"Då ni av oss anammade det predikade ordet om Gud, anammade ni det inte såsom människors ord, utan som det sannerligen är, som Guds ord." (1 Tess. 2:13)

Herren förbarme sej över våra fallna hjärtans mörker och öppne våra sinnen!

Även de som aldrig tvivlar på att ordet är Guds ord, kan ändå inte hålla det för Guds ord, kan inte i levande tro besinna att det verkligen är den store Gudens ord.

O, vilket buller och rumor det skulle göra i världen om man började hålla Guds ord för vad det är — Guds ord — den store, allsmäktige Skaparens ord och domar.

O, vilken förskräckelse, vilket löpande och ropande, vilket forskande och frågande efter vägen till frälsning, om man började hålla Guds ord för vad det är — Guds ord.

Vilken fröjd och trosvisshet, vilket jublande och lovsjungande, vilken frid och starkhet i Herren, om alla väckta och troende själar kunde riktigt hålla Guds ord för vad det är — Guds ord.

Vilken vaksamhet och gudsfruktan, vilken bön och rädsla för varje avvikelse, om vi kunde riktigt hålla Guds ord för vad det är — Guds ord.

Eller du som menar att du redan håller det för Guds ord, hur är det möjligt att du ändå kan vara så oviss i de frågor om vilka Gud själv talar? Hur är det möjligt att du förmår äta, dricka eller sova, medan du ännu inte gjort förlikning med Gud och fått försäkran om dina synders förlåtelse, försäkran att du kan varje stund dö saligt, om du verkligen håller för Guds ord vad som står skrivet i den heliga boken om salighetens enda väg, om den yttersta domen, om himmelen och helvetet?

Eller du som går arbetande och betungad under träldomens ok, men hör Guds vittnesbörd om sin Son och tror att det är Guds ord, att Han har utgivit sin enfödde Son till vår försoning — och hör Guds Son så nådefullt bjuda: "Kom till mej alla ni som arbetar och är betungade", hur är det möjligt att du ännu kan kvarbliva i samma sjuka, trälaktiga sinne, om du verkligt håller allt detta för Guds ord?

Att de flesta människor inte håller Guds ord heligt och sant såsom Guds ord, det märker man väl först av att det inte griper, rör och intar deras hjärtan; för det andra av att de inte umgås med det under en så djup vördnad, som skulle bli följden om deras hjärtan verkligen trodde och kände att det är Gud, Gud himmelens och jordens Herre, som talar till dem däri.

När blott en jordisk konung eller furste talar till oss, isynnerhet om vi står i beroende av honom och hans ord, med vilken spänd uppmärksamhet och vördnad hör vi inte på, så att inte ett av hans ord må undfalla oss! Om nu hans ord därjämte innehåller en fruktansvärd dom, t ex själva dödsdomen över oss, vilken förskräckelse och ångest griper inte då vårt hjärta! Och varför det? Förvisso därför att det var själva konungens avgörande och sista ord. Men om hans ord innehöll några nådefulla tillsägelser till oss eller rentav en livsbenådning, en frisägelse från döden, då vi förut varit dömda till den, vilken outsäglig glädje och tacksamhet genomströmmar inte då vårt hjärta!

Och varför det? Allraförst därför att det var själva konungen som talade, jag måste ju lita på detta; och för det andra innehöll ju hans ord den högsta nåd och gåva för mej. Ja, när en konung talar med oss, om han än inte tillsäger oss någon synnerligt stor nåd, inte heller någon bekymrande dom, plägar vi likväl så vörda och gömma hans ord att vi behåller dem i livligt minne kanske i hela vår levnad, bara därför att det var en stor furstes eller konungs ord.

Se nu här vad det skulle medföra om vi hölle Guds ord, för vad det är — Guds ord. Vad är väl en  jordisk konung jämförd med själva Herren och skaparen, alla konungars konung! Kan nu en jordisk konungs ord uppfylla oss med så mycken fruktan eller glädje, allt efter som hans tillsägelse är, hur mycket mer skulle inte den allsmäktige Gudens ord gripa våra hjärtan, uppfylla dem med fruktan eller glädje, om vi rätt hölle hans ord för vad det är!

Och kan vi så älska, vörda och gömma en konungs ord, även om dess innehåll var ganska obetydligt; hur mycket mer skulle vi inte älska, vörda och gömma Guds ord i våra hjärtan, om vi verkligen hölle det för Guds ord! Då vi däremot med tanklöshet och sömnaktighet kan umgås med ordet, och för det andra varken förskräcks eller hugsvalas av dess innehåll, utan går vår väg fram med all vår säkerhet och otro, då måste felet säkert vara att vi inte håller Guds ord för vad det är, den store Gudens ord.

Ja detta ovissa och tvivlande väsende, detta vacklande och svävande mellan tro och otro, mellan fruktan och hopp, eller detta kalla och ljumma och vårdslösa leverne, är inte allt detta ett bevis på att du inte håller Guds ord för vad det är — Guds ord?

Måtte alla kristna väl ge akt på denna punkt! Ty har är grunden till all andlig slapphet och halvhet i tron, i kärleken och i levernet, att vi inte håller Guds ord heligt, inte tror eller besinnar att det är Guds ord.

Dagar komma, dagar flykta,
håll dig vid Guds ord och säg:
det är mina fötters lykta
och ett ljus på all min väg.
Hav din lust i detta ord,
som av ålder på vår jord
mänskors tröst och frid beredde
och till himmelen dem ledde.

"Så vart också en träta emellan dem, vem som skulle synas vara ypperst." (Luk. 22:24).

Här får vi med ögonen skåda hur Kristus handlar med några lärjungar som på ett mycket ovärdigt sätt försyndat sej. Det var ju högst ovärdigt att "träta om, vem som är ypperst". Bara en tanke i sådan riktning är ju en ful synd; men här utbryter den också i gärning, i en träta därom.

Var sådant tillbörligt för Jesu lärjungar? Ska kristna göra något sådant? Gud bevare oss!

Men vad gör nu Herren? Är han nöjd med deras träta? Gud bevare oss för en sådan tanke! Nej, Herren straffar dem. Han säger: "Världsliga konungar regerar, och de som har makten kallas nådiga herrar; men ni inte så; utan den som är störst bland ear ska vara såsom den yngste; och den som är ypperst vare såsom en tjänare." Och för att ännu mer förkrossa dem förehåller han dem sitt eget exempel och säger: "Vilkendera är större, den som sitter eller den som tjänar? Är det inte den som sitter? Men jag är mitt ibland er såsom den som tjänar."

Nu, han är alltså vred på dem? Det hade de väl förtjänt; men se hur denne Herren har det i sitt hjärta! Vad tycks oss? Mitt i det allvarsamma strafftalet för deras otillbörliga synd, börjar han tala om deras äresäten i himmelen, hur de skulle sitta med honom i hans rike på troner och döma de tolv Israels släkter.

O, vad ser jag? Vad hör jag? Du milde Frälsare, jag menade att vi skulle för så ovärdiga synder förlora din kärlek och vår barnarätt, eller att vi åtminstone för någon stund eller dag skulle vara uteslutna från din nåd. Men nej, här ser jag annat. Mitt i bestraffningen talar han dock om deras platser i himmelen. Nåden, barnaskapet — det var en särskild sak, som inte kunde rubbas; den stod på en annan och fastare grund än så. Att de var Guds barn och skulle i evighet vara med Kristus i himmelen, det var en avgjord sak, som inte berodde på deras arma, ostadiga fromhet. Straffa dem, rätta och förmana dem, det ville Kristus; men detta var också allt vad han ville.

Se, så är Kristus sinnad, den käre, milde, trogne Frälsaren! Djävulen åter, han sätter udden mot själva livet, han vill rakt fördöma oss när vi syndat; men Kristus inte så.

Vad ska vi nu lära av allt detta? Ska vi av detta lära, att det inte är farligt att synda emot Gud; att då Kristus visar en så stor och beständig nåd vid dessa sina lärjungars synder, kan också vi nu gärna träta om vem som är ypperst, och dylikt? Ja, så säger somliga att lärdomen ska bli, då de exempel anförs som vi nu anfört. Men sådana "försmädare" är redan uttryckligt tecknade av Herrens Ande (Rom. 3:8), och aposteln tillägger, att "deras fördömelse är helt rätt".

Evangelisterna har sannerligen inte upptecknat dessa exempel på lärjungarnas svaghet och Kristi nåd för att de skulle förbigås och förtigas, utan tvärtom att de skulle betraktas — och inte såsom exempel på några otrognas synder, utan på de trognas svagheter. Ty vi måste dock låta Kristi dom gälla, då han just till dessa lärjungar före sin död säger: ni är grenar i mej; jag i dem och de i mej; nu är ni rena, o.s.v. Att dessa lärjungar fick en hel annan kraft på den stora pingstdagen, det gjorde dem inte till kristna och Jesu vänner, utan till apostlar, vilka nu "bekläddes med en sådan kraft av höjden", som ingen efter dem haft, fast de inte ens därefter var felfria.

Det är högst nödvändigt, om du vill behålla evangelii sanning ren, att inte tro att nåden beror av olika grader i fromhet och kraft; ty då har du redan felat i själva tron. Om vi anser nåden bero av vår helgelse, då har vi genast en annan grund för tron än "den som är lagd". Men om nåden inte beror av helgelsegraderna, då är det rätt vad evangelisterna gjort, att de framställt de svagaste lärjungars benådning till exempel på Kristi kärlek.

Så torde du förstå vad vi ska lära av dessa exempel, nämligen inte att synden ingenting betyder, inte att vi böra efterfölja lärjungarnas svagheter, inte ens att var och en är en kristen som liknar dem i dessa svagheter, utan att Kristi nåd är så stor och orubblig vid sina vänners skröpligheter som du här ser. Du ska lära allvaret av Kristi försoning och syndernas förlåtelse till styrka för din arma tro; och då ska den stärkta tron medföra förökad kärlek och kraft till allt gott; du ska erfara att Kristi kärlek tvingar oss, så framt du är en levande lem i honom.

Får du åter en motsatt verkan härav, så att du nu vill synda fritt, eftersom nåden är så stor, då är detta ett tecken på att du är död. Detta tecken är så säkert som att den i stammen levande grenen på ett fruktträd genom solens värme bara får desto ymnigare saft och frukter, då däremot den gren vars löv förtorkar genom samma sol med rätta må anses sakna en levande förening med stammen.

Ser jag på mej, då måste jag förskräckas,
jag utan dej är ett förlorat får.
Ser jag på dej, då börjar hoppet väckas,
för efter det förlorade du går.

"Så vart också en träta emellan dem, vem som skulle synas vara ypperst." (Luk. 22:24).

Här får vi med ögonen skåda hur Kristus handlar med några lärjungar som på ett mycket ovärdigt sätt försyndat sej. Det var ju högst ovärdigt att "träta om, vem som är ypperst". Bara en tanke i sådan riktning är ju en ful synd; men här utbryter den också i gärning, i en träta därom.

Var sådant tillbörligt för Jesu lärjungar? Ska kristna göra något sådant? Gud bevare oss!

Men vad gör nu Herren? Är han nöjd med deras träta? Gud bevare oss för en sådan tanke! Nej, Herren straffar dem. Han säger: "Världsliga konungar regerar, och de som har makten kallas nådiga herrar; men ni inte så; utan den som är störst bland ear ska vara såsom den yngste; och den som är ypperst vare såsom en tjänare." Och för att ännu mer förkrossa dem förehåller han dem sitt eget exempel och säger: "Vilkendera är större, den som sitter eller den som tjänar? Är det inte den som sitter? Men jag är mitt ibland er såsom den som tjänar."

Nu, han är alltså vred på dem? Det hade de väl förtjänt; men se hur denne Herren har det i sitt hjärta! Vad tycks oss? Mitt i det allvarsamma strafftalet för deras otillbörliga synd, börjar han tala om deras äresäten i himmelen, hur de skulle sitta med honom i hans rike på troner och döma de tolv Israels släkter.

O, vad ser jag? Vad hör jag? Du milde Frälsare, jag menade att vi skulle för så ovärdiga synder förlora din kärlek och vår barnarätt, eller att vi åtminstone för någon stund eller dag skulle vara uteslutna från din nåd. Men nej, här ser jag annat. Mitt i bestraffningen talar han dock om deras platser i himmelen. Nåden, barnaskapet — det var en särskild sak, som inte kunde rubbas; den stod på en annan och fastare grund än så. Att de var Guds barn och skulle i evighet vara med Kristus i himmelen, det var en avgjord sak, som inte berodde på deras arma, ostadiga fromhet. Straffa dem, rätta och förmana dem, det ville Kristus; men detta var också allt vad han ville.

Se, så är Kristus sinnad, den käre, milde, trogne Frälsaren! Djävulen åter, han sätter udden mot själva livet, han vill rakt fördöma oss när vi syndat; men Kristus inte så.

Vad ska vi nu lära av allt detta? Ska vi av detta lära, att det inte är farligt att synda emot Gud; att då Kristus visar en så stor och beständig nåd vid dessa sina lärjungars synder, kan också vi nu gärna träta om vem som är ypperst, och dylikt? Ja, så säger somliga att lärdomen ska bli, då de exempel anförs som vi nu anfört. Men sådana "försmädare" är redan uttryckligt tecknade av Herrens Ande (Rom. 3:8), och aposteln tillägger, att "deras fördömelse är helt rätt".

Evangelisterna har sannerligen inte upptecknat dessa exempel på lärjungarnas svaghet och Kristi nåd för att de skulle förbigås och förtigas, utan tvärtom att de skulle betraktas — och inte såsom exempel på några otrognas synder, utan på de trognas svagheter. Ty vi måste dock låta Kristi dom gälla, då han just till dessa lärjungar före sin död säger: ni är grenar i mej; jag i dem och de i mej; nu är ni rena, o.s.v. Att dessa lärjungar fick en hel annan kraft på den stora pingstdagen, det gjorde dem inte till kristna och Jesu vänner, utan till apostlar, vilka nu "bekläddes med en sådan kraft av höjden", som ingen efter dem haft, fast de inte ens därefter var felfria.

Det är högst nödvändigt, om du vill behålla evangelii sanning ren, att inte tro att nåden beror av olika grader i fromhet och kraft; ty då har du redan felat i själva tron. Om vi anser nåden bero av vår helgelse, då har vi genast en annan grund för tron än "den som är lagd". Men om nåden inte beror av helgelsegraderna, då är det rätt vad evangelisterna gjort, att de framställt de svagaste lärjungars benådning till exempel på Kristi kärlek.

Så torde du förstå vad vi ska lära av dessa exempel, nämligen inte att synden ingenting betyder, inte att vi böra efterfölja lärjungarnas svagheter, inte ens att var och en är en kristen som liknar dem i dessa svagheter, utan att Kristi nåd är så stor och orubblig vid sina vänners skröpligheter som du här ser. Du ska lära allvaret av Kristi försoning och syndernas förlåtelse till styrka för din arma tro; och då ska den stärkta tron medföra förökad kärlek och kraft till allt gott; du ska erfara att Kristi kärlek tvingar oss, så framt du är en levande lem i honom.

Får du åter en motsatt verkan härav, så att du nu vill synda fritt, eftersom nåden är så stor, då är detta ett tecken på att du är död. Detta tecken är så säkert som att den i stammen levande grenen på ett fruktträd genom solens värme bara får desto ymnigare saft och frukter, då däremot den gren vars löv förtorkar genom samma sol med rätta må anses sakna en levande förening med stammen.

Ser jag på mej, då måste jag förskräckas,
jag utan dej är ett förlorat får.
Ser jag på dej, då börjar hoppet väckas,
för efter det förlorade du går.

"Så vart också en träta emellan dem, vem som skulle synas vara ypperst." (Luk. 22:24).

Här får vi med ögonen skåda hur Kristus handlar med några lärjungar som på ett mycket ovärdigt sätt försyndat sej. Det var ju högst ovärdigt att "träta om, vem som är ypperst". Bara en tanke i sådan riktning är ju en ful synd; men här utbryter den också i gärning, i en träta därom.

Var sådant tillbörligt för Jesu lärjungar? Ska kristna göra något sådant? Gud bevare oss!

Men vad gör nu Herren? Är han nöjd med deras träta? Gud bevare oss för en sådan tanke! Nej, Herren straffar dem. Han säger: "Världsliga konungar regerar, och de som har makten kallas nådiga herrar; men ni inte så; utan den som är störst bland er ska vara såsom den yngste; och den som är ypperst vare såsom en tjänare." Och för att ännu mer förkrossa dem förehåller han dem sitt eget exempel och säger: "Vilkendera är större, den som sitter eller den som tjänar? Är det inte den som sitter? Men jag är mitt ibland er såsom den som tjänar."

Nu, han är alltså vred på dem? Det hade de väl förtjänt; men se hur denne Herren har det i sitt hjärta! Vad tycks oss? Mitt i det allvarsamma strafftalet för deras otillbörliga synd, börjar han tala om deras äresäten i himmelen, hur de skulle sitta med honom i hans rike på troner och döma de tolv Israels släkter.

O, vad ser jag? Vad hör jag? Du milde Frälsare, jag menade att vi skulle för så ovärdiga synder förlora din kärlek och vår barnarätt, eller att vi åtminstone för någon stund eller dag skulle vara uteslutna från din nåd. Men nej, här ser jag annat. Mitt i bestraffningen talar han dock om deras platser i himmelen. Nåden, barnaskapet — det var en särskild sak, som inte kunde rubbas; den stod på en annan och fastare grund än så. Att de var Guds barn och skulle i evighet vara med Kristus i himmelen, det var en avgjord sak, som inte berodde på deras arma, ostadiga fromhet. Straffa dem, rätta och förmana dem, det ville Kristus; men detta var också allt vad han ville.

Se, så är Kristus sinnad, den käre, milde, trogne Frälsaren! Djävulen åter, han sätter udden mot själva livet, han vill rakt fördöma oss när vi syndat; men Kristus inte så.

Vad ska vi nu lära av allt detta? Ska vi av detta lära, att det inte är farligt att synda emot Gud; att då Kristus visar en så stor och beständig nåd vid dessa sina lärjungars synder, kan också vi nu gärna träta om vem som är ypperst, och dylikt? Ja, så säger somliga att lärdomen ska bli, då de exempel anförs som vi nu anfört. Men sådana "försmädare" är redan uttryckligt tecknade av Herrens Ande (Rom. 3:8), och aposteln tillägger, att "deras fördömelse är helt rätt".

Evangelisterna har sannerligen inte upptecknat dessa exempel på lärjungarnas svaghet och Kristi nåd för att de skulle förbigås och förtigas, utan tvärtom att de skulle betraktas — och inte såsom exempel på några otrognas synder, utan på de trognas svagheter. Ty vi måste dock låta Kristi dom gälla, då han just till dessa lärjungar före sin död säger: ni är grenar i mej; jag i dem och de i mej; nu är ni rena, o.s.v. Att dessa lärjungar fick en hel annan kraft på den stora pingstdagen, det gjorde dem inte till kristna och Jesu vänner, utan till apostlar, vilka nu "bekläddes med en sådan kraft av höjden", som ingen efter dem haft, fast de inte ens därefter var felfria.

Det är högst nödvändigt, om du vill behålla evangelii sanning ren, att inte tro att nåden beror av olika grader i fromhet och kraft; ty då har du redan felat i själva tron. Om vi anser nåden bero av vår helgelse, då har vi genast en annan grund för tron än "den som är lagd". Men om nåden inte beror av helgelsegraderna, då är det rätt vad evangelisterna gjort, att de framställt de svagaste lärjungars benådning till exempel på Kristi kärlek.

Så torde du förstå vad vi ska lära av dessa exempel, nämligen inte att synden ingenting betyder, inte att vi böra efterfölja lärjungarnas svagheter, inte ens att var och en är en kristen som liknar dem i dessa svagheter, utan att Kristi nåd är så stor och orubblig vid sina vänners skröpligheter som du här ser. Du ska lära allvaret av Kristi försoning och syndernas förlåtelse till styrka för din arma tro; och då ska den stärkta tron medföra förökad kärlek och kraft till allt gott; du ska erfara att Kristi kärlek tvingar oss, så framt du är en levande lem i honom.

Får du åter en motsatt verkan härav, så att du nu vill synda fritt, eftersom nåden är så stor, då är detta ett tecken på att du är död. Detta tecken är så säkert som att den i stammen levande grenen på ett fruktträd genom solens värme bara får desto ymnigare saft och frukter, då däremot den gren vars löv förtorkar genom samma sol med rätta må anses sakna en levande förening med stammen.

Ser jag på mej, då måste jag förskräckas,
jag utan dej är ett förlorat får.
Ser jag på dej, då börjar hoppet väckas,
för efter det förlorade du går.

Så vart ock en träta emellan dem (lärjungarna), vilkendera skulle synas vara ypperst. (Luk. 22:24).

Här få vi med ögonen skåda, huru Kristus handlar med några lärjungar, som på ett mycket ovärdigt sätt försyndat sig. Det var ju högst ovärdigt att "träta om, vem som är ypperst". Blott en tanke i sådan riktning är ju en ful synd; men här utbryter den ock i gärning, i en träta därom.

Var sådant tillbörligt för Jesu lärjungar? Skola kristna göra något sådant? Gud bevare oss!

Men vad gör nu Herren? Är Han nöjd med deras träta? Gud bevare oss för en sådan tanke! Nej, Herren straffar dem. Han säger: "Världsliga konungar regera, och de, som hava makten, kallas nådiga herrar; men I icke så; utan den som är störst ibland eder, han skall vara såsom den yngste; och den der är ypperst, han vare såsom en tjänare." Och till att ännu mer förkrossa dem, förehåller Han dem sitt eget exempel, sägande: "Vilkendera är större, den som sitter, eller den som tjänar? Är icke han, som sitter? Men jag är mitt ibland eder, såsom den som tjänar."

Nu, Han är således vred på dem? Det hade de väl förtjänt; men se, huru denne Herren har det i sitt hjärta! Vad tyckes oss? Mitt i det allvarsamma strafftalet för deras otillbörliga synd, börjar Han tala om deras äresäten i himmelen, huru de skulle sitta med Honom i hans rike på stolar och döma de tolv Israels släkter.

O, vad ser jag? Vad hör jag? Du milde Frälsare, jag menade, att vi skulle för så ovärdiga synder förlora din kärlek och vår barnarätt, eller att vi åtminstone för någon stund eller dag skulle vara uteslutna från din nåd. Men nej, här ser jag annat. Mitt uti bestraffningen talar Han dock om deras platser i himmelen. Nåden, barnaskapet — det var en särskild sak, som icke kunde rubbas; den stod på en annan och fastare grund än så. Att de voro Guds barn och skulle i evighet vara med Kristus i himmelen, det var en avgjord sak, som icke berodde på deras arma, ostadiga fromhet. Straffa dem, rätta och förmana dem, det ville Kristus; men detta var ock allt, vad Han ville.

Si, så är Kristus sinnad, den käre, milde, trogne Frälsaren! Djävulen åter, han sätter udden mot själva livet, han vill rakt fördöma oss, när vi syndat; men Kristus icke så.

Vad skola vi nu lära av allt detta? Skola vi härav lära, att det icke är farligt att synda emot Gud; att då Kristus visar en så stor och beständig nåd vid dessa sina lärjungars synder, kunna ock vi nu gärna träta om, vem som är ypperst, och dylikt? Ja, så säga somliga, att lärdomen skall bliva, då de exempel anföras, som vi nu anfört. Men sådana "försmädare" äro redan uttryckligt tecknade av Herrens Ande (Rom. 3:8), och aposteln tillägger, att "deras fördömelse är all rätt".

Evangelisterna hava sannerligen icke upptecknat dessa exempel på lärjungarnas svaghet och Kristi nåd, på det de skulle förbigås och förtigas, utan tvärtom att de skulle betraktas — och icke såsom exempel på några otrognas synder, utan på de trognas svagheter. Ty vi måste dock låta Kristi dom gälla, då Han just till dessa lärjungar före sin död säger: I ären grenar i mig; jag i dem och de i mig; nu ären i rena, o.s.v. Att dessa lärjungar fingo en hel annan kraft på den stora pingstdagen, det gjorde dem icke till kristna och Jesu vänner, utan till apostlar, vilka nu "bekläddes med en sådan kraft av höjden", som ingen efter dem haft, ehuru de icke ens därefter voro felfria.

Det är högst nödigt, om du vill behålla evangelii sanning ren, att icke tro, det nåden beror av olika grader i fromhet och kraft; ty då har du redan felat i själva tron. Om vi anse nåden bero av vår helgelse, då hava vi genast en annan grund för tron än "den, som är lagd". Men om nåden icke beror av helgelsegraderna, då är det rätt, vad evangelisterna gjort, att de framställt de svagaste lärjungars benådning till exempel på Kristi kärlek.

Så torde du förstå, vad vi skola lära av dessa exempel, nämligen icke att synden ingenting betyder, icke att vi böra efterfölja lärjungarnas svagheter, icke ens att var och en är en kristen, som liknar dem i dessa svagheter, utan att Kristi nåd är så stor och orubblig vid sina vänners skröpligheter, som du här ser. Du skall lära allvaret av Kristi försoning och syndernas förlåtelse till styrka för din arma tro; och då skall den stärkta tron medföra förökad kärlek och kraft till allt gott; du skall erfara, att Kristi kärlek tvingar oss, så framt du är en levande lem i Honom.

Får du åter en motsatt verkan härav, så att du nu vill synda fritt, efter nåden är så stor, då är detta ett tecken, att du är död. Detta tecken är så säkert, som att den i stammen levande grenen på ett fruktträd får genom solens värma blott desto ymnigare saft och frukter, då däremot den gren, vars löv förtorka genom samma sol, med rätta må anses sakna en levande förening med stammen.

"Så vart ock en träta emellan dem, vilkendera skulle synas vara ypperst." (Luk. 22:24)

Här få vi med ögonen skåda, huru Kristus handlar med några lärjungar, som på ett mycket ovärdigt sätt försyndat sig. Det var ju högst ovärdigt att "träta om, vem som är ypperst". Blott en tanke i sådan riktning är ju en ful synd; men här utbryter den ock i gärning, i en träta därom.

Var sådant tillbörligt för Jesu lärjungar? Skola kristna göra något sådant? Gud bevare oss!

Men vad gör nu Herren? Är Han nöjd med deras träta? Gud bevare oss för en sådan tanke! Nej, Herren straffar dem. Han säger: "Världsliga konungar regera, och de, som hava makten, kallas nådiga herrar; men I icke så; utan den som är störst ibland eder, han skall vara såsom den yngste; och den där är ypperst, han vare såsom en tjänare." Och till att ännu mer förkrossa dem, förehåller Han dem sitt eget exempel, sägande: "Vilkendera är större, den som sitter, eller den som tjänar? Är icke han, som sitter? Men jag är mitt ibland eder, såsom den som tjänar."

Nu, Han är således vred på dem? Det hade de väl förtjänt; men se, huru denne Herren har det i sitt hjärta! Vad tyckes oss? Mitt i det allvarsamma strafftalet för deras otillbörliga synd, börjar Han tala om deras äresäten i himmelen, huru de skulle sitta med Honom i hans rike på stolar och döma de tolv Israels släkter.

O, vad ser jag? vad hör jag? Du milde Frälsare, jag menade, att vi skulle för så ovärdiga synder förlora din kärlek och vår barnarätt, eller att vi åtminstone för någon stund eller dag skulle vara uteslutna från din nåd. Men nej, här ser jag annat. Mitt uti bestraffningen talar Han dock om deras platser i himmelen. Nåden, barnaskapet — det var en särskild sak, som icke kunde rubbas; den stod på en annan och fastare grund än så. Att de voro Guds barn och skulle i evighet vara med Kristus i himmelen, det var en avgjord sak, som icke berodde på deras arma, ostadiga fromhet. Straffa dem, rätta och förmana dem, det ville Kristus; men detta var ock allt, vad Han ville.

Si, så är Kristus sinnad, den käre, milde, trogne Frälsaren! Djävulen åter, han sätter udden mot själva livet, han vill rakt fördöma oss, när vi syndat; men Kristus icke så.

Vad skola vi nu lära av allt detta? Skola vi härav lära, att det icke är farligt att synda emot Gud; att då Kristus visar en så stor och beständig nåd vid dessa sina lärjungars synder, kunna ock vi nu gärna träta om, vem som är ypperst, och dylikt?

Ja, så säga somliga, att lärdomen skall bliva, då de exempel anföras, som vi nu anfört. Men sådana "försmädare" äro redan uttryckligt tecknade av Herrens Ande (Rom. 3:8), och aposteln tillägger, att "deras fördömelse är all rätt".

Evangelisterna hava sannerligen icke upptecknat dessa exempel på lärjungarnas svaghet och Kristi nåd, på det de skulle förbigås och förtigas, utan tvärtom att de skulle betraktas — och icke såsom exempel på några otrognas synder, utan på de trognas svagheter. Ty vi måste dock låta Kristi dom gälla, då Han just till dessa lärjungar före sin död säger: I ären grenar i mig; jag i dem och de i mig; nu ären i rena, o.s.v. Att dessa lärjungar fingo en helt annan kraft på den stora pingstdagen, det gjorde dem icke till kristna och Jesu vänner, utan till apostlar, vilka nu "bekläddes med en sådan kraft av höjden", som ingen efter dem haft, ehuru de icke ens därefter voro felfria.

Det är högst nödigt, om du vill behålla evangelii sanning ren, att icke tro, det nåden beror av olika grader i fromhet och kraft; ty då har du redan felat i själva tron. Om vi anse nåden bero av vår helgelse, då hava vi genast en annan grund för tron än "den, som är lagd". Men om nåden icke beror av helgelsegraderna, då är det rätt, vad evangelisterna gjort, att de framställt de svagaste lärjungars benådning till exempel på Kristi kärlek.

Så torde du förstå, vad vi skola lära av dessa exempel, nämligen icke att synden ingenting betyder, icke att vi böra efterfölja lärjungarnas svagheter, icke ens att var och en är en kristen, som liknar dem i dessa svagheter, utan att Kristi nåd är så stor och orubblig vid sina vänners skröpligheter, som du här ser. Du skall lära allvaret av Kristi försoning och syndernas förlåtelse till styrka för din arma tro; och då skall den stärkta tron medföra förökad kärlek och kraft till allt gott; du skall erfara, att Kristi kärlek tvingar oss, så framt du är en levande lem i Honom.

Får du åter en motsatt verkan härav, så att du nu vill synda fritt, efter nåden är så stor, då är detta ett tecken, att du är död. Detta tecken är så säkert, som att den i stammen levande grenen på ett fruktträd får genom solens värma blott desto ymnigare saft och frukter, då däremot den gren, vars löv förtorka genom samma sol, med rätta må anses sakna en levande förening med stammen.