"Så mycket han ville." (Joh. 6:11)

Då Jesus såg en skara av mer än fem tusen människor i öknen, vänder han sej till Filippus, den fattige och rådlöse lärjungen, i den stora frågan om en sådan skaras bespisande, och säger: "Var kan vi köpa bröd, så att dessa får äta?"

Men vad skriver Johannes efteråt om den frågan? — "Det sade han för att pröva honom; för han visste väl, vad han ville göra."

Ska vi aldrig ge akt på sådana exempel, att Herren sätter en så bekymrande fråga på en fattig, rådlös lärjunge! Då Herren inte nu mer talar omedelbart med oss till att bekymra och pröva oss, gör han det genom tillskickade erfarenheter, varigenom också vi får alldeles samma fråga på hjärtat som en Filippus, liksom det vore det grundligaste allvar att vi skulle sörja för en hop som vi ändå inte kan försörja. Men detta gör Herren "till att pröva oss", säger Johannes; "för han vet väl vad han vill göra."

Men då går det ofta oss på samma sätt som Filippus och Andreas, att vi inte förstår denna Herrens avsikt, utan på fullt allvar börjar räkna över tillgångarna och tror inte att det finns någon annan råd, tror inte att vi har mer än vi ser för ögonen. Filippus tänkte och räknade över ganska riktigt, att "för tvåhundra penningar bröd bleve dem inte nog till att envar finge ett litet stycke". Förmodligen visste han att det i deras förråd, som förvaltades av Judas, inte fanns mer än så.

Andreas ville också delta i bekymret och anmärker något ännu mer enfaldigt: "Här är en pilt, som har fem bjuggbröd och två fiskar; men", tillägger han, "vad förslår det ibland så många?" Då var det slut med lärjungarnas råd.

Men var det också slut med Herrens? Nej, nu först var hans stund kommen. Han sade: "Låt folket sätta sej" — och nu utdelade han, inte så mycket som de hade, utan så mycket som han ville. Så går det med alla Guds barns prövningar. Så ofta de i prövningsstunden räknar över tillgångarna, måste alltid slutet på räkningen bli: "Vad förslår det ibland så många?"

Men vi borde här lära oss något av det ordet, att Herren utdelade så mycket som han ville. Om ni vill ta emot det, så uttrycker ju detta ord hela hemligheten av alla våra lekamliga prövningar, nämligen att Herren av det jordiska goda tilldelar var och en just så mycket han vill. Det kostar Gud fullkomligt lika litet att göra oss rika som att hålla oss på fattigare fot! Han har hela skapelsen i sin hand och kunde lika lätt låta regna över oss alla jordiska rikedomar, som han lät över de knorrande israeliterna falla åkerhöns så tjockt, att det låg två alnar över jorden. Men det vore oss inte mer hälsosamt för själen, än detta överflöd blev för dessas kroppar — "de släckte sin lusta; men medan ännu köttet var mellan tänderna, föll de under Guds vrede". De åt och dog till straff för sin lusta, varav det rummet heter "lustgrifter" intill denna dag (4 Mos. 11). Låt oss inte knorra eller hava begärelse, såsom de hade begärelse och blev dräpna.

Hur mäktiga frestelser medför inte överflödet? Se vilka gruvliga ord Herren talat om de rika: "Dem är svårare att ingå i Guds rike, än för en kamel att gå genom ett nålsöga. "Ve dem, som är rika, ty de har sin hugnad." Gud, inled oss inte i frestelse! En kristens lycka är att ingen synnerlig lycka ha på jorden. "Då vi har föda och kläder, så låt oss därmed nöja." Bara så mycket har Herren tillstatt oss att be om, nämligen vårt dagliga bröd, vårt verkliga behov.

Gud bevare alla kristna från en sådan oberoende ställning att de inte mer skulle behöva se Gud i händerna! Hur lyckligt däremot att såsom barn leva i vår Faders bröd! Han ska inte vara någon obarmhärtig Fader. Eller menar du, att han vill gäcka sådana barns förtroende, som litar på hans ord och begär allting av honom? Han säger själv, att vi, som är onda, likväl inte kan vara så onda, att när barnet begär bröd, vi skulle ge det en sten; när det begär fisk, vi skulle ge det en orm. Skulle vi nu tänka, att den store, trofaste Guden, då han själv lärt oss begära av honom vårt dagliga bröd, och vi tror dessa hans ord och gör just som han bjudit oss och begär det av honom, likväl inte skulle på något sätt ge oss det? Sättet, tiden och måttet vill han själv med sin vishet och godhet bestämma; men vårt dagliga bröd ska han sannerligen ge oss.

Tänk inte i din motgångstimma
att du av Gud förgäten är!
Han skingrar sorgen som en dimma
och har dej alltid lika kär.
Tänk, tiden snart förbyter sej,
ej alltid motgång drabbar dej.

Sjung, läs och gå på Herrens vägar
och gör din kallelse med flit.
var tacksam för vad du fått äga
och ha till Herrens ord din lit,
för evigt salig blir ju den
som under allt förblir Guds vän.