"Eftersom du är ljum och varken kall eller varm, ska jag utspy dej utur min mun." (Upp. 3:16)

Detta är ett förskräckligt ord av den milde Frälsaren! Herren Gud hjälpe oss alla, att var och en måtte vara uppriktig mot sej själv, så att han inte hemligen och utan att veta det står under en sådan dom, tilldess den drabbar!

Huvudsaken, som här är att undersöka, är nu ljumheten, eller vad Kristus menar med den.

I detta Herrens tal om de ljumma är något, som alla ser och förstår, men också något, som bara få märker.

Alla inser att när Herren säger "du är varken kall eller varm" menar han:

Inte är du bara en vanlig världsmänniska, helt likgiltig och främmande för det andliga; visst är du något annat än den stora hopen; du känner mina vägar, du predikar mitt ord och lär andra; "jag vet dina gärningar", sådana har du.

Men du är inte heller varm, ditt hjärta är inte rätt för Gud, den rätta kärleken, livet och umgängelsen med mej fattas dej; du talar hellre om mej än med mej; du umgås hellre med andras själsangelägenheter, än med dina egna o. s. v.

Sådant heter ju att vara varken kall eller varm, ty vad "kall" betyder, det ser vi på världen i hennes alldeles jordiska, för allt andligt likgiltiga väsende.

Men vad "varm" är, det ser vi på sådana trogna själar, som i allt sitt väsende alltid har samma föremål för sej: Frälsaren och hans nåd; så att då de är mest glada, är det över Frälsaren och hans vänskap; då de är mest bedrövade, är det över sin synd och saknad av Frälsaren; då de talar, sjunger eller skriver om det som mest behagar dem, är det om Frälsaren.

Detta är klart och för alla begripligt.

Men då uppstår i tillämpningen en dunkel och svår fråga: När likväl alla kristna under en tilltagande eländets kännedom vid Herrens fördöljande och de ljuva känslornas undandragande suckar och klagar över sin stora kallsinnighet, att de inte kan älska Frälsaren så som de ville, inte så varmt bedja som förr, de angrips av frestelser, besväras av främmande, ja syndiga tankar, blir förströdda till sinnet, försumliga och bristfälliga i kärleken — vad kan de då annat tycka, än att de just här i Kristi tal om de "ljumma" finner sej alldeles beskrivna? För inte är de riktigt kalla, menar de, och inte heller riktigt varma — vad återstår då annat, än att de är ljumma?

Ja, vad ska vi säga om det här? Talar Herren verkligen här om ett sådant själstillstånd, som dessa bekymrade själar beklagar?

Lovad vare Herren att han själv förklarade, vad som utmärker de ljumma! Eljest hade vi alla måst förtvivla för denna text.

Läs då följande vers. Där förklarar Herren, vad som var ljumhetens tecken och bevis. Det lyder så: "Ty du säger: jag är rik och har nog och behöver intet; och vet inte, att du är eländig och jämmerlig och fattig och blind och naken." Se, här är tecknet på de ljumma, som Herren vill utspy utur sin mun! Herren säger ju här uttryckligt, varav den ljumme igenkännes. "Du är ljum; ty du säger: jag är rik, har nog" m. m.

Ordet "ty" brukas alltid, när en bevisning följer. Således, att du är ljum, vill Herren säga, det uppenbaras därigenom, att du säger: "Jag är rik", d. ä. att du är så nöjd med dej. Vore du varm, kunde du inte vara nöjd med dej själv.

Ordet: "du säger", bör inte förstås bara om munnens sägande; ty mången ljum är väl så fin och klok, att han icke så grovt uttalar det inför människor, utan det bör förstås om hjärtats eller det inre tyckets sägande; såsom ock Skriften brukar ordet: du "säger i ditt hjärta". Det betyder således att i sitt tysta inre vara nöjd med sej själv, eller inte känna sej eländig och jämmerlig m. m.

Detta är ett alldeles märkvärdigt och dyrbart tecken i avseende på den rätta bättringen i hjärtat — ett tecken, som går mycket djupare och finare än alla andra tecken och ofta uppenbarar vad man på inget annat sätt kan få fram i dagen. Det må nämligen vara hur som helst med allt annat, det är dock säkert, att den kristen, som är nöjd med sej själv, som inte understundom plägar bekymras, ja, förskräckas och ängslas över sej själv, utan alltid har lugn i det avseendet, den själen är bestämt stadd i den laodiceiska lärarens ljumhet.

Vi talar inte om detta, att en kristen för vissa tillfällen, antingen under mycken andlig förnöjelse eller under en tillfällig slummeraktighet, kan vara mer nöjd med sej själv; han får åter snart lika stor sorg över sej och är dock vanligen även mitt under största tröst och glädje i Kristus ändå missnöjd över sej själv; detta missnöje med sej själv är således ändå det vanliga i en kristens liv.

Så kan också den ljumme av en tillfällig grövre förseelse, helst om denna fallit människor i ögonen, bliva för tillfället ledsen över sej själv, eller över den gärningen, men är dock i allmänhet nöjd med sej själv, stolt och obruten.

Här gäller det alltså att ge akt på vad som är en människas allmänna eller vanliga tycke om sej. Detta är det tecken, som Herren Kristus här framställer.

Gud skådar till hjärtat. Vad båtar att då
för världen med sken av gudaktighet gå
och bära Guds ord i din skrymtande mun,
när egen rättfärdighet dock är din grund?

"Ditt ord är mina fötters lykta, och ett ljus på mina vägar." (Psalt. 119:105)

Betänk då hur grymt de behandlar sina själar, som nekar dem detta gudomliga ljus, Guds ord!

Gud har i nåd från himmelen skänkt oss ett synligt medel, vari Han själv bor och verkar, och på vars rätta och flitiga bruk hela den eviga saligheten vilar. Och likväl ser man inte bara den blinda, grova världen förakta och trampa dessa pärlor, utan, vad som är än förskräckligare, de som en gång varit upplysta och smakat det goda Guds ord, de låter ofta världen och köttet så hindra sej från ordet, att kanske hela dagen går förbi, utan att de använder en enda stund till själens spisande. För att inte säga hela veckan. Eller om de en stund hastigt slår sej ned vid ordet, är tankarna och hjärtat så uppfyllda av de världsliga tingen, att såsom ett stormigt och svallande hav omöjligen kan uppvärmas av solens strålar, hela frukten av ett sådant umgänge med ordet blir endast förökad ledsnad därvid.

Guds ord vill anammas med en stilla, betraktande ande, om det ska värma upp hjärtat. Men hindret är det myckna jordiska, eller vad Jesus menade med de "törnen, som förkvävde den goda säden", nämligen "livets vällust och levernets omsorger", köttslighet, tröghet och de mångahanda bekymren och göromålen, vilket allt nu är för den tjusta själens öga viktigare än det himmelska. Nu heter det: "Jag har inte tid att så flitigt öva ordet, ty det och det måste göras." Och observera, detta som måste göras är något jordiskt, och det som kan uraktlåtas är det himmelska, som nu betyder mindre! Så är nu själen tjust och förblindad!

Du säger: "Kallelsens plikt är en helig plikt som inte får försummas, och den som inte försörjer sitt hus är värre än en hedning". Men Jesus säger: "Det ena ska du göra, och det andra inte underlåta". Om du skött ditt ämbete och ditt hus på det fullkomligaste, men låtit nådens liv dö bort, kan det troget skötta ämbetet inte frälsa dej i döden och domen.

Och den som påstår att ditt hus eller ditt ämbete ska lida av de stunder du ägnat åt Guds ord och bönen, det är bara tjusaren, den gamle ormen, samt hedningen i ditt bröst, ditt hjärtas otro, som inte vet av någon Guds välsignelse, som inte aktar det himmelska, som hellre leker och pratar bort tio stunder än använder en till Guds ords betraktande.

O, vilket hedniskt förakt för Gud och din odödliga själ! Du har tillfälle till det saliga, höga och ärofulla umgänget med himmelens och jordens Herre, din frälsare och saliggörare, att höra Honom tala, vilket sker i ordet, och att tala till Honom, vilket sker i bönen; och du säger, att du inte har tid till det - men att höra och tala fåfängliga ting bland människor, det har du tid till! Detta må väl heta att vara tjust av djävulen.

Du har nu för dina göromål inte tid att till själens näring använda en timme av dygnets tjugofyra. Men tänk, om Gud slår dej och låter dej ligga sjuk ett år, nog står världen ändå! Då har du ringa tacksamhet av det världsliga, som du så troget skött; det kan nu inte hjälpa dej. Och Gud och hans ord har du föraktat — inte vill du väl nu anlita detta föraktade om hjälp?

När följden av Guds ords försummande blir den, att du dagligen avmattas till den invärtes människan, tron fördunklas, gudsfruktan och alla nådekrafter försvagas, då klagar du kanske över svaghet och frestelser, som du inte övervinner; men hur var detta att vänta? Att du ska övervinna det onda i dej, nådens medel förutan, det väntar varken Gud eller människor. Nej, sådana krafter ligger inte i människan; och det är därför Gud gav oss medlet ovanifrån. Men däremot om du rätt brukade detta medel, skulle ingenting som tjänar till liv och gudaktighet vara omöjligt.

Om du säger att du försökt och läst Guds ord, men ändå inte blivit bättre, måste händelsen vara en av dessa två:

Antingen förstår du inte vad bättring är; du menade, att du skulle i hast uppnå en viss höjd av kraft, fromhet och helighet, och visste inte att vägen därtill gick genom förnedringens och fattigdomens dal, samt att därtill hör att du inte ska se dej själv bättre och bättre, utan tvärtom.

Eller också, om du verkligen ännu är slav under synden, ännu inte fått nytt liv, ny lust, nya andliga krafter, då har du visst inte brukat ordet rätt. Tilläventyrs har du förvandlat Guds ordning och sökt först övervinna det onda i dej, innan du skulle tillägna dej Kristi förtjänst; först bära frukt, innan du skulle inympas i Kristus.

Börja nu lyda ordet, som säger: "Fly först till Jesus, tigg om nåd, / mot syndens makt ska sen bli råd." Låt den djupa egenrättfärdigheten fara och kasta dej, sådan du är, med alla brister och motsägelser i nådens famn, och du ska få erfara, "att där synden överflödade, där överflödade då nåden mycket mer". Och se, nu, nu skall denna överflödade nåden så glädja, smälta och förvandla ditt arma hjärta, så att det inte mer skall hava smak på det onda som nyss höll dej fången; så att det goda som du inte förmådde nu ska bli din lust.

Så lär ordet. Använd det med lydnad, så är dej ingenting omöjligt som är nödvändigt till salighet.

Dagar kommer, dagar flyktar,
håll dig vid Guds ord och säg:
Det är mina fötters lykta
och det ljus som leder mej!
Ha din lust i detta ord
som av ålder på vår jord
mänskors tröst och frid beredde
och till himmelen dem ledde.

"Eftersom vi har denna trons ande, som det står skrivet: 'Jag tror, därför talar jag', så tror vi och därför talar vi också." (2 Kor. 4:13)

Här säger kanske någon: "Men det finns ju likväl så många fromma kristna, som aldrig har denna art att vilja tala om det de tror, men som bevisar sin tro med sina gärningar."

Därpå svaras endast: Var står det skrivet? Var står det i Guds ord, att sådana är kristna, som aldrig har lust att tala om Kristus? — "Men de är ju så fromma?" — Jo, och ändå: Var står det skrivet, att de är kristna? Fromhet, en stilla, redlig och människovänlig vandel, kan komma från många källor utan att vara trons frukt. Var står det skrivet, att de som fått en så stor skatt i hjärtat, som Kristus är, kan tiga om honom?

Med Skriftens ord och exempel för ögonen kan endast så mycket medges, att vissa späda och eljest svaga barn i nåden till en tid, eller vissa tider, kan vara andligen stumma; men aldrig var det Guds mening, att de alltid skulle förbli det. Till en tid kunde Josef av Arimatheia vara Jesu lärjunge "lönnligen, av rädsla för judarna"; det var också en tid, då Nikodemus gick endast under nattens slöja till Jesus; men på en annan tid framträdde de båda med en öppen bekännelse.

Det är helt annat, om vi av svaghet, för människofruktans eller köttets tröghets skull, stundom tiger om Herren; sådant kan ännu alltid hända de trogna och står även alltid under förlåtelse, eftersom de för all synd och brist söka både förlåtelse och ny kraft vid nådastolen. Men helt annat är det, om vår tro och andlighet är av sådan art, att den aldrig medfört denna inre lust och drift att bekänna Jesus.

Här måste Guds ord gälla mer än alla människors tankar och tycken. Och nu lär Guds ord uttryckligt, såsom vi redan sett, först att det ligger i själva naturen, att vi gärna talar om det som uppfyller hjärtat; för det andra att den sanna tron uppfyller hjärtat med stora, himmelska skatter, samt med nit om Herrens ära och själars väl, och att allt sådant då måste vilja framträda även i vårt tal.

Vidare lär Guds ord, att de trogna i alla tider bekänt Jesus, inte bara med gärningar, utan också med munnen — "därav talar munnen", sade Herren Kristus. Och Skriften lär, att de talat inte bara på uppfordran, utan av hjärtats fullhet — "varav hjärtat är fullt, därav talar munnen". Så säger Herren.

Av allt detta följer nu isynnerhet tre viktiga lärdomar.

Den första: Har du ännu aldrig fått den arten, att det blivit din lust att tala om det andliga; har du ej heller det kärleksnitet om Herrens ära och andras frälsning, att du önskar dej kunna tala något, som kunde tjäna dessa viktiga ändamål, så ta för avgjort, att du inte ännu erfarit, vad den levande tron är, utan att, om du än av alla anses för en kristen, du är i någon falsk, självgjord fromhet. Vill du då hjälpa saken på det sättet, att du nu börjar bemöda dej att tala om Jesus, för att så erhålla det tecknet på den levande tron, så heter detta: att endast göra något för att bedra sej själv. Skriften talar om en bekännelse, som går av den inre håg och drift som verkas av själva tron, inte en bekännelse som kommer av ett framtvingat bemödande. Nej, låt övertyga dej, att du saknar själva källan till bekännelsen, den levande tron. Klaga då denna nöd för Herren och ge dej inte tillfreds, förrän du kommit till en sådan tro, som själv medför de verkningar, vilka du i hela Skriften finner i alla tider har följt av den sanna tron. —

Den andra lärdomen är denna: Har du genom Guds stora nåd kommit till en sådan tro på Jesus, att det blivit din lust att tala om honom med dina vänner och att kunna vittna om honom till andras väl och till hans ära, om du också dagligen förödmjukas av stor svaghet och försumlighet häri; men märk, om det dock är din lust, och du har den arten, att när du upplivas i din tro, du ock får en förökad lust och kraft i bekännelsen — så vet, att alla dina brister oaktat detta vittnar, att Herren gjort nåd med dej och verkat i dej den tro, som vår text och hela Skriften omtalar. I kött och blod ligger aldrig denna lust att tala om Jesus, detta kärleksnit om själars frälsning och Herrens ära. Så ska Guds verk kännas igen av dess frukt, även av "läpparnas frukt, som bekänner hans namn". —

Den tredje lärdomen är: Om du erfarit allt detta och ännu efter anden har lust att vittna om Herren, men köttets tröghet, världens fiendskap eller vänskap, med flera omständigheter, förhindrar dej: vaka då och bed, så att du inte här följer köttet och blir Anden olydig; ty då kan åter Guds verk i dej förkvävas.

Var finns väl Jesu like?
Vem har hans hjärtelag?
I hela världens rike
alls ingen finner jag.

Jag detta vill bekänna,
förkunna bäst jag kan:
att jag får tro och nämna
dej som min borgesman.

"Då sa Adam: 'Kvinnan, som du givit mej, gav mej av trädet, så att jag åt'." (1 Mos. 3:12)

Här träder Adams fördärv och ondska rätt i dagen. Han har fått en bestämd fråga om han inte syndat; han kan därför inte undgå att tala om själva saken; men vad gör han? Han har inte ett ord av sann erkänsla, utan söker endast att urskulda sej: "Kvinnan som du har givit mej var orsaken att jag åt."

Detta är det första, som utmärker de fallna människorna, att de inte vilja vidkännas sin synd, utan vill göra sej oskyldiga. När Herren genast vände sej till kvinnan och frågade: "Varför har du gjort det?" hade hon samma art som Adam, hon för samma tal, nämligen att hon hade blivit förledd av en annan — hon sade: "Ormen bedrog mej så att jag åt."

Denna art är så utmärkande för människans natur, att vi också finner den hos späda barn, så snart de börjat tala. Är något litet fel begånget, genast försöker de att skylla ifrån sej på någon annan. Denna odygd finns hos dem förrän de någonsin lärt den utifrån, det är dem medfött.

Denna vår natur uppenbarar sej ständigt i större och mindre ting: först inför människor, att ingen vill ta skulden på sej, ingen vill bekänna sina oarter, utan överhöljer eller försvarar dem, fastän man invärtes känner sej skyldig; för det andra inför Gud, att man aldrig vill stanna för hans domar och ge dem rätt över sej, utan alltid söker urskulda och ursäkta sej, vilket är grunden till all säkerhet, obotfärdighet och osalighet.

Men blir människan då hårdare angripen och pressad av Guds lag, då stiger ondskan ännu högre — då blir hon också bitter mot Gud själv, som skapat oss och givit oss sin lag. Detta är det andra som vi finna i Adams svar. Han inte bara urskuldar sej själv, utan vill också skjuta skulden på själva Herren Gud, då han säger: "Kvinnan som du har givit mej gav mej" etc.

Här märks tydligt att han därmed vill förekasta Gud att Han givit honom kvinnan. Han hade eljest kunnat säga bara: kvinnan eller min hustru — helst som det inte fanns någon mer kvinna — men han tillägger med flit: som du givit mej. "Därför", såsom Luther säger, "är dessa ord fulla av ovilja och vrede mot Gud, såsom ville han säga: Denna smuts har du själv kastat på mej. Hade inte du givit mej kvinnan, utan givit henne en egen lustgård, så att hon inte bott hos mej, skulle väl jag ha blivit utan synd; men att jag nu har syndat är din egen skuld, eftersom du har givit mej kvinnan."

Se nu, vilken gruvlig ondska, som intagit den nyss så rena och goda människan. Då Adam hade bort löpa den barmhärtige Fadern tillmötes, kasta sej ned för hans fötter, med bittra tårar bekänna sin gruvliga synd och be om förlåtelse, då börjar han först med att giva falska och undvikande svar, börjar skylla på Guds röst och den av Gud skapade nakna kroppen, såsom orsaken till hans flykt.

Sedan när Herren rakt frågar honom om han inte syndat, då börjar han med bestämda ord urskulda sig, ja, till och med förekasta Gud, att Han vore skulden till hans fall, eftersom Han givit honom kvinnan. I stället för att säga: Jag har syndat, säger han härmed: Du, Gud, har syndat, som gav mej kvinnan. Här ser vi i Adam, hur alla människor är och gör, när de syndat och förnimmer lagens röst i samvetet, men ännu inget evangelium och ingen tro intagit och förändrat deras hjärtan.

Hade Gud genast ropat: Adam, du har förlåtelse. Jag vet, hur du syndat, men jag har förlåtit det, då skulle Adam med innerlig förödmjukelse ha ångrat och bekänt och på det högsta förbannat sin synd och sagt: Jag har syndat, jag har syndat! Barmhärtige Fader, förlåt mej! Men emedan hoppet om förlåtelse ännu inte fanns hos honom, utan endast Guds dom, fruktan och bävan, var hans hjärta tillslutet, hårt och bittert emot Gud.

Och här hjälper inte, att man ser, att allt detta är illa — man kan dock inte annat, så länge inte nåden eller Guds förlåtelse uppvärmt och förödmjukat hjärtat. Eva såg utan tvivel, hur illa Adams urskuldande lyckades, och hade bort ta lärdom av det, så att hon givit Gud äran, bekänt synden och i ödmjukhet bett om nåd och förlåtelse.

Men nej! hon gör strax därefter på samma sätt som Adam, hon är alls inte bättre. Liksom han hade skjutit skulden på kvinnan, skjuter hon skulden på ormen, som också var Guds kreatur. Som ville hon säga: Ormen, som du, Gud, har skapat och låtit gå omkring i paradiset, bedrog mej.

Så anklagar de Skaparen och urskuldar sej själva. Så går det ännu alltid: på otron följer alla våra krafters och lemmars olydnad; på olydnad följer urskuldande. Synden vill inte vara synd, eller straffas såsom synd, utan vill heta oskyldighet; och när den inte får det, då straffar den Gud för lögn och blir så, ifrån en mänsklig synd, helt och hållet en djävulsk; och sålunda övergår otron till Guds hädande och olydnad, till Skaparens anklagande. Och detta är då sista graden av synden, nämligen att häda Gud och tillräkna Honom synden, liksom om den komme ifrån Honom. Sådant finner vi här hos Adam och Eva.

Vart flyr jag för Gud och hans eviga lag?
Den drabbar mig nära och fjärran.
Hur skall jag på domens förfärliga dag
väl kunna bestå inför Herran?
Gud vare mig syndare nådig.

O Jesus, det blodet som talar så milt,
ditt blod som från korset flöt neder,
giv att det på mig ej må bliva förspillt,
på dig jag förtröstar och beder:
Gud vare mig syndare nådig. 

"Kristus är lagens ände, till rättfärdighet för var och en som tror." (Rom. 10:7)

Vilken outsäglig tröst ligger inte i detta för alla fattiga syndare! Du vill omvända dej till Herren och få förbättra ditt hjärta och ditt liv, för att du efter lagen ska bli rättfärdig och då vinna Guds nåd. Detta är villfarelse. Dels ska du aldrig i tiden i dej själv bli rättfärdig inför lagen, dels var det just "det lagen inte kunde åstadkomma" som Kristus fullgjort för oss. Du vet inte, att det nu är slut med lagens salighetsväg.

Hör och betänk, att Kristus är lagens ände till rättfärdighet för var och en som tror! Kristus, Guds evige Son,  vår Frälsare, har för oss varit under lagen, för oss uppfyllt alla dess bud: älskat Gud över allting och sin nästa som sej själv, samt slutligen för oss lidit lagens förbannelse. Allt detta gjorde han ju sannerligen inte åt sej själv, ty han behövde det inte, utan åt oss — "till rättfärdighet för var och en, som tror". Detta ska vi aldrig glömma.

Ja, du har kanske någon gång börjat tro på honom, men åter funnit dej så brottslig och dömd av lagen, att du misströstar, eftersom lagen också är Guds ord och den fordrar mycket, som du inte kommer ut med: du skulle t. ex. åtminstone nu älska Gud av allt ditt hjärta, du skulle vara rätt gudfruktig och alla stunder ha Herren för ögonen, du skulle vara varm och trägen i bönen, vara rätt tacksam för all Guds nåd, vara rätt allvarlig i köttets dödande; men du finner mycket av motsatta ting hos dej, kallsinnighet, ogudaktighet, lättsinne, och då kan du inte tycka, att Gud ska vara dej nådig och se med välbehag på dej. Detta är att åter söka din egen rättfärdighet, söka att i egen person kunna bestå inför lagen. Detta är villfarelse. Du ska aldrig i tiden kunna bli rättfärdig i dej själv inför lagen.

Men Kristus är lagens ände till rättfärdighet för var och en som tror. Du äger nu i honom samma rättfärdighet och samma välbehag för Guds ögon, som vore du själv alldeles fullkomlig efter lagen. Betänk och glöm aldrig, att Kristus är de troendes rättfärdighet, och att lagens salighetsväg är slut. Det är endast såsom ett kärt rättesnöre för levernet och en nödvändig tuktan för köttet, som lagen ännu är till för de troende; men i salighetsfrågan, eller när det gäller vår rättfärdighet, vårt välbehag inför Gud, då är det alldeles slut med honom. Ty det är redan avgjort, att vi i oss själva alltid är fördömda inför lagen, och vi har redan vår fullkomliga rättfärdighet i Kristus.

Men o, är detta sanning, då borde ju vi vakna upp över det, med stor fröjd lyfta upp våra huvuden och i evighet prisa en sådan nåd och frihet! Ja, det är också alldeles inte nog att endast förstå detta, vi måste också ständigt öva oss att i samvetet tillämpa det.

Om detta skriver Luther: "Med dessa ord skulle en människa kunna värja sej och bestå emot djävulens ingivelse och anfäktning, vare sej det gäller förr begångna eller nu närvarande synder; nämligen så, att man skiljer vida från vartannat dessa två, samvete och utvärtes leverne, tro och gärning. Alltså: om lagen vill tränga sej på mej och förskräcka mitt hjärta, så är det hög tid att jag ger den kära lagen ledigt, och om han inte vill ha det, att jag då dristigt slår ifrån mej hans hot och säger: Jag vill gärna göra och främja goda gärningar, var jag kan, i sin tid, när vi kommer ibland människor; men här, där mitt samvete ska stå inför Gud, vill jag inte veta därav; låt mej vara i fred här och säg mig inget om mitt görande eller låtande; här hör jag varken Moses eller fariseerna, utan här ska Kristus ensam regera och vara mitt allt. Men hur? Om jag ännu alltid har synd hos mig, så är det ju inte rätt? Svar: Ja, det är sant, jag är ju en syndare och gör orätt; men därför må jag inte förtvivla eller fara till helvetet eller fly för lagen. Ty jag har ännu en rätt och en gärning utöver Moses, varigenom jag fattar honom, som har fattat mej, och håller mej vid honom, som i dopet mottagit mej och lagt mig i sin famn, samt genom evangelium försatt mej i delaktighet av alla sina ägodelar och bjuder mej att tro på sej."

Detta är endast de kristnas konst och lärdom och hör endast dit, där Kristus allena bör regera, och samvetet har att handla med Gud. Det predikas inte för grova, fräcka och lösaktiga människor." För lägg slutligen märke till, att här åter står: "Var och en som tror." Det är endast för den, som tror, Kristus är till rättfärdighet.

Du tänker: Saken är övermåttan trösterik; men hur ska jag veta, att allt detta tillhör mej?

Svar: Här står uttryckligt: Var och en som tror. Är du en sådan, som lever antingen i sorglös fåfänglighet, eller under lagisk träldom, och ännu kan bärga dej Kristus förutan, så tillhör förvisso denna nåd inte dej; men har det kommit därhän med dej, att du inte mer kan finna ro i allt vad du själv gör, utan med all din stora uselhet hänger vid Kristus, hungrar och törstar efter Kristus, har din enda tröst i Kristus och ordet om honom, så är du helt säkert en troende. Och då gäller allt detta även om dej, nämligen att det nu är slut med lagens domsrätt över dej; Gud ska aldrig mer döma dej efter lagen, så sant Kristus är lagens ände till rättfärdighet för var och en, som tror. Prisat vare hans namn evinnerligen!

Det är fullbordat, allt är nu väl!
Kristus är lagens ände.
Han köpte fri var människosjäl,
när han på korset hängde.
Det lagen kräver, har den nu fått.
Straffet för synden har du utstått
i honom, som med offret ingått
i själva helgedomen.

"Den som gör synd är av djävulen." (1 Joh. 3:8)

Lägg märke till skillnaden mellan att ha synd eller göra synd! Vi läser i 1 Joh. 1: "Säger vi att vi inte har synd, då bedrar vi oss själva." Och i samma epistel: "Den som gör synd är av djävulen. Den som är född av Gud gör inte synd."

Men att ha synd betyder att synden bor och rör sej i en kristens kött, att han i striden även kan överrumplas av den och falla, men med smärta, med strid — att han alltså har synden såsom ett lidande, ja det svåraste lidande, som han gärna vore kvitt; då däremot göra synd betyder att ha den som ett göromål, till sin vana, inte tänka avlägga den, utan hellre försvara och hylla den — även om skrymtaren likväl kan med orden ogilla den, men ändå i gärning fortsätta och hylla den.

Många människor kan mästerligen klaga och tala på synden, men företar aldrig dess verkliga avläggande, utan har en hemlig lust att få behålla den. Eller också beslutar de att avlägga den, men inte än; eller också avlägga de många synder för att få behålla bara en eller annan, som är kärast, och som de därför ofta med goda förklaringar försöker försvara eller dölja. Den redliga själen söker i ordet efter råd och hjälp att bli kvitt sin synd; den andra söker i ordet efter något som kan ursäkta hans synd. Se där skillnaden mellan att ha synd och göra synd, mellan en redlig och en falsk ande!

Hit hör även att märka en åtskillnad på själva synderna. De är nämligen av tvåfaldigt slag: det ena består av sådana, som helt kan utdrivas eller avläggas, såsom svordom, Guds namns missbruk, sabbatsohelgande, dryckenskap, världsliga och för kristna ovärdiga nöjen, för övrigt herrskande utbrottsynder i allmänhet, såsom hor, tjuveri, lögn, oförsonlighet m. fl., som aldrig kan stå tillsammans med sann tro och gott samvete; utan om en kristen faller i någon sådan synd, såsom de heligas exempel väl visar att det är möjligt, faller också med detsamma hans tro och frid, som då endast med bättring och syndernas förlåtelse upprättas.

I avseende på dessa synder kan däremot skrymtaren fortsätta i en eller annan, dölja eller ursäkta den och låta den vara sin vana. Detta är att "göra synd"; och den som så gör synd, han är av djävulen. Detta är att "leva efter köttet": "Men om ni lever efter köttet, ska ni dö." Det är om sådana synder aposteln säger: "De som gör sådana ska inte ärva Guds rike."

Det andra slaget av synder är de som ligger i själva köttet såsom frön och rötter till allt ont och som aldrig helt kan utrotas så länge vi vandrar i prövotiden; ty när dessa är helt utplånade, då behöver vi inte mer vaka och strida — vilket inte inträffar förrän i graven. Synder av detta slag är t. ex. bristande kärlek mot Gud, feghet i bekännelsen, tröghet till bönen och ordet, missnöje och olust i kallelsen, otålighet, vrede, orena tankar och begärelser, girighet, otro, sorg o. s. v.

I avseende på dessa framstår skillnaden mellan att ha synd och göra synd, skillnaden mellan en redlig själ och en skrymtare, däri, att den senare, då han lärt att ingen är ren, att vi alla är svaga och syndare, ger sej tillfreds därmed och då inte vill bemöda sej med någon vaksamhet och strid mot dessa synder, som han likväl aldrig blir fri, och därför ger synden fritt lopp. Ja det händer också att han vill att dessa inte ens ska kallas synder, utan att han helt överser med dem, som vore de ingenting — såsom vore t. ex. kallsinnighet mot Gud, olust till ordet och bönen inte svåra synder!

Den redliga själen däremot är i beständig strid — i lidande av dessa synder, i suckan och missnöje med sej själv, i bön och vaksamhet emot det onda. "De som tillhör Kristus korsfäster sitt kött med lustar och begärelser." Då kan väl det "korsfästa" köttet ännu leva och vrida sej på korset, med missnöje och raseri att komma löst, men under tiden sitter det där och får inte sin önskade frihet. De åter, som inte korsfäster sitt kött, är enligt detta språk de som inte tillhör Kristus.

Men såsom anden är villig och redlig i det ondas undflyende, så är den det också i det godas eftersträvande och skiljer sej däri åter från den falska anden. Det är ett slags fromma människor, som i sin gudaktighet, sin bön, tro, kärlek och goda gärningar har liksom ett visst mått; och när de fullgör detta, strävar de inte längre, bekymrar sej inte om någon tillväxt i nåden, utan anser allt nog, om de bara kan bibehålla sej på den punkt de uppnått. Detta är en invärtes död och obotfärdig ande. Den redliga anden åter strävar alltid efter att tillväxa i det goda, t. ex. i mer ödmjukhet, mer tro och kärlek, mer angelägenhet och mer kraft att vandra Gud till behag.

Det är vissa goda gärningar och trosfrukter, som för en falsk kristen är för svåra att verkställa; då förråder sej hans andes falskhet däri, att han väl stundom kan gilla och berömma dem och vackert tala om dem, men aldrig själv blir färdig att börja sätta dem i verket.

Ta hand om mitt hjärta, min Frälsare kär, du allena
kan skapa det nytt och förändra och grundligen rena.
Ja, hjälp mej att världen
och synden och flärden
ej tar mej tillfånga, tills yttersta färden
är inne.

Bevara mej du ifrån frestarens hemliga snara,
och om i min bättring du finner att svek skulle vara,
förklara mej detta
och hjälp mej tillrätta,
till dej jag min lit och förtröstan vill sätta
för evigt.

"Min lust var med människors barn." (Ords. 8:21)

Det är vår stora huvudvillfarelse, ingjuten av ormen vid syndafallet, att vi inte håller Gud för en Gud, en hjälpare och frälsare, utan för en hård domare, en herre, som blott fordrar vår tjänst.

Herren har ett annat sinne. Hans enda lust är att göra oss gott. Därför är det hans lust att bo nära människors barn på jorden. Där har han ett stort, oändligt sjukhus, fullt av eländiga, av jämmer och nöd — där är hans lust. Detta är min vila, säger han, här vill jag bo, här behagar mej väl.

Då Jesus en dag var hungrig och skickade lärjungarna in i en stad att köpa mat, kom under tiden en arm kvinna ur staden, en syndbelastad hednakvinna. Jesus talar med henne. Hennes samvete väcks, hon förstod, "vem han var, som sa: Ge mej dricka". Slagen i samvetet, men glad i hoppet, löper hon att kalla flera hedningar till Jesus. Nu kommer lärjungarna med maten och säga: Rabbi, ät. Men nu behövde han inte äta, hans hunger var stillad; han hade funnit några arma syndare att frälsa, och då säger han: "Jag har mat som ni inte vet av."

Se här Frälsarens hjärta! Se här, vad som är hans lust bland människors barn! Det är hans mat, hans vila, hans lust, att han må göra dem gott. Därför är det hans lust att bo ibland människors barn.

Och att denna hans lust inte är något tillfälligt och övergående, utan en djupt grundad, evig böjelse i hans väsende för människosläktet, det har allt ifrån världens begynnelse det ena århundradet och årtusendet förkunnat det andra. Grunden är djup. Gud gjorde människan sej till en avbild, Gud skapade henne till att vara hans barn, hans sällskap och hans lust. Och när han skapade människan, denna jordens herre, skedde det inte såsom med de övriga kreaturen i hast, genom ett allsmäktigt: Varde! utan för människans skull blev han en egentlig Skapare, bildade och formade med mycken flit och omsorg ur en jordklimp hennes kropp, inblåste sedan däri sitt eget heliga väsendes livsanda, "och så blev människan en levande själ".

Knappt är nu människorna där, så är den käre Frälsaren också mitt ibland dem och vandrar med dem under lustgårdens träd. Ja då, tänker ni, gick det väl an. Det var inte något synnerligt. Men tänk, om man nu sa er, att det var först genom vårt fall, vår synd och vår nöd, som hans lust att bo ibland oss blev rätt stark och varm, skulle ni väl kunna tro det? Och se, så är det verkligen! Nu började det eviga djupet av hans Gudabarmhärtighet emot oss att brusa i Honom. Hans "livs son" var fallen i fiendens händer. Det kunde hans hjärta inte fördra. Gud är kärleken, och han har lust till liv.

Företoge vi oss en vandring genom det gamla förbundets dagar, så hade vi att med ögonen skåda, huru den käre Frälsaren gått med sina fattiga syndare ut och in och byggt sej hyddor ibland stoft och aska. Vi skulle då gå till den öknen, där han besöker Hagar, den egyptiska tjänstepigan från Abrahams hus, och talar så vänligt med henne. Vi skulle gå till Mamres lund, till Betel och därifrån till Peniel och till Horeb, där Herren visar sej i den brinnande busken. Sedan skulle vi också beskåda den underbara moln- och eldstoden och även där skåda hans ansikte. Tänk bara, att i fyrtio år klä sej om dagen i moln och om natten i en skinande eld, och det för att vara ett halsstarrigt folk till vägvisare och till betäckning emot solens hetta, och till en sköld och en lykta i mörkret — visst fordras därtill, att han skall hava en stor lust till människors barn? Vi kunde gå vidare till Ofra, där Gideon ser den käre Frälsaren sitta under en ek, och sedan till Jerusalem och i templet, där han bor över nådastolen. —

Men vartill en sådan lång resa? Vi har honom nu närmare. Gud är uppenbar vorden i köttet. Vad ser vi om julen i krubban i Betlehem? "Ett barn." Ja väl, ett barn, och just detsamma, som har sagt: Min lust är med människors barn. Gud i köttet, Gud i krubban, Gud i linda, Gud vid en moders bröst: här stelnar ens tankar, här bävar ens knän, här häpnar hjärtat, undret är för stort för svaga människor. Gott, att våra ögon är dunkla, gott, att vi skåda det blott från fjärran, förstår knappt tusendelen därav! Det skulle eljest ta ifrån oss livet, det skulle kväva oss, vi kunde inte fördra det. Det sätt, på vilket han var med Israel och umgicks med dem, var för honom ännu inte ett rätt boende hos människobarnen, det var honom ännu ett för främmande förhållande, en för kall vänskap. Han Gud, och de fattiga syndare — det svalget var ännu alltför vitt! Lika med lika förenar sej bättre. Då blev han själv ett människobarn, vår blodsförvant, vår broder.

Detta kan vi slå i vädret, såsom vore det ett intet, och seraferna, de sitter nu redan i två årtusenden på sina höjder och skådar ned i denna kärleksavgrund och kan inte nå dess botten och kan inte upphöra att i helig förundran häpna och ur denna djupa brunn ta ämnet till alla sina hallelujasånger. Ordet var när Gud, och Gud var Ordet, och Ordet vart kött och bodde ibland oss.

O, eviga nådesunder! Vad har nu drivit honom därtill? Rentav inget annat, än att han hade lust till människan och inte blott till änglar. "Min lust är med människors barn." Men varifrån har han fått denna lust? Varifrån? Ur sitt eget hjärta. Och här är vi vid änden, längre kan vi inte skåda. Så älskade Gud världen. Han älskade — därför älskade han. Vi kommer inte längre.

Fördolda är väl Herrens vägar,
men nåd och trohet tecknar dem.
Bland mänskors barn han vandra plägar,
liksom en fader i sitt hem.
Fast deras fall han måste sörja,
han dock dem älskar, huld och god.
Till barn han skapat dem från början,
till barn han köpt dem med sitt blod.