"Om vårt hjärta fördömer oss, då är Gud större än vårt hjö

Märk de orden: Gud vet allting — därför ska han fälla en annan dom än vårt hjärta.

Hur ska det förstås? Det ska vi se nu.

Kristus säger, att hans kropp och blod blev utgivna för oss. Är det inte sant, att om du rätt kunde tro och besinna, vad det väger, att Guds Son utgivit sin kropp och sitt blod för oss, då skulle du börja att ropa av idel fröjd och säga: "Alla synder är såsom ett intet mot detta, knappt såsom en gnista emot det stora havet."

Men just så ser Herren det beständigt. I himmelen hålls Kristi blod beständigt i hög ära, där gäller det mer än hela världen.

Du och jag, vi har så ömkliga hjärtan, att de ingen stund kan behålla och besinna, vad som dock är större än hela världen. För våra mörka och skröpliga hjärtan är Kristi blod av ganska ringa värde, men för Gud är det beständigt av ett omätligt och outsägligt värde. Det vet Kristus; därför kunde han säga: "Den som är tvagen, han är alldeles ren, och ni är rena."

Du och jag kan inte riktigt tro, men Kristus tror fullkomligt, att hans blod gäller; därför kan han döma, såsom vi nu sett.

Besinna detta djupt, så ska du i din allravärsta syndanöd kunna säga till Gud: "Helige Fader! om du nu vill förkasta mej, så måste du först förkasta din älsklige Son, hans kropp och blod, som du tagit emot till lösepenning för mej. Du kan inte förkasta mej, så länge du gillar lösepenningen."

Detta är den egentliga grunden, varför nåden är oföränderlig.

Men Johannes säger: "Gud vet allting." Det är ännu flera omständigheter, som Gud vet, varigenom nåden är orubblig.

Det står (Luk. 22), att Kristus visste förut, att Petrus skulle falla och förneka honom. Då tänker jag så: Om denna Petri skröplighet hade utgjort ett skäl för  Kristus att förkasta honom, så hade han gjort det redan förut, så hade han aldrig någon stund varit honom nådig; ty han visste från början alla Petri skröpligheter, Han trodde aldrig någon stund något bättre om Petrus.

Det är en tankevilla hos oss, att vi tycker, liksom Gud finge se våra synder då och då, när likväl han har sett dem alla ifrån början. Han ser i ett ögonblick allt, vad som bor i oss, allt vad ont, som skall utbryta genom hela vårt liv. Skulle han någonsin för sådant förkasta oss eller tröttna med oss, så skulle han aldrig börjat med oss, att frälsa oss, dra oss till sej och benåda oss. Han vet, att vi egentligen är desamma i alla stunder, de bättre och de sämre.

Hos en kristen finns två naturer, köttet och anden, som alltid strider mot varandra. Då framträder den ena stunden anden så herrlig, att man knappt märker något av köttet, utan endast liv och frid och kärlek och gudaktighet. Den andra stunden åter framträder köttet och djävulen så gruvligt, att man knappt märker något av anden.

Vem kunde under sållningens stund se något av anden hos Petrus? Men åter en annan stund framträdde anden, då han "gick ut och grät bitterligen".

Nu, Kristus vet alla stunder, att vi egentligen är desamma i alla dessa växlingar; Han låter inte förvilla sej. Den stund Petrus visar sej så stark och trogen vid örtagården, vet Kristus ändå, huru han samma afton skall falla; och den stund han faller, vet Kristus ändå, huru Petrus i hjärtat, i anden, är densamme trogne vännen. Vilken stund skulle han då förkasta honom? Att besinna detta hör till den "hemliga visheten".

Men ännu en gång: "Gud vet allting." Kristus säger, att samma skröpliga lärjungar, som i sållningens stund övergav honom, en gång skulle vara i himmelen, sitta på sina stolar och med honom döma de tolv Israels släkter. Då skulle ingen synd och skröplighet vidlåda dem. Kristus vet, hur vi en gång genom hela den oändliga evigheten ska vara alldeles rena, herrliga och sköna, fulla av kärlek och helighet, honom till ett oändligt lov.

Nu tänker jag, såsom också en äldre lärare skriver, att vi med all tröst kan säga till honom:

"O, min käre Gud! Jag beder dej, att du, i det ögonblick då jag faller, ville anse mej i det tillstånd, vari jag en gång ska vara i himmelen, där jag på intet sätt skall synda emot dej, utan oändligen älska och lova dig. Vill du däremot betrakta mej, sådan jag är på jorden, då finner du en syndare, som varje dag och stund med någon synd förolämpar dej. Men betraktar du mej i paradiset, då ser du ett helgon, som tillbringar den ändlösa evigheten utan att en enda gång förolämpa dej, utan beständigt och fullkomligt älskar och prisar dej. Skåda mej i detta tillstånd och vredgas inte, att du måste i trettio, fyrtio eller femtio år — det är: två eller tre sekunder av den långa evigheten — se mej underkastad svaghet och skröplighet."

O, måtte denna outsägliga nåd så intaga, styrka och glädja alla trogna hjärtan, att de ingenting högre älskar än denne käre, milde Frälsaren, så ska den kärleken vara den rätta helgelsens källa och kraft; ty kärleken gör allting lätt, och "kärleken är lagens fullbordan".

Gud föröke oss, för sin kärleks skull, tron och kärleken!

Om hjärtat mej fördömer
och köttet gör besvär,
den trösten jag ej glömmer
att Gud dock större är,
att nåden väger mera
än all min uselhet.
Och pris vare Lammet för det!

"Och ormen sa till kvinnan: Ja, skulle Gud ha sagt?" (1 Mos. 3:1)

O, att var och en, för sin dyra själs eviga väl, ville en gång för alla lära, vad som är själva huvudsaken i all djävulens strävan med oss och den egentliga punkten, varpå det kommer att bero, om vi ska räddas, eller tvärtom fångas av denne fiende. Det är nämligen den punkten, som satan först anföll — det var frågan om Guds ord — om man skulle bestämt tro, vad Gud hade sagt, eller om man inte med eget eftertänkande kunde finna skäl att tro något annat. Sannerligen, på denna punkt kommer stridens utgång att bero.

Då en gammal kristen i många årtionden kämpat med satan och sist ville med korta ord uttrycka, vad som varit huvudsaken, varpå det alltid berott, om han skulle stå eller falla, så måste han säga: Det har berott på, huruvida jag har kunnat hålla mej fast vid Guds ord, eller om jag tvärtom släppt detta ur ögonsikte och börjat endast tänka — fritt tänka, efter eget tycke, utom ordet, tänka och sväva hit och dit med egna och andras meningar. Ja, därpå beror det i alla frestelser, både dem till högra sidan och till den vänstra.

Eller hur går det till, att en kristen, som en tid uppfylldes med fasa redan vid en avlägsen tanke på någon viss synd, då den ännu var långt ifrån, kan en annan tid rentav göra förbund med samma synd och med säkert och oförskräckt mod ge sej till att fritt öva och försvara den? Endast så, att han i frestelsens tider vänt ögat ifrån Guds bud emot samma synd och börjat endast tänka — fritt tänka över saken, utan att se på ordet.

Hur går det till, att människor i religionens och samvetets namn, för Herrens skull, företar sej de största dårskaper, gör till god och helig gärning sådant som Herren aldrig begärt av oss, ja, t. o. m. det Han förbjudit, och däremot gör till synd sådant, som Herren aldrig i sitt ord talat om, varpå så många exempel ges i den judiska och påviska kyrkan, men vilket även ofta sker ibland oss? Endast så, att man inte ser efter hur Gud talat, utan man tycker så, man har en känsla, en inre röst, som säger det och det; eller att andra människor tycker och säger så, och inte att Gud säger det.

Hur går det till, att en kämpande kristen för sina synder och brister förlorar tillförsikten till Guds nåd och vänskap, blir främmande och skygg för sin Frälsare och bunden i träldomsanda, med allt vad Guds evangelium säger oss om Kristus och den eviga nåd och frihet ifrån lagen, som Han oss förvärvat? Endast så, att människan vänder sitt öga ifrån Guds ord inpå sej själv och börjar bara tänka och tänka och nu tycker, att det är alldeles omöjligt, att hon kan vara Guds barn och vän, då hon är och känner sej så och så.

O, att man kunde ropa, så att bergen darrade, den sanningen in i alla Guds barns öron och hjärtan: All satans makt över dej beror därpå, om han kan föra ditt öga ifrån Guds ord. All din seger skall bero därpå, om du kan förbli vid Guds ord. — Guds ord, Guds ord, vad säger det? Se efter, huru Gud talat. Därpå ska allt bero.

Allt är galenskap, allt är falskt, som vill anses andligt, men inte har grund i Guds ord. Blott det är gott och heligt, som Gud påbjudit: blott det är synd, som Gud förbjudit. Vad Gud kallar synd och förbjuder, det är synd och farligt, om också ditt hjärta tusentals gånger säger nej därtill, och om hela världen med alla heliga och lärda hölle det för oskyldigt. Vad Gud kallar gott och heligt, det är gott och heligt, om också du och hela världen tycker, att det är oheligt. Och vad Gud inte särskilt nämnt, det är alltid att efter kärlekslagen bedömas, användas eller försakas, allt efter som det tillfälligtvis gör gott eller ont, åt dej eller din nästa.

Så står den grundregeln fast, att vad Gud inte påbjudit, i bestämda ord eller i den allmänna kärlekslagen, det är ingen god gärning, om det än har det herrligaste sken för dina eller andras ögon. Vad Gud inte förbjudit i bestämda ord eller i den allmänna kärlekslagen, det är ingen synd, om också du och alla människor i världen tycka så.

Allt beror av Guds ord. Fasthåller du inte det, så ska du alltid vara ett rör, som drivs hit och dit av alla väder. Och då kan djävulen föra dej vart han vill.

Hur kraftigt blev inte detta predikat för oss i den märkvärdiga striden mellan satan och Kristus, då Han, som kunnat själv tala de heligaste och renaste Guds ord, likväl inte svarar satan med ett enda eget ord, utan endast med Skriftens: Det står skrivet — det står skrivet. Betänk blott, och minns det i alla dina livsdagar, att Herren Kristus själv visste ingenting att säga emot satan, utom endast: Det står skrivet.

Är inte detta ett starkt åskslag mot alla våra egna tankar och tycken, och ett evärdeligt vittnesbörd om att allt, vad djävulen vill med sina frestelser, är att föra oss ifrån ordet, och att allt, vad som ska övervinna honom, är att hålla sej fast vid det som Gud talat.

Herre, ditt ord är mitt fäste i nöden,
om den ock vore än aldrig så svår.
Själv har du sagt, att i livet och döden

ständigt på ordet förtrösta jag får.

 

"Den som tror och blir döpt ska bli salig." (Mark. 16:16)

Vill vi ha ett bibelord vari dopets alla herrliga skatter i korta, starka och förklarande ordalag är innefattade, så har vi ett sådant i Gal. 3:27: "Ty ni, så många som är döpta till Kristus, har iklätt er Kristus."

Hjälp Gud, att vi en gång märker denna omständighet! — Ni  har iklätt er Kristus!" Se, det är hela hemligheten av den obegripliga renhet och välbehaglighet för Guds ögon, som skänks oss i dopet. Vi är iklädda Kristus. Vi står inte mer för Guds ögon i våra egna personer, utan i hans Sons Kristi person; liksom Kristus på Försoningsdagen stod inför sin Fader inte i sin egen person med sitt eget anseende, utan i våra personer såsom den ende syndaren för alla syndare, bärande på sej hela världens synder.

Då var han iklädd världen. Nu blir vi i dopet iklädda Kristus och betraktas inför Gud, inte efter vad vi själva är, utan vad Kristus är; vi står inför Gud i Kristi kläder, i Kristi person, i Kristi rättfärdighet och anseende. Detta heter här vara "iklädd Kristus".

Allt vad Kristus för oss var, gjorde och hade, är i dopet på oss överflyttat, åt oss skänkt; ty Kristus hade efter sitt nådefulla behag genom sina ord om dopet i detta nedlagt, ja, med detta sammanbundit hela saligheten som han förvärvade oss. Varav kommer att alla som blir döpta till Kristus på en gång blir iklädda allt detta som hör till att bli salig, nämligen: hela Kristus och all hans förtjänst; så att vad Kristus för oss var och är, det är så alldeles vårt, som om vi själva i våra egna personer vore detsamma, och vad Kristus i vårt ställe gjort, är så alldeles vårt, som om vi själva gjort detsamma. Ty vi är iklädda Kristus.

Men vad är nu Kristus? Först är Kristus idel renhet och rättfärdighet, därför är vi också idel renhet och rättfärdighet. — I oss själva? Nej, i honom allena; såsom "han, vilken icke visste av någon synd, blev för oss gjord till synd, på det vi skulle varda Guds rättfärdighet genom honom".

Vidare: Kristus är täck och skön, så att Fadern i honom har allt sitt behag, Kristus är Guds Son och rikets arvinge; därför är vi Guds barn, arvingar och Kristi medarvingar.

Nu förstår vi hur det gick till att de skröpliga lärjungarna var alldeles rena; nu förstår vi vad det språket betyder: "Så är nu inget fördömligt för dem som är i Kristus Jesus", d. ä. oaktat de ännu i sitt kött och på sina fötter i vandringen har mycket orent och skröpligt, kan likväl inget därav tillräknas dem till fördömelse. Ty just därför är de iklädda Kristus, att de inte mer ska skådas och dömas efter vad de själva är, utan efter vad Kristus är.

Nu förstår vi varför det hos profeten var förutsagt: "Och detta ska vara hans namn, det man ska kalla honom: Herren vår rättfärdighet." Den som rätt och väl förstår denna hemlighet, han kan i sanning sägas veta något, han är kommen tämligen långt ut ur djävulens våld och har lagt en orygglig grund till en rätt gudomlig frid i sitt hjärta. Men den som inte förstår eller vill förstå denna hemlighet, han har ingen rätt insikt i evangelium och kan varken råda sej själv eller andra, kan inte heller denna hemlighet förutan någonsin i sin livstid komma till någon frid, inte heller till någon sann helgelse, än mindre hjälpa andra till det.

Därför är det denna salighetens kunskap som en kristen så nödvändigt behöver. Då kunde han äntligen en gång få ett varmt och kristligt sinne, både mot sin Gud och sina medmänniskor, samt en välgrundad och hälsosam frid i sitt hjärta.

Ty när detta kommer in i en människas hjärta, att hon inte mer står i sina egna orena kläder för Gud, utan är iklädd Kristus och är i honom alldeles ren, täck och behaglig för Guds ögon; att hennes synder, som så jämmerligt plågar henne, aldrig ska tillräknas henne, o, då blir hon en ny människa, då vämjs hon vid allt sitt eget, vid både sin fromhet och sin ofromhet; då blir Kristus, Kristus, endast Kristus hennes allt i alla, både hennes rättfärdighet och hennes helgelse, ja, hennes livs, hennes tankars medelpunkt; då älskar hon honom och hans heliga vägar; då tar hon med nöje farväl av sin förra värld, sitt förra väsende i synd och fåfänga;, då vill hon gärna följa sin Herre och tjäna honom i evig rättfärdighet, oskuld och salighet; då har hon även för den saken sitt hopp i honom allena, förtroligt bedjande: Ta du, min Jesus kär, mitt hela hjärta, rensa mej du, döda du mitt kött.

Och se, detta är det som både verkas i oss och förebildas genom dopet — vilket aposteln därför kallar nya födelsens bad och den Helige Andes förnyelse.

Och du ska aldrig svika
din nåd, ditt fridsförbund
som gör oss saligt rika
på din försonings grund.
Du vill oss dina kalla,
du är oss när all tid,
du vill få hem oss alla
till evig fröjd och frid.

"Om jag förehade något orätt i mitt hjärta, så skulle Herren inte höra mej." (Psalt. 66:18)

Om det är svårt för dej att kunna tro ditt barnaskap hos Gud, ja, kanske alldeles omöjligt p.g.a. den eller den omständigheten, så lägg märke till följande åtskillnad:

Om grunden till din misströstan ligger däri, att du vet med dej en uppsåtlig syndaövning, som du inte vill överge, såsom att du lever i oförsonligt hat till en medmänniska, eller du har slutit förbund med någon köttslig lusta, eller du övar någon oärlighet i handel eller arbete, med ett ord, en uppenbar köttets gärning, som du således ärnar fortfara med; så försök inte att genom evangelium överrösta och nedtysta motsägelserna och intala dej att ändå tro ditt nådestånd; ty allt Guds ord är för mycket klart stridande däremot, och Herrens Ande, som skulle ge dej trons visshet och vittnesbörd om ditt barnaskap, är "sanningens Ande", en ren och helig Ande. Han kan inte ge dej ett vittnesbörd som strider mot sanningen; och du ska alltid törna emot apostelns ord till trollkarlen: "Du har ingen del eller lott i detta ord, ty ditt hjärta är inte rätt för Gud." Han säger inte: Ty dina synder är för många och svåra; utan han säger: "Ditt hjärta är inte rätt för Gud."

Men gläds, att han inte heller säger: Därför måste du för alltid vara förlorad; utan han tillägger ännu: "Bättra dej från denna din ondska och be Gud, att ditt hjärtas tankar må bli dej förlåtna". Tänk, då inte ens trollkarlen, så genomsyrad av skrymteri, "full med bitter galla och bebunden i vrånghet" — då inte ens han ges förlorad, utan får komma till Gud och be om förlåtelse! Men märk vidare, att aposteln till denne inte säger endast: "Tro på Herren Jesus", utan: "Bättra dig från denna din ondska." Så säger också Kristus: "Om ditt öga är dej till förargelse (till fördärv, till hinder för nådelivet), så riv det ut och kasta det ifrån dej." Han säger inte: "Så tro på mej, och du behöver inte utriva ögat." Nej, tron och ett gott samvete kan aldrig stå tillsammans med hyllade synder; man drivs alltid genom sådana bort från nådastolen.

Luther anmärker, att det är många, som avhåller sej från nattvarden och från bönen, eftersom de ligger fängslade i herrskande synder, såsom oförsonligt hat och andra dylika, som de inte vill överge. "För sådana", säger han, "vore det visst det bästa råd, att de läte synden fara och så komme till Gud i sakramentet och bönen. Detta vore dem visserligen bättre än att fortfara i synden och ge kropp och själ åt djävulen." O ja, det är dej mycket bättre, säger också Kristus, att du gör dej det lidandet av ett ögas utrivande och ingår i livet, än att du skulle ha två ögon och kastas i helvetets eld.

O, var vis, fly från synden! Herrlighetens krona lönar väl allt ditt lidande av köttets korsfästande. Genom förblivandet i synden förhindrar du din bön och förlorar Guds saliga frid i tiden och den himmelska glädjen i evigheten.

Men märk, detta gäller om synder, som du hyllar — inte bara älskar, såsom alltid köttet, även hos de heliga, har sin gamla kärlek till synden — utan som du hyllar, d. ä. när du ånyo gör förbund med synden, ursäktar den och ärnar bibehålla den, och det fast den är dej inte tvetydig, utan en uppenbar synd. Att på sagda sätt hylla en sådan, strider alltid direkt emot tron och nåden.

Det är helt annorlunda med en kristen, som säger: "Jag älskar dej synd förskräckligt, men jag hatar och förbannar min kärlek till dej", och söker hos den allsmäktige Guden hjälp mot själva denna syndakärlek. Se, är detta förhållandet med dej, nämligen att du så betraktar din syndakärlek och söker förlossning, så ska du inte ett ögonblick fly för din hulde, försonade Fader, utan genast skynda i hans famn och med full visshet tro hans nåd.

Och — märk — akta dej, så att du inte företar dej att först vänta på befrielse från synden, innan du ska tro nåden; ty just det väntandet vore den mäktigaste snara, varmed djävulen kunde fängsla dej. Det är bara genom tron du kan vänta någon förlossning.

Och att köttet älskar synden, ja, att vissa medfödda oarter följer och plågar oss, så länge vi är på jorden, det är ett förhållande, varöver alla heliga nödgas kvida; men "sådana synder", säger Luther, "som vi sålunda själva bestraffar, är nakna och blottade synder, som alltid har Kristi offer mellan sej och Gud", och som därför aldrig ska fördöma oss, så länge vi ännu förblir i Kristus, och synden därför även är korsfäst. Nu, emot sådana synder och alla vardagsbrister måste du endast djupt och beständigt inprägla i ditt hjärta de stora, eviga grunderna för vår benådning och kämpa, såsom för liv och salighet, för bibehållandet av din barnaförtröstan. Ty du ska veta, att det är djävulens allrahögsta strävan att rycka denna ur ditt hjärta och störta dej i misströstan och träldomssinne.

Ta därför här allt Guds evangelium till hjälp; ta här sakramentet, bönen och bröders råd och förböner till hjälp, så att inte samvetet dras ner i träldom, utan genom tron segrar över motsägelserna.

Utrannsaka mej, min Gud!
Känn mitt hjärtas tankar.
Pröva mej, o Gud, i nåd,
kom och känn min oro.
Se om vägen som jag går
bort från dej mej leder.
Led mej då, o Herre, du
på den goda vägen!

"Jag vet, Herre, att människans väg inte står till henne, och det står i ingen mans makt, hur han ska vandra och styra sin gång." (Jer. 10:23)

Vid sådana ord har vi inget annat råd än att antingen vakna över att Gud är mycket större än alla våra tankar, att han är oss obegriplig i sin makt och omsorg om oss, och att vi är små blinda varelser, när det gäller att fatta Gud - antingen ska vi vakna och se detta, eller också ska vi kasta bort allt Guds ord - ja, inte ens detta är nog, utan vi måste också vara sådana dårar som inte ens ser vad hela den synliga skapelsen visar, hur Gud är mäktig att sörja för sitt minsta kreatur; vi måste vara sådana dårar, om vilka David säger: "De dårar säger i sitt hjärta: Det är ingen Gud."

Här torde någon invända: "Det är sant, allt vad oss händer, är av den trofaste Guden oss tillsänt, men blott så länge det inte rör vad som beror av människans egen frihet. Om jag själv genom min egenvilja och andra syndiga bevekelser fört mej i olycka, så får jag skylla mej själv och inte trösta mej med Guds förande."

Svar: Detta är i sej självt riktigt, men blir ofta orätt taget. Sant är det, att Gud har lämnat oss en viss betänklig frihet, varigenom vi kan göra oss olyckliga för tid och evighet, nämligen när vi fortfarande och uppsåtligt står hans Ande emot. Men här är således två ting att märka: det första, att om du också genom synd och dårskap bragt dej i olycka, men likväl nu kommit till ånger och en lydaktig ande, så att du hädanefter vill följa Herrens råd, så är Guds nåd och faderliga huldhet så stor, att han ska vända allt ditt onda till godo, alla din galenskaps följder till din tjänst; ty "dem, som dock nu har Gud kär, måste allting tjäna till det bästa". Gud vredgas inte evinnerligen och träter inte till evig tid. Han är en så nådefull Gud och Fader, att fastän man länge trotsat honom, men en gång bättrar sej, han sedan är oss lika huld, som om vi aldrig hade syndat.

Det var genom stor egenvilja Israel fick konungar, men Herren övergav dem inte ändå, utan gjorde dem lika mycket gott sedan, fastän de måste lida mer. Paulus hade i sin otro varit en Kristi fiende och förföljare, men Kristus gjorde honom dock till den största apostel och gjorde till och med av själva den stora synden tvenne goda ting, nämligen dels ett mäktigt krossmedel för aposteln själv och dels ett mäktigt tröstemedel för andra. Här ser vi vad som nyss sades, att Gud kan också vända våra största fel och dårskap till vår tjänst, när vi blott en gång komma till bättring.

Ja, Luther anmärker, att Herren Gud också måste med sina heliga öva samma godhet vid deras felsteg; de förträffliga orden lyda sålunda: "Det är Guds verk och konst, att han kan göra onda saker goda, när vi har fördärvat och vårdslösat dem. Jag har i sanning ganska ofta ovisligt och dåraktigt uträttat många ting, varöver jag sedan blivit storligen förskräckt, och jag kunde inte se, hur jag sedan skulle bli lös från sådana saker, som genom min dårskap blivit fördärvade, samt komma därifrån. Men då har Herren träffat en sådan väg till att förbättra vad jag skadat, att det blivit alldeles gott igen. Och så regerar Gud alla sina heliga, att de väl kan fela och göra något galet, men det ändå måste ta en god ända med dem, eller åtminstone avlöpa utan stor skada. Gud är en allsmäktig Skapare, som av intet gör allt; därför kan han även av ont göra gott."

Ack! Gud är en trofast och huld Fader. Detta var det första som borde märkas. Men det andra är, att den som fruktar att han också ännu på något sätt står emot Guds vilja, men har en ande som suckar med ängslan: "Gud, förbarma dej! döda du min egenvilja och bringa mej på din viljas väg; bruka hellre vad bittert du vill, blott jag blir rätteligen din och dej lydig" o. s. v., den har all rätt att trösta sej med Guds nådiga förande. Ty allt det motstånd mot Guds vilja, som någon själv med ängslan beklagar, och mot vilket han anropar Guds allsmäktiga hjälp, det är inget annat än köttets hårda strid emot Anden; då är sinnet på Guds sida, och då är genast saken i Guds händer.

För ett sådant köttets motstånd, som blott desto mer driver oss till Gud, blir ingen människa olycklig; ty om kraften att slita banden, kraften att övervinna köttet låge hos oss, då vore allt Guds ord falskt, vilket säger att detta aldrig ligger i vår makt. Men det kan väl hända, att du endast genom mycket lidande ska så länge utpinas och dödas, till dess den mäktiga egenviljan avmattas, och du ger dej under Guds vilja, så att du börjar på allvar fly allt vad du ser att Gud i sitt ord förbjuder.

Går det åter tvärtom så, att du börjar uppsöka några "de ogudaktigas råd", syndens ursäkter och försvar, för att bemantla ditt "inträde på de syndares väg", då är sinnet fallet, då är du ense med dej själv om syndavägens följande, och då är motståndet mot Anden uppsåtligt. Då må du inte trösta dej med Guds förande, utan då går du din egen väg till ofärd.

Lär mej din väg, o Gud,
lär mej din väg.
Ge mej ditt bistånd, Gud,
lär mej din väg.
Hjälp mej i tro att gå
utan att allt förstå
- lys mej och led mej då,
lär mej din väg.

"Och Herren Gud kallade på Adam och sa till honom: Adam, var är du?" (1 Mos. 3:9)

Detta är nu det första exemplet av Guds kallelse till en syndare på jorden — detta den första gången en syndare väcks till bättring. Herren börjar med att förkrossa honom; ty i de orden: Var är du? ligger, såsom Luther anmärker, lagens röst till samvetet, eller lagens mening och syftemål, som är att övertyga syndaren om hans fallna och olyckliga belägenhet. Ty eftersom inget kreatur är osynligt för Herren, utan allting är blottat och uppenbart för hans ögon, och Herren likväl ropar: Adam, var är du? vill han därmed säga: "Nu kommer jag att efterfråga dej. Kom nu fram och svara inför mej: Vad har blivit av dej? Var är nu den herrliga Guds avbild, som skulle råda över jorden? Och menar du, att jag inte ser dej? Du håller dej fördold för mitt ansikte; men vart vill du ta vägen?" - Sådant innebar Herrens fråga.

Därför kom också Adam nu genast fram och började förklara sej. Se nu här, denna kallande röst, detta rop: Var är du? skall varenda syndare från Gud förnimma. Detta första exempel gäller för alla världens tider och för alla Adams barn.

Först är det ett faderligt rop till de trogna, då de förgått sej. Redan de små barnen förnimmer ofta tidigt, då de syndat, en röst i sitt inre: Vad har du gjort? — så länge icke den gode Anden överröstats och deras öron dövats av fåfängans och lustarnas brus. Men isynnerhet är det något, som alla trogna kristna dagligen känner — detta oändliga ropande: Var är du? När de t.ex. överilat sig, syndat och förgått sej, straxt ropar det ängsligt: Var är du? Vad har du gjort? Eller när de råkat blanda sej med fåfängans barn, när de av svaghet, människofruktan eller människobehagsamhet deltagit i fåfängligt tal och på något sätt, med ord eller gärning, förnekat sin Herre, strax få de såsom Petrus en genomträngande blick av Frälsaren, som säger i deras inre: Var är du? O, vad har du gjort? Detta är allt Vännens slag, varmed han manar oss till bättring — en erfarenhet, som inte med allt världens guld kan betalas! Ve, o ve den kristen, som inte mer får de blickarna, de ropen i sitt inre!

För det andra är detta ett uppväckelsens rop till de andligen döda, som lever utan Gud i världen. Mitt i syndens, flärdens och de världsliga nöjenas lustgård ropar det ofta i deras inre: "Var är du? det är inte väl med dig, du behöver bättring, omvändelse." När de en gång blivit omvända till Herren, bekänner de, att de länge och ofta förnummit det ropet och varit sökta av Herren — att detta ofta störde deras lust i synden — isynnerhet "då dagen svalkas", då nöjet är slut. De kommer till ensamheten eller till nattens vila, då ropar det i deras inre: Var är du? Eller de hör ordet, en predikan eller ett skriftetal, och de ska vid nattvardsbordet träda Gud under ansiktet, då ropar det ofta om deras synder, om deras ogjorda bättring, om nödvändigheten av en omvändelse: "Var är du? tiden flyr, när ska du en gång bättra dej?"

Och den som inte i en hel omvändelse återkommit till Gud ska veta, att en gång måste han dock, om han vill eller inte, komma fram inför Guds ansikte; ja, en gång, förr eller senare, i tiden eller i evigheten ska varenda människa höra det ropet, så att det ska gå henne genom märg och ben: Var är du? Vad har du gjort? Ty det är omöjligt, att någon syndare skulle undkomma den allsmäktige, helige Guden.

Därför var inte säker! Gud dröjer väl med straffet och tiger, som om han inte alls såge dina synder, men en gång ska du höra hans röst. Och detta gäller, såsom vi förut sagt, alla världens tider och alla Adams barn. Var och en måste komma fram för Herren och göra upp om sina synder, i tiden, eller också möter de honom i evigheten.

Saken är denna: Vi är alla syndare — här är ingen åtskillnad. Dömdes vi därefter, så bleve intet kött frälst. Skillnaden är endast den, att somliga håller sej undan Gud, blir beständigt borta och kommer inte, medan nådens tid är, för att söka och ta emot nåd. Kristus säger: "Detta är domen, att ljuset är kommet i världen, men människorna älskar mer mörkret än ljuset; ty deras gärningar är onda."

Kommer vi åter till ljuset, gör vi upp med Gud om våra synder, då blir allt väl, även om vi vore de förskräckligaste syndare; såsom Herren säger — och o, att vi kunde behjärta de orden: "Kom och låt oss gå till rätta med varandra; och om era synder än vore blodröda, så ska de dock bli snövita; och om de än vore såsom rosenfärg, så ska de dock bli såsom en ull." Så säger också Kristus (Matt. 18), att när konungen kallade sina tjänare till räkenskap, och en kom fram som var skyldig tiotusen pund, fick han dock genast hela skulden efterskänkt, när han föll ned och bad. Så vill Herren handla med oss, när han kallar oss till räkenskap.

Var är du? Var är du? Vart skyndar du hän,
o mänska i skuggan och gruset?
Var döljer du dej ibland lustgårdens trän?
Träd fram för din Herre i ljuset!
Så ljuder den manande rösten.

Var är du? Var är du? Ack, trivs du väl än
därute i synden och flärden?
Föraktar du ännu din himmelske vän?
Går själen förlorad i världen,
den värld som är fjärran från Herren?

"Den som tror på Guds Son, har vittnesbörd i sej själv." (1 Joh. 5:10)

Här torde någon sätta i fråga, om någon människa i tiden verkligen kan veta, att hon är ett Guds barn, och om hon kan och bör söka en full förvissning därom. Detta är vanligen en av de obotfärdigas ursäkter och förebärs av sådana som ännu trivs bäst i mörkret, i ovissheten.

Men hela Skriften vittnar, att alla de gamla trogna genom tron fått vittnesbörd, att de täcktes Gud, och blott genom en sådan tro var det dem möjligt att med fröjd lida martyrdöden. Och apostlarna säger uttryckligen: "Den samme Anden vittnar med vår ande, att vi är Guds barn." "Den som tror har vittnesbörd i sej själv." "Den som inte tror Guds vittnesbörd gör Gud till en lögnare."

Märk detta sista! Då Herren uttryckligen ropar: "Den som vill må komma." "Om hans synder än vore blodröda, ska de dock bli snövita" — men jag ändå alltid är oviss om mina synders förlåtelse, vad är det annat än att göra Gud till lögnare, eller att liksom säga: Jag vet inte, om det är att lita på, vad Herren säger. Och vilken vacker bekännelse vore väl det för en kristen!

"Därför", säger Luther, "ska vi dag ifrån dag trakta därefter, att vi måtte komma ut ur tvivel till visshet och beflita oss om att vi grundligen med rot och allt må upprycka den skadligaste villfarelse, med vilken hela världen är förförd, nämligen den tanken att människan inte ska veta, om hon är i eller utom nåden. Ty om vi tvivlar på Guds nåd emot oss och inte håller för visst, att Gud har välbehag till oss för Kristi skull, så förnekar vi att Kristus har förlossat oss, och kastar över ända alla hans verk och välgärningar som han någonsin bevisat oss."

Sannerligen, den som åtnöjes utan förvissning om skatten sätter inte stort värde på den! Annat är det, att man bör söka förvissningen i ordet och inte i känslan. Men nu består en kristens frid och visshet inte däri, att han håller sej själv för from och trogen, är nöjd med sej själv — nej, tvärtom finns ingen, som känner mer synder hos sej än de mest troende kristna — utan hans tröst och berömmelse är denna, att Kristus lidit döden för oss syndare, att han är rättfärdig av tron, d.v.s. av nåd.

På denna grund borde vi ju med rätta ha en beständig och orubblig frid och säga:

"Jag är i mej själv alla stunder värd fördömelsen, men i Kristus alla stunder ren och rättfärdig, ja, täck och älsklig för Gud. Jag litar bara på det, som gäller för alla, för de största syndare; ty Kristus har sannerligen i sin död försonat hela världen, inte bara de trogna. Visst är mina synder förskräckliga, många och svåra, så att jag väl vore värd att aldrig få ha en glad stund. Men vad ska jag göra, när ändå Kristus var så nådig och tog mina synder på sej och led döden för mej syndare, då vågar jag inte misströsta, vågar inte låta bli att tro och glädjas! Och jag är sannerligen inte döpt till mej själv, att jag ska bestå i min egen rättfärdighet, utan jag är därför döpt till Kristus, att jag ska vara iklädd Honom och hans rättfärdighet. Om Gud ville tillräkna synderna, vem kunde då bestå? Vi kan ju inte svara Honom ett emot tusen. Men då hela Guds evangelium vittnar, att Gud just därför gav sin Son för oss till en försoning, då vågar jag inte göra det till lögn. Visst känner jag annat i mitt hjärta och samvete; inte känner jag där rättfärdigheten, utan tvärtom synd och uselhet; men då Gud själv i sitt ord säger, att samma synd och uselhet, som jag känner, är avplanad, betald, förlåten, då vill jag dock låta Gud vara större än mitt hjärta, och en Gud som inte ljuger. Vad Gud gjort och sagt är mycket vissare än vad jag arme ser eller känner. Nu har Han inte bara försonat mej med sej i Kristi död och försäkrat mej därom i sitt ord, utan också i sakramenten givit mej insegel och testamente på hela salighetsskatten. Han har i dopet gjort särskilt min person delaktig av all Kristi förtjänst och med evigt oryggligt testamente försäkrat den åt mej. Om än jag i synd och otro gått borta ifrån min skatt, är likväl inte skatten bortgången, är likväl förbundet hos Gud bestånende; ty skulle vår otro göra Guds trohet om intet? Bort det! Om jag fallit från arken, har arken likväl inte gått sönder, jag har dock nu min trygghet i samma ark. Arken, dopet, testamentet, nåden hos Gud faller och vacklar inte genom mitt fallande, utan står fast evinnerligen. Min tröst och frid står således på det, som är hos Gud, inte hos mej. Min berömmelse lyder så: Kristi blod gäller mer än mina synder; Guds ord gäller mer än mina tankar och känslor, dopförbundet, testamentet gäller hos Gud, fastän jag i lång tid varit borta därifrån. Emot Kristi blod är alla mina synder bara såsom små gnistor emot stora vida havet; emot Guds ord är alla mina motsägelser, tycken och känslor bara som damm och stoft emot ett stort berg. På denna grunds fasthet vill jag tryggt både leva och dö."

Då vågar jag ej låta bli
att tro och vara nöjd.
Då vågar jag ej se förbi
försoningsvärdets höjd.
Ty är den stor, min syndaflod,
långt större Lammets död och blod!
Jag är av hjärtat nöjd.