"Guds rike står icke i ord, utan i kraft." (1 Kor. 4:20)

Detta är ett allvarsamt språk. Var och en lär ock i sitt samvete erkänna dess sanning. Den, som då vill en dag stå salig inför Guds tron, skall icke obetänksamt förgäta denna sanning, utan hellre anropa Guds Ande om nåd till besinning och allvarlig självprövning.

Att "Guds rike står icke i ord, utan i kraft", är en högst angelägen påminnelse; ty först är redan varje mänskohjärta ett argt och illfundigt ting, fullt af falskhet, lögn, bedrägeri och skrymteri, varigenom man alltid är i stor fara att bedraga sig själv med någon blott skenbar fromhet, med en munkristendom, med kunskap och bekännelse, utan att äga kristendomens sanna liv och kraft.

För det andra är det ock att befara, att det språk vi här framdragit just utgör "ett ord i sin tid" — eller att den tid, varuti vi nu leva, är sådan, att de kära kristna isynnerhet på vissa orter behöva särdeles betänka detta: Guds rike står icke i ord, utan i kraft.

Det skall visserligen på alla tider och orter alltid finnas några inom de väcktas hop, vilka skola bedraga sig själva och åtnöjas blott med ett förråd av kunskap och förstånd, samt ett sken till gudaktighet, försakande dess rätta kraft; men det händer stundom, att hela församlingar få en sådan riktning till idel ord och kunskap, att det blir särdeles behövligt där ihågkomma, att Guds rike icke står i ord, utan i kraft.

Vi vilja icke fördölja för oss, huru det var i den församling, till vilken aposteln skrev dessa skarpa ord. Det var församlingen i Korint. Paulus hade med evangelii predikan, icke med konstiga ord efter människors visdom utan uti Andens och kraftens bevisning", förkunnat dem Guds råd om vår salighet, och de hade annammat det i enfald och varit i sådan trons enfald saliga; men snart inrotade sig där en sådan ande, att nästan all deras uppmärksamhet var riktad blott på läran, icke på utövningen, nej på läran, läror och lärare; det var fråga om Paulus och Kefas och Apollos, så att den ene sade: jag är paulisk; den andre: jag är apollisk; den tredje: jag är kefisk; den fjärde: jag är kristisk. Men härvid tänkte de mindre därpå, att det stod sämre till med deras eget inre, med lärans tillämpning och kraft på hjärta och leverne; varför ock helt förskräckliga ting kunde få passera ibland dem, utan att de mycket bekymrades däröver, nej, de voro därjemte nöjda med sig själva, "uppblåsta", starka och modiga i högst dåliga omständigheter.

I samma kapitel, där vi hämtat vår text, säger aposteln: "I ären nu mätta, I ären nu vordna rika, I regeren utan oss. Vi äro dårar för Kristi skull, men I ären kloka i Kristus; vi svaga, I starka; I herrliga, vi föraktade. Men jag vill innan en kort tid komma, om Herren vill, och då skall jag röna icke deras ord, som äro så uppblåsta, utan kraft. Ty Guds rike står icke i ord, utan i kraft." Nu — även där icke hela denna teckning inträffar, är det dock säkert, att vi äro mer rika på ord än på kraft. Vi äro, Gud ske lov, ganska rika på andlig lärdom, på ord och förstånd; vi hava mer andlig kunskap, än de största helgon fordom hade. Man kan sannerligen säga, vad redan biskop Pontoppidan bekänner: "Ser jag på våra förfäder, tycker jag, att de gjorde mer, än de visste, men vi veta mer, än vi göra. De likna en fruktsam Lea med svag syn, men vi en ofruktsam Rakel med dägeligt ansikte." Det som därför nu vore mest behövligt, vore visserligen det stycket, som heter: utövningen, verkställligheten. "Ty Guds rike står icke i ord, utan i kraft."

Vare dock den meningen fjärran ifrån oss, som några hyst och hysa, att det, som vi hava nog av, är trons predikan, att vad som fattas oss, är helgelsens lära; att den förra är nog och tillräckligt förkunnad, och att bristerna i vår kristendom nu skola avhjälpas genom att företrädesvis predika lag och helgelse. Nej, det står ännu fast, att det är endast den föraktade, "dåraktiga predikan", trons predikan, som giver Anden, giver liv och kraft och sanning i helgelsen; att där gudaktighetens kraft och bevisning saknas, där fattas tro och liv i Kristus.

Men felet består däruti, att vi icke lägga ordet på hjärtat till att nu genast tillämpa, använda och verkställa det, utan samla det blott i förståndet att reda begreppen och få läran klar; med andra ord: att man använder hela sin tid på vapnens smidande, polerande och ordnande och låter fienden emellertid innehava landet, utan att på honom använda vapnen, att man har uppmärksamheten riktad blott på läror och begrepp, varunder själva saken, som ordet yrkar, hjärtats ånger, tro och helgelse, hjärtats verkliga förtröstan, glädje, liv, kärlek och bekantskap med Gud i Kristus och den endast därav flytande verkliga helgelsen likasom förglömmes — och (märk!) just därigenom äro vi i fara att förlora även läran, den äkta, sanna läran! Men åtminstone sakna vi på detta sätt själva saken — Guds rike — i oss; ty Guds rike står icke i ord, utan i kraft.