Orden är i grundtexten kortare, nämligen så här: "Och (vi) berömmer oss i hopp om Guds herrlighet." Uttrycket kan således lika väl betyda den herrlighet Gud själv har, som den herrlighet Han ska ge sina trogna. Men detta är också till arten och väsendet en och samma herrlighet; Gud ska verkligen ge oss av sin egen herrlighet, såsom Kristus sa: "Jag har givit dem den herrlighet som du har givit mej; att de ska vara ett, såsom också vi är ett; jag i dem, och du i mej, att de ska vara fullkomna i ett". "Fader, jag vill att där jag är, ska också de vara med mej, som du har givit mej; att de ska se min herrlighet, den som du har givit mej." Vilken människotanke kan fatta allt vad sådana ord lovar oss?
Och här må vi inte förbise, utan noga lägga märka till, att då aposteln i sitt brev ännu inte talat ett ord om de troendes helgelse och goda gärningar, han redan förut säger, att de berömmer sej av hoppet om Guds herrlighet. Han visar, att de inte grundar detta sitt hopp på den helgelse som följer av tron, utan säger att vi genast, "då vi är vordna rättfärdiga av tron", har både frid med Gud och hoppet om Guds herrlighet. De nyfödda nådebarnen har genast sitt arv i himmelen.
Vi ser också att när folket efter pingstdagen hörde Petri predikan, alla de som trodde genast kunde äta sitt bröd med varandra i fröjd, och att de lovade Gud i sitt hjärtas enfaldighet. Så läser vi också om den etiopiske kamereraren och fångvaktaren i Filippi, att så snart de hade kommit till tron, kunde de genast fröjdas. De behövde inte först se sej mognade i nåden eller se de frukter, som flutit av tron. De hade redan ett glatt och saligt hjärta endast på den nåd, som var dem förkunnad i Kristus.
Och ett sådant i Gud saligt hjärta kan ingen ha, utan att tro både den närvarande nåden och den tillkommande herrligheten; för skulle vi inte tro denna senare, vad tjänade oss då den förra till? Nog kan vi genom Andens frukter vinna större visshet om vår tros äkthet, men själva tron och hoppet måste redan förut omfatta just det, som Gud lovat, nämligen inte bara syndernas förlåtelse, utan också evinnerligt liv.
Må då var och en akta sej för den farliga villfarelsen, att ett troende Guds barn inte genast är färdigt att gå in i himmelen, utan att därtill ännu skall fordras någon mognad i nåden och Andens frukter. En falsk och farlig mening! Visst kan en sådan mognad medföra ett större mått av herrlighet, såsom Skriften på några ställen visar, men själva riket, barnaskapet och arvet har vi genast genom tron allena. Och om vi i hundra år levde under nådens uppfostran och tillväxt, så hade vi slutligen ej ett enda skäl mer eller högre att hoppas den eviga herrligheten. I samma ögonblick en syndare kommer till tron och nåden, är han klädd i bröllopskläderna och kan gå in i herrligheten. Rövaren på korset och den i Kristi tjänst utarbetade Johannes fick bägge av samma nåd det eviga livets gåva.
Då Paulus ännu ansåg kolosserna behöva sådana förmaningar, som vi läsa i tredje kapitlet av hans brev till dem, uppmanar han dem likväl att "tacka Fadern, som hade gjort dem bekväma till att vara delaktiga i de heligas arvedel i ljuset". Så följer då salighetens hopp redan med tron och nåden, såsom också en borgerlig arvsrätt beror endast av födelsen. Måtte vi inte bara äga, utan också berömma oss av detta hopp! Därmed ger vi Gud ära, och därmed stärks alla våra andliga krafter i striden.
"Salighetens hjälm" är ett viktigt vapen. Så sant vi verkligen är i striden för kronan, då vi inte bara ska tröttas av tidens vedermöda, utan också erhålla många sår, många glödande skott, behövs det väl, att vi vederkvicker och styrker vår ande med salighetens hopp. Fördunklas din blick på det saliga målet, den herrliga kronan, skynda genast till de stora, eviga grunderna för det saliga hoppet. Är Gud trofast och allsmäktig, så ska vårt hopp inte komma på skam. Endast en förökad tro, och du är genast övermåttan rik och salig.
Se på allt som Gud gjort ifrån världens begynnelse, och fråga dej, om det är möjligt, att Gud skapat människan för intet högre mål, än att hon efter en tids lidande på jorden till sist ska bli till intet! Redan människosjälens förmögenheter vittnar dock om annat.
Och sedan, månne Gud blott för ett timligt gott utgivit sin Son i en blodig marterdöd? Har Gud instiftat sabbaten, givit oss ordet och sakramenten bara för något timligt väl? Har Gud sänt sin Ande i våra hjärtan, att förkrossa, hugsvala och helga oss, har han givit oss korset och all den tuktan, som vi dagligen lider — och du kan ändå vara oviss om vad allt detta förebådar?
Slutligen: Har Gud givit oss alla löften om ett evigt liv, och han skulle sist bedraga oss? "Herre, föröka oss tron!" det är den bön vi här ska behöva, för att behålla "förtröstan och hoppets berömmelse fast intill änden".
I hoppet sej min frälsta själ
förnöjer
i tron jag till ett evigt väl
mej höjer,
ty jag betänker
att dödens länker
har Kristus brutit och mej livet skänker.
Beredd håll mig, o Jesus Krist,
att vänta
din ljuva ankomst när du sist
vill hämta
ur tåredalen,
från jordekvalen,
din brud till dig i ljusa fröjdesalen.
onsdag 18 juli 2018
"Jag har satt dej (Abraham) till en fader över många hedningar inför Gud, som du har trott; som gör de döda levande och kallar de ting, som inte är, likasom de vore." (Rom. 4:17)
Abraham trodde på en allsmäktig Gud; och den som tror på en Gud som kan uppväcka de döda, kan också sedan tro att Gud kan göra allt vad han någonsin säger. Om Gud uppväcker de döda, varför skulle han då inte kunna göra den gamle Abraham och den ofruktsamma Sara till föräldrar för en talrik avkomma? Hur skulle då Abraham tvivla, att Gud kunde fullborda sitt löfte om en talrik säd genom Isak, om han än nu offrade och brände honom till aska? Gud kunde ju då uppväcka honom. En sådan tro har Abraham haft. —
Men vidare: "Gud gör de döda levande och kallar de ting, som inte är, likasom de vore;" d. ä. Gud talar om de ting, som ännu inte är till, på samma sätt som om de redan vore till, så snart han beslutit att göra något. På detta sätt talade han till Abraham, om det som ännu inte var till, och ger honom namnet Abraham (fader för en stor mängd); ty han säger: "Jag har satt dej till en fader för mycket folk." För Gud, som gör de döda levande, var Abraham redan det som i löftet var sagt att han skulle vara.
Detta är ett förträffligt språk, fullt med lärdom och styrka för vår klena tro. På detta sätt måste vi alla lära att tro och tänka om Gud; då blir vi rätta abrahamiter. Han som med sitt ord skapade himmelen och jorden och "bjöd ljuset lysa ut ur mörkret", han är mäktig nog att av inget göra allt, av döden göra liv, av synden rättfärdighet, av träldom under djävulen frambringa Guds barns herrliga frihet. Profeten säger: "Lyft upp era ögon till höjden och se; vem har skapat de ting och för deras här fram efter tal? Den som kallar dem alla vid namn. Hans förmåga och starka kraft är så stor, att inte ett kan fela honom."
Såsom Gud kallar himmelens stjärnor vid namn, dem han har skapat, så kallar han också alla Abrahams barn, som skulle bli många såsom himmelens stjärnor, vart och ett vid sitt namn, förrän ännu något enda var fött; ty för honom finns varken förfluten eller tillkommande tid, utan för honom är allt närvarande, som någonsin ska vederfaras oss. Och såsom Abraham på Guds allmakt och ord trodde sådant han nu såg ingenting av, ja sådant som var på det högsta stridande mot allt vad han såg eller kände hos sej själv; så måste också varje kristen på Herrens tillsägelse tro tvärtemot det som han ser och känner hos sej själv. Detta är vad som egentligen heter tro, tro på Gud, tro på Guds allmakt och trohet, att han ska vända allting till motsatsen, mot vad som nu syns eller känns.
Så har Luther till de arma kristnas tröst framhållit Abrahams tro och Abrahams Gud, som kallar de ting, som inte är, likasom de vore, då han säger: "Det tycks väl inte, då man trampar hans kristna under fötterna eller hugger huvudet av dem, att det ska vara ära och herrlighet, ska heta fröjd och salighet, utan rena motsatsen. Men Gud säger: Jag kan göra det icke varande, likasom det vore; jag kan göra, att det är, som icke är; att av all bedrövelse och allt hjärtekval blir idel fröjd. Jag kan säga: Du död och grav, var du liv! Helvete, var du himmel och salighet! Gift, var du ett kostligt läkemedel! Djävul och värld, var du för mina kristna nyttigare än de kära änglarna och de fromma helgonen! Ty jag kan och vill så bygga och sköta min vingård, att den genom allehanda ofärd och lidande bara ska bli bättre."
Då en anfäktad kristen inget annat känner än att han är alldeles överlämnad åt djävulen, som uppfyller hans hjärta, tankar och hela liv med idel synd, sorg och jämmer; då kan Gud säga: Du är helig, du är "alldeles ren", du är mitt tempel. Då jag känner mej genom mycken synd alldeles vederstygglig för Gud, då säger Gud: Du är täck, älsklig och dyr för mina ögon. Då jag ser endast döden och förruttnelsen för mej, då säger Gud: Jag ser dej i himmelen herrlig och salig bland mina änglar. Han "som gör de döda levande och kallar de ting, som inte är, likasom de vore", han ska göra åt de troende i denna tid allt detta lika säkert, som han har uppfyllt sitt underliga löfte till Abraham, så att hela jorden är överströdd med hans säd.
Gud give oss bara mer av Abrahams tro! Men den dyra gåvan måste du med mer allvar söka, än som vanligen sker. De som av hjärtat begär den gåvan, ofta och allvarligt ber Gud därom, samt flitigt betraktar Guds ord och gärningar, de tillväxer även i tron och blir starka och brinnande i anden. De åter, som nöjer sej med sitt lilla mått och föraktar Guds dyraste gåvor, hos dem avtar tron och kan även helt upphöra, och de avfaller.
Det ordet Gud för mej
och Abraham har skrivit
att Herren Jesus sej
åt mej och honom givit.
Och så har varje själ
som här på Jesus tror
sin barnarätt så väl
som en i himlens kor.
Ty Abraham där är
i tron på Jesu pina.
Han sitter inte där
så hög för dygder sina.
Nej, han som jag är stor
i Lammets död och blod.
Den det av hjärtat tror
får glatt och muntert mod.
Men vidare: "Gud gör de döda levande och kallar de ting, som inte är, likasom de vore;" d. ä. Gud talar om de ting, som ännu inte är till, på samma sätt som om de redan vore till, så snart han beslutit att göra något. På detta sätt talade han till Abraham, om det som ännu inte var till, och ger honom namnet Abraham (fader för en stor mängd); ty han säger: "Jag har satt dej till en fader för mycket folk." För Gud, som gör de döda levande, var Abraham redan det som i löftet var sagt att han skulle vara.
Detta är ett förträffligt språk, fullt med lärdom och styrka för vår klena tro. På detta sätt måste vi alla lära att tro och tänka om Gud; då blir vi rätta abrahamiter. Han som med sitt ord skapade himmelen och jorden och "bjöd ljuset lysa ut ur mörkret", han är mäktig nog att av inget göra allt, av döden göra liv, av synden rättfärdighet, av träldom under djävulen frambringa Guds barns herrliga frihet. Profeten säger: "Lyft upp era ögon till höjden och se; vem har skapat de ting och för deras här fram efter tal? Den som kallar dem alla vid namn. Hans förmåga och starka kraft är så stor, att inte ett kan fela honom."
Såsom Gud kallar himmelens stjärnor vid namn, dem han har skapat, så kallar han också alla Abrahams barn, som skulle bli många såsom himmelens stjärnor, vart och ett vid sitt namn, förrän ännu något enda var fött; ty för honom finns varken förfluten eller tillkommande tid, utan för honom är allt närvarande, som någonsin ska vederfaras oss. Och såsom Abraham på Guds allmakt och ord trodde sådant han nu såg ingenting av, ja sådant som var på det högsta stridande mot allt vad han såg eller kände hos sej själv; så måste också varje kristen på Herrens tillsägelse tro tvärtemot det som han ser och känner hos sej själv. Detta är vad som egentligen heter tro, tro på Gud, tro på Guds allmakt och trohet, att han ska vända allting till motsatsen, mot vad som nu syns eller känns.
Så har Luther till de arma kristnas tröst framhållit Abrahams tro och Abrahams Gud, som kallar de ting, som inte är, likasom de vore, då han säger: "Det tycks väl inte, då man trampar hans kristna under fötterna eller hugger huvudet av dem, att det ska vara ära och herrlighet, ska heta fröjd och salighet, utan rena motsatsen. Men Gud säger: Jag kan göra det icke varande, likasom det vore; jag kan göra, att det är, som icke är; att av all bedrövelse och allt hjärtekval blir idel fröjd. Jag kan säga: Du död och grav, var du liv! Helvete, var du himmel och salighet! Gift, var du ett kostligt läkemedel! Djävul och värld, var du för mina kristna nyttigare än de kära änglarna och de fromma helgonen! Ty jag kan och vill så bygga och sköta min vingård, att den genom allehanda ofärd och lidande bara ska bli bättre."
Då en anfäktad kristen inget annat känner än att han är alldeles överlämnad åt djävulen, som uppfyller hans hjärta, tankar och hela liv med idel synd, sorg och jämmer; då kan Gud säga: Du är helig, du är "alldeles ren", du är mitt tempel. Då jag känner mej genom mycken synd alldeles vederstygglig för Gud, då säger Gud: Du är täck, älsklig och dyr för mina ögon. Då jag ser endast döden och förruttnelsen för mej, då säger Gud: Jag ser dej i himmelen herrlig och salig bland mina änglar. Han "som gör de döda levande och kallar de ting, som inte är, likasom de vore", han ska göra åt de troende i denna tid allt detta lika säkert, som han har uppfyllt sitt underliga löfte till Abraham, så att hela jorden är överströdd med hans säd.
Gud give oss bara mer av Abrahams tro! Men den dyra gåvan måste du med mer allvar söka, än som vanligen sker. De som av hjärtat begär den gåvan, ofta och allvarligt ber Gud därom, samt flitigt betraktar Guds ord och gärningar, de tillväxer även i tron och blir starka och brinnande i anden. De åter, som nöjer sej med sitt lilla mått och föraktar Guds dyraste gåvor, hos dem avtar tron och kan även helt upphöra, och de avfaller.
Det ordet Gud för mej
och Abraham har skrivit
att Herren Jesus sej
åt mej och honom givit.
Och så har varje själ
som här på Jesus tror
sin barnarätt så väl
som en i himlens kor.
Ty Abraham där är
i tron på Jesu pina.
Han sitter inte där
så hög för dygder sina.
Nej, han som jag är stor
i Lammets död och blod.
Den det av hjärtat tror
får glatt och muntert mod.
"Inget kött kan av lagens gärningar bli rättfärdigt inför Gud." (Rom. 3:20)
Inget kött, säger aposteln — "inget kött kan av lagens gärningar bli rättfärdigt". Han använder här ordet kött, för att påminna om den naturliga födelsen, varigenom allt kött har sin natur, såsom Kristus säger: "Det som är fött av kött är kött."
Men nu är "allt kött", all människonatur sådan som den blev i syndafallet, alltid lika uppfylld med den gamle ormens säd och död ifrån det liv som är av Gud. Ty hela naturen hade fått den befallningen av Skaparen, att allt skulle fortplantas efter sin art, gräs, örter och träd, "vart och ett efter sin art", fiskar, fåglar och allehanda djur — vart och ett skulle i sin fortplantning behålla sin art; såsom vi också ser att det har skett.
Såsom nu av en orm föds bara ormar, och panterns ungar också blir pantrar, så är också alla människors barn födda med samma natur som de första fallna människornas var, nämligen uppfylld med ormens säd, fiendskap mot Gud, förakt för hans väsende och vilja, benägenhet till allt ont, såsom Gud redan i bibelns sjätte kapitel beskriver människan, att hennes ondska var stor, och hennes hjärtas uppsåt och tanke alltid benägen till det som var ont. Och sådant är nu av naturen "allt kött", d.ä. allt vad människa heter.
När vi nu betänker detta, kan vi förstå varför aposteln så bestämt kan förklara, att inget kött kan av någon lags gärningar bli rättfärdigt. Ty då den medfödda naturen är så full med synd, och Gud ställer däremot sin heliga lags spegel, som inte ens tål den minsta syndiga tanke, den minsta kallsinnighet mot Gud eller nästan, utan fordrar att vi ska älska Gud av allt vårt hjärta, ja, av alla själens krafter, och såsom oss själva älska varje menniska, inte några vissa, utan allt vad som kallas vår nästa; och detta inte ett eller annat ögonblick, utan alla stunder i vårt liv: huru kan då någon täckas Gud i sin egen person?
Slutligen må här anmärkas ännu ett förhållande, som förklarar varför inget kött genom lagens gärningar kan bli rättfärdigt, ett förhållande som få människor besinnar, nämligen att redan blotta tillvaron av Guds lag och vårt behov av den är nog till vårt fällande under Guds dom.
Först den omständigheten, att Gud givit oss en sådan lag med dess hotelser och löften, är redan ett tillräckligt vittnesbörd att vi inte är goda, eftersom vi behövde bud och hotelser. Och för det andra bara det, att du gör det goda och flyr det onda för lagens skull, för dess hot och löften, är redan en svart fläck på all din fromhet. Ty vi skulle ju göra allt gott bara av vårt hjärtas inre godhet; annars är vi ju skalkar, som endast av en yttre makt hålls tillbaka från utövningen av det onda som vi ändå hyser i hjertat.
Till exempel: om någon lämnar dej sitt barn på en vecka och därvid säger: Jag måste tyvärr be er vaka över mitt barn, så att det inte kommer åt att stjäla något. Om du även håller så trogen vakt att du kan återlämna barnet med det vittnesbördet: Det har ingenting stulit; är det då ett gott vittnesbörd om det barnet? O, ett beklagansvärt barn! säger du. Varför då? Det har ju inte stulit? Nej, säger du; men bara den omständigheten att det måste bevakas är ju ett nog bedrövligt tecken på det barnet.
Just så är det också med oss. Vad är lagen, om inte en sådan väktare, som allestädes ligger över oss och säger: "Du får inte stjäla! du får inte dyrka avgudar! du ska inte dräpa! du ska inte göra hor! du ska inte ljuga!" Vad vittnar sådana bud och påminnelser om, om inte att vi är tjuvar, horkarlar, mördare, lögnare? Ty det budet: "Du skall icke stjäla", säger oss ju tyst i örat: du är en sådan, som måste bevakas, men nu får du inte stjäla. Det budet: "Du skall icke göra hor", säger oss ju: du har en ond begärelse, men du får inte följa den. Det budet: "Du skall inga andra gudar dyrka", innebär ju: du älskar mej inte, jag måste befalla dej det. Så ligger i varje bud en anklagelse.
Och då nu Herren Gud inte bara förbjuder syndens utbrott, utan också varje ond böjelse, tanke, begärelse — inte bara vill att det onda ska hållas tillbaka och liksom stängas in i hjärtat, utan att det alls inte ska finnas där — då han vill att du själv ska älska det goda, så att du av din egen goda böjelse gör allt vad som är gott; så är redan själva lagens tillvaro, med dess hotelser och löften, ett tillräckligt vittnesbörd om att vi inte kan vara rättfärdiga inför honom. Och bara det att vi gör det goda eller flyr det onda för lagens skull, är nog till bevis att vi inte håller lagen, som allraförst fordrar ett gott och heligt hjärta.
Härigenom kan vi ännu tydligare förstå dessa ord, att "inget kött kan genom lagens gärningar bli rättfärdigt".
Med min fromma möda jag
aldrig fylla kan din lag.
Om mitt nit blev aldrig matt,
om jag grät båd´ dag och natt
står dock syndens fläckar kvar.
Blott i dig jag frälsning har.
Men nu är "allt kött", all människonatur sådan som den blev i syndafallet, alltid lika uppfylld med den gamle ormens säd och död ifrån det liv som är av Gud. Ty hela naturen hade fått den befallningen av Skaparen, att allt skulle fortplantas efter sin art, gräs, örter och träd, "vart och ett efter sin art", fiskar, fåglar och allehanda djur — vart och ett skulle i sin fortplantning behålla sin art; såsom vi också ser att det har skett.
Såsom nu av en orm föds bara ormar, och panterns ungar också blir pantrar, så är också alla människors barn födda med samma natur som de första fallna människornas var, nämligen uppfylld med ormens säd, fiendskap mot Gud, förakt för hans väsende och vilja, benägenhet till allt ont, såsom Gud redan i bibelns sjätte kapitel beskriver människan, att hennes ondska var stor, och hennes hjärtas uppsåt och tanke alltid benägen till det som var ont. Och sådant är nu av naturen "allt kött", d.ä. allt vad människa heter.
När vi nu betänker detta, kan vi förstå varför aposteln så bestämt kan förklara, att inget kött kan av någon lags gärningar bli rättfärdigt. Ty då den medfödda naturen är så full med synd, och Gud ställer däremot sin heliga lags spegel, som inte ens tål den minsta syndiga tanke, den minsta kallsinnighet mot Gud eller nästan, utan fordrar att vi ska älska Gud av allt vårt hjärta, ja, av alla själens krafter, och såsom oss själva älska varje menniska, inte några vissa, utan allt vad som kallas vår nästa; och detta inte ett eller annat ögonblick, utan alla stunder i vårt liv: huru kan då någon täckas Gud i sin egen person?
Slutligen må här anmärkas ännu ett förhållande, som förklarar varför inget kött genom lagens gärningar kan bli rättfärdigt, ett förhållande som få människor besinnar, nämligen att redan blotta tillvaron av Guds lag och vårt behov av den är nog till vårt fällande under Guds dom.
Först den omständigheten, att Gud givit oss en sådan lag med dess hotelser och löften, är redan ett tillräckligt vittnesbörd att vi inte är goda, eftersom vi behövde bud och hotelser. Och för det andra bara det, att du gör det goda och flyr det onda för lagens skull, för dess hot och löften, är redan en svart fläck på all din fromhet. Ty vi skulle ju göra allt gott bara av vårt hjärtas inre godhet; annars är vi ju skalkar, som endast av en yttre makt hålls tillbaka från utövningen av det onda som vi ändå hyser i hjertat.
Till exempel: om någon lämnar dej sitt barn på en vecka och därvid säger: Jag måste tyvärr be er vaka över mitt barn, så att det inte kommer åt att stjäla något. Om du även håller så trogen vakt att du kan återlämna barnet med det vittnesbördet: Det har ingenting stulit; är det då ett gott vittnesbörd om det barnet? O, ett beklagansvärt barn! säger du. Varför då? Det har ju inte stulit? Nej, säger du; men bara den omständigheten att det måste bevakas är ju ett nog bedrövligt tecken på det barnet.
Just så är det också med oss. Vad är lagen, om inte en sådan väktare, som allestädes ligger över oss och säger: "Du får inte stjäla! du får inte dyrka avgudar! du ska inte dräpa! du ska inte göra hor! du ska inte ljuga!" Vad vittnar sådana bud och påminnelser om, om inte att vi är tjuvar, horkarlar, mördare, lögnare? Ty det budet: "Du skall icke stjäla", säger oss ju tyst i örat: du är en sådan, som måste bevakas, men nu får du inte stjäla. Det budet: "Du skall icke göra hor", säger oss ju: du har en ond begärelse, men du får inte följa den. Det budet: "Du skall inga andra gudar dyrka", innebär ju: du älskar mej inte, jag måste befalla dej det. Så ligger i varje bud en anklagelse.
Och då nu Herren Gud inte bara förbjuder syndens utbrott, utan också varje ond böjelse, tanke, begärelse — inte bara vill att det onda ska hållas tillbaka och liksom stängas in i hjärtat, utan att det alls inte ska finnas där — då han vill att du själv ska älska det goda, så att du av din egen goda böjelse gör allt vad som är gott; så är redan själva lagens tillvaro, med dess hotelser och löften, ett tillräckligt vittnesbörd om att vi inte kan vara rättfärdiga inför honom. Och bara det att vi gör det goda eller flyr det onda för lagens skull, är nog till bevis att vi inte håller lagen, som allraförst fordrar ett gott och heligt hjärta.
Härigenom kan vi ännu tydligare förstå dessa ord, att "inget kött kan genom lagens gärningar bli rättfärdigt".
Med min fromma möda jag
aldrig fylla kan din lag.
Om mitt nit blev aldrig matt,
om jag grät båd´ dag och natt
står dock syndens fläckar kvar.
Blott i dig jag frälsning har.
måndag 9 juli 2018
"Det ni har gjort en av dessa minsta mina bröder, det har ni gjort mej." (Matt. 25:40)
"Jag var hungrig och ni gav mej äta; jag var törstig och ni gav mej dricka; jag var husvill och ni härbärgerade mej; naken och ni klädde mej; sjuk och ni besökte mej; jag var i fängelse och ni kom till mej. --- Vad ni har gjort en av dessa minsta, det har ni gjort mej." Matt. 25: 35-36,40.
Av de gärningar Kristus här räknar upp kan vi lära något om fältet och utsträckningen för en kristlig välgörenhet. Vi märker, att Kristus här gynnar en utåt gående verksamhet, då han inte bara talar om det goda var och en kan göra inom sitt hus, utan också säger: "Jag var sjuk och ni besökte mej; jag var i fängelse och ni kom till mej."
Det är då underligt, att det ibland kristna kan uppstå olika meningar om en sådan fråga, huruvida vi bör uppsöka nöden, eller bara vänta, till dess den anmäler sej vid vår dörr. På samma gång den ena beklagar, att han är bunden vid en huslig kallelse och därigenom berövad tillfällen att göra goda gärningar — inte besinnande, att det är just i huset, bland våra närmaste, vi måste utöva de flesta goda gärningar — så finns andra, som också vill vara kristna, vilka rentav förkastar all vidsträcktare verksamhet och vill inskränka vår välgörenhet till dessa närmaste.
Men där man inte hemligen åsyftar att försvara sin egen maklighet, utan verkligen vill se sanningen, ska man förvisso av dessa Kristi ord: "Jag var sjuk och i fängelse, och ni besökte mej" — samt av det allmänna kärleksbudet: "Älska din nästa såsom dej själv" — tillräckligen övertygas, att varje kristen bör efter tillfälle och förmåga tjäna alla människor, inte bara sitt husfolk och sina vänner — "ty så gör också publikanerna" — utan även dem, som är utanför.
Det var också i Kristi tid en man, som ville undkomma budet om kärlekens bevisning mot nästan och därför svarade: "Vilken är då min nästa?" Men Kristus visade i sin liknelse om den barmhärtige samariten, att även där det är ett sådant avstånd i alla förhållanden, som mellan judar och samariter, borde man tjäna människor.
Märk därför: det är mycket goda och Gud behagliga gärningar, då du först genom tron håller vänskap med din Frälsare och sedan med tålamod och trohet sköter din kallelses verk inom huset, antingen såsom styrande, såsom husfader, husmoder, eller såsom lydande, såsom barn eller tjänare. I alla stånd har man många goda gärningar att utöva, som ofta fordrar mycket tålamod och köttets dödande. Kan du däri troget hålla ut, så är det allt Gud behagliga gärningar; ty det är av Honom själv befallt och förordnat.
Men kan du därjämte tjäna dem, som är utom huset, i andliga eller lekamliga behov, sjuka, fattiga, okunniga, så ser du här, att Kristus vill en dag så prisa dessa gärningar, att han ska säga: "Jag var sjuk, och ni sökte mej; jag var i fängelse, och ni kom till mej." Kort sagt, "en kristens gärningar har inget namn", säger Luther, d. ä. en kristen gör inga vissa gärningar, såsom skrymtarna, som väljer ut någon viss gärning, och utom denna får man inget gott av dem. Men en kristen har kärlek och gör genom denna allehanda gott, enligt Kristi ord: "Allt det ni vill att människorna ska göra er, det gör också ni dem."
Då han har den stora nåden, att han lever i Guds vänskap och under en evig och beständig förlåtelse, så länge Gud inte ogillar Borgesmannen, sin älsklige Son, och härtill kommer, att Kristus med sådant välbehag betraktar våra ringa gärningar att han vill säga: Ni har gjort det mot mej - hur ljuvt att då i stort och smått se på honom och säga vid sej själv: För Frälsarens skull vill jag nu ge denna fattiga ett klädesplagg; för Frälsarens skull vill jag säga denna okunniga ett hälsosamt ord; för Frälsarens skull vill jag nu ha tålamod med denna prövande medmänniska och ge henne ett glatt ansikte och ett gott ord; för Frälsarens skull vill jag göra mej det omaket att besöka den och den eländiga o.s.v. När jag har trons tröst och kärlek i mitt hjärta, är allt detta en lust.
Vi ska ändå tycka oss ha gjort intet, så att när Herren uppräknar, vad vi gjort åt Honom, ska vi svara: När var vi så lyckliga att få tjäna dej? Men Han ska då bedyrande förklara: "Sannerligen säger jag er: allt det ni har gjort en av dessa minsta mina bröder, det har ni gjort mej."
Gör det lilla du kan och besinna att Gud
hos oss alla blott trohet vill se!
O så gläds att få gå med hans ringaste bud
och att själv han all hjälp vill dej ge.
Vilken fröjd, om en dag han kan säga till dej:
"Vad du gjorde, det gjorde du mej!"
Av de gärningar Kristus här räknar upp kan vi lära något om fältet och utsträckningen för en kristlig välgörenhet. Vi märker, att Kristus här gynnar en utåt gående verksamhet, då han inte bara talar om det goda var och en kan göra inom sitt hus, utan också säger: "Jag var sjuk och ni besökte mej; jag var i fängelse och ni kom till mej."
Det är då underligt, att det ibland kristna kan uppstå olika meningar om en sådan fråga, huruvida vi bör uppsöka nöden, eller bara vänta, till dess den anmäler sej vid vår dörr. På samma gång den ena beklagar, att han är bunden vid en huslig kallelse och därigenom berövad tillfällen att göra goda gärningar — inte besinnande, att det är just i huset, bland våra närmaste, vi måste utöva de flesta goda gärningar — så finns andra, som också vill vara kristna, vilka rentav förkastar all vidsträcktare verksamhet och vill inskränka vår välgörenhet till dessa närmaste.
Men där man inte hemligen åsyftar att försvara sin egen maklighet, utan verkligen vill se sanningen, ska man förvisso av dessa Kristi ord: "Jag var sjuk och i fängelse, och ni besökte mej" — samt av det allmänna kärleksbudet: "Älska din nästa såsom dej själv" — tillräckligen övertygas, att varje kristen bör efter tillfälle och förmåga tjäna alla människor, inte bara sitt husfolk och sina vänner — "ty så gör också publikanerna" — utan även dem, som är utanför.
Det var också i Kristi tid en man, som ville undkomma budet om kärlekens bevisning mot nästan och därför svarade: "Vilken är då min nästa?" Men Kristus visade i sin liknelse om den barmhärtige samariten, att även där det är ett sådant avstånd i alla förhållanden, som mellan judar och samariter, borde man tjäna människor.
Märk därför: det är mycket goda och Gud behagliga gärningar, då du först genom tron håller vänskap med din Frälsare och sedan med tålamod och trohet sköter din kallelses verk inom huset, antingen såsom styrande, såsom husfader, husmoder, eller såsom lydande, såsom barn eller tjänare. I alla stånd har man många goda gärningar att utöva, som ofta fordrar mycket tålamod och köttets dödande. Kan du däri troget hålla ut, så är det allt Gud behagliga gärningar; ty det är av Honom själv befallt och förordnat.
Men kan du därjämte tjäna dem, som är utom huset, i andliga eller lekamliga behov, sjuka, fattiga, okunniga, så ser du här, att Kristus vill en dag så prisa dessa gärningar, att han ska säga: "Jag var sjuk, och ni sökte mej; jag var i fängelse, och ni kom till mej." Kort sagt, "en kristens gärningar har inget namn", säger Luther, d. ä. en kristen gör inga vissa gärningar, såsom skrymtarna, som väljer ut någon viss gärning, och utom denna får man inget gott av dem. Men en kristen har kärlek och gör genom denna allehanda gott, enligt Kristi ord: "Allt det ni vill att människorna ska göra er, det gör också ni dem."
Då han har den stora nåden, att han lever i Guds vänskap och under en evig och beständig förlåtelse, så länge Gud inte ogillar Borgesmannen, sin älsklige Son, och härtill kommer, att Kristus med sådant välbehag betraktar våra ringa gärningar att han vill säga: Ni har gjort det mot mej - hur ljuvt att då i stort och smått se på honom och säga vid sej själv: För Frälsarens skull vill jag nu ge denna fattiga ett klädesplagg; för Frälsarens skull vill jag säga denna okunniga ett hälsosamt ord; för Frälsarens skull vill jag nu ha tålamod med denna prövande medmänniska och ge henne ett glatt ansikte och ett gott ord; för Frälsarens skull vill jag göra mej det omaket att besöka den och den eländiga o.s.v. När jag har trons tröst och kärlek i mitt hjärta, är allt detta en lust.
Vi ska ändå tycka oss ha gjort intet, så att när Herren uppräknar, vad vi gjort åt Honom, ska vi svara: När var vi så lyckliga att få tjäna dej? Men Han ska då bedyrande förklara: "Sannerligen säger jag er: allt det ni har gjort en av dessa minsta mina bröder, det har ni gjort mej."
Gör det lilla du kan och besinna att Gud
hos oss alla blott trohet vill se!
O så gläds att få gå med hans ringaste bud
och att själv han all hjälp vill dej ge.
Vilken fröjd, om en dag han kan säga till dej:
"Vad du gjorde, det gjorde du mej!"
söndag 8 juli 2018
"Den Herren älskar, den agar han." (Hebr. 12:6)
Herren Kristus sa: "Varje gren som bär frukt, den rensar han, för att den ska bära mer frukt."
Av detta ser jag att samma själar, som Herren gillar och omtalar såsom goda, fruktbärande grenar, ändå inte är alldeles rena i sej själva. Många kristna blandar samman detta, så att de menar att fruktbärandet ska innebära renhet ifrån allt ont; men detta är två olika saker.
Liksom en god och dyrbar gren, som bär ädla frukter i rikt mått, likväl på samma gång kan ha några torra kvistar eller vattenskott, som bara suger must och bör tas bort, så kan en kristen vara levande och trogen, rik på kärlek och alla Andens frukter, och likväl därjämte inte endast ha sin del i det allmänna syndafördärvet, utan också vara behäftad med något visst förargligt fel, någon oart, som måste ideligen korsfästas och dödas, men som ändå beständigt till någon grad följer honom. Men han är likväl en helt annan än dessa oäkta grenar, som inte bär frukt.
Mången naturmänniska kan vara mindre felaktig, d. ä. ha en hyggligare natur, men är dock på samma gång hel och hållen död och ofruktsam. Lägg då märke till detta: att du inte är helt ren från synder och oarter, utan dagligen måste lida av sådana, det ska inte fördöma dej, så länge du ändå står i förening med Frälsaren. Du märker också, att du genom denna förening även har de utmärkande frukterna, oaktat all din skröplighet och fastän du aldrig kan bli nöjd med dina frukter. Men är du förenad med Kristus, så är du likväl ett "nytt kreatur".
Men nu — vad gör då den himmelske vingårdsmannen med de grenar, som bär frukt? Herren säger: "Var och en som bär frukt, den rensar han, för att den ska bära mer frukt". Märk: "den rensar han." Det är ett ganska kort ord, men mycket långt och kännbart i erfarenheten. Den goda grenen rensar han. Den gren som inte bär frukt rensas inte, den får växa fri och såsom det vill sej, för den ska bara brännas. Men den som bär frukt, den ska skötas, och den rensar han.
Hur sker nu det? Kristi bild (Joh. 15) är lärorik. Han talar om en trädgårdsmästares rensande. Detta sker inte med vatten, utan med en kniv och en skrapa, varmed torrt ris, mossa, överflödiga kvistar och blad som bara hindrar de goda grenarnas fruktbarhet rensas bort.
Detta tyder ganska väl på vad de trogna erfar. Känner vi inte ofta denne trädgårdsmästares kniv? Känner vi inte under ordets hörande, hur detta tveeggade svärd skär i vårt inre, och hur det i synnerhet angriper de skröpligheter och oarter, som vi är mest behäftade med?
Vidare: när vi varit försumliga i Herrens verk, kallsinniga och olydiga mot Herren, hur blir vi inte invärtes skrapade genom Andens bestraffningar! Det är den hulde vingårdsmannen, han som vandrar i sin örtagård, som gör att vi inte gärna en dag får vara nöjda med oss själva, utan blir beständigt invärtes straffade. "Tukta också mina njurar om natten", säger David. Där den Helige Ande bor, kan det inte vara annorlunda; ty det är ju omöjligt, att inte han skulle finna orenligheter i oss — och lika omöjligt, att han inte skulle angripa och straffa dessa där han bor och verkar.
Men vad som nu inte uträttas med dessa inre bestraffningar genom ordet, det gör den trofaste Herren med utvärtes ris och plågor, sorger och vidrigheter eller, såsom Petrus säger, "mångahanda prövningar, där så behövs". Kort sagt: ett himmelens barn ska rensas. Aposteln säger: "Den Herren älskar, den agar han; men han gisslar var och en son, han anammar. Är ni utan aga, i vilken alla är vordna delaktiga, så är ni oäkta och inte barn. All aga synes nu inte vara till fröjd, utan till ångest; men sedan vedergäller den en fridsam rättfärdighetens frukt dem, som är däri övade."
Märk, detta är ändamålet. Han "plågar inte människorna av hjärtat", utan endast "var så behövs"; såsom Kristus säger: Han rensar den goda grenen, för att den ska bära mer frukt. Detta är det goda ändamålet. Han vill, att en ädel och dyrbar gren, som bär goda frukter, ska bli ännu mer fruktbärande och herrlig.
Och Gud ske lov! vi ser ju, att detta även uträttas med agan. Såg vi inte här och där en kristen, ganska upplyst och rättsinnig, hos vilken vi dock med ledsnad märkte en viss maklighet och andlig ofruktbarhet. Oförmodat såg vi honom dock drabbas av en djupare sorg eller olycka, eller en svår invärtes anfäktning, så att vi ängslades därvid; men när han kom ut från denna bedrövelses ugn, var han en helt annan, en allvarligare och i alla goda gärningar mer fruktsam kristen.
Och hur känner inte vi alla, som står under Herrens skötande, att så snart någon större sinnlighet, fåfänglighet, egenkärlek eller dylikt börjat inta oss, har vi snart en ny bedrövelse, vilken då bringar oss åter till besinning; och när Herren åter tröstat vårt hjärta, besinnar vi oss såsom efter ett uppfriskande bad och börjar med ny flit löpa hans budords väg. Herren har en helig nitälskan om de själar, som han bereder för himmelen. Han vill ha dem mer och mer rena och fruktbärande; då däremot andra får växa upp helt fritt och efter köttets behag.
Herrens nåd är var morgon ny.
Bort med tvekan och fruktan!
Herren röst mitt i stormens gny
blandar nåd i hans tuktan.
Nåd, ja, nåd hur han än den kläder,
nåd som fostrar för himmelriket opp,
nåd som livar vår tro, vårt hopp,
nåd som tröstar och gläder.
Av detta ser jag att samma själar, som Herren gillar och omtalar såsom goda, fruktbärande grenar, ändå inte är alldeles rena i sej själva. Många kristna blandar samman detta, så att de menar att fruktbärandet ska innebära renhet ifrån allt ont; men detta är två olika saker.
Liksom en god och dyrbar gren, som bär ädla frukter i rikt mått, likväl på samma gång kan ha några torra kvistar eller vattenskott, som bara suger must och bör tas bort, så kan en kristen vara levande och trogen, rik på kärlek och alla Andens frukter, och likväl därjämte inte endast ha sin del i det allmänna syndafördärvet, utan också vara behäftad med något visst förargligt fel, någon oart, som måste ideligen korsfästas och dödas, men som ändå beständigt till någon grad följer honom. Men han är likväl en helt annan än dessa oäkta grenar, som inte bär frukt.
Mången naturmänniska kan vara mindre felaktig, d. ä. ha en hyggligare natur, men är dock på samma gång hel och hållen död och ofruktsam. Lägg då märke till detta: att du inte är helt ren från synder och oarter, utan dagligen måste lida av sådana, det ska inte fördöma dej, så länge du ändå står i förening med Frälsaren. Du märker också, att du genom denna förening även har de utmärkande frukterna, oaktat all din skröplighet och fastän du aldrig kan bli nöjd med dina frukter. Men är du förenad med Kristus, så är du likväl ett "nytt kreatur".
Men nu — vad gör då den himmelske vingårdsmannen med de grenar, som bär frukt? Herren säger: "Var och en som bär frukt, den rensar han, för att den ska bära mer frukt". Märk: "den rensar han." Det är ett ganska kort ord, men mycket långt och kännbart i erfarenheten. Den goda grenen rensar han. Den gren som inte bär frukt rensas inte, den får växa fri och såsom det vill sej, för den ska bara brännas. Men den som bär frukt, den ska skötas, och den rensar han.
Hur sker nu det? Kristi bild (Joh. 15) är lärorik. Han talar om en trädgårdsmästares rensande. Detta sker inte med vatten, utan med en kniv och en skrapa, varmed torrt ris, mossa, överflödiga kvistar och blad som bara hindrar de goda grenarnas fruktbarhet rensas bort.
Detta tyder ganska väl på vad de trogna erfar. Känner vi inte ofta denne trädgårdsmästares kniv? Känner vi inte under ordets hörande, hur detta tveeggade svärd skär i vårt inre, och hur det i synnerhet angriper de skröpligheter och oarter, som vi är mest behäftade med?
Vidare: när vi varit försumliga i Herrens verk, kallsinniga och olydiga mot Herren, hur blir vi inte invärtes skrapade genom Andens bestraffningar! Det är den hulde vingårdsmannen, han som vandrar i sin örtagård, som gör att vi inte gärna en dag får vara nöjda med oss själva, utan blir beständigt invärtes straffade. "Tukta också mina njurar om natten", säger David. Där den Helige Ande bor, kan det inte vara annorlunda; ty det är ju omöjligt, att inte han skulle finna orenligheter i oss — och lika omöjligt, att han inte skulle angripa och straffa dessa där han bor och verkar.
Men vad som nu inte uträttas med dessa inre bestraffningar genom ordet, det gör den trofaste Herren med utvärtes ris och plågor, sorger och vidrigheter eller, såsom Petrus säger, "mångahanda prövningar, där så behövs". Kort sagt: ett himmelens barn ska rensas. Aposteln säger: "Den Herren älskar, den agar han; men han gisslar var och en son, han anammar. Är ni utan aga, i vilken alla är vordna delaktiga, så är ni oäkta och inte barn. All aga synes nu inte vara till fröjd, utan till ångest; men sedan vedergäller den en fridsam rättfärdighetens frukt dem, som är däri övade."
Märk, detta är ändamålet. Han "plågar inte människorna av hjärtat", utan endast "var så behövs"; såsom Kristus säger: Han rensar den goda grenen, för att den ska bära mer frukt. Detta är det goda ändamålet. Han vill, att en ädel och dyrbar gren, som bär goda frukter, ska bli ännu mer fruktbärande och herrlig.
Och Gud ske lov! vi ser ju, att detta även uträttas med agan. Såg vi inte här och där en kristen, ganska upplyst och rättsinnig, hos vilken vi dock med ledsnad märkte en viss maklighet och andlig ofruktbarhet. Oförmodat såg vi honom dock drabbas av en djupare sorg eller olycka, eller en svår invärtes anfäktning, så att vi ängslades därvid; men när han kom ut från denna bedrövelses ugn, var han en helt annan, en allvarligare och i alla goda gärningar mer fruktsam kristen.
Och hur känner inte vi alla, som står under Herrens skötande, att så snart någon större sinnlighet, fåfänglighet, egenkärlek eller dylikt börjat inta oss, har vi snart en ny bedrövelse, vilken då bringar oss åter till besinning; och när Herren åter tröstat vårt hjärta, besinnar vi oss såsom efter ett uppfriskande bad och börjar med ny flit löpa hans budords väg. Herren har en helig nitälskan om de själar, som han bereder för himmelen. Han vill ha dem mer och mer rena och fruktbärande; då däremot andra får växa upp helt fritt och efter köttets behag.
Herrens nåd är var morgon ny.
Bort med tvekan och fruktan!
Herren röst mitt i stormens gny
blandar nåd i hans tuktan.
Nåd, ja, nåd hur han än den kläder,
nåd som fostrar för himmelriket opp,
nåd som livar vår tro, vårt hopp,
nåd som tröstar och gläder.
lördag 7 juli 2018
"Jag sade: Jag vill bekänna för Herren min överträdelse; då förlät du mej min synds missgärning." (Psalt. 32:5)
Är inte detta en kort sammanfattning av hela Skriftens lära om en arm syndares benådning? Både med uttryckliga ord och med otaliga exempel har Gud alltifrån världens begynnelse förklarat, att Adams barn ska på denna väg komma till hans nåd.
Låt oss därför väl ge akt på orden. David säger: "Jag vill bekänna för Herren min överträdelse; då förlät du mej min synds missgärning." Att här inte talas om en blott utvärtes, tillfällig eller föreläsen syndabekännelse, utan att här är fråga om en arm bekymrad syndare, är lätt att förstå.
Dock må man även skilja på bekymmer och bekymmer.
Det är mången, som med ett visst bekymmer, en viss ånger bekänner synden och dock vandrar i mörkret; såsom vi ser på kung Saul, då han bekände: "Jag har syndat, att jag har övergivit Herrens befallning och dina ord", men han sökte aldrig en hel förlikning och förening med Gud.
Vidare kung Farao, då han sade: "Jag har syndat mot Herren er Gud och mot er", men hela hans erkänsla kom blott därav, att redan den åttonde plågan kvalde och förskräckte honom, och inte av någon böjelse att komma till en hel försoning med Israels Gud.
Ja, Kain bekände också: "Min missgärning är större, än att hon må varda mej förlåten;" men i detsamma gick han bort ifrån Herrens ansikte och sökte inte hans nåd.
Likaså Judas då han med bitter smärta utbrast: "Jag har gjort illa, att jag har förrått menlöst blod."
Vi finner av alla dessa exempel, att till ett rätt syndens bekännande fordras en hel omvändelse eller bättringsomsorg, fordras ett Andens verk i själen, varigenom själva synden såsom en förbrytelse mot Gud bedrövar henne, och hon därför behöver utgjuta sitt hjärta för Herren, bekänna sin synd och be om förlåtelse. Mången obotfärdig lastens träl kan, såsom vi nu sett, vissa stunder bekänna sin synd med bitter smärta, men blott för dess sorgliga följder. Det är inte själva synden, såsom en förbrytelse mot Gud, som bedrövar honom, han har inte heller någon omsorg om att komma i en hel förening med Gud, utan det är endast en tillfällig smärta av syndens följder; därför förblir han också allt framgent syndens träl.
Ty den rätta syndabekännelsen fordrar således, att Guds röst har träffat och väckt samvetet och kastat själen under hans rättfärdiga dom; men också, att hon, i följd av Guds nådefulla kallelse till förlikning, i följd av evangelii tillsägelser om nåd, hoppas något förbarmande och därför går fram till nådastolen och söker barmhärtighet. Den som alls inte vet av nåd, utan endast av synd och dom, framgår inte till Gud.
Till syndens bekännande fordras således någon gnista av tro. Så länge Adam och Eva blott kände synden och domen, flydde de för Guds ansikte. Så var det också en tid med David, varunder han höll sej på avstånd från Gud och inte ville bekänna synden, men "försmäktade" och "borttorkades" genom sin dagliga gråt; "men", säger han, "jag sa: Jag vill bekänna för Herren min överträdelse, då förlät du mej min synds missgärning".
Den, som vill se, hur en rätt syndakännedom och syndabekännelse är beskaffad, betrakte David i den femtioförsta psalmen. Vi vill bara anmärka två punkter i hans hjärteutgjutelser.
Trots att han genom den uppenbara synd, som där omtalas, hade gjort en stor förargelse för människor och särskilt emot Uria en gruvlig missgärning, stod liksom Gud och det syndiga inför Honom så ömt för hans hjärta, att han liksom förgäter all sin förbrytelse inför människor och säger till Herren: Mot dig allena har jag syndat och gjort illa för dig. Se här bilden av ett rätt gudfruktigt hjärta!
För det andra är det inte bara det grova syndautbrottet, som bedrövar honom, utan han ser med smärta på själva naturens ondska, går till själva källan och säger: Se, jag är född av syndig säd, och min moder har avlat mej i synd. Just detta, nämligen att känna själva naturens ondska, känna sitt hela väsens fördärv, är det allraviktigaste.
Så länge man bara ser på några syndautbrott, men inte känner själva hjärtats, själva väsendets syndfullhet, kan man ännu alltid stilla sej med en falsk tröst och blir aldrig helt förtappad i sej själv och därför inte heller helt frigjord och salig i Kristus. Därför är det viktigare i en sann syndakännedom, att man känner själva hjärtats fördärv, nämligen det gruvliga föraktet för Gud, säkerheten, otron, hårdheten, skrymteriet och all illfundighet, så att vår kännedom motsvarar Guds egen beskrivning på hjärtat, såsom ett "argt och illfundigt ting över allting".
Se, Jesus är ett tröstrikt namn
och i all nöd vår säkra hamn.
Vi genom Jesus får Guds nåd
och finner på det bästa råd.
Guds ende Son, o Jesus huld,
förlåt oss all vår synd och skuld.
Vår nöd du ser och hjälpa kan,
du som är både Gud och man.
Av dig är all rättfärdighet,
av dig all frid och salighet.
Den som till dig har satt sin tröst,
han blir ifrån allt ont förlöst.
Låt oss därför väl ge akt på orden. David säger: "Jag vill bekänna för Herren min överträdelse; då förlät du mej min synds missgärning." Att här inte talas om en blott utvärtes, tillfällig eller föreläsen syndabekännelse, utan att här är fråga om en arm bekymrad syndare, är lätt att förstå.
Dock må man även skilja på bekymmer och bekymmer.
Det är mången, som med ett visst bekymmer, en viss ånger bekänner synden och dock vandrar i mörkret; såsom vi ser på kung Saul, då han bekände: "Jag har syndat, att jag har övergivit Herrens befallning och dina ord", men han sökte aldrig en hel förlikning och förening med Gud.
Vidare kung Farao, då han sade: "Jag har syndat mot Herren er Gud och mot er", men hela hans erkänsla kom blott därav, att redan den åttonde plågan kvalde och förskräckte honom, och inte av någon böjelse att komma till en hel försoning med Israels Gud.
Ja, Kain bekände också: "Min missgärning är större, än att hon må varda mej förlåten;" men i detsamma gick han bort ifrån Herrens ansikte och sökte inte hans nåd.
Likaså Judas då han med bitter smärta utbrast: "Jag har gjort illa, att jag har förrått menlöst blod."
Vi finner av alla dessa exempel, att till ett rätt syndens bekännande fordras en hel omvändelse eller bättringsomsorg, fordras ett Andens verk i själen, varigenom själva synden såsom en förbrytelse mot Gud bedrövar henne, och hon därför behöver utgjuta sitt hjärta för Herren, bekänna sin synd och be om förlåtelse. Mången obotfärdig lastens träl kan, såsom vi nu sett, vissa stunder bekänna sin synd med bitter smärta, men blott för dess sorgliga följder. Det är inte själva synden, såsom en förbrytelse mot Gud, som bedrövar honom, han har inte heller någon omsorg om att komma i en hel förening med Gud, utan det är endast en tillfällig smärta av syndens följder; därför förblir han också allt framgent syndens träl.
Ty den rätta syndabekännelsen fordrar således, att Guds röst har träffat och väckt samvetet och kastat själen under hans rättfärdiga dom; men också, att hon, i följd av Guds nådefulla kallelse till förlikning, i följd av evangelii tillsägelser om nåd, hoppas något förbarmande och därför går fram till nådastolen och söker barmhärtighet. Den som alls inte vet av nåd, utan endast av synd och dom, framgår inte till Gud.
Till syndens bekännande fordras således någon gnista av tro. Så länge Adam och Eva blott kände synden och domen, flydde de för Guds ansikte. Så var det också en tid med David, varunder han höll sej på avstånd från Gud och inte ville bekänna synden, men "försmäktade" och "borttorkades" genom sin dagliga gråt; "men", säger han, "jag sa: Jag vill bekänna för Herren min överträdelse, då förlät du mej min synds missgärning".
Den, som vill se, hur en rätt syndakännedom och syndabekännelse är beskaffad, betrakte David i den femtioförsta psalmen. Vi vill bara anmärka två punkter i hans hjärteutgjutelser.
Trots att han genom den uppenbara synd, som där omtalas, hade gjort en stor förargelse för människor och särskilt emot Uria en gruvlig missgärning, stod liksom Gud och det syndiga inför Honom så ömt för hans hjärta, att han liksom förgäter all sin förbrytelse inför människor och säger till Herren: Mot dig allena har jag syndat och gjort illa för dig. Se här bilden av ett rätt gudfruktigt hjärta!
För det andra är det inte bara det grova syndautbrottet, som bedrövar honom, utan han ser med smärta på själva naturens ondska, går till själva källan och säger: Se, jag är född av syndig säd, och min moder har avlat mej i synd. Just detta, nämligen att känna själva naturens ondska, känna sitt hela väsens fördärv, är det allraviktigaste.
Så länge man bara ser på några syndautbrott, men inte känner själva hjärtats, själva väsendets syndfullhet, kan man ännu alltid stilla sej med en falsk tröst och blir aldrig helt förtappad i sej själv och därför inte heller helt frigjord och salig i Kristus. Därför är det viktigare i en sann syndakännedom, att man känner själva hjärtats fördärv, nämligen det gruvliga föraktet för Gud, säkerheten, otron, hårdheten, skrymteriet och all illfundighet, så att vår kännedom motsvarar Guds egen beskrivning på hjärtat, såsom ett "argt och illfundigt ting över allting".
Se, Jesus är ett tröstrikt namn
och i all nöd vår säkra hamn.
Vi genom Jesus får Guds nåd
och finner på det bästa råd.
Guds ende Son, o Jesus huld,
förlåt oss all vår synd och skuld.
Vår nöd du ser och hjälpa kan,
du som är både Gud och man.
Av dig är all rättfärdighet,
av dig all frid och salighet.
Den som till dig har satt sin tröst,
han blir ifrån allt ont förlöst.
fredag 6 juli 2018
"Dela edert till de heligas nödtorft." (Rom. 12:13)
Denna förmaning innebär att de kristna bör betrakta sina fattiga trossyskons nödtorft eller behov såsom sina egna, vara lika måna om att hjälpa syskonen som sej själva. Vi bör ha en så sann och hjärtlig kärlek, att det går till efter ordet: "När en lem lider, så lider alla lemmarna med" — ja, efter det stora kärleksbudet: "Älska din nästa såsom dej själv."
Och när aposteln särskilt nämner de heliga, lär vi även här, såsom i Gal. 6: 10, att fastän vi enligt den allmänna kärlekslagen ska "göra gott emot var man", vi ändå ska göra "allramest emot dem som är våra syskon i tron". Väl visar oss detta ställe om de "heligas nödtorft", att den egendomsgemenskap, som från början infördes i den första församlingen, redan hade upphört, utan tvivel för dess missbruk av lättjefulla personer, som tidigt kom in i församlingen. Och väl lär vi därav, att vi bör ge med urskiljning, inte till understöd för lättjan och lasten, utan endast för "nödtorft" eller verkligt behov. Men se, detta bör vi då också desto mer villigt göra, nämligen "delta i de heligas nödtorft", d. ä. med huld, broderlig kärlek understödja dem som är i verkligt behov och inte missbrukar understödet till lättja och överflöd.
Men vilka är nu "de heliga", dessa "fattiga heliga", såsom aposteln i kap. 15: 26 kallar dem? O, att vi en gång lärde rätt förstå det ordet "helig"! Vi ska överallt i apostlarnas brev finna, att med det höga namnet heliga betecknas alla troende kristna. Det är inte några särskilt framstående kristna, såsom apostlarna eller profeterna, som kallas "heliga", utan alla som i den nya födelsen är av Anden uttagna från världen och åt Gud avskilda, såsom ordets första betydelse är.
Och dessa pånyttfödda själar är i tvåfaldigt avseende verkligt heliga inför Gud. Först har de Kristi fullkomliga helighet sej tillräknad, och för det andra Andens helgelse i sej påbörjad; vilka bägge förhållanden aposteln så uttrycker, att de är "helgade genom Herrens Jesu namn och genom vår Guds Ande". Vi är då Guds heliga, fastän inte i oss själva syndfria; såsom vi väl ser, då David först omtalar sitt svåra syndaelände och sedan tillägger: "För detta ska alla heliga be dej i rätt tid". Det är då endast i Kristus vi är rätt heliga; varom Luther över vår text så starkt och tänkvärt yttrar: "Paulus talar här om de heliga på jorden, d. ä. de kristna, och kallar dem helgon, Guds nåd till ära, genom vilken de utan alla gärningar är heliga i tron. Ty det vore en stor skam och Guds försmädelse, om en kristen ville neka, att han är helig. Därmed bekände han, att också Kristi blod, Guds ord, Ande och nåd, ja, Gud själv inte vore heliga, vilket likväl Gud använt på honom, att han skulle vara sådan."
Dessa är nu de heliga. Och i dessas nödtorft bör vi så hjärtligt delta, som vore det vår egen, och alltså försöka avhjälpa eller lindra nöden. Gör vi inte det, utan behålla allt vad vi äger blott för oss själva, så kan vi sannerligen inte leva i Guds kärlek. Det är helt annat, att vi av svaghet kan förgå oss eller annars vara eller göra vad vi inte ville; men att ingen kärlek ha eller bevisa, det vittnar om något ännu betänkligare, nämligen att vi inte lever av Guds kärlek. Såsom Johannes uttryckligen säger: "Den som har denna världens gods och ser sin broder vara nödställd, men sluter sitt hjärta till för honom, hur blir Guds kärlek i honom?"
"Härbärgera gärna." Denna förmaning förekommer ofta (se Hebr. 13; 1 Petr.4), och det därför att de första kristna under förföljelsen ofta blev fördrivna från sina hem och vandrade ut till främmande orter, varjämte man på den tiden inte hade många offentliga härbärgen för resande. Sådana förjagade kristna borde nu trosbröderna med glad och villig kärlek härbärgera, ja, eftertrakta att få göra det. —
Men nu: om också åtskilliga tidsförhållanden förändras, kvarstår alltid den stora kärlekslagen, att vi ska i alla möjliga fall tjäna vår nästa, och att kärleken inte bara bevisas med vackra ord, utan med verk och gärning, även med något besvär och uppoffring. Att härbärgera kan även nu ofta bli vår kallelse. Om det då också stundom medför något besvär, men dock inte är oss omöjligt, bör vi alltid med glatt hjärta och ansikte även häri tjäna den behövande brodern. Petrus anmärker även, att det bör ske "utan allt knorr". Sådant önskar vi också själva se, då vi behöver vår nästas tjänst; och huvudbudet med avseende på nästan är detta: "Vad ni vill att människorna ska göra er, det ska ni också göra dem."
Och när aposteln särskilt nämner de heliga, lär vi även här, såsom i Gal. 6: 10, att fastän vi enligt den allmänna kärlekslagen ska "göra gott emot var man", vi ändå ska göra "allramest emot dem som är våra syskon i tron". Väl visar oss detta ställe om de "heligas nödtorft", att den egendomsgemenskap, som från början infördes i den första församlingen, redan hade upphört, utan tvivel för dess missbruk av lättjefulla personer, som tidigt kom in i församlingen. Och väl lär vi därav, att vi bör ge med urskiljning, inte till understöd för lättjan och lasten, utan endast för "nödtorft" eller verkligt behov. Men se, detta bör vi då också desto mer villigt göra, nämligen "delta i de heligas nödtorft", d. ä. med huld, broderlig kärlek understödja dem som är i verkligt behov och inte missbrukar understödet till lättja och överflöd.
Men vilka är nu "de heliga", dessa "fattiga heliga", såsom aposteln i kap. 15: 26 kallar dem? O, att vi en gång lärde rätt förstå det ordet "helig"! Vi ska överallt i apostlarnas brev finna, att med det höga namnet heliga betecknas alla troende kristna. Det är inte några särskilt framstående kristna, såsom apostlarna eller profeterna, som kallas "heliga", utan alla som i den nya födelsen är av Anden uttagna från världen och åt Gud avskilda, såsom ordets första betydelse är.
Och dessa pånyttfödda själar är i tvåfaldigt avseende verkligt heliga inför Gud. Först har de Kristi fullkomliga helighet sej tillräknad, och för det andra Andens helgelse i sej påbörjad; vilka bägge förhållanden aposteln så uttrycker, att de är "helgade genom Herrens Jesu namn och genom vår Guds Ande". Vi är då Guds heliga, fastän inte i oss själva syndfria; såsom vi väl ser, då David först omtalar sitt svåra syndaelände och sedan tillägger: "För detta ska alla heliga be dej i rätt tid". Det är då endast i Kristus vi är rätt heliga; varom Luther över vår text så starkt och tänkvärt yttrar: "Paulus talar här om de heliga på jorden, d. ä. de kristna, och kallar dem helgon, Guds nåd till ära, genom vilken de utan alla gärningar är heliga i tron. Ty det vore en stor skam och Guds försmädelse, om en kristen ville neka, att han är helig. Därmed bekände han, att också Kristi blod, Guds ord, Ande och nåd, ja, Gud själv inte vore heliga, vilket likväl Gud använt på honom, att han skulle vara sådan."
Dessa är nu de heliga. Och i dessas nödtorft bör vi så hjärtligt delta, som vore det vår egen, och alltså försöka avhjälpa eller lindra nöden. Gör vi inte det, utan behålla allt vad vi äger blott för oss själva, så kan vi sannerligen inte leva i Guds kärlek. Det är helt annat, att vi av svaghet kan förgå oss eller annars vara eller göra vad vi inte ville; men att ingen kärlek ha eller bevisa, det vittnar om något ännu betänkligare, nämligen att vi inte lever av Guds kärlek. Såsom Johannes uttryckligen säger: "Den som har denna världens gods och ser sin broder vara nödställd, men sluter sitt hjärta till för honom, hur blir Guds kärlek i honom?"
"Härbärgera gärna." Denna förmaning förekommer ofta (se Hebr. 13; 1 Petr.4), och det därför att de första kristna under förföljelsen ofta blev fördrivna från sina hem och vandrade ut till främmande orter, varjämte man på den tiden inte hade många offentliga härbärgen för resande. Sådana förjagade kristna borde nu trosbröderna med glad och villig kärlek härbärgera, ja, eftertrakta att få göra det. —
Men nu: om också åtskilliga tidsförhållanden förändras, kvarstår alltid den stora kärlekslagen, att vi ska i alla möjliga fall tjäna vår nästa, och att kärleken inte bara bevisas med vackra ord, utan med verk och gärning, även med något besvär och uppoffring. Att härbärgera kan även nu ofta bli vår kallelse. Om det då också stundom medför något besvär, men dock inte är oss omöjligt, bör vi alltid med glatt hjärta och ansikte även häri tjäna den behövande brodern. Petrus anmärker även, att det bör ske "utan allt knorr". Sådant önskar vi också själva se, då vi behöver vår nästas tjänst; och huvudbudet med avseende på nästan är detta: "Vad ni vill att människorna ska göra er, det ska ni också göra dem."
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)