"Lydnad är bättre än offer, och hörsamhet bättre än det feta av vädurar." (1 Sam. 15:22)

Här hör vi att för Gud är det bara fråga om lydnad. Av det ska vi lära oss, att den ena gärningen är för honom lika stor som den andra, att en gärnings värde beror endast av Guds bud; att om Gud har befallt en sak, så är den en stor och viktig gärning, vore den än så liten som att plocka upp ett halmstrå; men om Gud inte befallt den, är den mindre än intet, vore den än så stor som att uppväcka de döda eller att omvända hela världen. Så blir då endast Guds uppenbarade ord och bud våra fötters lykta, vår vandrings rättesnöre.

Måtte vi då var och en väl eftersinna vad Gud har befallt oss! Varje kristen har alltid två slags plikter, av Gud oss ålagda: först några enskilda eller kallelsens; för det andra de allmänna eller de tillfälliga kärlekstjänsternas emot nästan. Om de första säger Skriften: "Så förmanar jag er nu, att ni vandrar såsom tillbörligt är i den kallelse vari ni blev kallade — alla lemmar har inte samma ämbete. Var och en såsom Herren har kallat honom, så vandre han. Omskärelsen är intet och förhuden intet, utan hålla Guds bud. Var och en blive i den kallelse, vari han blev kallad" o. s. v.

Om de gemensamma plikterna heter det: "Allt det ni vill att människorna ska göra er, det ska ni göra dem. Älska din nästa såsom dej själv. Så är nu kärleken lagens fullbordan." Likväl bör märkas, att just i kallelsens verk utövas vanligen de flesta kärlekstjänster emot nästan.

Vad kallelsen angår, är det få människor som rätt besinnar hur Gud just där nedlagt sin första och förnämsta fordran på oss. Man bör därför öppna sina ögon och se, hur ända uppifrån Guds tron i himmelen och ned till det nedersta jordens rum råder i allt en Guds ordning och inrättning. Gud, som är "ordningens Gud", har så förordnat, att den ena skall vara regent, den andra undersåte; den ena husherre, den andra tjänare; den ena far eller mor, den andra barn; den ena rik, den andra fattig; den ena gift, den andra ogift; liksom i kroppen den ena lemmen skall vara öga, en annan öra, en tredje hand, en fjärde fot. Nu är Guds första vilja och fordran, att var och en sköter sin syssla, att den regerande väl regerar, den lydande troget lyder; att ögat ser och lämnar åt örat att höra; att foten går och  lämnar åt handen att arbeta.

O vilken salig levnad som skulle inträda på jorden, om var och en besinnade, att det är Guds första vilja och fordran angående levernet, att var och en gör sin kallelses verk, att detta är en sann och helig gudstjänst, som behagar Herren väl, att man mitt i hushållet, i de enklaste gärningar står i ett heligt tempel och förrättar den behagligaste gudstjänst!

Men ack, härtill fordras ett andligt öga, som inte bara ser, det som är för ögonen, utan ser Guds ordning  och befallning. Om vi med lekamliga ögon såge Gud framför oss och hörde Honom begära en tjänst av oss, om också den allraringaste, så vore den oss inte mer ringa, utan finge strax ett högre värde, och vi skulle med största lust utöva den, blott därför att vi finge tjäna Gud därmed. Såsom Luther säger: "Om Gud med sina änglar en dag besökte dej och befallde dej sopa golvet, skulle du väl bliva så glad däråt, att du inte visste, hur du skulle ställa dej därvid — sannerligen inte för gärningens skull, som i sej själv var ringa, utan för hans skull, som befallt dej densamma." Och nu har Gud verkligen givit dig sådana befallningar, då han t. ex. låtit dej bli en tjänstepiga eller ett barn i huset, ty till dem har han sagt: "Var era herrar hörsamma och lyd dem. — Hedra din far och din mor" — alltså: Gör, vad de sätter dej att göra! Detta är alltså Guds befallning. Så ser du då, att när din far, mor, husbonde eller matmor bjuder dej göra något, så står Gud bredvid med sitt fjärde bud och säger: Ja, gå och gör det!

Därför säger aposteln: "Var all mänsklig ordning underdåniga för Herrens skull." Märk: för Herrens skull — för Herrens skull! Vad betyder detta ordet, om inte just det, att denna mänskliga ordning i grunden är en Guds ordning, en Guds befallning — nämligen så länge den är en ordentlig mänsklig ordning och inte en djävulsk uppresning emot något Guds bud. Den är en Guds ordning, alldenstund Gud har inrättat densamma.

Det är viktigt och nödvändigt att kristna väl ger akt på sådana ställen i Skriften och ofta betänker detta ämne; ty huru hårt ansätter oss inte satan i detta fall och verkar hos den ena tröghet och försumlighet, hos en annan de gruvligaste anfäktningar, missnöje och frestelser, som med makt och våld vill föra honom bort ifrån sin kallelse, göra honom avundsjuk och ostadig, så att han med ingenting trivs, utan kastas hit och dit. Må vi då i varje förhållande väl besinna dessa Herrens ord: Lydnad är bättre än offer.

Giv mig den tro som skådar dag
där världens ögon blott ser natt, 
den tro som skådar Guds behag
och på hans vägar vandrar glatt,
den tro som offrar världens glans
för äran av att vara hans.

"Lydnad är bättre än offer, och hörsamhet bättre än det feta av vädurar." (1 Sam. 15:22)

Här hör vi att för Gud är det bara fråga om lydnad. Av det ska vi lära oss, att den ena gärningen är för Honom lika stor som den andra, att en gärnings värde beror endast av Guds bud; att om Gud har befallt en sak, så är den en stor och viktig gärning, vore den än så liten som att plocka upp ett halmstrå; men om Gud inte befallt den, är den mindre än intet, vore den än så stor som att uppväcka de döda eller att omvända hela världen. Så blir då endast Guds uppenbarade ord och bud våra fötters lykta, vår vandrings rättesnöre.

Måtte vi då var och en väl eftersinna vad Gud har befallt oss! Varje kristen har alltid två slags plikter, av Gud oss ålagda: först några enskilda eller kallelsens; för det andra de allmänna eller de tillfälliga kärlekstjänsternas emot nästan. Om de första säger Skriften: "Så förmanar jag er nu, att ni vandrar såsom tillbörligt är i den kallelse vari ni blev kallade — alla lemmar har inte samma ämbete. Var och en såsom Herren har kallat honom, så vandre han. Omskärelsen är intet och förhuden intet, utan hålla Guds bud. Var och en blive i den kallelse, vari han blev kallad" o. s. v.

Om de gemensamma plikterna heter det: "Allt det ni vill att människorna ska göra er, det ska ni göra dem. Älska din nästa såsom dej själv. Så är nu kärleken lagens fullbordan." Likväl bör märkas, att just i kallelsens verk utövas vanligen de flesta kärlekstjänster emot nästan.

Vad kallelsen angår, är det få människor som rätt besinnar hur Gud just där nedlagt sin första och förnämsta fordran på oss. Man bör därför öppna sina ögon och se, hur ända uppifrån Guds tron i himmelen och ned till det nedersta jordens rum råder i allt en Guds ordning och inrättning. Gud, som är "ordningens Gud", har så förordnat, att den ena skall vara regent, den andra undersåte; den ena husherre, den andra tjänare; den ena far eller mor, den andra barn; den ena rik, den andra fattig; den ena gift, den andra ogift; liksom i kroppen den ena lemmen skall vara öga, en annan öra, en tredje hand, en fjärde fot. Nu är Guds första vilja och fordran, att var och en sköter sin syssla, att den regerande väl regerar, den lydande troget lyder; att ögat ser och lämnar åt örat att höra; att foten går och  lämnar åt handen att arbeta.

O vilken salig levnad som skulle inträda på jorden, om var och en besinnade, att det är Guds första vilja och fordran angående levernet, att var och en gör sin kallelses verk, att detta är en sann och helig gudstjänst, som behagar Herren väl, att man mitt i hushållet, i de enklaste gärningar står i ett heligt tempel och förrättar den behagligaste gudstjänst!

Men ack, härtill fordras ett andligt öga, som inte bara ser, det som är för ögonen, utan ser Guds ordning  och befallning. Om vi med lekamliga ögon såge Gud framför oss och hörde Honom begära en tjänst av oss, om också den allraringaste, så vore den oss inte mer ringa, utan finge strax ett högre värde, och vi skulle med största lust utöva den, blott därför att vi finge tjäna Gud därmed. Såsom Luther säger: "Om Gud med sina änglar en dag besökte dej och befallde dej sopa golvet, skulle du väl bliva så glad däråt, att du inte visste, hur du skulle ställa dej därvid — sannerligen inte för gärningens skull, som i sej själv var ringa, utan för hans skull, som befallt dej densamma." Och nu har Gud verkligen givit dig sådana befallningar, då Han t. ex. låtit dej bli en tjänstepiga eller ett barn i huset, ty till dem har Han sagt: "Var era herrar hörsamma och lyd dem. — Hedra din far och din mor" — alltså: Gör, vad de sätter dej att göra! Detta är alltså Guds befallning. Så ser du då, att när din far, mor, husbonde eller matmor bjuder dej göra något, så står Gud bredvid med sitt fjärde bud och säger: Ja, gå och gör det!

Därför säger aposteln: "Var all mänsklig ordning underdåniga för Herrens skull." Märk: för Herrens skull — för Herrens skull! Vad betyder detta ordet, om inte just det, att denna mänskliga ordning i grunden är en Guds ordning, en Guds befallning — nämligen så länge den är en ordentlig mänsklig ordning och inte en djävulsk uppresning emot något Guds bud. Den är en Guds ordning, alldenstund Gud har inrättat densamma.

Det är viktigt och nödvändigt att kristna väl ger akt på sådana ställen i Skriften och ofta betänker detta ämne; ty huru hårt ansätter oss inte satan i detta fall och verkar hos den ena tröghet och försumlighet, hos en annan de gruvligaste anfäktningar, missnöje och frestelser, som med makt och våld vill föra honom bort ifrån sin kallelse, göra honom avundsjuk och ostadig, så att han med ingenting trivs, utan kastas hit och dit. Må vi då i varje förhållande väl besinna dessa Herrens ord: Lydnad är bättre än offer.

Giv mig den tro som skådar dag
där världens ögon blott ser natt, 
den tro som skådar Guds behag
och på hans vägar vandrar glatt,
den tro som offrar världens glans
för äran av att vara hans.

"Lydnad är bättre än offer, och hörsamhet bättre än det feta av vädurar." (1 Sam. 15:22)

Här hör vi att för Gud är det bara fråga om lydnad. Av det ska vi lära oss, att den ena gärningen är för Honom lika stor som den andra, att en gärnings värde beror endast av Guds bud; att om Gud har befallt en sak, så är den en stor och viktig gärning, vore den än så liten som att plocka upp ett halmstrå; men om Gud inte befallt den, är den mindre än intet, vore den än så stor som att uppväcka de döda eller att omvända hela världen. Så blir då endast Guds uppenbarade ord och bud våra fötters lykta, vår vandrings rättesnöre.

Måtte vi då var och en väl eftersinna vad Gud har befallt oss! Varje kristen har alltid två slags plikter, av Gud oss ålagda: först några enskilda eller kallelsens; för det andra de allmänna eller de tillfälliga kärlekstjänsternas emot nästan. Om de första säger Skriften: "Så förmanar jag er nu, att ni vandrar såsom tillbörligt är i den kallelse vari ni blev kallade — alla lemmar har inte samma ämbete. Var och en såsom Herren har kallat honom, så vandre han. Omskärelsen är intet och förhuden intet, utan hålla Guds bud. Var och en blive i den kallelse, vari han blev kallad" o. s. v.

Om de gemensamma plikterna heter det: "Allt det ni vill att människorna ska göra er, det ska ni göra dem. Älska din nästa såsom dej själv. Så är nu kärleken lagens fullbordan." Likväl bör märkas, att just i kallelsens verk utövas vanligen de flesta kärlekstjänster emot nästan.

Vad kallelsen angår, är det få människor som rätt besinnar hur Gud just där nedlagt sin första och förnämsta fordran på oss. Man bör därför öppna sina ögon och se, hur ända uppifrån Guds tron i himmelen och ned till det nedersta jordens rum råder i allt en Guds ordning och inrättning. Gud, som är "ordningens Gud", har så förordnat, att den ena skall vara regent, den andra undersåte; den ena husherre, den andra tjänare; den ena far eller mor, den andra barn; den ena rik, den andra fattig; den ena gift, den andra ogift; liksom i kroppen den ena lemmen skall vara öga, en annan öra, en tredje hand, en fjärde fot. Nu är Guds första vilja och fordran, att var och en sköter sin syssla, att den regerande väl regerar, den lydande troget lyder; att ögat ser och lämnar åt örat att höra; att foten går och  lämnar åt handen att arbeta.

O vilken salig levnad som skulle inträda på jorden, om var och en besinnade, att det är Guds första vilja och fordran angående levernet, att var och en gör sin kallelses verk, att detta är en sann och helig gudstjänst, som behagar Herren väl, att man mitt i hushållet, i de enklaste gärningar står i ett heligt tempel och förrättar den behagligaste gudstjänst!

Men ack, härtill fordras ett andligt öga, som inte bara ser, det som är för ögonen, utan ser Guds ordning  och befallning. Om vi med lekamliga ögon såge Gud framför oss och hörde Honom begära en tjänst av oss, om också den allraringaste, så vore den oss inte mer ringa, utan finge strax ett högre värde, och vi skulle med största lust utöva den, blott därför att vi finge tjäna Gud därmed. Såsom Luther säger: "Om Gud med sina änglar en dag besökte dej och befallde dej sopa golvet, skulle du väl bliva så glad däråt, att du inte visste, hur du skulle ställa dej därvid — sannerligen inte för gärningens skull, som i sej själv var ringa, utan för hans skull, som befallt dej densamma." Och nu har Gud verkligen givit dig sådana befallningar, då Han t. ex. låtit dej bli en tjänstepiga eller ett barn i huset, ty till dem har Han sagt: "Var era herrar hörsamma och lyd dem. — Hedra din far och din mor" — alltså: Gör, vad de sätter dej att göra! Detta är alltså Guds befallning. Så ser du då, att när din far, mor, husbonde eller matmor bjuder dej göra något, så står Gud bredvid med sitt fjärde bud och säger: Ja, gå och gör det!

Därför säger aposteln: "Var all mänsklig ordning underdåniga för Herrens skull." Märk: för Herrens skull — för Herrens skull! Vad betyder detta ordet, om inte just det, att denna mänskliga ordning i grunden är en Guds ordning, en Guds befallning — nämligen så länge den är en ordentlig mänsklig ordning och inte en djävulsk uppresning emot något Guds bud. Den är en Guds ordning, alldenstund Gud har inrättat densamma.

Det är viktigt och nödvändigt att kristna väl ger akt på sådana ställen i Skriften och ofta betänker detta ämne; ty huru hårt ansätter oss inte satan i detta fall och verkar hos den ena tröghet och försumlighet, hos en annan de gruvligaste anfäktningar, missnöje och frestelser, som med makt och våld vill föra honom bort ifrån sin kallelse, göra honom avundsjuk och ostadig, så att han med ingenting trivs, utan kastas hit och dit. Må vi då i varje förhållande väl besinna dessa Herrens ord: Lydnad är bättre än offer.

Giv mig den tro som skådar dag
där världens ögon blott ser natt, 
den tro som skådar Guds behag
och på hans vägar vandrar glatt,
den tro som offrar världens glans
för äran av att vara hans.

"Lydnad är bättre än offer, och höra till är bättre än det feta av vädurar." (1 Sam. 15:22)

Här höra vi, att för Gud är det blott fråga om lydnad. Därav skola vi lära, att den ena gärningen är för Honom lika stor som den andra, att en gärnings värde beror endast av Guds bud; att om Gud har befallt en sak, så är den en stor och viktig gärning, vore den ock så liten som att upptaga ett halmstrå; men om Gud icke befallt den, är den mindre än intet, vore den ock så stor, som att uppväcka de döda eller att omvända hela världen. Så blir då endast Guds uppenbarade ord och bud våra fötters lykta, vår vandrings rättesnöre.

Måtte vi då var och en väl eftersinna, vad Gud har befallt oss. Varje kristen har alltid tvenne slags plikter, av Gud oss ålagda: först några enskilda eller kallelsens; för det andra de allmänna eller de tillfälliga kärlekstjänsternas emot nästan. Om de första säger Skriften: "Så förmanar jag nu eder, att I vandren såsom tillbörligt är uti den kallelse, däruti I ären kallade — alla lemmar hava icke allt samma ämbete. Var och en såsom Herren har kallat honom, så vandre han. Omskärelsen är intet och förhuden intet, utan hålla Guds bud. Var och en blive uti den kallelse, i vilken han är kallad" o. s. v.

Om de gemensamma plikterna heter det: "Allt det I viljen, att människorna skola göra eder, det gören I ock dem. Älska din nästa såsom dig själv. Så är nu kärleken lagens fullbordan." Likväl bör märkas, att just i kallelsens verk utövas vanligen de flesta kärlekstjänster emot nästan.

Vad kallelsen angår, är det få menniskor, som rätt besinna, huru Gud just där nedlagt sin första och förnämsta fordran på oss. Man bör därför öppna sina ögon och se, huru ända uppifrån Guds tron i himmelen och ned till det nedersta jordens rum råder uti allt en Guds ordning och inrättning. Gud, som är "ordningens Gud", har så förordnat, att den ena skall vara regent, den andra undersåte; den ena husherre, den andra tjänare; den ena fader eller moder, den andra barn; den ena rik, den andra fattig; den ena gift, den andra ogift; liksom uti kroppen den ena lemmen skall vara öga, en annan öra, en tredje hand, en fjärde fot. Nu är Guds första vilja och fordran, att var och en sköter sin syssla, att den regerande väl regerar, den lydande troget lyder; att ögat ser och lämnar åt örat att höra; att foten går och  lämnar åt handen att arbeta.

O, vilken salig levnad då skulle inträda på jorden, om var och en besinnade, att det är Guds första vilja och fordran angående levernet, att var och en gör sin kallelses verk, att detta är en sann och helig gudstjänst, som behagar Herren väl, att man mitt i hushållet, i de enklaste gärningar står i ett heligt tempel och förrättar den behagligaste gudstjänst!

Men ack, härtill fordras ett andligt öga, som icke blott ser, det som är för ögonen, utan ser Guds ordning  och befallning. Om vi med lekamliga ögon såge Gud framför oss och hörde Honom begära en tjänst av oss, om också den allraringaste, så vore den oss icke mer ringa, utan finge strax ett högre värde, och vi skulle med största lust utöva den, blott därför att vi finge tjäna Gud dermed. Såsom Luther säger: "Om Gud med sina änglar en dag besökte dig och befallde dig sopa golvet, skulle du väl bliva så glad däråt, att du icke visste, huru du skulle ställa dig därvid — sannerligen icke för gärningens skull, som i sig själv var ringa, utan för hans skull, som befallt dig densamma." Och nu har Gud verkligen givit dig sådana befallningar, då Han t. ex. låtit dig bliva en tjänstepiga eller ett barn i huset, ty till dem har Han sagt: "Varen edra herrar hörsamma och lyden dem. — Hedra din fader och din moder" — alltså: Gör, vad de sätta dig att göra! Detta är således Guds befallning. Så ser du då, att när din fader, moder, husbonde eller matmoder bjuder dig göra något, så står Gud bredvid med sitt fjärde bud och säger: Ja, gå och gör det!

Därför säger aposteln: "Varen all mänsklig ordning underdåniga för Herrens skull." Märk: för Herrens skull — för Herrens skull! Vad betyder detta ordet, om icke just det, att denna mänskliga ordning i grunden är en Guds ordning, en Guds befallning — nämligen så länge den är en ordentlig mänsklig ordning och icke en djävulsk uppresning emot något Guds bud. Den är en Guds ordning, alldenstund Gud har inrättat densamma.

Det är viktigt och nödigt att kristna väl giva akt på sådana ställen i Skriften och ofta betänka detta ämne; ty huru hårt ansätter oss icke satan i detta fall och verkar hos den ena tröghet och försumlighet, hos en annan de gruvligaste anfäktningar, missnöje och frestelser, som med makt och våld vilja föra honom bort ifrån sin kallelse, göra honom avundsjuk och ostadig, så att han med ingenting trives, utan kastas hit och dit. Må vi då i varje förhållande väl besinna dessa Herrens ord: Lydnad är bättre än offer.

Giv mig den tro som skådar dag
där världens ögon blott ser natt, 
den tro som skådar Guds behag
och på hans vägar vandrar glatt,
den tro som offrar världens glans
för äran av att vara hans.

"Lydnad är bättre än offer, och höra till är bättre än det feta av vädurar." (1 Sam. 15:22)

Här höra vi, att för Gud är det blott fråga om lydnad. Därav skola vi lära, att den ena gärningen är för Honom lika stor som den andra, att en gärnings värde beror endast av Guds bud; att om Gud har befallt en sak, så är den en stor och viktig gärning, vore den ock så liten som att upptaga ett halmstrå; men om Gud icke befallt den, är den mindre än intet, vore den ock så stor, som att uppväcka de döda eller att omvända hela världen. Så blir då endast Guds uppenbarade ord och bud våra fötters lykta, vår vandrings rättesnöre.

Måtte vi då var och en väl eftersinna, vad Gud har befallt oss. Varje kristen har alltid tvenne slags plikter, av Gud oss ålagda: först några enskilda eller kallelsens; för det andra de allmänna eller de tillfälliga kärlekstjänsternas emot nästan. Om de första säger Skriften: "Så förmanar jag nu eder, att I vandren såsom tillbörligt är uti den kallelse, däruti I ären kallade — alla lemmar hava icke allt samma ämbete. Var och en såsom Herren har kallat honom, så vandre han. Omskärelsen är intet och förhuden intet, utan hålla Guds bud. Var och en blive uti den kallelse, i vilken han är kallad" o. s. v.

Om de gemensamma plikterna heter det: "Allt det I viljen, att människorna skola göra eder, det gören I ock dem. Älska din nästa såsom dig själv. Så är nu kärleken lagens fullbordan." Likväl bör märkas, att just i kallelsens verk utövas vanligen de flesta kärlekstjänster emot nästan.

Vad kallelsen angår, är det få menniskor, som rätt besinna, huru Gud just där nedlagt sin första och förnämsta fordran på oss. Man bör därför öppna sina ögon och se, huru ända uppifrån Guds tron i himmelen och ned till det nedersta jordens rum råder uti allt en Guds ordning och inrättning. Gud, som är "ordningens Gud", har så förordnat, att den ena skall vara regent, den andra undersåte; den ena husherre, den andra tjänare; den ena fader eller moder, den andra barn; den ena rik, den andra fattig; den ena gift, den andra ogift; liksom uti kroppen den ena lemmen skall vara öga, en annan öra, en tredje hand, en fjärde fot. Nu är Guds första vilja och fordran, att var och en sköter sin syssla, att den regerande väl regerar, den lydande troget lyder; att ögat ser och lämnar åt örat att höra; att foten går och  lämnar åt handen att arbeta.

O, vilken salig levnad då skulle inträda på jorden, om var och en besinnade, att det är Guds första vilja och fordran angående levernet, att var och en gör sin kallelses verk, att detta är en sann och helig gudstjänst, som behagar Herren väl, att man mitt i hushållet, i de enklaste gärningar står i ett heligt tempel och förrättar den behagligaste gudstjänst!

Men ack, härtill fordras ett andligt öga, som icke blott ser, det som är för ögonen, utan ser Guds ordning  och befallning. Om vi med lekamliga ögon såge Gud framför oss och hörde Honom begära en tjänst av oss, om också den allraringaste, så vore den oss icke mer ringa, utan finge strax ett högre värde, och vi skulle med största lust utöva den, blott därför att vi finge tjäna Gud dermed. Såsom Luther säger: "Om Gud med sina änglar en dag besökte dig och befallde dig sopa golvet, skulle du väl bliva så glad däråt, att du icke visste, huru du skulle ställa dig därvid — sannerligen icke för gärningens skull, som i sig själv var ringa, utan för hans skull, som befallt dig densamma." Och nu har Gud verkligen givit dig sådana befallningar, då Han t. ex. låtit dig bliva en tjänstepiga eller ett barn i huset, ty till dem har Han sagt: "Varen edra herrar hörsamma och lyden dem. — Hedra din fader och din moder" — alltså: Gör, vad de sätta dig att göra! Detta är således Guds befallning. Så ser du då, att när din fader, moder, husbonde eller matmoder bjuder dig göra något, så står Gud bredvid med sitt fjärde bud och säger: Ja, gå och gör det!

Därför säger aposteln: "Varen all mänsklig ordning underdåniga för Herrens skull." Märk: för Herrens skull — för Herrens skull! Vad betyder detta ordet, om icke just det, att denna mänskliga ordning i grunden är en Guds ordning, en Guds befallning — nämligen så länge den är en ordentlig mänsklig ordning och icke en djävulsk uppresning emot något Guds bud. Den är en Guds ordning, alldenstund Gud har inrättat densamma.

Det är viktigt och nödigt att kristna väl giva akt på sådana ställen i Skriften och ofta betänka detta ämne; ty huru hårt ansätter oss icke satan i detta fall och verkar hos den ena tröghet och försumlighet, hos en annan de gruvligaste anfäktningar, missnöje och frestelser, som med makt och våld vilja föra honom bort ifrån sin kallelse, göra honom avundsjuk och ostadig, så att han med ingenting trives, utan kastas hit och dit. Må vi då i varje förhållande väl besinna dessa Herrens ord: Lydnad är bättre än offer.

Giv mig den tro som skådar dag
där världens ögon blott ser natt, 
den tro som skådar Guds behag
och på hans vägar vandrar glatt,
den tro som offrar världens glans
för äran av att vara hans.

"Lydnad är bättre än offer, och höra till är bättre än det feta av vädurar." (1 Sam. 15:22)

Här höra vi, att för Gud är det blott fråga om lydnad. Därav skola vi lära, att den ena gärningen är för Honom lika stor som den andra, att en gärnings värde beror endast av Guds bud; att om Gud har befallt en sak, så är den en stor och viktig gärning, vore den ock så liten som att upptaga ett halmstrå; men om Gud icke befallt den, är den mindre än intet, vore den ock så stor, som att uppväcka de döda eller att omvända hela världen. Så blir då endast Guds uppenbarade ord och bud våra fötters lykta, vår vandrings rättesnöre. 

Måtte vi då var och en väl eftersinna, vad Gud har befallt oss. Varje kristen har alltid tvenne slags plikter, av Gud oss ålagda: först några enskilda eller kallelsens; för det andra de allmänna eller de tillfälliga kärlekstjänsternas emot nästan. Om de första säger Skriften: "Så förmanar jag nu eder, att I vandren såsom tillbörligt är uti den kallelse, däruti I ären kallade — alla lemmar hava icke allt samma ämbete. Var och en såsom Herren har kallat honom, så vandre han. Omskärelsen är intet och förhuden intet, utan hålla Guds bud. Var och en blive uti den kallelse, i vilken han är kallad" o. s. v.

Om de gemensamma plikterna heter det: "Allt det I viljen, att människorna skola göra eder, det gören I ock dem. Älska din nästa såsom dig själv. Så är nu kärleken lagens fullbordan." Likväl bör märkas, att just i kallelsens verk utövas vanligen de flesta kärlekstjänster emot nästan.

Vad kallelsen angår, är det få menniskor, som rätt besinna, huru Gud just där nedlagt sin första och förnämsta fordran på oss. Man bör därför öppna sina ögon och se, huru ända uppifrån Guds tron i himmelen och ned till det nedersta jordens rum råder uti allt en Guds ordning och inrättning. Gud, som är "ordningens Gud", har så förordnat, att den ena skall vara regent, den andra undersåte; den ena husherre, den andra tjänare; den ena fader eller moder, den andra barn; den ena rik, den andra fattig; den ena gift, den andra ogift; liksom uti kroppen den ena lemmen skall vara öga, en annan öra, en tredje hand, en fjärde fot. Nu är Guds första vilja och fordran, att var och en sköter sin syssla, att den regerande väl regerar, den lydande troget lyder; att ögat ser och lämnar åt örat att höra; att foten går och lämnar åt handen att arbeta.

O, vilken salig levnad då skulle inträda på jorden, om var och en besinnade, att det är Guds första vilja och fordran angående levernet, att var och en gör sin kallelses verk, att detta är en sann och helig gudstjänst, som behagar Herren väl, att man mitt i hushållet, i de enklaste gärningar står i ett heligt tempel och förrättar den behagligaste gudstjänst!

Men ack, härtill fordras ett andligt öga, som icke blott ser, det som är för ögonen, utan ser Guds ordning och befallning. Om vi med lekamliga ögon såge Gud framför oss och hörde Honom begära en tjänst av oss, om också den allraringaste, så vore den oss icke mer ringa, utan finge strax ett högre värde, och vi skulle med största lust utöva den, blott därför att vi finge tjäna Gud dermed. Såsom Luther säger: "Om Gud med sina änglar en dag besökte dig och befallde dig sopa golvet, skulle du väl bliva så glad däråt, att du icke visste, huru du skulle ställa dig därvid — sannerligen icke för gärningens skull, som i sig själv var ringa, utan för hans skull, som befallt dig densamma." Och nu har Gud verkligen givit dig sådana befallningar, då Han t. ex. låtit dig bliva en tjänstepiga eller ett barn i huset, ty till dem har Han sagt: "Varen edra herrar hörsamma och lyden dem. — Hedra din fader och din moder" — alltså: Gör, vad de sätta dig att göra! Detta är således Guds befallning. Så ser du då, att när din fader, moder, husbonde eller matmoder bjuder dig göra något, så står Gud bredvid med sitt fjärde bud och säger: Ja, gå och gör det!

Därför säger aposteln: "Varen all mänsklig ordning underdåniga för Herrens skull." Märk: för Herrens skull — för Herrens skull! Vad betyder detta ordet, om icke just det, att denna mänskliga ordning i grunden är en Guds ordning, en Guds befallning — nämligen så länge den är en ordentlig mänsklig ordning och icke en djävulsk uppresning emot något Guds bud. Den är en Guds ordning, alldenstund Gud har inrättat densamma.

Det är viktigt och nödigt att kristna väl giva akt på sådana ställen i Skriften och ofta betänka detta ämne; ty huru hårt ansätter oss icke satan i detta fall och verkar hos den ena tröghet och försumlighet, hos en annan de gruvligaste anfäktningar, missnöje och frestelser, som med makt och våld vilja föra honom bort ifrån sin kallelse, göra honom avundsjuk och ostadig, så att han med ingenting trives, utan kastas hit och dit. Må vi då i varje förhållande väl besinna dessa Herrens ord: Lydnad är bättre än offer.