfärdigheten framhavd, och således människornas ursprungliga barnaskap hos Gud var återställt — det är då han börjar bruka det namnet bröder, och säger: "Min Fader och er Fader, min Gud och er Gud."

Visst är detta betydelsefullt, visst må man stanna och betänka det!

Och att detta var det första Herren talade efter sin uppståndelse, får en ny märkvärdighet, då vi besinnar att detta just var det stora målet för hela Kristi försoning, nämligen att återställa vårt i fallet förlorade barnaskap hos Gud. Ty allt vad som eljest uträttades, såsom att synden försonades, lagens förbannelse togs bort och den eviga rättfärdigheten hades fram, allt är bara delar av ett enda stort verk, nämligen vårt förlorade barnaskaps återställelse.

Ty detta är ju hela huvudsaken, att människan i begynnelsen var skapad till Guds barn och arvinge; och när detta hennes barnaskap genom syndafallet förlorades, skulle "kvinnans säd" återställa detsamma. I barnaskapet hos Gud förenar sej all salighet; ty är vi barn, så är vi också arvingar. Det var således återställelsen av detta som utgjorde målet och sammanfattningen av allt vad Kristus, såsom vår andre Adam, skulle uträtta.

Den som förstått detta skulle efter Kristi fullbordade försoning av sej själv kunnat fråga: Är då nu vårt barnaskap hos Gud återställt? Är vi nu återbragta till det i fallet förlorade förhållandet till Gud? Och nu kommer här Herren Kristus själv och säger det — och det är det första han talar efter sin uppståndelse; och han har en synnerlig omsorg om att man ska märka vad han säger:" Mina bröder — min Fader och er Fader, min Gud och er Gud — min och er! min och er!"

Den, som inte här förnimmer något stort och gudomligt, måste ha alldeles "förhållna sinnen". O, så märkvärdigt! Kristus själv, Herren av himmelen, Guds evige Son, som först kom och blev en människa såsom vi och nu fullbordat återlösningens verk, Han säger om arma skröpliga lärjungar: Mina bröder — mina — bröder — min Fader och er Fader!

Så har Herren nedbrutit medelbalken, så är åter Gud och människan förenad, så är det förlorade återställt: barnaskapet hos Gud. Så är Guds Son vorden, såsom aposteln säger, den förstfödde bland många bröder; märk: "den förstfödde bland många bröder." Vad hör jag, vad hör jag! —

Om vi än ofta betraktat denna underbara brodershälsning, har vi dock knappt gjort den ringaste början. Här är ett djup och en höjd, som går över all vår förmåga; gåvan är alltför stor och våra hjärtan alltför trånga. "Från djup och till djup i Guds eviga råd / serafen ej skådar ett under av nåd / mer stort och mer saligt än detta."

Men skulle ännu någon säga: "Ja, det var lärjungarna, dessa Jesu närmaste och trognaste, som hade följt Honom i mer än tre år, och som var fromma och heliga — det var dem han kallade bröder. Vad kommer detta oss vid?" - så vill vi endast svara: Har du ännu inte förstått, att detta broderskap med Kristus är detsamma som vårt barnaskap hos Gud, och att detta var själva huvudmålet för hela Kristi försoning, som ju inte skedde bara för några få vänner, utan för hela världen?

Visserligen är det alltför orimligt att vi, arma syndare, ska vara Kristi bröder. Men vad säger Skriften? Och har väl Kristus haft anseende till person? Gud, alla människors skapare och frälsare, ser inte efter personen, utan efter människan. Inte ens Kristi egen mor fick ha något företräde, utan allt vad människa heter var för Honom lika. Det är bara människan som är så dyr för hans ögon, och inte den och den personen, med den skillnaden endast, att de trogna ligger vid hans sköte, är hans lust och fägnad, då de otrogna är sorgebarn, fjärran från hans famn.

Så gäller då detta broderskapet inte bara de första lärjungarna, utan även oss alla som genom deras ord tror på Honom. O, stora herrlighet! O, eviga fröjdekälla! Var och en ibland oss, som genom deras ord börjat tro på Honom, har samma lott som de i denna hans ljuvliga tillsägelse: Mina bröder — min Fader och er Fader, min Gud och er Gud.

Han har sagt: Min Fader - eder Fader.
Han har sagt: Min Gud och eder Gud.
O, min arma själ, är du ej glader
att ock du har fått ett sådant bud!

O det broderskapet, se det gäller
mer än allt vad här man nämna kan,
ty i bredd med Jesus det mej ställer,
ger mej rätt till samma arv som han!

Samma arv däruppe i det höga,
samma himmel, samme Gud och Far.
Herre, Herre, öppna blott mitt öga
för de skatter jag dock verkligt har!

"Gå till mina bröder och säg dem: Jag far upp till min Fader och er Fader, till min Gud och er Gud." (Joh. 20:17)

Detta var det första som den uppståndne Frälsaren talade efter sitt stora verks fullbordande; och vi märker i orden en påtaglig omsorg att fästa uppmärksamheten på ordet broder, då han med en så besynnerlig vidlyftighet uttrycker detsamma, sägande: "Min Fader och er Fader; min Gud och er Gud."

Då vi förutom detta även betänker, att Kristus inte före sin död brukade tilltala sina lärjungar med brodersnamnet — han hade väl förut kallat dem vänner och bevisat dem all kärlek, samt i allmänna ord förklarat, att "den som gjorde hans vilja skulle vara hans bror och syster och mor"; men han hade dock inte bestämt tilltalat dem med namnet bröder — utan det är först då det stora försoningsverket var fullkomnat, då syndafallet var gottgjort, ormens huvud krossat, synden försonad och den eviga rättfärdigheten framhavd, och således människornas ursprungliga barnaskap hos Gud var återställt — det är då han börjar bruka det namnet bröder, och säger: "Min Fader och er Fader, min Gud och er Gud."

Visst är detta betydelsefullt, visst må man stanna och betänka det!

Och att detta var det första Herren talade efter sin uppståndelse, får en ny märkvärdighet, då vi besinnar att detta just var det stora målet för hela Kristi försoning, nämligen att återställa vårt i fallet förlorade barnaskap hos Gud. Ty allt vad som eljest uträttades, såsom att synden försonades, lagens förbannelse togs bort och den eviga rättfärdigheten hades fram, allt är bara delar av ett enda stort verk, nämligen vårt förlorade barnaskaps återställelse.

Ty detta är ju hela huvudsaken, att människan i begynnelsen var skapad till Guds barn och arvinge; och när detta hennes barnaskap genom syndafallet förlorades, skulle "kvinnans säd" återställa detsamma. I barnaskapet hos Gud förenar sej all salighet; ty är vi barn, så är vi också arvingar. Det var således återställelsen av detta som utgjorde målet och sammanfattningen av allt vad Kristus, såsom vår andre Adam, skulle uträtta.

Den som förstått detta skulle efter Kristi fullbordade försoning av sej själv kunnat fråga: Är då nu vårt barnaskap hos Gud återställt? Är vi nu återbragta till det i fallet förlorade förhållandet till Gud? Och nu kommer här Herren Kristus själv och säger det — och det är det första han talar efter sin uppståndelse; och han har en synnerlig omsorg om att man ska märka vad han säger:" Mina bröder — min Fader och er Fader, min Gud och er Gud — min och er! min och er!"

Den, som inte här förnimmer något stort och gudomligt, måste ha alldeles "förhållna sinnen". O, så märkvärdigt! Kristus själv, Herren av himmelen, Guds evige Son, som först kom och blev en människa såsom vi och nu fullbordat återlösningens verk, Han säger om arma skröpliga lärjungar: Mina bröder — mina — bröder — min Fader och er Fader!

Så har Herren nedbrutit medelbalken, så är åter Gud och människan förenad, så är det förlorade återställt: barnaskapet hos Gud. Så är Guds Son vorden, såsom aposteln säger, den förstfödde bland många bröder; märk: "den förstfödde bland många bröder." Vad hör jag, vad hör jag! —

Om vi än ofta betraktat denna underbara brodershälsning, har vi dock knappt gjort den ringaste början. Här är ett djup och en höjd, som går över all vår förmåga; gåvan är alltför stor och våra hjärtan alltför trånga. "Från djup och till djup i Guds eviga råd / serafen ej skådar ett under av nåd / mer stort och mer saligt än detta."

Men skulle ännu någon säga: "Ja, det var lärjungarna, dessa Jesu närmaste och trognaste, som hade följt Honom i mer än tre år, och som var fromma och heliga — det var dem han kallade bröder. Vad kommer detta oss vid?" - så vill vi endast svara: Har du ännu inte förstått, att detta broderskap med Kristus är detsamma som vårt barnaskap hos Gud, och att detta var själva huvudmålet för hela Kristi försoning, som ju inte skedde bara för några få vänner, utan för hela världen?

Visserligen är det alltför orimligt att vi, arma syndare, ska vara Kristi bröder. Men vad säger Skriften? Och har väl Kristus haft anseende till person? Gud, alla människors skapare och frälsare, ser inte efter personen, utan efter människan. Inte ens Kristi egen mor fick ha något företräde, utan allt vad människa heter var för Honom lika. Det är bara människan som är så dyr för hans ögon, och inte den och den personen, med den skillnaden endast, att de trogna ligger vid hans sköte, är hans lust och fägnad, då de otrogna är sorgebarn, fjärran från hans famn.

Så gäller då detta broderskapet inte bara de första lärjungarna, utan även oss alla som genom deras ord tror på Honom. O, stora herrlighet! O, eviga fröjdekälla! Var och en ibland oss, som genom deras ord börjat tro på Honom, har samma lott som de i denna hans ljuvliga tillsägelse: Mina bröder — min Fader och er Fader, min Gud och er Gud.

Han har sagt: Min Fader - eder Fader.
Han har sagt: Min Gud och eder Gud.
O, min arma själ, är du ej glader
att ock du har fått ett sådant bud!

O det broderskapet, se det gäller
mer än allt vad här man nämna kan,
ty i bredd med Jesus det mej ställer,
ger mej rätt till samma arv som han!

Samma arv däruppe i det höga,
samma himmel, samme Gud och Far.
Herre, Herre, öppna blott mitt öga
för de skatter jag dock verkligt har!

"Gå till mina bröder och säg dem: Jag far upp till min Fader och er Fader, till min Gud och er Gud." (Joh. 20:17)

Detta var det första som den uppståndne Frälsaren talade efter sitt stora verks fullbordande; och vi märker i orden en påtaglig omsorg att fästa uppmärksamheten på ordet broder, då han med en så besynnerlig vidlyftighet uttrycker detsamma, sägande: "Min Fader och er Fader; min Gud och er Gud."

Då vi förutom detta även betänker, att Kristus inte före sin död brukade tilltala sina lärjungar med brodersnamnet — han hade väl förut kallat dem vänner och bevisat dem all kärlek, samt i allmänna ord förklarat, att "den som gjorde hans vilja skulle vara hans bror och syster och mor"; men han hade dock inte bestämt tilltalat dem med namnet bröder — utan det är först då det stora försoningsverket var fullkomnat, då syndafallet var gottgjort, ormens huvud krossat, synden försonad och den eviga rättfärdigheten framhavd, och således människornas ursprungliga barnaskap hos Gud var återställt — det är då han börjar bruka det namnet bröder, och säger: "Min Fader och er Fader, min Gud och er Gud."

Visst är detta betydelsefullt, visst må man stanna och betänka det!

Och att detta var det första Herren talade efter sin uppståndelse, får en ny märkvärdighet, då vi besinnar att detta just var det stora målet för hela Kristi försoning, nämligen att återställa vårt i fallet förlorade barnaskap hos Gud. Ty allt vad som eljest uträttades, såsom att synden försonades, lagens förbannelse togs bort och den eviga rättfärdigheten hades fram, allt är bara delar av ett enda stort verk, nämligen vårt förlorade barnaskaps återställelse.

Ty detta är ju hela huvudsaken, att människan i begynnelsen var skapad till Guds barn och arvinge; och när detta hennes barnaskap genom syndafallet förlorades, skulle "kvinnans säd" återställa detsamma. I barnaskapet hos Gud förenar sej all salighet; ty är vi barn, så är vi också arvingar. Det var således återställelsen av detta som utgjorde målet och sammanfattningen av allt vad Kristus, såsom vår andre Adam, skulle uträtta.

Den som förstått detta skulle efter Kristi fullbordade försoning av sej själv kunnat fråga: Är då nu vårt barnaskap hos Gud återställt? Är vi nu återbragta till det i fallet förlorade förhållandet till Gud? Och nu kommer här Herren Kristus själv och säger det — och det är det första han talar efter sin uppståndelse; och han har en synnerlig omsorg om att man ska märka vad han säger:" Mina bröder — min Fader och er Fader, min Gud och er Gud — min och er! min och er!"

Den, som inte här förnimmer något stort och gudomligt, måste ha alldeles "förhållna sinnen". O, så märkvärdigt! Kristus själv, Herren av himmelen, Guds evige Son, som först kom och blev en människa såsom vi och nu fullbordat återlösningens verk, Han säger om arma skröpliga lärjungar: Mina bröder — mina — bröder — min Fader och er Fader!

Så har Herren nedbrutit medelbalken, så är åter Gud och människan förenad, så är det förlorade återställt: barnaskapet hos Gud. Så är Guds Son vorden, såsom aposteln säger, den förstfödde bland många bröder; märk: "den förstfödde bland många bröder." Vad hör jag, vad hör jag! —

Om vi än ofta betraktat denna underbara brodershälsning, har vi dock knappt gjort den ringaste början. Här är ett djup och en höjd, som går över all vår förmåga; gåvan är alltför stor och våra hjärtan alltför trånga. "Från djup och till djup i Guds eviga råd / serafen ej skådar ett under av nåd / mer stort och mer saligt än detta."

Men skulle ännu någon säga: "Ja, det var lärjungarna, dessa Jesu närmaste och trognaste, som hade följt Honom i mer än tre år, och som var fromma och heliga — det var dem han kallade bröder. Vad kommer detta oss vid?" - så vill vi endast svara: Har du ännu inte förstått, att detta broderskap med Kristus är detsamma som vårt barnaskap hos Gud, och att detta var själva huvudmålet för hela Kristi försoning, som ju inte skedde bara för några få vänner, utan för hela världen?

Visserligen är det alltför orimligt att vi, arma syndare, ska vara Kristi bröder. Men vad säger Skriften? Och har väl Kristus haft anseende till person? Gud, alla människors skapare och frälsare, ser inte efter personen, utan efter människan. Inte ens Kristi egen mor fick ha något företräde, utan allt vad människa heter var för Honom lika. Det är bara människan som är så dyr för hans ögon, och inte den och den personen, med den skillnaden endast, att de trogna ligger vid hans sköte, är hans lust och fägnad, då de otrogna är sorgebarn, fjärran från hans famn.

Så gäller då detta broderskapet inte bara de första lärjungarna, utan även oss alla som genom deras ord tror på Honom. O, stora herrlighet! O, eviga fröjdekälla! Var och en ibland oss, som genom deras ord börjat tro på Honom, har samma lott som de i denna hans ljuvliga tillsägelse: Mina bröder — min Fader och er Fader, min Gud och er Gud.

Han har sagt: Min Fader - eder Fader.
Han har sagt: Min Gud och eder Gud.
O, min arma själ, är du ej glader
att ock du har fått ett sådant bud!

O det broderskapet, se det gäller
mer än allt vad här man nämna kan,
ty i bredd med Jesus det mej ställer,
ger mej rätt till samma arv som han!

Samma arv däruppe i det höga,
samma himmel, samme Gud och Far.
Herre, Herre, öppna blott mitt öga
för de skatter jag dock verkligt har!

"Gå till mina bröder och säg dem: Jag far upp till min Fader och eder Fader, till min Gud och eder Gud." (Joh. 20:17)

Detta var det första som den uppståndne Frälsaren talade efter sitt stora verks fullbordande; och vi märker i orden en påtaglig omsorg att fästa uppmärksamheten på ordet broder, då Han med en så besynnerlig vidlyftighet uttrycker detsamma, sägande: "Min Fader och eder Fader; min Gud och eder Gud."

Då vi härjämte även betänker, att Kristus inte före sin död brukade tilltala sina lärjungar med brodersnamnet — Han hade väl förut kallat dem vänner och bevisat dem all kärlek, samt i allmänna ord förklarat, att "den, som gjorde hans vilja, skulle vara hans broder och syster och moder"; men Han hade dock inte bestämt tilltalat dem med namnet bröder — utan det är först då det stora försoningsverket var fullkomnat, då syndafallet var gottgjort, ormens huvud krossat, synden försonad och den eviga rättfärdigheten framhavd, och således människornas ursprungliga barnaskap hos Gud var återstäldt — det är då Han börjar bruka det namnet bröder, och säger: "Min Fader och eder Fader, min Gud och eder Gud."

Visst är detta betydelsefullt, visst må man stanna och betänka det!

Och att detta var det första Herren talade efter sin uppståndelse, får en ny märkvärdighet, då vi besinnar att detta just var det stora målet för hela Kristi försoning, nämligen att återställa vårt i fallet förlorade barnaskap hos Gud. Ty allt vad som eljest uträttades, såsom att synden försonades, lagens förbannelse borttogs och den eviga rättfärdigheten framhades, allt är blott delar av ett enda stort verk, nämligen vårt förlorade barnaskaps återställelse.

Ty detta är ju hela huvudsaken, att människan i begynnelsen var skapad till Guds barn och arvinge; och när detta hennes barnaskap genom syndafallet förlorades, skulle "kvinnans säd" återställa detsamma. I barnaskapet hos Gud förenar sej all salighet; ty är vi barn, så är vi också arvingar. Det var således återställelsen av detta, som utgjorde målet och sammanfattningen av allt vad Kristus, såsom vår andre Adam, skulle uträtta.

Den, som förstått detta, skulle efter Kristi fullbordade försoning av sej själv kunnat fråga: Är då nu vårt barnaskap hos Gud återställt? Är vi nu återbragta till det i fallet förlorade förhållandet till Gud? Och nu kommer här Herren Kristus själv och säger det — och det är det första, Han talar efter sin uppståndelse; och Han har en synnerlig omsorg, att man ska märka vad Han säger:" Mina bröder — min Fader och eder Fader, min Gud och eder Gud — min och eder! min och eder!"

Den, som inte här förnimmer något stort och gudomligt, måste ha alldeles "förhållna sinnen". O, så märkvärdigt! Kristus själv, Herren av himmelen, Guds evige Son, som först kom och blev en människa såsom vi och nu fullbordat återlösningens verk, Han säger om arma skröpliga lärjungar: Mina bröder — mina — bröder — min Fader och er Fader!

Så har Herren nedbrutit medelbalken, så är åter Gud och människan förenad, så är det förlorade återställt: barnaskapet hos Gud. Så är Guds Son vorden, såsom aposteln säger, den förstfödde bland många bröder; märk: "den förstfödde bland många bröder." Vad hör jag, vad hör jag! —

Om vi än ofta betraktat denna underbara brodershälsning, har vi dock knappt gjort den ringaste början. Här är ett djup och en höjd, som går över all vår förmåga; gåvan är alltför stor och våra hjärtan alltför trånga. "Från djup och till djup i Guds eviga råd / serafen ej skådar ett under av nåd / mer stort och mer saligt än detta."

Men skulle ännu någon säga: "Ja, det var lärjungarna, dessa Jesu närmaste och trognaste, som hade följt Honom i mer än tre år, och som var fromma och heliga — det var dem Han kallade bröder. Vad kommer detta oss vid?" - så vill vi endast svara: Har du ännu inte förstått, att detta broderskap med Kristus är detsamma som vårt barnaskap hos Gud, och att detta var själva huvudmålet för hela Kristi försoning, som ju inte skedde bara för några få vänner, utan för hela världen?

Visserligen är det alltför orimligt att vi, arma syndare, ska vara Kristi bröder. Men vad säger Skriften? Och har väl Kristus haft anseende till person? Gud, alla människors skapare och frälsare, ser inte efter personen, utan efter människan. Inte ens Kristi egen mor fick ha något företräde, utan allt vad människa heter, var för Honom lika. Det är blott människan som är så dyr för hans ögon, och inte den och den personen, med den skillnaden allenast, att de trogna ligger vid hans sköte, är hans lust och fägnad, då de otrogna är sorgebarn, fjärran från hans famn.

Så gäller då detta broderskapet inte bara de första lärjungarna, utan även oss alla som genom deras ord tror på Honom. O, stora herrlighet! O, eviga fröjdekälla! Var och en ibland oss, som genom deras ord börjat tro på Honom, har samma lott som de i denna hans ljuvliga tillsägelse: Mina bröder — min Fader och eder Fader, min Gud och eder Gud.

Han har sagt: Min Fader - eder Fader.
Han har sagt: Min Gud och eder Gud.
O, min arma själ, är du ej glader
att ock du har fått ett sådant bud!

O det broderskapet, se det gäller
mer än allt vad här man nämna kan,
ty i bredd med Jesus det mej ställer,
ger mej rätt till samma arv som han!
Samma arv däruppe i det höga,
samma himmel, samme Gud och Far.
Herre, Herre, öppna blott mitt öga
för de skatter jag dock verkligt har!

"Gå till mina bröder och säg dem: Jag far upp till min Fader och eder Fader, till min Gud och eder Gud." (Joh. 20:17)

Detta war det första, som den uppståndne Frälsaren talade efter sitt stora werks fullbordande; och wi märka i orden en påtaglig omsorg att fästa uppmärksamheten på ordet broder, då Han med en så besynnerlig widlyftighet uttrycker detsamma, sägande: "Min Fader och eder Fader; min Gud och eder Gud." Då wi härjemte äfwen betänka, att Christus icke före sin död brukade tilltala sina lärjungar med brodersnamnet — Han hade wäl förut kallat dem wänner och bewisat dem all kärlek, samt i allmänna ord förklarat, att "den, som gjorde hans wilja, skulle wara hans broder och syster och moder"; men Han hade dock icke bestämdt tilltalat dem med namnet bröder — utan det är först, då det stora försoningswerket war fullkomnadt, då syndafallet war godtgjordt, ormens hufwud krossadt, synden försonad och den ewiga rättfärdigheten framhafd, och således menniskornas ursprungliga barnaskap hos Gud war återstäldt — det är då, Han begynner bruka det namnet bröder, och säger: "Min Fader och eder Fader, min Gud och eder Gud." Wisst är detta betydelsefullt, wisst må man stanna och betänka det! Och att detta war det första, Herren talade efter sin uppståndelse, får en ny märkwärdighet, då wi besinna, att detta just war det stora målet för hela Christi försoning, nemligen att återställa wårt i fallet förlorade barnaskap hos Gud. Ty allt, hwad som eljest uträttades, såsom att synden försonades, lagens förbannelse borttogs och den ewiga rättfärdigheten framhades, allt är blott delar af ett enda stort werk, nemligen wårt förlorade barnaskaps återställelse. Ty detta är ju hela hufwudsaken, att menniskan i begynnelsen war skapad till Guds barn och arfwinge; och när detta hennes barnaskap genom syndafallet förlorades, skulle "qwinnans säd" återställa detsamma. Uti barnaskapet hos Gud förenar sig all salighet; ty äro wi barn, så äro wi ock arfwingar. Det war således återställelsen af detta, som utgjorde målet och sammanfattningen af allt, hwad Christus, såsom wår andre Adam, skulle uträtta. Den, som förstått detta, skulle efter Christi fullbordade försoning af sig sjelf kunnat fråga: Är då nu wårt barnaskap hos Gud återstäldt? Äro wi nu återbragta till det i fallet förlorade förhållandet till Gud? Och nu kommer här Herren Christus sjelf och säger det — och det är det första, Han talar efter sin uppståndelse; och Han har en synnerlig omforg, att man skall märka, hwad Han säger:" Mina bröder — min Fader och eder Fader, min Gud och eder Gud — min och eder! min och eder!" Den, som icke här förnimmer något stort och gudomligt, måste hafwa alldeles "förhållna sinnen". O, så märkwärdigt! Christus sjelf, Herren af himmelen, Guds ewige Son, som först kom och blef en menniska såsom wi och nu fullbordat återlösningens werk, Han säger om arma skröpliga lärjungar: Mina bröder — mina — bröder — min Fader och eder Fader! Så har Herren nedbrutit medelbalken, så är åter Gud och menniskan förenad, så är det förlorade återstäldt: barnaskapet hos Gud. Så är Guds Son worden, såsom apostelen säger, den förstfödde bland många bröder; märk: "den förstfödde bland många bröder." Hwad hör jag, hwad hör jag! — Om wi ock ofta betraktat denna underbara brodershelsning, hafwa wi dock knappt gjort den ringaste början. Här är ett djup och en höjd, som går öfwer all wår förmåga; gåfwan är allt för stor och wåra hjertan alltför trånga. "Från djup och till djup i Guds ewiga råd serafen ej blickar ett under af nåd mer stort och mer saligt än detta." Men skulle ännu någon säga: Ja, det war lärjungarna, dessa Jesu närmaste och trognaste, som hade följt Honom i mer än tre år, och som woro fromma och heliga — det war dem, Han kallade bröder. Hwad kommer detta oss wid? - så wilja wi blott swara: Har du ännu icke förstått, att detta broderskap med Christus är detsamma som wårt barnaskap hos Gud, och att detta war sjelfwa hufwudmålet för hela Christi försoning, hwilken ju icke skedde blott för några få wänner, utan för hela werlden? Wisserligen är det alltför orimligt, att wi, arma syndare, skola wara Christi bröder. Men hwad säger Skriften? Och har wäl Christus haft anseende till person? Gud, alla menniskors skapare och frälsare, ser icke efter personen, utan efter menniskan. Icke ens Christi egen moder fick hafwa något företräde, utan allt, hwad menniska heter, war för Honom lika. Det är blott menniskan, som är så dyr för hans ögon, och icke den och den personen, med den skilnad allenast, att de trogna ligga wid hans sköte, äro hans lust och fägnad, då de otrogna äro sorgebarn, fjerran från hans famn. Så gäller då detta broderskapet icke blott de första lärjungarna, utan äfwen oss alla, som genom deras ord tro på Honom. O, stora herrlighet! O, ewiga fröjdekälla! Hwar och en ibland oss, som genom deras ord börjat tro på Honom, har samma lott som de uti denna hans ljufliga tillfägelse: Mina bröder — min Fader och eder Fader, min Gud och eder Gud.