fredag 13 maj 2016

"Ty jag säger igenom den nåd som är mej given, var och en av er, att ingen hålle mer av sej, än han bör hålla." (Rom. 12:3)

Då aposteln skrivit hela det brev i vilket dessa ord förekommer, till "alla dem, som var i Rom, Guds käraste, kallade heliga", och han likväl här särskilt tillägger: "var och en av er", märker vi ett bestämt syfte att tränga in på varje kristen, att uttrycka att var och en skulle behöva denna varning, att ingen enda borde anse sej fritagen från frestelsen till högmodsinbillningar - varjämte det antyder denna frestelses stora skadlighet, då aposteln inte vill att en enda skulle låta denna förmaning gå sej förbi. Att tänka för högt om sej, att om sina gåvor och krafter hysa för stora föreställningar, således bedåras av högmodsanden, detta är det farliga onda, för vilket aposteln här varnar.

Och för att ännu nogare se vad han på detta ställe åsyftar, måste man ge akt på sammanhanget mellan denna vers och de följande (v. 4—8), där aposteln utvecklar de andliga gåvornas olikhet och rätta bruk i församlingen, varvid han anmärker, att alla trogna är en kropp tillsammans och inbördes varandras lemmar, som har olika gåvor. Aposteln menar då, att vi inte för de olika gåvornas skull bör söndras eller upphöja oss själva och förakta andra, utan förbli i andens enhet, ödmjukhet och kärlek.

Om vi än nu förstått apostelns förmaning, har vi dock därmed inte själva saken. Här fordras ännu Guds synnerliga förbarmande, om någon ska kunna undgå att tänka för högt om sej, ja, att bli alldeles olycklig genom den mäktiga och farliga högmodsböjelsen. Ty så påträngande är den frestelsen i all människonatur och så mångfaldig i sina uppenbarelser, samt slutligen så förstörande för allt gott, att en kristen som förstått detta kan gruva sej för sitt liv och endast ropa och be: "Gud, förbarma dej!"

Ty ingen människa är fri från denna böjelse. Nej, den ligger i själva naturen. Vi finner den redan hos de små barnen, då de så tidigt börjar att skryta och berömma sej emot varandra: Jag kan bättre än du göra det och det o.s.v. Ja, vi vet att det var i synnerhet egenkärlek och högmod, som den fallne ängeln i begynnelsen avsmittade på människan, då han sa: "Ni ska bli såsom Gud". Sedan finner vi också denna natur tränga på så hos menniskor, att knappt någon kristen kan få bli stilla i sin obemärkthet, utan var och en vill uppåt; att även där man inte kan se någon naturlig anledning, nämligen hos människor som har helt ringa gåvor och utmärkelser, ja, kanske är vad man kallar vanlottade, sticker dock ofta besynnerliga högmodsinbillningar fram.

Detta är ganska märkvärdigt att skåda såsom bevis på hur djupt denna böjelse ligger i människonaturen, om den än framträder mycket olika. Kan du nu inte genom Guds ord och Ande hållas i ödmjukhet, fattigdom och fruktan, utan du börjar hysa och behålla höga tankar om dej själv, att du är framför andra upplyst, vis, trogen, allvarlig, from, duglig och skicklig, var viss om att du ska störtas, falla i allehanda dårskaper, eller synd och skam. Mot detta ska ingen vaksamhet eller starkhet hjälpa. Herren Kristus säger uttryckligen: "De första ska bli de sisat." Och åter säger han: "Den som upphöjer sej ska bli förnedrad." Och Petrus säger hur detta går till: "Ty Gud står emot de högfärdiga". Då Gud står dej emot, försök aldrig att komma lyckligt fram. Gör vad du vill, du ska ändå störtas. Håller du dej upplyst och vis framför alla, så ska du falla i villfarelser och dårskaper framför alla. Håller du dej mer from och stark än andra, ska du falla i mer synd och skam än andra. Hur mången lovande yngling eller jungfru blev inte fördärvad för hela livet bara genom högmod! Hur mången benådad kristen förföll inte i de största dårskaper bara genom att han intogs av smicker och självförtjusning!

Detta är så uppenbart genom all erfarenhet i stort och smått, att hela världen vet säga: "Högmod går före fall." Här hjälper då ingenting annat, än att du i tid låter varna dej, börjar oupphörligt ropa och bedja till den store, allsmäktige Guden, att han förbarmar sej och gör dig ödmjuk och fattig i anden. Och den bönen vill han då gärna höra. Kan du inte genom ordet och Anden få ett ödmjukt sinne, har Herren väl ännu ett medel kvar, nämligen det att han skickar dej någon djupt förödmjukande erfarenhet. Håll dock detta för en hög nåd, om du bara ännu kan förbli i tron; ty då är allting nådefullt, emot att få stanna i högmod och bli ibland de sissta. Gud, var oss nådig! Gud, låt hellre allt annat ont drabba oss, bara inte högmodets och förhärdelsens dom.

Bevara mej från högmods djupa fall
och böj mej ner vid dina fötter, Herre!
Låt mej bli ödmjuk vid din fotapall
och undgå vad som visst är evigt värre!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar