Hur viktig och nödvändig är inte denna förmaning! Oss är inte oveterligt, vad satan har i sinnet. Han vet väl, att ingenting kan göra oss skada, så länge Kristus är oss dyr och viktig, är oss allt i allt; och däremot, att ingenting kan hjälpa oss om Kristus förloras. Kristus är dock allena den, som mäktar "slå ned djävulens gärningar" och är för "helvetet ett gift och döden en plåga".
Kan jag bara hålla mej till Kristus och det rena, hälsosamma ordet, så kan allting hjälpas; ja, även om det inte alltid ginge så rätt och väl med mitt leverne, blir jag likväl då alltid igen upprättad. Men kan den gamle ormen föra oss ifrån Kristus och hans sanna kännedom, då har han vunnit, då har han oss vapenlösa och hjälplösa i sin hand.
Därför ska vi alltid finna, att all djävulens strävan, makt och list går ut på att föra oss ifrån Kristus och ställa oss något annat för ögonen — må det också vara idel helighet, fromhet och goda gärningar — bara inte Kristus i enfaldig trons hunger eller förtröstan får vara vårt ögonmål. Därför säger också den store aposteln: "Jag fruktar, att såsom ormen besvek Eva med sin illfundighet, så blir också era sinnen förvända ifrån enfaldigheten i Kristus." Faran är därför förvisso inte fjärran.
Utom detta djävulens oavlåtliga strävande, ligger också i all människonatur dels en gruvlig otacksamhet, glömska och förgätenhet av Guds välgärningar och av den nöd, varifrån han förlossat oss; dels ock ett oändligt nyhetsbegär, eller att man alltid snart ledsnar vid vad man har, och önskar sej något nytt, alltid älskar ombyte. Så är också Kristus och hans evangelium för allt förnuft en galenskap och förargelse.
Låt oss därför väl se till, att vi ständigt är på den rätta vägen, i det rätta sinnet, att det, som är störst i himmelen och för Gud, också är störst för oss! För Guds ögon är ingenting stort och gällande, utom endast Sonen, offrad för oss; detsamma måste också för oss vara det enda stora och dyrbara. Om vi har en annan smak, är det inget gott tecken, och då böra vi inför Gud beklaga sådant och anropa honom om den rätta smaken och sinnet.
Så bör vi också veta och betänka, att det finns ingen synd på jorden så förskräcklig, ingen, som så måste uppväcka Guds vrede, som otacksamheten och föraktet för hans stora välgärningar; och nu är inte någon Guds välgärning större än den, att han gav oss sin egen Son och i honom det eviga livet, då vi hade förtjänt att evigt bära våra synders rätta lön.
Därför, "hur ska vi undfly, om vi inte aktar en sådan salighet?" Ännu mer, om vi också en gång har sett Guds herrlighet i Kristi evangelium, genom tron har blivit Guds barn och fått smaka hur ljuvlig Herren är, vore det ju en förskräcklig otacksamhet, om vi nu hölle samma nåd och evangelium för ett ringa ting, som inte smakade oss. Detta vore, vad Jesus kallar att "ha övergivit den första kärleken".
Paulus skriver också om den första kärleken bland galaterna, att de då hade så högt värderat evangelium, att de upptagit honom som predikade det, "såsom en Guds ängel, ja, såsom Jesus Kristus", och tillägger: "Hur saliga var ni inte då? Jag är edert vittne, att om det hade varit möjligt, hade ni tagit ut era ögon och givit mej." Så högt värderade de evangelium då! Men sedan de av en "främmande lärdom" blivit "tjusta", så att de inte lydde sanningen, utan "sökte bli rättfärdiga genom lagen", då kallar han detta, att de på nytt korsfäst Kristus, säger, att de mist Kristus och var fallna ifrån nåden.
Och är det inte förskräckligt, när enligt Kristi egna ord sådant kan ske, eller den första kärleken överges, mitt under det man likväl fortfar att arbeta och lida för Kristi namn, är vaksam mot falska andar och har skarp blick att avskilja dessa, således blott genom ett tyst inre avdöende ifrån den rätta bättringens och trons övning; ty så lyder Kristi tänkvärda ord i Uppenbarelseboken. 2:2—5.
Slutligen ska vi också märka, att om Kristus skall förbli oss alltid dyr och kostlig, vårt hjärtas allt i allt, och den nya sången aldrig bli oss gammal eller lång, är nödvändigt, att inte bara den rätta läran, utan också det rättsinniga livet bevaras — att vi står i beständig övning, dagligen lever i den bättring som är inför Gud, i ett vaket samvetes kännedom av synden, samt dagligen vill vara förvissade om syndernas förlåtelse, om nåd och vänskap hos Gud. Då ska Kristus alltid bli oss väl behövlig, dyr och oumbärlig, då ska evangelii ord vara oss ett ständigt behov, smakligt och kärt; vi ska då gärna höra, läsa och tala om Kristus.
De stolta andar dämpa ned,
som, snabba efter tidens sed
att ändra om varhelst de kan,
förfalskar så din lära sann.
Men saken, äran först och sist
är din och inte vår, helt visst!
Stå därför bi din lilla hjord
som tror och litar på ditt ord.
Ditt ord är i vår nöd och sorg
vår säkra tröst och fasta borg.
Behåll oss där, o Herre kär,
allt annat är förgängligt här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar