Har jag rätteligen bedit förlåt oss våra skulder och verkligen fått den trösten, att allt är mej förlåtet, att Gud nu är nöjd med mej för sin älsklige Sons bemedling, så ska det nödvändigt då bli mitt hjärtas första och innerligaste omsorg, att jag inte måtte på nytt synda mot min nådige Fader — mitt hjärta börjar således bedja: Och inled oss inte i frestelse! Hjälp mej, o Gud, att jag inte åter syndar mot dej!
Den, som bara vill undkomma syndens straff och inte har något bekymmer om att undkomma själva synden, har däri nog bevis på en falsk anda. Ja, det plägar hos alla redliga själar, även förrän de kommit till tron, vara till och med mer omsorg om syndens undkommande än om förlåtelse, så att det också övergår till en avväg bland väckta själar, att de i hjärtat har den sjätte bönen före den femte; de vill först befrias från det ondas makt och sedan bedja om förlåtelse.
Och det följer ännu de troende, isynnerhet då deras ande blivit mer lagisk än evangelisk, att de kan tänka tio gånger på syndens undkommande, då de tänka en gång på förlåtelsen. Nu är väl detta inte rätt, ty det är dock förlåtelsen och evangelium, som måste vara vårt hjärtas uppfyllelse, om vi ska få någon ren nitälskan och någon segrande kraft emot synden. Men av hela denna allmänt kända benägenhet hos alla redliga själar får vi likväl ett desto starkare bevis, vilken falsk, sovande och köttslig ande som bor där man inte alls bekymrar sig om syndens undkommande.
Vi säger ju aldrig, att det redliga sinnet medför, att köttet inte mer älskar synden; utan vi talar om detta utmärkande Herrens verk i själen, den heliga och villiga anden, att jag räds för mitt eget kötts syndalustar, så att jag börjar ropa: "Herre, hjälp mej mot synden! Inled mej inte i frestelse! Hjälp mig mot mitt onda kötts samt djävulens och världens frestelser!"
Måtte var och en, som verkligen tänker att komma in i himmelen, uppriktigt pröva sej inför Guds ansikte, om han verkligen fruktar för frestelsen och vill undkomma synden! Herren ser det. Herren vet människornas lönnligheter. Han vet, om du, som läser detta, verkligen bekymrar dej om din synds undkommande, eller om du bara vill undkomma straffet.
O, vilket förskräckligt hjärtats mörker, vilken tjusning av den gamle ormen, när människan inte bävar för falskhet inför den store Gudens ögon, vilka är såsom eldslågor! Han, som utrannsakar hjärtan och prövar njurarna och "är en domare över tankar och hjärtans anslag". Han vet, hur du menar det, om du verkligen tänker på syndens undkommande, eller om du ännu ärnar behålla den. Vartill skall någon bön vara, vartill någon religion, om du inte är uppriktig inför Honom, utan själva din bön är ett skrymteri?
Till detta skrymteri hör också, att man väl vill undfly många synder, men gör undantag för någon viss, den egentliga skötesynden; eller att man vill undfly utvärtes synder, såsom fariseerna gjorde, men däremot inte bekymrade sej för hjärtats umgänge med synden; eller att man undflyr de synder, som medför obehag, men däremot lever lugn i de synder, som ger oss en viss själsnjutning och kraft, såsom självbehag och andligt högmod, t.ex. förnöjelse över andligt förstånd, gåvor eller allvarlighet — detta giftigaste onda, som strider direkt mot nåden.
Slutligen bedrivs också ett stort skrymteri med den sjätte bönen på det sättet, att man först beder: Inled oss icke i frestelse, och sedan självviljande går den förutsedda frestelsen till mötes. Du vet t.ex. att i det och det sällskapet, på det och det stället, hos den och den personen väntar dej den och den frestelsen, men du går dock självvilligt dit och beder kanske i dörren: Inled mej inte i frestelse. Detta är antingen att lättsinnigt "fresta Herren", och tjänar då till att dra över dej det rättvisa straffet, att du verkligen får falla i frestelse; eller också är det en följd av en redan tillvarande frestelse, vilken med våldförande makt drar dej till sitt föremål. Men då vet du redan, hur eländig du är, och har då egentligen att bedja om kraft till det utvärtes flyendet — ty har du inte kraft till det, så har du ännu mindre sedan den kraft, som fordras att stå det onda emot. Detta gäller nu om det självvilliga ingåendet i frestelsens rum.
Helt annat är det med dem, som för sin kallelses skull nödgas umgås med världen och onda sällskap, vilket utgör så många fromma själars nöd och bekymmer i denna tiden. Dessa ska blott med fruktan och tröst flitigt bedja denna bön och veta, att "Herren kan väl frälsa den gudaktiga utav frestelsen". De ska också betänka, att deras bröder i världen har samma vedermöda, om än inte av samma frestelse; ty den, som har mindre frestelser av världen, har vanligen desto svårare frestelser av sitt kött och av djävulen. Dock var och en olika efter olika andlig ålder och övning; men var och en skall ha så mycket, att han "varder med plats salig", att all hans egen kraft förgår honom, och han måste på allvar ropa till den allena mäktige Guden.
In i frestelse ej led oss,
låt oss inte vilse gå,
utan fräls oss från det onda,
låt oss livets krona få.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar