lördag 23 juli 2016

"Vare sej vi lever eller dör, hör vi Herren till." (Rom. 14:8)

Detta är både hemligheten och högheten av de trognas liv på jorden. Med hela sitt liv, sin tillvaro, och även med sin död, tillhör de Herren. De är inte sina egna; de är hans, som skapat, återlöst och helgat dem. De är hans, inte bara efter förbundet med Honom, utan också efter sin ande och sitt livs hela riktning. Ty ingen av oss lever för sej själv.

De andligen döda kan inte annat än "leva för sej själva", leva för sin egen räkning och efter sina egna lustar, "fria från rättfärdigheten". Att de trogna åter i sin ande och sitt hela livs riktning verkligen lever för Herren, det kommer sej av att den nya födelsen och det andliga livet inte bara är en tanke och en föreställning, utan en stor verklighet, som bevisar sej i krafter och egenskaper, vilka aldrig finns i naturen.

Bland dessa krafter och egenskaper är den utmärkande, att vi inte mer lever för oss själva, utan nu har i Herren, hans sak, hans ära, hans välbehag vårt livs högsta och dyrbaraste mål, hur väl eller illa det än må lyckas oss att i verk och gärning utföra, vad vi innerligast älskar och eftersträvar. Såsom redan är sagt, lever vi för Herren, inte bara efter vårt förbund med honom, utan också efter vår ande, vår innersta håg och strävan. Går det inte fullkomligt i levernet, utan vi i något fall börjar leva oss själva, så är detta en avvikelse från vår innersta vilja, en avvikelse som vi då själva bestraffar.

Och ingen dör sej själv. Även i avseende på sin död är en kristen inte mer sin egen, utan Herrens och honom undergiven. En kristen har varken rättighet eller vilja att efter sitt eget tycke, t. ex. för sin egen ära, förspilla sitt liv; måste han äventyra eller uppoffra det, så ska det ske efter Herrens bud och ordning. "Ni är inte era egna, ni är dyrt köpta," säger aposteln. Endast om Herrens ära och välbehag eller hans bud och ordning så fordrar, ska vi vara villiga att uppoffra vårt liv, och då på vad sätt eller tid Herren behagar.

En trogen må varken önska sej att leva eller att dö med avseende på sej själv. Han bör alltid tänka så: Vill Gud att jag ska vara här på jorden ännu längre, så vill jag det också; men vill Gud ta mej hem, så vill jag inte vara på jorden. Vi felar den ena gången med att önska oss ett förlängt liv; den andra gången med att själviskt önska oss döden. Allt vad vi är och har, även vårt liv, hör Herren till och bör åt honom överlämnas.

Lever vi, så lever vi Herren. Att vi "lever Herren" innebär att vi betraktar vårt liv, vår hela tillvaro såsom Herrens egendom och därför även i allt handlar såsom hans tjänare. Det innebär att vi i allting ser på hans vilja såsom det enda rättesnöret för allt vad vi göra eller företar oss; att vi har hans ära och hans välbehag till vårt enda ögonmål. Det innebär också att vi i allt som vi erfar här i livet överlämnar oss åt hans ledning, i lust och nöd, vare sej han ger eller tar något, samt åt honom vill offra alla våra gåvor och krafter. —

Dör vi så dör vi Herren. Såsom hela vårt liv är Herrens och åt honom helgat, så är även vår död. Om vi än dör en naturlig död, så sker det då i medvetandet att vi är Herrens; Därför vill vi också vara nöjda, vilken stund och på vilket sätt han behagar att kalla oss.

Men i vissa händelser beror också vår död av vårt eget val, såsom när martyren under en blodig förföljelse kan undgå döden, om han förnekar evangelium, eller när missionären ser en bestämd dödsfara för sej vid ett visst företag till själars räddning, eller när krigaren enligt Guds ordning skulle våga sitt liv, men genom flykt kunde rädda det. I alla sådana fall är en kristen både pliktig och efter anden villig att hellre offra sitt liv, än svika sin trohet mot Herren, hans sak eller hans ordning. Och när han alltså för Herrens skull offrar sitt liv, då heter det också att han "dör Herren". Vare sej vi nu lever eller dör, så hör vi Herren till. Vi är såväl i livet som i döden både hans egendom och hans tjänare.

En sådan tröst och förmån har endast de trogna, att var de än är, i livet, i döden eller efter döden, "är de Herrens" — Herrens egendom och föremål för all hans kärlek och trofasta omsorg. De är alltid i hans händer, åt vilken är given "all makt i himmelen och på jorden". Lever vi här i främlingslandet, så är vi dock hans barn och tjänare, i hans osynliga sällskap; och kallas vi hädan, då är vi "hemma hos Herren" för att evigt se honom sådan han är. Här i tiden hör vi Herren till, först efter tron och samvetet, sedan efter kärleken och tjänandet. Och då vi dör, då är vi också Herrens egendom och i hans vård både till kropp och själ.

Kroppen är i hans hemlighetsfulla men säkra förvar undangömd intill uppståndelsens dag, då den ska oförgänglig återställas till ett evigt liv; och själen är i Guds paradis, i Kristi och hans helgons umgänge intill den stora dag, då den åter ska beklädas med den "andliga lekamen", vilken är lik Kristi förklarade lekamen. Var viss därpå, att den som tillhör Herren i tiden, tillhör honom också i döden och i evigheten.

Det är då ett över alla våra tankar saligt förhållande, att "vare sej vi lever eller dör, hör vi Herren till".

Lever vi, så lever vi för Herren.
Dör vi, så dör vi för Herren.
Om vi lever eller dör,
om vi lever eller dör,
hör vi Herren till,
hör vi Herren till.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar