"Fader vår som är i himmelen." (Matt. 6:9)

Ingen kristen bör gå vidare in i bönen Fader vår, förrän han först väl eftersinnat om han med barnaförtröstan menar vad han säger i det första ordet, nämligen att Gud är hans hulde Fader och han Guds älskade barn. Ty det är just av en verklig hjärtats tro på detta första ordet, som hela bönens tröst och kraft beror. Kan du av  hjärtat kalla Gud din Fader, tror du av hjärtat, att du är Guds kära barn, och du besinnar vad det vill säga — o, då ska du med salig tillförsikt även bedja det som vidare följer i den dyra bönen.

Men här möter vi varjehanda brister även hos eljest gudfruktiga själar. För det första de ännu inte frigjorda och troende, utan mer självarbetande själar, vilka dock under tiden på ett visst lösligt sätt håller sej för Guds barn, men inte i den stora, verkliga betydelse, som det ordet äger i Kristi mun, utan bara i den meningen att de inte är av världen, att de är bland de fromma, att de tillhör det folk som söker och älskar Gud. I denna ytliga mening kan man ganska lätt tala om "Guds barn". Men att veta sej tillhöra de fromma är alldeles inte detsamma som att tro att "Gud är vår rätte Fader och vi hans rätta barn"; ty vad det betecknar ska du märka av Kristi ord om vårt broderskap med honom. Betänk dock — och Gud give oss i denna stund öppnade ögon att se! — vad det betecknar, då Herren efter fullbordat försoningsverk på sin uppståndelsedag börjar föra det språket: "Gå till mina bröder och säg dem: Jag far upp till min Fader och er Fader, till min Gud och er Gud."

Märker du här vad det vill säga att vara Guds barn? Här säger Herren först bröder; men inte därmed nog. För att ingen skulle förbise vad bröder betecknade, tillägger Han: "Min och er Fader, min och eder Gud." Därmed har ju Herren Kristus uttryckligen framhållit den egentliga betydelsen av bröder, och då får ordet Guds barn en sådan betydelse att änglarna i himmelen kan skyla sina anleten därvid.

Guds barn! Det var detta stora, som Gud i begynnelsen tänkte, då han skapade människan och, som var och en kan med ögonen se, skapade allt vad som är på jorden för människan. Människan — Guds barn! Det var detta stora förhållande, som gjorde, att Guds evige Son kunde bli människobarn och sålunda inför alla andra bevisa att vi var bröder.

Men här måste vi bekänna att våra hjärtan är alltför trånga för att rätt kunna omfatta något så stort. Och dock är det en så väsentlig skillnad mellan den enas och den andras tro i detta stycke, att den ena kan aldrig nog förundra sej över höjden och djupet, bredden och längden av denna herrlighet, kan aldrig rätt få det in i sitt hjärta, såsom han ser det och tror det, men har ändå däri redan sin största glädje på jorden; då däremot den andra kan med lätthet tro, så mycket han åstundar, men har ingen förundran och ingen glädje därav, han har ännu inte sett så mycket av vad det vill säga att vara Guds barn.

Detta är det första felet i tron på ordet Fader vår. Det andra är, att även de troende, som en tid varit saliga i detta herrliga barnaskap, på nytt sjunker ner i sitt eget armod, börjar se på sej själva och förlora det rätta barnaförtroendet till Gud. Somliga ber då Herrens bön med en viss vårdslöshet, så att de inte besinnar vad de säger i ordet Fader vår, och kan då helt lätt komma över det, men är också därför torra och olustiga genom hela bönen; andra åter har rentav ett bundet samvete, eftersom de gjort något svårare fall eller nedsjunkit i mäktiga frestelser och syndabojor, som nu i bönen möter dem med en förskräckande stämma: "Vill du be till Gud, vill du kalla Gud din Fader, du, som syndat så och så, du som vet med dej det och det!" Av detta uppstår de allrastörsta svårigheter för att med rätt tillförsikt kunna säga: Fader vår.

Måtte var och en besinna, att till vilkendera klass han än hör, är det över all beskrivning viktigt att inte på detta sätt fortsätta att utan tro och mening säga: Fader vår; ty detta är den punkt som själva livet beror på, nämligen att vi har en verklig barnaförtröstan till Gud och med verklig mening kan åkalla honom såsom vår Fader. Blir samvetet antingen på nytt fångat under träldomens ok, så att man förskräcks för att i denna bön nalkas den himmelske Fadern, eller somnar det in på nytt, så att man i lättsinne säger "Fader vår", utan att mena vad man säger, så leder det i båda fallen till andlig död.

Det andliga livet är ett förtroligt barnaliv med Gud; såsom aposteln säger: "Ni har inte fått träldomens anda åter till räddhåga, utan ni har fått utkorade barns anda, i vilken vi ropar: Abba, käre Fader. Densamme Anden vittnar med vår ande, att vi är Guds barn."

Guds barn jag är!
Ack saliga ro och glädje!
Guds barn jag är!
För vem ska jag säga min glädje?
För Gud vill jag säga min glädje!
Guds barn jag är!
Guds barn jag är!
Ack saliga ro och glädje!

"Fader vår som är i himmelen." (Matt. 6:9)

Ingen kristen bör gå vidare in i bönen Fader vår, förrän han först väl eftersinnat om han med barnaförtröstan menar vad han säger i det första ordet, nämligen att Gud är hans hulde Fader och han Guds älskade barn. Ty det är just av en verklig hjärtats tro på detta första ordet, som hela bönens tröst och kraft beror. Kan du av  hjärtat kalla Gud din Fader, tror du av hjärtat, att du är Guds kära barn, och du besinnar vad det vill säga — o, då ska du med salig tillförsikt även bedja det som vidare följer i den dyra bönen.

Men här möter vi varjehanda brister även hos eljest gudfruktiga själar. För det första de ännu inte frigjorda och troende, utan mer självarbetande själar, vilka dock under tiden på ett visst lösligt sätt håller sej för Guds barn, men inte i den stora, verkliga betydelse, som det ordet äger i Kristi mun, utan bara i den meningen att de inte är av världen, att de är bland de fromma, att de tillhör det folk som söker och älskar Gud. I denna ytliga mening kan man ganska lätt tala om "Guds barn". Men att veta sej tillhöra de fromma är alldeles inte detsamma som att tro att "Gud är vår rätte Fader och vi hans rätta barn"; ty vad det betecknar ska du märka av Kristi ord om vårt broderskap med honom. Betänk dock — och Gud give oss i denna stund öppnade ögon att se! — vad det betecknar, då Herren efter fullbordat försoningsverk på sin uppståndelsedag börjar föra det språket: "Gå till mina bröder och säg dem: Jag far upp till min Fader och er Fader, till min Gud och er Gud."

Märker du här vad det vill säga att vara Guds barn? Här säger Herren först bröder; men inte därmed nog. För att ingen skulle förbise vad bröder betecknade, tillägger Han: "Min och er Fader, min och eder Gud." Därmed har ju Herren Kristus uttryckligen framhållit den egentliga betydelsen av bröder, och då får ordet Guds barn en sådan betydelse att änglarna i himmelen kan skyla sina anleten därvid.

Guds barn! Det var detta stora, som Gud i begynnelsen tänkte, då han skapade människan och, som var och en kan med ögonen se, skapade allt vad som är på jorden för människan. Människan — Guds barn! Det var detta stora förhållande, som gjorde, att Guds evige Son kunde bli människobarn och sålunda inför alla andra bevisa att vi var bröder.

Men här måste vi bekänna att våra hjärtan är alltför trånga för att rätt kunna omfatta något så stort. Och dock är det en så väsentlig skillnad mellan den enas och den andras tro i detta stycke, att den ena kan aldrig nog förundra sej över höjden och djupet, bredden och längden av denna herrlighet, kan aldrig rätt få det in i sitt hjärta, såsom han ser det och tror det, men har ändå däri redan sin största glädje på jorden; då däremot den andra kan med lätthet tro, så mycket han åstundar, men har ingen förundran och ingen glädje därav, han har ännu inte sett så mycket av vad det vill säga att vara Guds barn.

Detta är det första felet i tron på ordet Fader vår. Det andra är, att även de troende, som en tid varit saliga i detta herrliga barnaskap, på nytt sjunker ner i sitt eget armod, börjar se på sej själva och förlora det rätta barnaförtroendet till Gud. Somliga ber då Herrens bön med en viss vårdslöshet, så att de inte besinnar vad de säger i ordet Fader vår, och kan då helt lätt komma över det, men är också därför torra och olustiga genom hela bönen; andra åter har rentav ett bundet samvete, eftersom de gjort något svårare fall eller nedsjunkit i mäktiga frestelser och syndabojor, som nu i bönen möter dem med en förskräckande stämma: "Vill du be till Gud, vill du kalla Gud din Fader, du, som syndat så och så, du som vet med dej det och det!" Av detta uppstår de allrastörsta svårigheter för att med rätt tillförsikt kunna säga: Fader vår.

Måtte var och en besinna, att till vilkendera klass han än hör, är det över all beskrivning viktigt att inte på detta sätt fortsätta att utan tro och mening säga: Fader vår; ty detta är den punkt som själva livet beror på, nämligen att vi har en verklig barnaförtröstan till Gud och med verklig mening kan åkalla honom såsom vår Fader. Blir samvetet antingen på nytt fångat under träldomens ok, så att man förskräcks för att i denna bön nalkas den himmelske Fadern, eller somnar det in på nytt, så att man i lättsinne säger "Fader vår", utan att mena vad man säger, så leder det i båda fallen till andlig död.

Det andliga livet är ett förtroligt barnaliv med Gud; såsom aposteln säger: "Ni har inte fått träldomens anda åter till räddhåga, utan ni har fått utkorade barns anda, i vilken vi ropar: Abba, käre Fader. Densamme Anden vittnar med vår ande, att vi är Guds barn."

Guds barn jag är!
Ack saliga ro och glädje!
Guds barn jag är!
För vem ska jag säga min glädje?
För Gud vill jag säga min glädje!
Guds barn jag är!
Guds barn jag är!
Ack saliga ro och glädje!

"Fader vår som är i himmelen." (Matt. 6:9)

Ingen kristen bör gå vidare in i bönen Fader vår, förrän han först väl eftersinnat om han med barnaförtröstan menar vad han säger i det första ordet, nämligen att Gud är hans hulde Fader och han Guds älskade barn. Ty det är just av en verklig hjärtats tro på detta första ordet, som hela bönens tröst och kraft beror. Kan du av  hjärtat kalla Gud din Fader, tror du av hjärtat, att du är Guds kära barn, och du besinnar vad det vill säga — o, då ska du med salig tillförsikt även bedja det som vidare följer i den dyra bönen.

Men här möter vi varjehanda brister även hos eljest gudfruktiga själar. För det första de ännu inte frigjorda och troende, utan mer självarbetande själar, vilka dock under tiden på ett visst lösligt sätt håller sej för Guds barn, men inte i den stora, verkliga betydelse, som det ordet äger i Kristi mun, utan bara i den meningen att de inte är av världen, att de är bland de fromma, att de tillhör det folk som söker och älskar Gud. I denna ytliga mening kan man ganska lätt tala om "Guds barn". Men att veta sej tillhöra de fromma är alldeles inte detsamma som att tro att "Gud är vår rätte Fader och vi hans rätta barn"; ty vad det betecknar ska du märka av Kristi ord om vårt broderskap med honom. Betänk dock — och Gud give oss i denna stund öppnade ögon att se! — vad det betecknar, då Herren efter fullbordat försoningsverk på sin uppståndelsedag börjar föra det språket: "Gå till mina bröder och säg dem: Jag far upp till min Fader och er Fader, till min Gud och er Gud."

Märker du här vad det vill säga att vara Guds barn? Här säger Herren först bröder; men inte därmed nog. För att ingen skulle förbise vad bröder betecknade, tillägger Han: "Min och er Fader, min och eder Gud." Därmed har ju Herren Kristus uttryckligen framhållit den egentliga betydelsen av bröder, och då får ordet Guds barn en sådan betydelse att änglarna i himmelen kan skyla sina anleten därvid.

Guds barn! Det var detta stora, som Gud i begynnelsen tänkte, då han skapade människan och, som var och en kan med ögonen se, skapade allt vad som är på jorden för människan. Människan — Guds barn! Det var detta stora förhållande, som gjorde, att Guds evige Son kunde bli människobarn och sålunda inför alla andra bevisa att vi var bröder.

Men här måste vi bekänna att våra hjärtan är alltför trånga för att rätt kunna omfatta något så stort. Och dock är det en så väsentlig skillnad mellan den enas och den andras tro i detta stycke, att den ena kan aldrig nog förundra sej över höjden och djupet, bredden och längden av denna herrlighet, kan aldrig rätt få det in i sitt hjärta, såsom han ser det och tror det, men har ändå däri redan sin största glädje på jorden; då däremot den andra kan med lätthet tro, så mycket han åstundar, men har ingen förundran och ingen glädje därav, han har ännu inte sett så mycket av vad det vill säga att vara Guds barn.

Detta är det första felet i tron på ordet Fader vår. Det andra är, att även de troende, som en tid varit saliga i detta herrliga barnaskap, på nytt sjunker ner i sitt eget armod, börjar se på sej själva och förlora det rätta barnaförtroendet till Gud. Somliga ber då Herrens bön med en viss vårdslöshet, så att de inte besinnar vad de säger i ordet Fader vår, och kan då helt lätt komma över det, men är också därför torra och olustiga genom hela bönen; andra åter har rentav ett bundet samvete, eftersom de gjort något svårare fall eller nedsjunkit i mäktiga frestelser och syndabojor, som nu i bönen möter dem med en förskräckande stämma: "Vill du be till Gud, vill du kalla Gud din Fader, du, som syndat så och så, du som vet med dej det och det!" Av detta uppstår de allrastörsta svårigheter för att med rätt tillförsikt kunna säga: Fader vår.

Måtte var och en besinna, att till vilkendera klass han än hör, är det över all beskrivning viktigt att inte på detta sätt fortsätta att utan tro och mening säga: Fader vår; ty detta är den punkt som själva livet beror på, nämligen att vi har en verklig barnaförtröstan till Gud och med verklig mening kan åkalla honom såsom vår Fader. Blir samvetet antingen på nytt fångat under träldomens ok, så att man förskräcks för att i denna bön nalkas den himmelske Fadern, eller somnar det in på nytt, så att man i lättsinne säger "Fader vår", utan att mena vad man säger, så leder det i båda fallen till andlig död.

Det andliga livet är ett förtroligt barnaliv med Gud; såsom aposteln säger: "Ni har inte fått träldomens anda åter till räddhåga, utan ni har fått utkorade barns anda, i vilken vi ropar: Abba, käre Fader. Densamme Anden vittnar med vår ande, att vi är Guds barn."

Guds barn jag är!
Ack saliga ro och glädje!
Guds barn jag är!
För vem ska jag säga min glädje?
För Gud vill jag säga min glädje!
Guds barn jag är!
Guds barn jag är!
Ack saliga ro och glädje!

"Fader vår, som är i himmelen." (Matt. 6:9)

Ingen kristen bör gå vidare in i bönen Fader vår, förr än han först väl eftersinnat, om han med barnaförtröstan menar, vad han säger i det första ordet, nämligen att Gud är hans hulde Fader, och han Guds älskliga barn. Ty det är just av en verklig hjärtats tro på detta första ordet, som hela bönens tröst och kraft beror. Kan du av  hjärtat kalla Gud din Fader, tror du av hjärtat, att du är Guds kära barn, och du besinnar, vad det vill säga — o, då skall du med salig tillförsikt även bedja det, som vidare följer i den dyra bönen.

Men här möta vi varjehanda brister även hos eljest gudfruktiga själar. För det första de ännu icke frigjorda och troende, utan mer självarbetande själar, vilka dock under tiden på ett visst lösligt sätt hålla sig för Guds barn, men icke i den stora, verkliga betydelse, som det ordet i Kristi mun äger, utan blott i den mening, att de icke äro av världen, de äro av de fromma, de tillhöra det folk, som söker och älskar Gud. I denna ytliga mening kan man ganska lätt tala om "Guds barn". Men att veta sig tillhöra de fromma är alldeles icke detsamma som att tro, det "Gud är vår rätte Fader och vi hans rätta barn"; ty vad det betecknar, skall du märka av Kristi ord om vårt broderskap med Honom. Betänk dock — och Gud give oss i denna stund öppnade ögon att se! — vad det betecknar, då Herren efter fullbordat försoningsverk på sin uppståndelsedag begynner föra det språket: "Gå till mina bröder och säg dem: Jag far upp till min Fader och eder Fader, till min Gud och eder Gud."

Märker du här, vad det vill säga att vara Guds barn? Här säger Herren först bröder; men icke därmed nog. På det ingen skulle förbise, vad broder betecknade, tillägger Han: "Min och eder Fader, min och eder Gud." Därmed har ju Herren Kristus uttryckligen framhållit den egentliga betydelsen av broder, och då får ordet Guds barn en betydelse sådan, att änglarna i himmelen kunna skyla sina anleten därvid.

Guds barn! Det var detta stora, som Gud i begynnelsen tänkte, då Han skapade människan och, såsom var och en kan med ögonen se, skapade allt, vad som är på jorden, för människan. Människan — Guds barn! Det var detta stora förhållande, som gjorde, att Guds evige Son kunde bliva människobarn och sålunda inför alla andra bevisa, att vi voro bröder.

Men här måste vi bekänna, att våra hjärtan äro alltför trånga för att kunna rätteligen omfatta något så stort. Och dock är det en så väsentlig skillnad emellan den enas och den andras tro i detta stycke, att den ena kan aldrig nog förundra sig över höjden och djupet, bredden och längden av denna herrlighet, kan aldrig rätt få det in i sitt hjärta, såsom han ser det och tror det, men har dock däri redan sin största glädje på jorden; då däremot den andra kan med lätthet tro, så mycket han åstundar, men har ingen förundran och ingen glädje därav, han har ännu icke sett så mycket av vad det vill säga att vara Guds barn.

Detta är det första felet i tron på ordet Fader vår. Det andra är, att även de troende, som en tid varit saliga i detta herrliga barnaskap, på nytt nedsjunka i sitt eget armod, börja se på sig själva och förlora det rätta barnaförtroendet till Gud. Somliga bedja då Herrens bön med en viss vårdslöshet, så att de icke besinna, vad de säga i ordet Fader vår, och kunna då helt lätt överkomma det, men äro ock därför torra och olustiga genom hela bönen; andra åter hava rentav ett bundet samvete, emedan de gjort något svårare fall eller nedsjunkit i mäktiga frestelser och syndabojor, som nu i bönen möta dem med en förskräckande stämma: "Vill du bedja Gud, du kalla Gud din Fader, du, som så och så syndat, som vet med dig det och det!" Härav uppstå de allrastörsta svårigheter för att kunna med rätt tillförsikt säga: Fader vår.

Måtte var och en besinna, att till vilkendera klass han hör, det är över all beskrivning viktigt att icke på detta sätt fortfara att utan tro och mening säga: Fader vår; ty detta är den punkt, varpå själva livet beror, nämligen att vi hava en verklig barnatröst till Gud och kunna med verklig mening åkalla Honom såsom vår Fader. Blir samvetet antingen på nytt fångat under träldomens ok, så att man förskräckes för att i denna bön nalkas den himmelske Fadern, eller det på nytt insomnar, så att man i lättsinne säger "Fader vår", utan att mena, vad man säger, så leder det i båda fallen till andlig död.

Det andliga livet är ett förtroligt barnaliv med Gud; såsom aposteln säger: "I haven icke fått träldomens anda åter till räddhåga, utan I haven fått utkorade barns anda, i vilken vi ropa: Abba, käre Fader. Densamme Anden vittnar med vår anda, att vi äro Guds barn."

Guds barn jag är!
Ack saliga ro och glädje!
Guds barn jag är!
För vem ska jag säga min glädje?
För Gud vill jag säga min glädje!
Guds barn jag är!
Guds barn jag är!
Ack saliga ro och glädje!

"Fader vår, som är i himmelen." (Matt. 6:9)

Ingen kristen bör gå vidare in i bönen Fader vår, förr än han först väl eftersinnat, om han med barnaförtröstan menar, vad han säger i det första ordet, nämligen att Gud är hans hulde Fader, och han Guds älskliga barn. Ty det är just av en verklig hjärtats tro på detta första ordet, som hela bönens tröst och kraft beror. Kan du av  hjärtat kalla Gud din Fader, tror du av hjärtat, att du är Guds kära barn, och du besinnar, vad det vill säga — o, då skall du med salig tillförsikt även bedja det, som vidare följer i den dyra bönen.

Men här möta vi varjehanda brister även hos eljest gudfruktiga själar. För det första de ännu icke frigjorda och troende, utan mer självarbetande själar, vilka dock under tiden på ett visst lösligt sätt hålla sig för Guds barn, men icke i den stora, verkliga betydelse, som det ordet i Kristi mun äger, utan blott i den mening, att de icke äro av världen, de äro av de fromma, de tillhöra det folk, som söker och älskar Gud. I denna ytliga mening kan man ganska lätt tala om "Guds barn". Men att veta sig tillhöra de fromma är alldeles icke detsamma som att tro, det "Gud är vår rätte Fader och vi hans rätta barn"; ty vad det betecknar, skall du märka av Kristi ord om vårt broderskap med Honom. Betänk dock — och Gud give oss i denna stund öppnade ögon att se! — vad det betecknar, då Herren efter fullbordat försoningsverk på sin uppståndelsedag begynner föra det språket: "Gå till mina bröder och säg dem: Jag far upp till min Fader och eder Fader, till min Gud och eder Gud."

Märker du här, vad det vill säga att vara Guds barn? Här säger Herren först bröder; men icke därmed nog. På det ingen skulle förbise, vad broder betecknade, tillägger Han: "Min och eder Fader, min och eder Gud." Därmed har ju Herren Kristus uttryckligen framhållit den egentliga betydelsen av broder, och då får ordet Guds barn en betydelse sådan, att änglarna i himmelen kunna skyla sina anleten därvid.

Guds barn! Det var detta stora, som Gud i begynnelsen tänkte, då Han skapade människan och, såsom var och en kan med ögonen se, skapade allt, vad som är på jorden, för människan. Människan — Guds barn! Det var detta stora förhållande, som gjorde, att Guds evige Son kunde bliva människobarn och sålunda inför alla andra bevisa, att vi voro bröder.

Men här måste vi bekänna, att våra hjärtan äro alltför trånga för att kunna rätteligen omfatta något så stort. Och dock är det en så väsentlig skillnad emellan den enas och den andras tro i detta stycke, att den ena kan aldrig nog förundra sig över höjden och djupet, bredden och längden av denna herrlighet, kan aldrig rätt få det in i sitt hjärta, såsom han ser det och tror det, men har dock däri redan sin största glädje på jorden; då däremot den andra kan med lätthet tro, så mycket han åstundar, men har ingen förundran och ingen glädje därav, han har ännu icke sett så mycket av vad det vill säga att vara Guds barn.

Detta är det första felet i tron på ordet Fader vår. Det andra är, att även de troende, som en tid varit saliga i detta herrliga barnaskap, på nytt nedsjunka i sitt eget armod, börja se på sig själva och förlora det rätta barnaförtroendet till Gud. Somliga bedja då Herrens bön med en viss vårdslöshet, så att de icke besinna, vad de säga i ordet Fader vår, och kunna då helt lätt överkomma det, men äro ock därför torra och olustiga genom hela bönen; andra åter hava rentav ett bundet samvete, emedan de gjort något svårare fall eller nedsjunkit i mäktiga frestelser och syndabojor, som nu i bönen möta dem med en förskräckande stämma: "Vill du bedja Gud, du kalla Gud din Fader, du, som så och så syndat, som vet med dig det och det!" Härav uppstå de allrastörsta svårigheter för att kunna med rätt tillförsikt säga: Fader vår.

Måtte var och en besinna, att till vilkendera klass han hör, det är över all beskrivning viktigt att icke på detta sätt fortfara att utan tro och mening säga: Fader vår; ty detta är den punkt, varpå själva livet beror, nämligen att vi hava en verklig barnatröst till Gud och kunna med verklig mening åkalla Honom såsom vår Fader. Blir samvetet antingen på nytt fångat under träldomens ok, så att man förskräckes för att i denna bön nalkas den himmelske Fadern, eller det på nytt insomnar, så att man i lättsinne säger "Fader vår", utan att mena, vad man säger, så leder det i båda fallen till andlig död.

Det andliga livet är ett förtroligt barnaliv med Gud; såsom aposteln säger: "I haven icke fått träldomens anda åter till räddhåga, utan I haven fått utkorade barns anda, i vilken vi ropa: Abba, käre Fader. Densamme Anden vittnar med vår anda, att vi äro Guds barn."