"Om jag ville, att han skulle förbli till dess jag kommer, vad kommer det dej vid? Följ du mej." (Joh. 21:22)

Herren hade förberett Petrus på hans blivande martyrskap och sagt: "Sannerligen säger jag dej: när du var ung, omgjordade du dej själv och gick vart du ville; men då du blir gammal ska du sträcka ut dina händer och en annan ska omgjorda dej och leda dej dit du inte vill." Men då berättar Johannes att Petrus vände sej om, såg på den lärjungen, som Jesus älskade, och frågade: "Herre, vad ska då denne?" Då sa Jesus till honom: "Om jag ville, att han skulle förbli till dess jag kommer, vad kommer det dej vid? Följ du mig!"

Det lärorika i detta ställe är att se hur hastigt och allvarsamt Herren rycker Petrus tillbaka ifrån att se på en annans väg och skärper hans uppmärksamhet blott på hans egen kallelse, samt låter förstå att all vikt ligger på kallarens vilja. —

Om jag ville, säger han. Här är det viktigaste ordet i Skriften rörande våra gärningar. Här är det ord som gör en människas gärning stor, viktig och dyrbar — "jag vill" — här är det ord som gör att den allraminsta och obetydligaste gärning, såsom att sopa ett golv, kan för Gud vara mycket mer dyrbar och helig, än om jag byggde åt honom ett stort tempel, eller ginge ut att omvända hedningar, nämligen då den förra gärningen var mej befalld av Gud och de senare var mina självvalda gärningar.

O, att vi någon gång kunde få ögonen öppnade för detta förhållande! Ty det är ingenting, som så förlamar annars villiga och trogna själars nit om goda gärningar, som att de omöjligt kan komma ifrån vår gamla benägenhet att se på gärningens eget värde och anseende, och, om denna är ringa, genast anse gärningen mindre helig och Gud behaglig, alldeles förgätande den store Gudens vilja och befallning, som ensam ger en gärning sitt värde.

Nu har dock Gud allt ifrån världens begynnelse, allt ifrån det första prov människan sattes på, velat skärpa vår uppmärksamhet på det förhållandet, att för honom gäller den minsta gärning lika mycket som den största, att det endast berodde på hans ord, och att han endast sökte vår lydnad — tro, kärlek och lydnad — nämligen då Gud band hela världens stora prov vid den lilla gärningen att inte äta av ett visst träd i paradiset.

Märk då en gång och förstå, att för oss människor är väl en stor åtskillnad på gärningar — det är t. ex. ett omätligen större gott, som tillfogas människor genom den trogne själasörjarens eller missionärens tjänst, än genom hantverkarens eller tjänstepigans — men för Gud är den ena tjänsten alldeles lika behaglig som den andra, när den blott flutit av tro och lydnad för hans ord.

Vår Herre Gud har på jorden ett stort rike, hela mänskligheten med dess både världsliga och andliga regering, och i detta rike är mångahanda behov, fordras mångahanda tjänare och mångahanda tjänster, som alla är nödvändiga för det helas bästa. Där fordras konungar och undersåtar, befallande och lydande, lärare och lärjungar, föräldrar och barn, husbönder och tjänare, och alla har de olika kallelser, plikter och sysslor; och dessa olika kallelser, plikter och sysslor är för Gud alla lika dyrbara, eftersom han förordnat dem. Dessutom är de också alla för oss behövliga och nödvändiga.

Det är detta, som Paulus framställer med bilden af de olika lemmarna i en kropp, när han säger: "Inte har alla lemmar samma ämbete. Om hela lekamen vore öga, var bleve då hörseln? Vore han idel hörsel, var bleve lukten? Men nu har Gud satt lemmarna var för sej särdeles i lekamen, såsom han ville. Så är vi nu många en lekamen i Kristus, men inbördes är vi varandras lemmar; och vi har åtskilliga gåvor efter den nåd som är oss given", och åtskilliga kallelser.

Nu har Gud givit sina särskilda förordningar för vart och ett av dessa olika stånd, såsom för barn och föräldrar, man och hustru, husbönder och tjänare. Och då nu varje människa nödvändigt måste tillhöra något av dessa stånd, har också varje enskild människa sina befallningar av Herren. Genom dessa Guds befallningar till varje stånd kan var och en, som gör de gärningar Gud har förordnat för hans stånd, vara lika viss om att han gör Gud en tjänst, som om Herren särskilt besökte honom och begärde denna gärning, då man sannerligen skulle vara högst lycklig bara över att få göra en tjänst åt honom.

Om t. ex. en tjänstepiga, som tycker sej ha ett ringa stånd och aldrig tror sej vara i tillfälle att göra några goda gärningar, kunde rätt besinna detta, så skulle hon ha den stora glädjen i sitt hjärta, att hon med alla sina simpla hussysslor gjorde idel goda gärningar och fick beständigt tjäna Gud; emedan hennes stånd och sysslor äro lika väl av Gud förordnade som en biskops eller missionärs gärningar. Försummar du däremot vad Gud förordnat för ditt stånd, men i stället gör en i sej själv mycket stor gärning, så är den nu av intet värde inför Gud, och din försummelse av det som var dej befallt är en stor synd.

Se ej kring er, hur de andra löper,
ej tillbaka på vad här ni har.
Allt är ju fåfängligt under solen,
se blott framåt på vad där ni har!

"Om jag ville, att han skulle förbli till dess jag kommer, vad kommer det dej vid? Följ du mej." (Joh. 21:22)

Herren hade förberett Petrus på hans blivande martyrskap och sagt: "Sannerligen säger jag dej: när du var ung, omgjordade du dej själv och gick vart du ville; men då du blir gammal ska du sträcka ut dina händer och en annan ska omgjorda dej och leda dej dit du inte vill." Men då berättar Johannes att Petrus vände sej om, såg på den lärjungen, som Jesus älskade, och frågade: "Herre, vad ska då denne?" Då sa Jesus till honom: "Om jag ville, att han skulle förbli till dess jag kommer, vad kommer det dej vid? Följ du mig!"

Det lärorika i detta ställe är att se hur hastigt och allvarsamt Herren rycker Petrus tillbaka ifrån att se på en annans väg och skärper hans uppmärksamhet blott på hans egen kallelse, samt låter förstå att all vikt ligger på kallarens vilja. —

Om jag ville, säger han. Här är det viktigaste ordet i Skriften rörande våra gärningar. Här är det ord som gör en människas gärning stor, viktig och dyrbar — "jag vill" — här är det ord som gör att den allraminsta och obetydligaste gärning, såsom att sopa ett golv, kan för Gud vara mycket mer dyrbar och helig, än om jag byggde åt honom ett stort tempel, eller ginge ut att omvända hedningar, nämligen då den förra gärningen var mej befalld av Gud och de senare var mina självvalda gärningar.

O, att vi någon gång kunde få ögonen öppnade för detta förhållande! Ty det är ingenting, som så förlamar annars villiga och trogna själars nit om goda gärningar, som att de omöjligt kan komma ifrån vår gamla benägenhet att se på gärningens eget värde och anseende, och, om denna är ringa, genast anse gärningen mindre helig och Gud behaglig, alldeles förgätande den store Gudens vilja och befallning, som ensam ger en gärning sitt värde.

Nu har dock Gud allt ifrån världens begynnelse, allt ifrån det första prov människan sattes på, velat skärpa vår uppmärksamhet på det förhållandet, att för honom gäller den minsta gärning lika mycket som den största, att det endast berodde på hans ord, och att han endast sökte vår lydnad — tro, kärlek och lydnad — nämligen då Gud band hela världens stora prov vid den lilla gärningen att inte äta av ett visst träd i paradiset.

Märk då en gång och förstå, att för oss människor är väl en stor åtskillnad på gärningar — det är t. ex. ett omätligen större gott, som tillfogas människor genom den trogne själasörjarens eller missionärens tjänst, än genom hantverkarens eller tjänstepigans — men för Gud är den ena tjänsten alldeles lika behaglig som den andra, när den blott flutit av tro och lydnad för hans ord.

Vår Herre Gud har på jorden ett stort rike, hela mänskligheten med dess både världsliga och andliga regering, och i detta rike är mångahanda behov, fordras mångahanda tjänare och mångahanda tjänster, som alla är nödvändiga för det helas bästa. Där fordras konungar och undersåtar, befallande och lydande, lärare och lärjungar, föräldrar och barn, husbönder och tjänare, och alla har de olika kallelser, plikter och sysslor; och dessa olika kallelser, plikter och sysslor är för Gud alla lika dyrbara, eftersom han förordnat dem. Dessutom är de också alla för oss behövliga och nödvändiga.

Det är detta, som Paulus framställer med bilden af de olika lemmarna i en kropp, när han säger: "Inte har alla lemmar samma ämbete. Om hela lekamen vore öga, var bleve då hörseln? Vore han idel hörsel, var bleve lukten? Men nu har Gud satt lemmarna var för sej särdeles i lekamen, såsom han ville. Så är vi nu många en lekamen i Kristus, men inbördes är vi varandras lemmar; och vi har åtskilliga gåvor efter den nåd som är oss given", och åtskilliga kallelser.

Nu har Gud givit sina särskilda förordningar för vart och ett av dessa olika stånd, såsom för barn och föräldrar, man och hustru, husbönder och tjänare. Och då nu varje människa nödvändigt måste tillhöra något av dessa stånd, har också varje enskild människa sina befallningar av Herren. Genom dessa Guds befallningar till varje stånd kan var och en, som gör de gärningar Gud har förordnat för hans stånd, vara lika viss om att han gör Gud en tjänst, som om Herren särskilt besökte honom och begärde denna gärning, då man sannerligen skulle vara högst lycklig bara över att få göra en tjänst åt honom.

Om t. ex. en tjänstepiga, som tycker sej ha ett ringa stånd och aldrig tror sej vara i tillfälle att göra några goda gärningar, kunde rätt besinna detta, så skulle hon ha den stora glädjen i sitt hjärta, att hon med alla sina simpla hussysslor gjorde idel goda gärningar och fick beständigt tjäna Gud; emedan hennes stånd och sysslor äro lika väl av Gud förordnade som en biskops eller missionärs gärningar. Försummar du däremot vad Gud förordnat för ditt stånd, men i stället gör en i sej själv mycket stor gärning, så är den nu av intet värde inför Gud, och din försummelse av det som var dej befallt är en stor synd.

Se ej kring er, hur de andra löper,
ej tillbaka på vad här ni har.
Allt är ju fåfängligt under solen,
se blott framåt på vad där ni har!

"Om jag ville, att han skulle förbli till dess jag kommer, vad kommer det dej vid? Följ du mej." (Joh. 21:22)

Herren hade förberett Petrus på hans blivande martyrskap och sagt: "Sannerligen säger jag dej: när du var ung, omgjordade du dej själv och gick vart du ville; men då du blir gammal ska du sträcka ut dina händer och en annan ska omgjorda dej och leda dej dit du inte vill." Men då berättar Johannes att Petrus vände sej om, såg på den lärjungen, som Jesus älskade, och frågade: "Herre, vad ska då denne?" Då sa Jesus till honom: "Om jag ville, att han skulle förbli till dess jag kommer, vad kommer det dej vid? Följ du mig!"

Det lärorika i detta ställe är att se hur hastigt och allvarsamt Herren rycker Petrus tillbaka ifrån att se på en annans väg och skärper hans uppmärksamhet blott på hans egen kallelse, samt låter förstå att all vikt ligger på kallarens vilja. —

Om jag ville, säger Han. Här är det viktigaste ordet i Skriften rörande våra gärningar. Här är det ord som gör en människas gärning stor, viktig och dyrbar — "jag vill" — här är det ord som gör att den allraminsta och obetydligaste gärning, såsom att sopa ett golv, kan för Gud vara mycket mer dyrbar och helig, än om jag byggde åt honom ett stort tempel, eller ginge ut att omvända hedningar, nämligen då den förra gärningen var mej befalld av Gud och de senare var mina självvalda gärningar.

O, att vi någon gång kunde få ögonen öppnade för detta förhållande! Ty det är ingenting, som så förlamar annars villiga och trogna själars nit om goda gärningar, som att de omöjligt kan komma ifrån vår gamla benägenhet att se på gärningens eget värde och anseende, och, om denna är ringa, genast anse gärningen mindre helig och Gud behaglig, alldeles förgätande den store Gudens vilja och befallning, som ensam ger en gärning sitt värde.

Nu har dock Gud allt ifrån världens begynnelse, allt ifrån det första prov människan sattes på, velat skärpa vår uppmärksamhet på det förhållandet, att för honom gäller den minsta gärning lika mycket som den största, att det endast berodde på hans ord, och att han endast sökte vår lydnad — tro, kärlek och lydnad — nämligen då Gud band hela världens stora prov vid den lilla gärningen att inte äta av ett visst träd i paradiset.

Märk då en gång och förstå, att för oss människor är väl en stor åtskillnad på gärningar — det är t. ex. ett omätligen större gott, som tillfogas människor genom den trogne själasörjarens eller missionärens tjänst, än genom hantverkarens eller tjänstepigans — men för Gud är den ena tjänsten alldeles lika behaglig som den andra, när den blott flutit av tro och lydnad för hans ord.

Vår Herre Gud har på jorden ett stort rike, hela mänskligheten med dess både världsliga och andliga regering, och i detta rike är mångahanda behov, fordras mångahanda tjänare och mångahanda tjänster, som alla är nödvändiga för det helas bästa. Där fordras konungar och undersåtar, befallande och lydande, lärare och lärjungar, föräldrar och barn, husbönder och tjänare, och alla har de olika kallelser, plikter och sysslor; och dessa olika kallelser, plikter och sysslor är för Gud alla lika dyrbara, eftersom han förordnat dem. Dessutom är de också alla för oss behövliga och nödvändiga.

Det är detta, som Paulus framställer med bilden af de olika lemmarna i en kropp, när han säger: "Inte har alla lemmar samma ämbete. Om hela lekamen vore öga, var bleve då hörseln? Vore han idel hörsel, var bleve lukten? Men nu har Gud satt lemmarna var för sej särdeles i lekamen, såsom han ville. Så är vi nu många en lekamen i Kristus, men inbördes är vi varandras lemmar; och vi har åtskilliga gåvor efter den nåd som är oss given", och åtskilliga kallelser.

Nu har Gud givit sina särskilda förordningar för vart och ett av dessa olika stånd, såsom för barn och föräldrar, man och hustru, husbönder och tjänare. Och då nu varje människa nödvändigt måste tillhöra något av dessa stånd, har också varje enskild människa sina befallningar av Herren. Genom dessa Guds befallningar till varje stånd kan var och en, som gör de gärningar Gud har förordnat för hans stånd, vara lika viss om att han gör Gud en tjänst, som om Herren särskilt besökte honom och begärde denna gärning, då man sannerligen skulle vara högst lycklig bara över att få göra en tjänst åt honom.

Om t. ex. en tjänstepiga, som tycker sej ha ett ringa stånd och aldrig tror sej vara i tillfälle att göra några goda gärningar, kunde rätt besinna detta, så skulle hon ha den stora glädjen i sitt hjärta, att hon med alla sina simpla hussysslor gjorde idel goda gärningar och fick beständigt tjäna Gud; emedan hennes stånd och sysslor äro lika väl av Gud förordnade som en biskops eller missionärs gärningar. Försummar du däremot vad Gud förordnat för ditt stånd, men i stället gör en i sej själv mycket stor gärning, så är den nu av intet värde inför Gud, och din försummelse av det som var dej befallt är en stor synd.

"Om jag ville, att han skulle bliva, till dess jag kommer, vad kommer det dig vid? Följ du mig." (Joh. 21:22)

Herren hade förberedt Petrus på hans blifwande martyrskap och sagt: "Sannerligen säger jag dig: när du war ung, omgjordade du dig sjelf och gick, hwart du wille; men då du warder gammal, skall du uträcka dina händer, och en annan skall omgjorda dig och leda dig, dit du icke will." Men då berättar Johannes, att Petrus wände sig om, såg på den lärjungen, som Jesus älskade, och frågade: "Herre, hwad skall då denne?" Då sade Jesus till honom: "Om jag wille, att han skulle blifwa, tilldess jag kommer, hwad kommer det dig wid? följ du mig!"

Det lärorika i detta ställe är att se, huru hastigt och allwarsamt Herren rycker Petrus tillbaka ifrån att se på en annans wäg och skärper hans uppmärksamhet blott på hans egen kallelse, samt låter förstå, att all wigt ligger på kallarens wilja. —

Om jag wille, säger Han. Här är det wigtigaste ord i Skriften rörande wåra gerningar. Här är det ord, som gör en menniskas gerning stor, wigtig och dyrbar — "jag will" — här är det ord, som gör, att den allraminsta och obetydligaste gerning, såsom att sopa ett golf, kan för Gud wara mycket mer dyrbar och helig, än om jag byggde åt Honom ett stort tempel, eller ginge ut att omwända hedningar, nemligen då den förra gerningen war mig befalld af Gud och de sednare woro mina sjelfwalda gerningar.

O, att wi någonsin kunde få ögonen öppnade för detta förhållande! Ty det är ingenting, som så förlamar annars williga och trogna själars nit om goda gerningar, som att de omöjligt kunna komma ifrån wår gamla benägenhet att se på gerningens eget wärde och anseende, och, om denna är ringa, genast anse gerningen mindre helig och Gud behaglig, alldeles förgätande den store Gudens wilja och befallning, som ensam gifwer en gerning sitt wärde.

Nu har dock Gud allt ifrån werldens begynnelse, allt ifrån det första prof, hwarpå menniskan sattes, welat skärpa wår uppmärksamhet på det förhållandet, att för Honom gäller den minsta gerning lika mycket som den största, att det endast berodde på hans ord, och att Han endast sökte wår lydnad — tro, kärlek och lydnad — nemligen då Gud band hela werldens stora prof wid den lilla gerningen, att icke äta af ett wisst träd i paradiset.

Märk då en gång och förstå, att för oss menniskor är wäl en stor åtskilnad på gerningar — det är t. ex. ett omätligen större godt, som tillfogas menniskor genom den trogne själasörjarens eller missionärens tjenst, än genom handtwerkarens eller tjenstepigans — men för Gud är den ena tjensten alldeles lika behaglig som den andra, när den blott flutit af tro och lydnad för hans ord.

Wår Herre Gud har på jorden ett stort rike, hela menskligheten med dess både werldsliga och andliga regering, och uti detta rike äro mångahanda behof, fordras mångahanda tjenare och mångahanda tjenster, som alla äro för det helas bästa nödiga. Der fordras konungar och undersåter, befallande och lydande, lärare och lärjungar, föräldrar och barn, husbönder och tjenare, och alla hafwa de olika kallelser, plig- ter och sysslor; och dessa olika kallelser, pligter och sysslor äro för Gud alla lika dyrbara, emedan Han förordnat dem. Dessutom äro de ock alla för oss behöfliga och nödiga.

Det är detta, som Paulus framställer med bilden af de olika lemmarna i en kropp, sägande: "Icke hafwa alla lemmar enahanda embete. Om hela lekamen wore öga, hwar blefwe då hörseln? Wore han all hörsel, hwar blefwe lukten? Men nu har Gud satt lemmarna hwar för sig särdeles uti lekamen, såsom Han wille. Så äro wi nu många en lekamen i Christus, men inbördes äro wi hwarandras lemmar; och wi hafwa åtskilliga gåfwor efter den nåd, som är oss gifwen", och åtskilliga kallelser.

Nu har Gud gifwit sina särskilda förordningar för hwart och ett af dessa olika stånd, såsom för barn och föräldrar, man och hustru, husbönder och tjenare. Och då nu bwarje menniska nödwändigt måste tillhöra något af dessa stånd, har ock hwarje enskild menniska sina befallningar af Herren. Genom dessa Guds befallningar till hwarje stånd kan hwar och en, som gör de gerningar, Gud har förordnat för hans stånd, wara likaså wiss på, att han gör Gud en tjenst, som om Herren särskildt besökte honom och begärde denna gerning, då man sannerligen skulle wara högst lycklig, blott öfwer att få göra en tjenst åt Honom.

Om t. ex. en tjenstepiga, som tycker sig hafwa ett ringa stånd och aldrig tror sig wara i tillfälle att göra några goda gerningar, kunde rätt besinna detta, så skulle hon hafwa den stora glädjen i sitt hjerta, att hon med alla sina simpla hussysslor gjorde idel goda gerningar och fick beständigt tjena Gud; emedan hennes stånd och sysslor äro lika wäl af Gud förordnade som en biskops eller missionärs gerningar. Försummar du deremot, hwad Gud förordnat för ditt stånd, men i stället gör en i sig sjelf mycket stor gerning, så är den nu af intet wärde inför Gud, och din försummelse af det, som war dig befaldt, är en stor synd.