lördag 7 juli 2018

"Jag sade: Jag vill bekänna för Herren min överträdelse; då förlät du mej min synds missgärning." (Psalt. 32:5)

Är inte detta en kort sammanfattning av hela Skriftens lära om en arm syndares benådning? Både med uttryckliga ord och med otaliga exempel har Gud alltifrån världens begynnelse förklarat, att Adams barn ska på denna väg komma till hans nåd.

Låt oss därför väl ge akt på orden. David säger: "Jag vill bekänna för Herren min överträdelse; då förlät du mej min synds missgärning." Att här inte talas om en blott utvärtes, tillfällig eller föreläsen syndabekännelse, utan att här är fråga om en arm bekymrad syndare, är lätt att förstå.

Dock må man även skilja på bekymmer och bekymmer.

Det är mången, som med ett visst bekymmer, en viss ånger bekänner synden och dock vandrar i mörkret; såsom vi ser på kung Saul, då han bekände: "Jag har syndat, att jag har övergivit Herrens befallning och dina ord", men han sökte aldrig en hel förlikning och förening med Gud.

Vidare kung Farao, då han sade: "Jag har syndat mot Herren er Gud och mot er", men hela hans erkänsla kom blott därav, att redan den åttonde plågan kvalde och förskräckte honom, och inte av någon böjelse att komma till en hel försoning med Israels Gud.

Ja, Kain bekände också: "Min missgärning är större, än att hon må varda mej förlåten;" men i detsamma gick han bort ifrån Herrens ansikte och sökte inte hans nåd.

Likaså Judas då han med bitter smärta utbrast: "Jag har gjort illa, att jag har förrått menlöst blod."

Vi finner av alla dessa exempel, att till ett rätt syndens bekännande fordras en hel omvändelse eller bättringsomsorg, fordras ett Andens verk i själen, varigenom själva synden såsom en förbrytelse mot Gud bedrövar henne, och hon därför behöver utgjuta sitt hjärta för Herren, bekänna sin synd och be om förlåtelse. Mången obotfärdig lastens träl kan, såsom vi nu sett, vissa stunder bekänna sin synd med bitter smärta, men blott för dess sorgliga följder. Det är inte själva synden, såsom en förbrytelse mot Gud, som bedrövar honom, han har inte heller någon omsorg om att komma i en hel förening med Gud, utan det är endast en tillfällig smärta av syndens följder; därför förblir han också allt framgent syndens träl.

Ty den rätta syndabekännelsen fordrar således, att Guds röst har träffat och väckt samvetet och kastat själen under hans rättfärdiga dom; men också, att hon, i följd av Guds nådefulla kallelse till förlikning, i följd av evangelii tillsägelser om nåd, hoppas något förbarmande och därför går fram till nådastolen och söker barmhärtighet. Den som alls inte vet av nåd, utan endast av synd och dom, framgår inte till Gud.

Till syndens bekännande fordras således någon gnista av tro. Så länge Adam och Eva blott kände synden och domen, flydde de för Guds ansikte. Så var det också en tid med David, varunder han höll sej på avstånd från Gud och inte ville bekänna synden, men "försmäktade" och "borttorkades" genom sin dagliga gråt; "men", säger han, "jag sa: Jag vill bekänna för Herren min överträdelse, då förlät du mej min synds missgärning".

Den, som vill se, hur en rätt syndakännedom och syndabekännelse är beskaffad, betrakte David i den femtioförsta psalmen. Vi vill bara anmärka två punkter i hans hjärteutgjutelser.

Trots att han genom den uppenbara synd, som där omtalas, hade gjort en stor förargelse för människor och särskilt emot Uria en gruvlig missgärning, stod liksom Gud och det syndiga inför Honom så ömt för hans hjärta, att han liksom förgäter all sin förbrytelse inför människor och säger till Herren: Mot dig allena har jag syndat och gjort illa för dig. Se här bilden av ett rätt gudfruktigt hjärta!

För det andra är det inte bara det grova syndautbrottet, som bedrövar honom, utan han ser med smärta på själva naturens ondska, går till själva källan och säger: Se, jag är född av syndig säd, och min moder har avlat mej i synd. Just detta, nämligen att känna själva naturens ondska, känna sitt hela väsens fördärv, är det allraviktigaste.

Så länge man bara ser på några syndautbrott, men inte känner själva hjärtats, själva väsendets syndfullhet, kan man ännu alltid stilla sej med en falsk tröst och blir aldrig helt förtappad i sej själv och därför inte heller helt frigjord och salig i Kristus. Därför är det viktigare i en sann syndakännedom, att man känner själva hjärtats fördärv, nämligen det gruvliga föraktet för Gud, säkerheten, otron, hårdheten, skrymteriet och all illfundighet, så att vår kännedom motsvarar Guds egen beskrivning på hjärtat, såsom ett "argt och illfundigt ting över allting".

Se, Jesus är ett tröstrikt namn
och i all nöd vår säkra hamn.
Vi genom Jesus får Guds nåd
och finner på det bästa råd.

Guds ende Son, o Jesus huld,
förlåt oss all vår synd och skuld.
Vår nöd du ser och hjälpa kan,
du som är både Gud och man.

Av dig är all rättfärdighet,
av dig all frid och salighet.
Den som till dig har satt sin tröst,
han blir ifrån allt ont förlöst.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar